God jul med Visma Proceedo

Jag bara älskar Visma Proceedo. Skulle försöka leveranskvittera hemifrån nyligen och det har ännu inte lyckats. Jag förstår att det kräver sina säkerhetsrutiner eftersom det ju inte får vara öppet för vem som helst att beställa saker. Så jag laddar ner och installerar Java för 150 MB, startar om och kör allt. När så sanningens minut närmar sig dyker det upp ett fönster som frågar... Kör Netscape? Va Netscape, det var väl browsern efter Mosaic? Nej det var nog någon emellan, men vi talar om en browser som ingen har bett mig använda sedan jag var doktorand. Man undrar förstås med stor spänning där i sin ensamhet vilken nästa fråga ska bli om man vågar trycka "Kör" istället för definitiva "Avbryt". Jag gissade högt för mig själv "Emulera Macintosh Classics OS" och synade korten.... Tja, det gick rätt bra. Jag fick till slut upp inloggningssidan men kunde förstås ändå inte logga in eftersom jag inte på något enda vis lyckades peta in "@" i username-fältet. Det kallar jag säkert, man lägger upp programvara och allt som borde behövas, lägger in bra skämt, men kollar inte att det funkar hela vägen in, i alla fall inte så att en vanlig dödlig klarar det (med en ett år gammal dator med alla uppdateringar upputsade). Med denna underbart tillfredsställande upplevelse är man absolut redo att fira jul.

Lundagård bäst

Nu har de gjort det igen. Lundagård publicerar åter ett avslöjande reportage om universitetet och får en allt klarare ledning i kampen om vilket tidning som är bäst på att bevaka Lunds universitet.  Denna gång handlar det om glada och kostsamma bjudningar för att locka studenter från olika delar av världen till universitetet. Tyvärr kommer Lundagård dock inte hela vägen fram eftersom de inte tagit med kostnader för alla universitetsanställda som åker till dessa evenemang, utgifter som förmodligen ligger långt över de kuvertavgifterna som visar sig kunna summeras till nära 260 000 kronor för elva tillfällen.

Intressantast av allt är att denna verksamhet inte alls utvärderas. Det finns inte ens planer på utvärderingar. Man hoppas verkligen att bitr chef för externa relationer är felciterad när denne påstås säga att "Vi behöver utveckla nätverken och lyssna på vad våra alumner vill innan vi kan sätta några konkreta mål". Ursäkta, är det alumnerna som ska bestämma syftet med verksamheten? Nej, det klart att det inte är. Istället borde bitr chef för externa relationer och dennes kolleger fråga sig vad universitetet vill med utgångspunkt i den strategiska planen. Är dessa bjudningar på andra sidan världen i så fall rätt sätt att uppnå det som universitet vill? Om universitetet inte vill något annat än att höra vad alumnerna vill så sluta genast med dessa bjudningar och fråga dem över Skype först. Ta sedan ställning till om det som då kommer fram ligger i linje med den strategiska planen och hjälper universitetet att uppnå de mål som finns fastställda där. Utarbeta en konkret plan för verksamheten och se till att de medel som spenderas är i enlighet med planen. Hur svårt kan det va? Om bitr chef för externa relationer är korrekt citerad är det inget annat än hål i huvudet och denne borde omedelbart utsättas för någon slags kompetenshöjning, alternativt andra mer passande arbetsuppgifter. Men min fasta övertygelse är att ingen är utom räddning. Jag hoppas på en dementi och korrigerat uttalande i nästa nummer.

Nåväl, det som är mest upprörande är dock att detta gäller en stödfunktion. Här kan man tydligen med rektors välsignelse anordna syfteslösa vinmottagningar på andra sidan jordklotet utan att behöva bekymra sig om strategier eller utvärderingar. Så är det inte när det gäller kärnverksamheten. Både forskning och utbildning blir regelbundet granskat—av universitetet självt, av Högskoleverket och av olika finansiärer—utefter kriterier som ofta är nära nog löjeväckande. Inga resurser är för stora, inga granskningar för omfattande för att inte kunna anställas på oss som är dumma nog att intressera oss för universitetets kärnverksamhet (som alltså inte är externa relationer även om det är lätt att få för sig det). När ska administrationens alla påhitt granskas på samma sätt som forskning och utbildning undrar man stilla? När ska bitr chef för externa relationer reagera på den upprörande felcitering som han uppenbarligen blivit utsatt för?

Dacke bäst

När detta skrivs har Lunds universitet ännu inte lyckats få upp på sin hemsida att Marie Dacke vann Forskar Grand Prix igår kväll. Jag har sett henne och tycker hon är helt fenomenal på att science slamma. Kul att hon vann i första tävlingen som gällde hela Sverige även om jag ogillar formen eftersom jag egentligen tycker att vi har alldeles för mycket tävlande när det gäller kunskapsbildning i vårt samhälle. Det är dåligt fantasi att inte hitta alternativa former för att föra ut forskning än att snuttifiera och tävla, alltså gängse mediespråk. Varför inte engagera publik i samarbete med forskare? Det skulle vara mer kreativt, nyskapande och dessutom skapa alternativ till detta ständiga tävlande i skolan, på universitetet, i media och över allt annars. Ändå, kul att Marie vann. Stort grattis! Och synd att Lunds universitets informationsavdelning ännu inte lyckats länka till denna tilldragelse. Här får man mana till skärpning.

Lunchmöte

Detta med lunchmöte är någon slags sjuka. Tanken är god. Man ska ju i alla fall äta lunch och då kan man ju göra det samtidigt som man lyssnar på någon eller håller möte. Dessutom innebär en bjudlunch att betydligt fler kommer än annars. Idag var jag i alla fall på ett av universitetets alla lunchmöten. Innehållet och det som sas var det nog inget större fel på. Men lunchen... En pastasallad, det kan jag väl acceptera. Men salladen jag fick tag i gav mer känsla av golvsop från salladsbaren än genomtänkt komposition. I plastbyttan låg överst en skiva konserverad ananas. Sedan en tomat. Därefter några få och små bitar fusk-fetaost gjord på svensk mellanmjölk. Därefter små, men många fler kycklingbitar i tandoorimarinad. Sedan rikligt med kalla pastafjärilar som måste ha kokats på förra sidan midnatt. Allt detta på en bädd av grönsallad, maskinskuren förstås. Dessvärre fanns bara en slags dressing, endast svag curry. Jag blev så fundersam över denna märkliga sallad, skulle det föreställa cross-over? Eller hade mötesorganisatören lyckats komma över ett restparti billigt. För detta kan bara inte ha upphandlats enligt gängse avtal. I så fall måste Statskontoret kopplas in. Mina undringar över denna märkliga sallad fick sådana proportioner att jag missade merparten av det som inledningsvis sades. Så kan det också gå, att själva lunchmaten tar så stor uppmärksamhet av mötesdeltagarna att man riskerar att hela idén går om intet. Nästa gång ska jag fundera ytterligare ett varv innan jag anmäler mig till ett lunchmöte.

Rektors brev

I senaste rektorsbrevet fann jag till min oförställda förtjusning att en bloggpost här fått återverkningar. Formuleringen var att styrelsen haft uppe temat öppna kurser med slutsatsen att: "Öppna kurser på nätet är också en tydlig internationell trend och detta måste vi studera närmare och förhålla oss till." Till detta kom att prorektor åker till Freiburg, ett universitet som jag slagit på trumman för i en annan bloggpost. Det är förstås osäkert om inläggen här haft något med saken att göra, men jag kan i alla fall låtsas...

Dessutom kan jag konstatera att statistiken verkar peka på stadiga tio besök om dagen i genomsnitt. Det är ju fantastiskt kul och inspirerande.

VIsion, mål, strategi

Lunds universitets vision är att bli "ett universitet i världsklass som förstår, förklarar och förbättrar vår värld och människors villkor." Målet "högsta kvalitet i utbildning, forskning, innovation och samverkan med det omgivande samhället". Tidsperspektivet är fram till 2016. Till att börja med är det förstås frustrerande att det mål som sätts upp inte på något sätt är mätbart, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Hur vet vi när målet är uppnått eller om vi misslyckas med att uppnå det. Kanske är vi redan där utan att veta om det och i så fall är målet meningslöst.

Tänk om vi examinerade studenter lika huvudlöst som vi formulerar våra visioner och mål. Då skulle HSV strax underkänna verksamheten. Och tänk om vi hade kunnat använda all den arbetskraft och tid, alla konsulter, layoutare och personer med managementkompetens till att förbättra utbildning och forskning istället för att ta fram dessa dokument...

Jag tycker att styrelsen borde besinna sitt ansvar och inte släppa ut så här undermåliga produkter. Tanken är god, men resultatet så illa att det snarare kan leda till att ledningens kompetens ifrågasätts och legitimitet undergrävs än att vi får ett styrdokument som vägleder oss i den dagliga verksamheten. Här har vi en missad möjlighet vi får leva med i fyra år. Gör det bättre nästa gång!

Statistik och konferens i Sthlm

Detta med internet är lite läskigt. Här har jag börjat blogga utan att länka och idag kan jag konstatera efter cirka två veckors tystnad att jag faktiskt har cirka tio besökare per dag utan att ens skriva. När jag skriver drar det uppåt 30-40 stycken. Det gör att man mer eller mindre omedvetet börjar vakta sin tunga trots anonymitet är jag rädd.

Nåja, var i alla fall på konferens i Stockholm i slutet av förra veckan och det var en väldigt ansträngande historia. Det handlar om att jag är ledamot i en av huvudstadens alla kommittéer och myndighetsliknande expertorgan och att detta organ nu arrangerade en internationell konferens. I våras fick jag frågan om jag kunde föreslå några talare och nämnde då genast ett antal mycket bra kolleger i rikets andra stad. Svaret blev att det skulle vara en internationell konferens och att det skulle vara folk utanför Sverige. Sagt och gjort, jag nämnde en kollega som passade bra och denne kom. Jättekul för mig förstås att få träffa denne förträfflige forskare. Dock visade det sig att flera av de andra talarna inte alls var från utanför Sverige. I alla fall en tredjedel av inbjudna talare var svenskar som arbetade vid svenskt lärosäte. Självklart blir man arg och besviken eftersom mina kolleger i Göteborg med rätta undrar vad tusan vi pysslar med. Jag lärde mig dessutom att inte lita på mina kolleger i expertorganet, något som verkligen gör mig ledsen och illa till mods.

Samarbete igen

Min hustru sa att hon kikat på bloggen och tyckte att jag inte skulle klaga på medarbetare, det var pinsamt. Hon har rätt. Det var fel. Ännu bättre är att min kollega har arbetat snabbt och effektivt senaste veckan och allt är nu förlåtet. Hoppas också på förlåtelse för mina otåliga rader häromveckan.

Representera i Lund

Nu har jag samlat på lite erfarenheter av representation i Lund, en gren som man kan utveckla i många olika riktningar. Det första jag kan konstatera är att utbytet, med risk för att låta väl stockholmsk, är lite påvert. Det gör att många tar det enkla alternativet, nämligen restaurangen på Klostergatan som ju är ett säkert kort och dessutom kan hänfalla åt lite svenskt ibland. Samtidigt kan det ofta kännas ooriginellt. Ganska likt med samma för- och nackdelar tycker jag att restaurangen Les Halles (vilket namn...) i den nybyggda delen av saluhallen med glasvägg mot Mårtenstorget är. För den som vågar bara lite mer kan man väl försöka Stortorget om man bara säkerställer att det inte är helg och man riskerar hög musik. Dessa tre är lika, mycket lika. Jag är faktiskt inte säker på att jag skulle kunna säga vilken restaurang jag befann mig på utifrån en titt i en anonymiserad meny. Förmodligen en indikation på att jag har en hel del mer att lära på detta område.

Mellan Fiskargatorna finns också den där grekiska (Mediterranean) och den där italienska krogen (Italia, hur fantasilösa får restaurangnamn i denna stad egentligen vara). Den italienska är avgjort bättre än den grekiska och om man vågar representera på italienska är nog den att föredra. Om man så går vidare mot järnvägsstationen finns förstås Gambrinus på Grand Hotel. Åter lite tråkigt tycker jag och noterar att det bara är sällan som man hamnar här. Förmodligen för att de som varit i Lund ett tag tröttnat och kanske också för att några har fått för sig att det chanserat. Det är i alla fall vad jag hört. I denna del av staden finns ju också den där brittiska puben tvärs över gatan från Grand. Kanske kul för en brittisk besökare att kunna ta en pint på en obekväm stol som med lite fantasi kan kännas hemtamt. Men barkillens trevlighet är mer insmickrande än genuin. Han var mer intresserad av sin mobiltelefon än av gästerna när jag var där. Och maten ska man undvika. Detta gäller också den klassiska kinesiska krogen Tatung på samma sida Klostergatan. Min bättre hälft började faktiskt skratta en gång när jag skulle dit för att bli bjuden på middag. Hit kan man väl gå av nostalgiska skäl, inte det sämsta. Men Ming Palace på Lilla Tvärgatan bör man undvika till varje pris. Har faktiskt ätit förbeställd Pekinganka där (inte min idé). Nu hjälpte det inte att de var beredda, misslyckandet var i alla fall kapitalt. Här bör nämnas att jag även varit på den indiska restaurangen Tandoor på Bantorget, och faktiskt suttit i den där uppbyggda hyddan i mitten. Nej, ingen lyckad kväll det heller. Har också en gång varit på Bantorget 9, det var bra då. Men jag kan notera att ingen ännu kommit på tanken att gå dit med mig. Kanske ett tecken på att det är lite mer stil där...

Om man sedan vandrar vidare längs järnvägen finns Hotel Lundia, lika slätstruket som Stortorget och allt annat på kvällarna, men som det visar sig omättligt populärt som representativt lunchställe. Och visst, varför inte även om man inte ska behöva två portioner dagens för att bli mätt. Här skulle jag absolut välja Klostergatans Fisk före Hotel Lundia på lunch om jag kunde välja en tid före eller efter rusningen så att jag visste att det fanns bord. Och faktiskt skulle jag också gärna representera på Govindas om det var något gäst jag kände och som jag visste skulle uppskatta maten och atmosfären. Govindas är åter på banan med riktigt bra mat om man tar det för vad det är… billigt och tomtigt. Och varför lunchrepresenterar aldrig folk på Carlssons Trädgård på Mårtenstorget, är det närheten till pundarna på busstorget nedanför som stör, nej det kan det väl ändå inte vara.

Om man sedan tar sig tillbaka in mot domkyrkan är förstås Mat & Destillat den populäraste representationsrestaurangen sedan det öppnade för något år sedan. Den är bra, men ändå inte så bra som priserna indikerar. Trots allt kanske bästa stället att representera på i Lund när det handlar om folk från andra länder som man inte riktigt känner sedan tidigare. Här finns ju också den där bra sushirestaurangen. Ytterligare ett riktigt bra lunchalternativ för alla andra än japaner förstås. Genom Lundagård finns ju också Kulturen. Här var jag en gång på middag när de fortfarande var torrlagda. Märklig upplevelse, men ändå helt OK. Nu har de åter fått tillstånd och lunchbufféerna kan vara något för den hungrige om fokuserar på det vegetariska. Jag är inte jätteimponerad av köttet som ligger uppdukat här. Och på kvällarna… njaee, som så många andra ställen är det bara för ödsligt.

Jaha, så långt kan man konstatera att det finns en hel del att välja på, men att det mesta är oerhört lika. Vi får inte heller glömma den bort den franska krogen på Östra Vallgatan, jag tror den heter S:t Michel. Här har jag själv ätit gott bland stenvalven även man luktade hårdstekt anka hela vägen hem, det måtte vara något fel på ventilationen. Andra säger dessutom att det inte varit bra så det är nog lite ojämnt. Sedan finns förstås restauranger utanför Lund för den lite mer äventyrlige. Dalbys gästis är absolut ett jättebra alternativ om man vet hur man tar sig dit och hem igen med äran och gäster i behåll. Malmö… märkligt egentligen att lundensare så sällan verkar representera i Malmö. Utbudet är tveklöst större, bättre och mer varierat. Och sedan Köpenhamn förstås. Jag har faktiskt tagit mig ända hit, men då hade vi förstås andra ärenden i staden. På kvällen var i alla fall middagen på Café Teatret på Skindergade bättre än något jag ramlat på i Lund än.

Tråkigt att vara så negativ. Dock har jag hittat en lösning ur dilemmat. Jag tar helt enkelt tjuren vid hornen och letar upp en restaurang som har mat från det land gästen kommer. Sedan kan vi tillsammans förundras över tolkningar och "appropriations". För en tid sedan tog jag t.ex. ut en österrikare till Rauhrackel, vilket både han och jag tyckte var roligt och trevligt. Jag skulle förstås inte ta en indier till Tandoor eller en thailändare till Royal Thai på Mårtenstorget även om jag ätit gott där. Där skulle det trots allt bli lite för mycket av Lunds avigsidor.

Samarbete

Inom olika ämnesområden finns olika samarbetskulturer. På vissa håll är samarbete en självklarhet helt enkelt för att det är en nödvändighet. Här finns en kultur att alla omnämns i rapporter, pek och artiklar. Jag har själv haft erfarenheter om att bli tillfrågad om att stå med i artiklar som jag inte skrivit en rad i. Själv arbetar jag i ett fält där samarbete är ovanligare och där det krävs mer än att sitta i samma korridor för att namnet ska tas med i en publikation. Ändå förekommer samarbete ganska ofta och ganska mycket även inom mitt gebit.

Nu har jag samarbetat med en kollega i en större publikation, men börjar ruttna. Jag tycker, kanske orättvist, att jag har lagt ner bra mycket mer tid (minst 75 procent är min subjektiva bedömning) än min kollega och ändå kan jag bara inte få hen att göra det sista lilla för att skicka in det. Först hade hen en deadline på en annan publikation och det är förstås OK. Senare var det undervisning som tog all tid. Det är också OK. Nu tyckte jag dock att det var dags att sätta en deadline för oss så att vi kunde ha en färdig text att skicka in senast i slutet av månaden. Då säger hen att hen bestämt sig för att sitta med själv med eget efter 26 när undervisningen är klar. Visst, men vem ska då göra klart texten om hen inte hinner till den självpåtagna deadlinen? Ska bli spännande att se hur detta slutar. I alla händelser lär man sig hela tiden saker om varandra och det är det man får ta till sig.

Forskningsproppen

Igår kom så forskningspropositionen där allt redan var känt. Och väl var väl det med tanke på att nyhetsrapporteringen drunknade i all upphetsning kring årets pseudonyhet, en ny nobelpristagare i litteratur. I alla fall har kommentarerna hittills främst handlat om Björklunds förslag om peer-review för att fördela forskningsmedel som också offentliggjordes på DNDebatt igår. Redan har VR:s generaldirektör blodlöst kommenterat detta liksom DN:s ledare som dock verkar lite tveksam både till peer-review och till citeringsräknande.

Det som förvånar mig är att så många verkar tro att detta är ett nytt fenomen på svensk botten. Själv jobbade jag på en svensk institution som utsattes för peer-review bedömning så tidigt som 2008. Den gången gick det bra och vi fick ett lektorat för att det blivit så bra resultat. Sedan har den här typen av utvärderingar genomförts i Uppsala, Göteborg, Lund, KTH m.m. Anders Flodström hat gått igenom dem och kommit till slutsatsen att systemet inte är rättssäkert, många bedömningar kan ifrågasättas. Det tror jag också. Dock har det visat sig att peer-review ger en rättvisare jämförelse mellan olika ämnen än citeringsräkningar trots viktningarna. Själv skulle jag föreslå båda systemen och att avvägningar görs mellan dem. Det är också så granskningarna jag har varit med om har gått till.

Sällan har väl VR fått ett lättare uppdrag. De ska ge förslag på ett system som redan flera av landets största universitet och högskolor har använt sig av, några fler än en gång. Visst har metoderna varit lite olika, men det borde inte vara allt för svårt att dra slutsatser om vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Bäst av allt är att de flesta redan är insatta och vet vad som är att förvänta.

Ebba Expert

Vem är naturligare att fråga om nye kinesiske Nobelpristagarens i litteratur förtjänster än en professor i nordisk litteratur i Helsingfors? Dum fråga om hon råkar bo ihop med förre ständige sekreteraren. Bara några timmar efter priset meddelats kan hon flytande lätt låta sig intervjuas i SvD. Här finns inga tveksamheter, Mo Yan är nyläst som det verkar. Och visst är Ebba W-B nog så litteraturintresserad att hon visst kan ha läst och gillat Mo Yan utan att ha fått otillbörlig information från ledamöter i Svenska akademien. Samtidigt ligger det förstås nära till hands att hon (säkert orättvist) misstänkliggörs. Bara detta tycker jag borde vara tillräckligt från att avstå och istället bolla över frågan till en av alla våra sinologer som nu äntligen kan få lite plats i våra medier. Men nej, en decimeter spalt bör inte föraktas eller tillspillogivas nu när medierna kommer sättande.

Hade jag tänkt i dessa banor om rollerna hade varit ombytta? Om Ebba W-B suttit i akademin och Horace E varit prof. i nordisk litteratur i Helsingfors? Jajamensan, det hade jag helt säkert. I denna fråga är jag könsneutral.

Forskningssastningar, undervisningssatsningar

Tycker att det finns en enorm obalans i vår universitets- och högskolevärld. Forskningsinriktningar går det att göra strategiska satsningar på. Den högskola eller det universitet som bygger upp något bra kan räkna med att detta belönas med forskningsmedel på alla tänkbara nivåer från en mängd olika källor, europeiska, nationella och privata. På detta fält lönar det sig i alla fall ibland att satsa.

Men undervisning... här finns ingenting i termer av incitament. Det universitet eller högskola som till äventyrs vill bygga upp utbildning på ett område kan i bästa fall räkna med lite utmärkelser och godkänt i en HSV-utvärdering. Pengar, annat än växelmynt, finns inte. Takbeloppet härskar på detta område och ingen utanför universitet är villiga att satsa på excellens. Denna obalans i systemet cementerar universitetsanställdas ständiga prioritering av forskning framför undervisning oavsett vad olika instanser tycker om det.

Rektorsseminarium

Kan någon god människa berätta vad som har hänt med rektorsseminarium? Jag tyckte att det var ett bra initiativ som absolut fyllde en funktion. Nu har det inte varit något på över fem månader och inget annonserat, såvitt jag kan se, för resten av hösten heller. Det tycker jag är tråkigt och hoppas att det sista ännu inte har varit.

Väntans tider

Nu är väntan över för alla som tycker att litteraturpriset är något att hänga i julgran. Alla vi andra som tycker att verkligheten överträffar dikten får vänta en timme till, till 14.30 då allas vår shorty äntligen presenterar forskningsproppen. Men det klart, som många redan påpekat så är väl allt redan känt. Den sista lilla hemlisen(?) publicerades på DNDebatt idag.

Senaste ESO-rapporten

Det har kommit en ny ESO-rapport om effektiviteten i den högre svenska utbildningen. Intressant förstås, men också en del felaktiga slutsatser... jo faktiskt felaktiga. Många har hovsamt påpekat detta, bäst hittills i en kollegas blogg.

Ledning och internsökningar

Vi hade för en tid sedan arbetsplatsmöte på institutionen med avtackning av en kollega som går i pension. På en senare punkt diskuterade vad vi ska göra med överskottet som genererats under 2011. Förslaget från prefekten var att kostnadsställen skulle kunna söka medel för olika satsningar som styrelsen skulle ta ställning till. Jag opponerade mig och tyckte att detta var ineffektivt med tanke på all tid som skulle gå åt till att skriva ansökningar och sedan läsa och bedöma dem. Det skulle mellan pekfinger och tumme handla om 100000 kr för att fördela 900000 kr. Mitt förslag var att institutionsstyrelsen skulle avgöra vad vi skulle göra med överskottet... jag själv har just gått in i styrelsen, det hör absolut till saken.

Här tyckte den redan avtackade kollegan att det vore bra om vi följde ledningens förslag och sökte medel. Jag frågade henne då om hon inte hade nog med förtroende för ledningen för att låta dem (vi) avgöra. Hennes svar var att det tyckte hon inte. Det skulle jag ha respekt för om det inte var för det att hon själv under en rad år suttit i institutionsstyrelsen. Alltså har vi här är en avgående styrelseledamot som inte själv har förtroende för nya ledningen för att låta dem (oss) avgöra hur vi ska fördela medlen. Suck, vad gör man?

coursera

Jag undrar hur Lunds universitet arbetar med nätbaserade undervisningsplattformar. På hemsidan finns inte mycket information. Vill man läsa en nätkurs får man, som det verkar, anmäla sig enligt det vanliga svenska anmälningssystemet.Här gäller för svenskar som för icke-svenskar att man måste skaffa konto och anmäla sig före vissa datum. Då får man också alla formaliteter med poäng registrerade i LADOK och chans på examen. För alla utanför samarbetsområdena kostar det förstås kosing om man skulle bli antagen.

Jämför det med de nya plattformarna där världens bästa universitet lägger upp kurser gratis. Den största är coursera.org som har ett fantastiskt utbud som dessutom når en global publik. Att gå en kurs innebär inte att man får poäng eller examen, ibland inte ens ett bevis även om det förekommer pdf-diplom per epost på vissa kurser, även sådana kurser som ges vid Stanford och andra dyra universitet. Företaget är vinstdrivande, men lägger alltså upp kurser från världens bästa universitet gratis. Pengarna tar de på sikt in på annat håll, exempelvis genom att föra samman arbetsgivare och potentiella arbetssökande.

Undrar hur lång tid det tar innan Lunds universitet är med i ett sådant här sammanhang? Det borde i alla fall inte finnas några juridiska hinder så länge rättighetsaspekterna är tillgodosedda och om man inte ger ut examensbevis eller poäng, något som alltså inte heller andra deltagande universitet heller gör. Här finns alltså äntligen något att göra för universitetsförvaltningens sektion Externa relationer som ger lite tyngd. Och äntligen kan Utbildningsnämnden och prorektor Eva Wiberg börja driva en konkret fråga med strategisk betydelse. För visst är väl detta ett mycket bättre sätt att fylla den tredje uppgiften än att hålla på att larva sig med Science Slam? Helt klart är det i alla fall ett steg mot högre ranking som är både billigare och mer effektivt än ta styrelsen och toppadministratörerna till England för att begapa Oxbridge och London. Väntar med spänning på detta initiativ, minns bara vara du hörde om det först.

Korrigering och Medicon Village igen

För några dagar sedan, 27 september, skrev jag att rektor ville begränsa myndighetskapitalet för att täppa till hålen i MAX IV budget. Det var korrekt, men redan när jag skrev det hade rektor backat från planerna efter möte med dekanerna, allt enligt Sydsvenskan som ju är källan till all visdom i dessa frågor.

Som alla intresserade redan sett har samma tidning också meddelat oss om de frustrerade medicinarna som inte kan flytta eftersom det inte är glasklart vilka villkor som gäller i hyresavtalen i Medicon Village. Enligt dekanen räknar de fortfarande på det, fast längre ned i artikeln förstår man att det nog inte går att räkna eftersom randvillkoren är okända. I alla fall kan man konstatera att det som Sydsvenskan skrev i december 2011 inte stämmer, att cancerforskarna skulle flytta in successivt under 2012. Året närmar sig sitt slut och ännu har de inte ens skrivit kontrakt.

Forskningspolitik a la Lajv Sajens

Förrförra veckan kom  regeringskansliet med en pm om innehållet i forsknings- och innovationsproppen. Kommentarerna har sedan dess haglat i behagligt jämna skurar. Ris och ros förstås. Intressantast var nog ändå den lilla panelen i Vetandets värld som sammanträdde om detta. Där fick man lära sig att Life Science inte tillhör de allra starkaste av svenska forskningsområden. Istället är det de klassiska naturvetenskapliga ämnena geologi, fysik, kemi etc. Nu är det förstås fullt rimligt att vi satsar stora forskningssummor på områden som inte är de bästa för att de ska bli bättre. Frågan blir då istället, varför just Life Science?

Här kan man ju fundera en del. En kvalificerad gissning är att statsmakterna anser att Life Science-forskning har de bästa förutsättningarna att skapa tillväxt och jobb. Det är inte omöjligt att det är en korrekt bedömning. Dock måste man fråga sig om de kommersialiserbara forskningsresultaten verkligen kommer att leda till tillväxt i Sverige. Här är jag betydligt mer tveksam. Vi har ju de senaste åren och månaderna sett hur läkemedelsföretag efter läkemedelsföretag flyttar sin forsknings- och pillertrillarverksamhet från Sverige. En massa svensk forskning inom området tror jag knappast förmår vända den trenden. Dessutom satsas det på Life Science i en rad andra länder som redan är bättre på detta forskningsområde än vi svenskar. Personligen tror jag att det hade varit klokare att satsa pengarna på andra områden där Sverige redan är framstående och där den internationella konkurrensen inte är lika mördande. Det kan vara skogsforskning eller förnybar energi.

Men det än intressantare är förstås att forskningspolitiken i och med detta nu helt upphört att vara forskningspolitik och istället blivit innovations- och tillväxtpolitik. Det är nog den enda slutsatsen man kan dra om man väljer att satsa forskningspengarna på de områden där man bedömer att de största möjligheterna till ekonomisk tillväxt ligger istället för de bästa möjligheterna till nya intressanta forskningsresultat.

Men det finns också en annan tolkning, nämligen att det handlar om ett liberalt nätverk som nu landat pengarna till sina egna. Hans Bergström har ju länge vurmat för Life Science, han har minst sagt goda kontakter med liberalerna. Det är nog ingen tillfällighet att DN Debatt i dag publicerar en debattartikel av fyra Life Science-forskare som mer hejigt än vanligt lägger fram en partsinlaga för den egna forskningen och dess förträffliga tillämpningsområden. Alltså förlåt, men vad har den texten med debatt att göra? Det handlar ju om de redan smorda som nu igen får berätta om sin förträfflighet trots att de faktiskt inte är så förträffliga som de själva tror.

Underhållande nog kan jag inte låta bli att kommentera skribenternas dåliga svenska... andra meningen lyder "Om tjugo år kommer troligtvis alla att känna någon som dött in en infektionssjukdom". Hur ska detta förstås? Kommer våra Life scienceare att utveckla en metod för att återuppväcka de döda inom tjugo år? Varför inte använda perfektformer när vårt svenska språk är begåvat med sådana? I alla händelser är förstås horisonten tjugo år till intet förpliktigande eftersom ingen kommer ihåg vad som skrevs idag om två decennier och de inte riskerar att någon galning ställer dem till svars för deras glada framtidsvisioner bara för att få ännu mer forskningsmedel.

Nedlagd cykelreparatör

Tog mig återigen till Malmö på cykel och kunde konstatera att den fantastiska cykelreparatören jag bloggade om 20 juni nu typiskt nog slagit igen. Så går det alltså för dem som satsar på kvalitet i cyeklbranschen.  Eller så har de bara helt enkelt flyttat.

232 miljoner upphittade

Tänka sig att MAX IV är på benen igen. Någon kollade på bankkontot och upptäckte att det fanns mer pengar än vad de trodde för bara en månad sedan när de skickade in ansökan om 232 miljoner kr i tillägg för att rädda projektet. Så rapporterades det i alla fall förra veckan.

Detta är ju i grunden positivt som rektor konstaterar, men också väldigt, väldigt oroväckande. Är det inte dags för fysikerna att sluta leka forskningsorganisatörer och skärpa sig. Om två veckor kan det åter komma nya larmrapporter och rektor vill begränsa myndighetskapitalet. Nej, det är inte bra för något universitet om det finns liten klick som har så här dålig koll samtidigt som deras domän är så stor att den hotar hela universitetet. Jag undrar om det inte är dags för rektor att sluta se det som att det "viktigaste nu är att vi går vidare" (Sydsvenskan, 30 augusti 2012) och istället börja utvärdera MAX IV-organisationen så långt. Det kan visa sig vara guld värt i framtiden.

Lunchdiskussion

Njöt idag av en lunchdiskussion på jobbet om olika malmökrogar. Hade förstås inte hört talas om en enda och kunde inte tillföra någonting. Lika bra det. Kom i alla fall snart fram till att det var ont om ölhallar av tyskt eller tjeckiskt snitt i Malmö. Faktiskt verkar det som om närmaste tjeckiska restaurang och krog, "Gyllene Prag" originellt nog, ligger i Helsingborg. Än värre är att den enligt säker källa verkar ha chanserat efter ägarbyte. Äntligen en nackdel med att bo här nere. Det är långt till närmaste panerade ost. Trösten är att ryktet sprider sig att Rauhrackel öppnat igen.

Löprundan

Min löprunda går förbi reningsdammarna och över Helgeå. Här kan man observera mycket spännande. Förra helgen till exempel sköts det hej vilt, förmodligen på fåglarna. Antar att kommunen eller någon sysslar med att hålla flockarna nere för att minska skadeverkningarna. Men säker kan man aldrig vara. Intressant är också för en gammal stockholmare att följa årstidernas växlingar på fälten. Nu är sedan länge allt slaget och skördat förstås. På andra sidan ån sker också utbyggnad av infrastrukturen. Det anläggs något som nog måste vara en ny parkväg längs ån på den södra stranden, några hundra meter väster om cykel- och gångbron vid St Lars. Och hästarna är fortfarande ute i sin hage.

ESS och MAX IV igen

Nu verkar det som om regeringen kickar in de 100 miljoner som universitetet krävt för att MAX IV ska kunna flyta vidare och därmed verkar krisen för tillfället över. Vi får se hur det går om ett år eller så när det åter fattas pengar. Under tiden verkar också optimismen stiga när det gäller möjligheterna att komma igång med ESS enligt tidtabellen. Enligt ganska säkra uppgifter har man en ny VD på kroken efter Colin Carlisle som avgår med pension, inte dåligt med tanke på att det inte är helt lätt att hitta bra personer som kan tänka sig att flytta till Skåne. Jag tror för tillfället att jag får fel och ESS faktiskt nu kommer igång enligt planerna. Men den som lever får som vanligt se.

Plankad? Eller plankare?

Nu har det äntligen hänt mig också, det otroliga som bara händer andra. Jag skrev i maj en text där jag använde mig av en väldigt speciell metafor som jag inte sett användas någon annanstans. Texten publiceras inom kort i en forskningsantologi med peer-review-förfarande. Just idag fick jag av antologins redaktör en länk till en artikel med exakt samma metafor som förpublicerats för bara fyra dagar sedan på en amerikansk tidskrifts hemsida. Min metafor användes alltså av andra i bara lite annorlunda sammanhang. Hur är det möjligt att två tyskar använde samma metafor som jag nästan samtidigt, känns nästan kusligt. Men framför allt, hur är det möjligt att antologins redaktör snokade upp denna artikel endast fyra dagar efter att den förpublicerats i en tidskrift som jag misstänker han inte läser varenda gång den kommer ut.

Campus Helsingborg

Har hört illvilliga rykten om att de nya hås och håp som gavs till utbildningar som startades i Helsingborg kan komma att frysa inne efter 2015 eller 2016, hur långt fram planeringsförutsättningarna nu sträcker sig. Alltså, bakgrunden var att det är svårt att få hås och håp för nya kurser och utbildningar. Dock gällde att dem som startade i Helsingborg skulle få det eftersom det befrämjade uppbyggnaden av verksamheten där, något som av någon outgrundlig anledning ansågs eftersträvansvärt av universitetsledningen. Framför allt var det väl lärarutbildningar som startades i Helsingborg just för att de behövde lösgöra nya hås och håp.

Men nu glunkas det alltså om att detta inte skulle gälla efter 2015...

Om det skulle visa sig stämma har universitetsledningen för mycket lång tid framöver diskvalificerat olika försöka att styra verksamheten. Om det som sägs är bortglömt efter bara tre år finns ju ingen som helst anledning att lita på de olika infall som omsätts till lockbeten för att vi anställda ska göra än det ena, än det andra som ligger i ledningens intresse. Personligen tror jag att dessa illvilliga rykten är just det och inget annat. Låt oss hoppas det.

650 går

Det är trist att Sony Mobile drar ner. Jag är säkert inte den ende som känner folk som drabbas. Det enda positiva är nog att detta lite kanske ändå kan trycka ner bostadspriserna, för jag letar fortfarande hus och priserna känns väldigt uppumpade i Lund.

Möte i Stockholm

Så har då vår rektor haft sitt möte med andra finanisärer av MAX IV om hur de ska reda upp den finansiella situationen. I morse berättade han dur det hade gått i radio. Även Sydsvenskan rapporterade om den magra utgången av mötet. Beskedet var: —Skärpning LU. Och det ska leda till ändrad projektledning. Undrar om Prof. Eriksson (alltså inte Per) fått KTH:s stora pris om detta hade hänt före den utmärkelsen.

Lugnande var ändå beskedet att fördyringarna ska dras från MAX-lab, men räcker det att frysa deras verksamhet för att få fram de 40 miljoner (se nedan) som LU lovat skjuta till. Den som lever till den 25 september får kanske se.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Istället skulle det handla om det märkliga att universitetet gick ut med ett långt pressmeddelande 1 augusti om fördyringarna av MAX IV, förmodligen för att det var semestertider och det då skulle få så lite uppmärksamhet som möjligt. Nu när terminen snart rullar igång och rektor har varit i Stockholm utan att egentligen komma framåt, utan snarare få en avhyvling för att organisationen har varit bristfällig, så finns inget meddelande alls på universitetets hemsida. Trist tycker jag, och faktiskt ingen vidare kommunikationsstrategi internt mot de egna medarbetarna. Här har kommunikationsavdelningen lite hemläxa att arbeta med.

MAX IV och ESS redan 133 procent dyrare

Innan ESS påbörjats och Max IV inte ens är halvfärdig har universitetets kostnader för dessa anläggningar höjts från 30 till 70 miljoner per år enligt ett färskt pressmeddelande. Universitetets åtagande stiger enligt detta till hela 130 miljoner, men resterande 60 vill man att staten chippar in. Hur det går om staten inte lyder rektor och universitetsstyrelse i denna fråga är höljt i dunkel.

Klart man bör ha en åsikt om denna kraftiga fördyring för universitetet, faktiskt drygt 133 procent! Fyrtio miljoner per år är inte kattskit. Det motsvarar nästan hela den institution som jag själv är anställd vid. Nu är det förstås inte så man räddar ESS och MAX IV genom att börja lägga ner institutioner. Istället tas pengarna så småningom in på ett nytt medelsfördelningssystem där MAX IV och ESS förklaras som fridlysta och erhåller de medel som lösgörs. Det är i alla fall min förutsägelse. Det blir dekanerna för områden med mindre resurser enligt det nya tilldelningssystemet som får göra urvalet och sedan hålla i yxan.

Mer allvarligt tycker jag är att dessa satsningar nu börjar visa sitt rätta ansikte. Det har länge ställts garantier för att dessa anläggningar inte kommer att bli några gökungar som äter resurser från övriga universitetet som enligt alla utfästelser ska kunna fortsätta ståta med den bredd och ämnesbas som borde vara en självklarhet för varje universitet med självaktning och som gör skillnaden mellan Lund å ena sidan samt Växjö, Karlstad och ... Ö-sund å den andra. Nu måste styrelsen sätta ner foten och säga att "OK denna gång, men inte mer än så här. Här går gränsen." Ett sådant styrelsebeslut är i alla fall ett minimum för mitt fortsatta förtroende.

ESS tillståndsansökan

På väg tillbaka till Lund efter fem veckor i förskingringen plockar jag upp senaste Sydsvenskan och häpnar över vad som står att läsa. Lika mycket faktiskt som jag häpnar över vädret här i Skåne. Efter att ha badat i insjöar runt om i södra Sverige som knappast hållit mer än 17-18 grader kommer man ner till havet och kan i halv storm bada i 24 grader. Kallare att vara på stranden än i vattnet faktiskt.

Sydsvenskan har i alla fall rapporterat om remissvaren på ESS ansökan om tillstånd och om det stämmer vad som skrivs så börjar jag så smått undra. Hur är det möjligt att lämna in en ofullständig ansökan som behöver kompletteras inte en, utan två gånger? Antingen är det Strålsäkerhetsmyndigheten som står för tillståndsprövningen som inte klarat av att ordentligt beskriva vad som ska vara med i ansökan eller så är det ESS som inte klarat av att på utsatt tid få fram det material som krävs. Av Sydsvenskans artikel framgår inte vilket.

Intervjun med ESS säkerhetsansvarige i lördagens (28 juli) Sydsvenskan som inte finns på nätet än ger i alla fall två alternativ. Antingen har ESS huggit rejält i sten och ansvariga där har mer eller mindre hål i huvudet när det gäller tillståndsansökan eller så finns hålet på Strålsäkerhetsmyndigheten. Kommentarerna i tidningen ger tyvärr ingen vägledning eftersom alla håller sig diplomatiskt på glatt humör och reportern verkar också ovillig att göra någon analys, har det med universitetets underkända journalistutbildning att göra månne?

En sak är i alla fall säker. Det är inte sant som säkerhetsansvarige på ESS verkar påstå, att det är en normal process att upprepade gånger komplettera en ansökan av detta slag. Det är istället tydliga tecken på rejäla kommunikationssvårigheter mellan organisationerna. Och hur är det möjligt att man på ESS inte resonerar om slutförvarskostnader i ansökan när man är så noga med att påpeka kretsloppsaspekter? Det känns att man är tillbaka i Lund om inte annat.

Sakkunnig på semestern

Ånej, jag har gjort det igen. Tackat ja till ett sakkunniguppdrag under semestern som sedan visar sig vara dubbelt så omfattande som jag trodde. Betalning kan bli cirka 100 kr/tim. i bästa fall. Det handlar om en norsk utlysning som lockat cirka 30 ansökningar. Utlysningen bygger på en s.k. work programme som på 15 omfattande sidor beskriver allt som ska uppnås: tvärvetenskaplighet, etiska och miljömässiga perspektiv, bra forskning och inte minst samhällsrelevans samt deltagande av potentiella intressenter och avnämare. Med den utlysningen blir första frågan varför det ska handla om ett forskningsprojekt överhuvudtaget. Min första reaktion var att det borde vara administratörer som söker eller kanske pr-avdelning som sedan kan anställa lämpliga forskare till de delar där forskning kan behövas och andra kompetenser för allt annat som ska uppnås.

Hittills har jag ägnat tre till fyra timmar åt att sätta mig in i utlysningen, kolla jävsregler, beställa flyg och hotell till Oslo, kolla sidan med ansökningar och bedömningskriterier som anges och mest av allt ladda ner alla ansökningar. Nu när förberedelserna är gjorda kan jag äntligen börja läsa ansökningarna. Dessa är, precis som värderingarna av dem, hårt hållna i en elektronisk mall och intrycket efter de två första är att här söks pengar för forskning som redan är etablerad, nästan slentrian snarare än originell, och utan antydan till tvärvetenskap. Nu gäller det att hitta russinen.

Det bästa i Lund

Cyklade häromdagen till Malmö t.o.r. för ett möte på Malmö högskola. Halvvägs låg en cykelaffär som visade sig vara ett fynd eftersom de två rödskäggiga bröderna där kunde räta ut mitt tilltufsade växelöra, olja kedja och drev samt byta växelvajer medan jag tittade på. Det hela var dessutom oförskämt billigt som det hette på Mads tid. Absolut bästa cykelaffären i Lund hittills och den låg inte ens i Lund utan i Åkarp/Staffanstorp, det var i alla vad det stod på kvittot.

Kvinnliga professorer

För några dagar sedan rapporterade TT om ytterligare en undersökning som visar att andelen (och antalet får man förmoda) kvinnliga professorer ökar och närmar sig rimliga nivåer. Detta är inte oväntat utan helt i linje med vad vi alla sagt, att andelen kvinnliga professorer kommer att öka i takt med att andelen kvinnliga studenter, doktorander, lektorer etc ökar.

Det har visst hjälp att det klagats på låga andelar och det har också hjälpt att alla nu är medvetna om problemet liksom att det ställs krav på kvinnliga sakkunniga i snart sagt alla sammanhang. Jag kan också passa på att göra den ofarliga framtidsutsikten att andelen kvinnliga professorer kommer att fortsätta att öka upp till nivåer mot mellan 40 och 60 procent med viss eftersläpning inom fortfarande mansdominerade ämnen som byggteknik. Eftersom andelen kvinnliga studenter nu är mer än 50 procent inom ganska många utbildningsområden kommer också andelen professorer inom sinom tid att nå över 50 procent, åtminstone inom dessa områden.

Nej, det andra saker som är viktigare att diskutera just nu. En sak är hur vi ska komma till rätta med utbildnings- och forskningsområden som har sned kvinnlig eller manlig representation. Det gäller olika tekniska ämne, men också genusvetenskap. En annan än viktigare fråga är villkoren för alla dessa kvinnliga och manliga professorer. Om arbetet allt mer liknar lektorernas och adjunkternas så är det snart inte så intressant att andelen kvinnliga professorer ökar och då kan man bara tala om en Pyrrhusseger. Jag väntar på att TT ska skicka ut pressmeddelandet "Professorsgenomsnittet nu över 50 procent forskning i tjänsten". Men det lär nog aldrig hända.

Freiburg

Lunds universitets styrelse ska åka till Cambridge och Oxford. Självklart handlar det om att lära av de största och bästa. Därför går alltid den här typen av resor till Stanford, Harvard, MIT etc. Det tycker jag är synd. Det finns förmodligen mycket mer att lära av mindre universitet i samma liga som det egna som jobbar hårt och framgångsrikt med att utveckla verksamheten. Varför inte åka till Singapore eller Georiga Tech istället? Men det klart, då blir symboliken inte lika tydlig.


Själv har jag en liten favorit i universitetet i tyska Freiburg, ett jämförbart europeiskt toppuniversitet som fått excellencestatus därför det är... brett. I Freiburg har man alltså lyckats med konststycket att bygga kvalitet genom att satsa på sin bredd, inte profilområden inom medicin eller teknik. Framgången bygger på ett Institute of Advanced Study motsvarande Pufendorf-institutet i Lund för att öka samarbetet mellan fakulteter. Utöver det har man skapat ett International Graduate Academy som är en service för doktorander där man kan söka och få tillgång till forskarutbildningskurser. Lund ska nog inte kopiera detta rakt av, men det är intressant att se hur ett universitet som Freiburg med två organisatoriska poler lyckats utnämnas till tyskt excellens-universitet. Här tycker jag Lund har en mycket bra förebild och jag tror faktiskt styrelsen har mycket mer att lära av en resa till Freiburg istället för att bli ytterligare en i raden av kontingenter som passerar i revy vid Cambridge och Oxford. Vilka likheter finns mellan Lund och Cambridge som vi kan lära av? Inte särskilt mycket tror jag.


I Freiburg däremot finns säkert en hel del även om det är lite mindre på många olika sätt och har 23.000 studenter jämfört med Lunds 40.000. Dessa undervisas av 2.500 lärare och forskare, vilket motsvaras av ungefär lika många i Lund, 2.600. Allt klaras dock med endast 2.000 administratörer, här har Lunds 3.500 kanske en del att ta efter i form av effektivitet. Omsättningen i Freiburg är 2,5 miljarder kronor mot Lunds 6,5, en skillnad som också återspeglas i olika universitetsrankningar där Lund typiskt återfinns runt plats 80-90 medan Freiburg ligger cirka 20 platser längre ner. Styr kosan dit istället.

ESS revisited

I Sydsvenskan har vi nyligen fått reda på att ledningen för Lunds universitet överväger olika lösningar för att komma till rätta med de ekonomiska problem som Max IV nu hamnat i. De flesta handlar om att omprioritera universitetets resurser eller använda myndighetskapital. Till detta kommer förhoppningar om extra tillskott i höstens forsknings- och innovationsproposition. Men varför inte damma av förutsättningarna att söka ESS till Lund? I Allan Larssons utredning från 2005 framgår tydligt och klart att resurserna som skulle pytsas in i ESS från Sverige skulle tas från industripolitiken och inte forskningspolitiken. För ändamålet skapades ett ESS Innovation Forum som i Allan Larssons rapport angavs som ett av fem grundläggande villkor för att bygga ESS i Lund: "En tredje förutsättning bör vara att ett det nu etablerade ESS Innovation Forum utvecklas till ett brett partnerskap med olika intressenter, vilket behövs för att kunna genomföra ESS- projektet och att den dialog, som nu har inletts med regeringar, myndigheter och forskningsinstitutioner, kan fortsätta och fördjupas."(s. 32-33) Idag är förstås allt detta glömt och av ESS Innovation Forum finns inget kvar, inte ens i minnet hos de aktörer som en gång skapade det. Kanske är detta idag ett alternativ igen? Varför kan inte medel tas från den regionala och lokala näringslivspolitiken för att förverkliga Max IV när nu de väntades fördyringarna realiserats?

Att drömma sig bort

Träffade för en tid sedan en av universitetsstyrelsens externa ledamöter som berättade att hen vid ett styrelsemöte härförleden drömt sig bort. Utanför fönstret betade hästar som tilldragit sig vår ledamots intresse och vad som sas på mötet liksom försvann. När hen sedan kom tillbaka igen hade hen inte längre riktigt koll på vilka beslut som fattats.

Det var ganska många som åhörde denna lilla söta historia om hur man ibland kan drömma sig bort. Förmodligen var detta bara en lätt överdrift och inte riktigt sant. Ändå blev jag förfärad. Tänk om andra som hör detta tror att det är OK att bete sig så ansvarslöst? Här har vi en extern ledamot som har hyfsad ersättning för att bidra med tid, klokskap och ansvar i en organisation som står inför stora utmaningar. Tänk om hen missade diskussioner inför ett beslut som handlade om planeringsförutsättningarna för kommande år där det enligt Sydsvenskan kan finnas risk att universitet drar ner på stora delar av sin verksamhet för att finansiera vår nya gökunge i boet, Max IV. Tänk om hen satt och sov på diskussionen som till resultat av detta innebar att en massa universitetsanställda kommer att förlora jobbet. Tänk vilket förakt för de människors vars intressen hen är ersatt för att försvara. Tänk vad hemskt. Nej, förlåt, nu märker jag att jag själv drömmer mig bort. Det var inte meningen.

Obetald annonsplats

Jag har fått obetald annonsplats på bloggen Spegellandet. Stort tack för det. Författaren där tycker det är synd att jag är anonym eftersom han tror att inläggen då blir lättare att nonchalera samt att det inte bidrar till ett öppet samtalsklimat. Kanske har han rätt. Att resonemang värderas utifrån vem som yttrar dem och inte bara vad de innehåller är klart så där har jag fått något att tänka på. Och det är också klart att det kanske vore synd om alla bloggare var anonyma. Men nu verkar de flesta blogga delvis för att synas och då är den risken nog ganska liten. Det borgar för ett fortsatt öppet samtalsklimat såvitt jag kan se.

Sedan spekulerar Christer Löfstedt som bloggaren i Spegellandet heter om skälen till att jag väljer att vara anonym. Bra fråga, jag får tänka efter lite. Nej, det handlar inte om att jag skulle vara befordrad på lösa grunder. Möjligen tillsatt på lösa grunder, men det får andra bedöma. Professuren erbjöds jag efter att ha placerats etta av tre icke-svenska sakkunniga (varav en kommer från Sverige dock) i konkurrens med cirka 15-20 sökande. Det handlar inte heller om att jag skulle vara rädd för repressalier, även om detta sedan är det som leder till kommentarerna till inlägget. Jag tror, liksom kommentatorerna, att man kan blogga ifred om nästan vad som helst och nästan hur som helst. Nej, efter att ha tänkt efter lite har jag kommit på att det handlar om att jag ibland hamnar i olika formella och informella konstellationer, arbetsgrupper, möten, beslutsfattande organ etc. på olika nivåer vid universitetet och att jag är rädd för att inte bli tillfrågad om det skulle bli allmänt känt att jag bloggar om mina erfarenheter från dessa sammanhang. Möjligen är jag paranoid, men det är i alla fall skälet. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag tycker det är lite kul att jobba undercover så att säga.

Max IV

Så där ja, nu har fördyringarna för Max IV som jag nämnde för någon vecka sedan också nått Sydsvenskan. Det är bra att det kommer till allmänhetens kännedom. Jag tycker också att universitetsledningen ger ett trovärdigt intryck när de öppet deklarerar sin tvekan. Att tillsätta en grupp som kan analysera problemet och hålla inhibationsdörren öppen som antyds i artikeln (alternativet att släcka ljuset) tycker jag är bra. Smolket i bägaren är alternativet att köra på som om ingenting hänt och låta universitetet betala genom att dra ner på annat. Det verkar helt huvudlöst eftersom vi då lägger ner ett av de få traditionella och breda universiteten i Sverige för att bygga en maskin som i bästa fall står sig några decennier. Att alternativet ens nämns som en möjlighet är anledning till stor oro och misstrogenhet. Så OK, sammantaget motsvarar väl uttalandet en 1-1-match i fotboll ungefär.

Studentfråga

Träffade en student igår (ironi) och fick ännu en gång bekräftat hur bra det är med deras input (inte ironi). Frågan han ställde var vad jag tyckte om kvalitetsutvärderingar och studenttillströmning i historiskt perspektiv. Tuff fråga eftersom jag aldrig tänkt på detta förut. Efter lite stammande kunde jag dock formulera ett svar som i alla fall lät bra. Tidigare var examina kvalitetsvärderingen och studenter kuggades. Nu har examina urholkats genom resurstilldelningsystemet som innebär att det kostar att kugga och annat som till stora delar hänger samman med transformationen från elituniversitet till massuniversitet under de senaste 6 decennierna eller så. Det innebär att kvalitetsutvärdering, som nog är viktigt eftersom det handlar om statligt finansierad verksamhet, har förflyttats från examina till utbildningsanordnaren som i sin tur genomförs av HSV.

Detta innebär också att risken har förflyttats från den individuella studenten till de anställda som i långa loppet riskerar förlora jobbet. Det kanske inte är så dumt ändå, att risken för den individuella studenten minskar i en värld med studielån och fler studerande från studieovana miljöer. Här finns kanske en intressant historisk studie som handlar om känd, beräknad och planerad riskspridning som den förekommer i det moderna samhällets socialförsäkringar och på andra sätt samt den andra okända och oplanerade riskspridningen som förändringen av kvalitetsvärdering av högre utbildning. Se där, studenter är ovärderliga som inspiration när det gäller att hitta nya forskningsfrågor.

LUM

LUM har fått nytt utseende. Men det hjälper inte. Jag läste LUM mycket för drygt tio år sedan och tyckte då att den var väldigt bra. Hade också på den tiden kontakt med journalister som arbetade med andra universitets personaltidningar, Uppsala, Stockholm m.fl. Allmänt var åsikten att LUM höll den journalistiska fanan högt och hade kritisk distans till ledningen och PR-avdelningarna.

Det var då det. Nu tror jag inte många anser att LUM skiljer sig från andra universitets personaltidningar. Här finns bara lite plats för kritiska synpunkter. Aldrig gör redaktionerna några kritiska features. När man själv ringer in förslag ger det aldrig utdelning. Syn för sägen bär artikeln om Christer Eldhs enkätundersökning. Här förekommer visst en del negativa resultat. Men endast de främsta positiva resultaten listas. Varför inte motsvarande negativa?

De universitetskritiska synpunkterna får istället Sydsvenskan och Lundagård stå för. Här gör man tack och lov fortfarande ambitiösa insatser. Jag tycker faktiskt att Lundagårds senaste avslöjande om UB:s köp av byggtjänster är riktigt bra. Inget direkt remarkabelt kanske och ingen har väl gjort fel. Men ambitionen är tydligt och klar och artikeln ger intryck av att vara rättvis. Tänk om HSV:s utvärdering av Lunds journalistutbildningar hade tagit med denna aspekt. Då hade de flutit igenom utan problem....

Medicon Village i lokalbladet

Idag en lysande artikel i Sydsvenskan om hur allt som utlovades när universitetets rektor och ordförande med bara veckor kvar på posten skriver hyreskontrakt med ett byggbolag (i form av illa maskerad stiftelse) som binder upp nya tillträdande ordförande för år framöver. Taskigt och ojuste ledarskap tycker jag eftersom man nu bakbundit Wallström som lär få ta all skit som kan komma av detta högriskprojekt. Och nu framgår också att alla de farhågor vi kände från början infrias. Den filantropiske byggherren som skänkt medel för att universitet skulle köpa Astra Zenecas lokaler var inte så snäll att han stod för hela kalaset. Istället måste universitet skjuta till 100 miljoner för att hålla lokalpriser i Lund uppe. När man räknar igenom det visar det sig säkert att byggherren inte förlorat utan vunnit på affären eftersom lokalpriser nu ligger på konstlat höga nivåer. I allt detta är det också intressant att se att ordförande Larsson ingår i styrelsen för Medicon Village (vad är hans arvode?) och en gammal Peab-chef är vd, så då blev man av med honom också. Nej, detta är inte bra för anseendet.

Till detta kommer att punkterna 10-12 på nästa möte med universitetsstyrelsen om budget och ekonomi när det gäller MAX IV helt säkert kommer att bli en rysare. Pengarna räcker nämligen inte och det kommer att behövas ännu mer. Faktum är att universitetsresurserna till detta projekt nu börjar anta sådana proportioner att MAX IV allt mer framstår som den gökunge ESS beskylldes för att bli. Jag tycker att man nu börjar gå för långt i sina punkinsatser och att universitetet i övrigt är hotat. Jag hoppas att styrelsen nu ser till att MAX-bygget tar en paus medan man ser över projektet.

Strategiska planen 2012-16

Fick idag i min hand, eller snarare postfacket om jag ska vara ärlig, Lunds universitets stolta strategiska plan 2012-2016. Det är faktiskt ett riktigt erbarmligt aktstycke. Inte ett enda väldefinierat mätbart eller kontrollerbart mål i sikte. Här framgår att universitetet står för mänskliga rättigheter och demokratiska och akademiska värden, men inte ett ord om vad det betyder eller hur det i praktiken yttrar sig. Alla dessa tre begrepp är ju minst sagt omstridda. Och hur skulle det förresten se ut om vi stod för orättvisor, diktatoriska fasoner och industriella eller politiska värden?

Visionen är ett universitet i världsklass, men inte ett ord vad som ska uppnås för att man ska veta om man är i världsklass eller inte. Målen är högsta kvalitet i utbildning, forskning och innovation samt samverkan, alltså något som redan från början är i stort sett omöjligt att uppnå. Lunds universitet ska på fyra år nå högsta kvalitet på samtliga kärnområden, bättre än Stanford, Harvard, MIT etc....

Det som ändå är värt något är de fyra strategier som anges för att uppnå målen, de visar i alla fall någon slags riktning även om det inte anges hur eventuella framgångar eller bakslag kan identifieras. Sådana här strategiska planer klarar vi oss bättre utan. Det handlar inte bara om att spara pengarna på all arbetstid som gått åt liksom till det mycket påkostade trycket. Framför allt handlar det om att jobba igenom styrdokument så att vi som drabbas av dem inte upplever dem som oförskämdheter. Hur dumma tror de att vi är?

Dagstidning för universitetet

Måste erkänna att jag ännu inte riktigt vant mig vid att det här i staden finns en dagstidning som verkar ägna ett eller två uppslag per dag uteslutande för universitetet. Jag tänker förstås på Sydsvenskans del Omkretsen som nästan alltid har reportage om Lunds universitet. Det känns lite märkligt och lokalt, men är förstås väldigt positivt, inte minst för att anställda här kan få sin röst hörd.

Igår läste jag om den nya innovationsdirektören vid LU. Ryggmärgsreflexen är förstås att "Herregud, ännu en direktör som lyfter lön utan att bidrag till kärnverksamheten." Men artikeln ger en positiv bild och direktören säger absolut saker som är trovärdiga och relevanta. Det kanske inte är så dumt i alla fall... Ska bli intressant att följa verksamheten kommande år.

Loka

Har spenderat en natt i Nyköping och lärt mig att jag inte tycker om Loka, måste komma ihåg det.

Resor och mat

Hurra!

Äntligen undersökningen som jag väntat på. Det visar sig att resekostnaderna vid Lunds universitet ligger på nästan 30 kkr per år och anställd inklusive städpersonal, administratörer m.fl. om jag förstår det hela rätt. Det är väl ungefär en USA-resa och en Europa-resa per år. Kanske inte så mycket att yvas över trots allt, om det nu inte var för alla de anställda som reser väldigt lite. Det vore alltså ännu mer intressant att få fram en lista över hur olika kategorier på universitet reser, professorer, lektorer, ledning etc. Här finns uppenbarligen ett uppslag för LUM, liksom en lista över de mest resglada individerna.. Och det är förstås pinsamt att detta reportage görs av radions ekoredaktion och inte av någon universitetstidning med alla sina journalistiska resurser.

P.S. Sedan är det ju också tänkvärt att KTH och Stockholms universitet representerar för 7500 kr resp. 5.000 per anställd. Kan inte säga att det var mer mat eller dyrare där som jag minns det.

Telefonsamtal

Tidigare ringde min enda vän och sa att han gillade tonen i bloggen. Det var kul att höra. Han sa också att det nog fanns ett och annat som han själv kanske inte skrivit. Nej, man måste nog inte dela riktigt allt med alla.

Fast det är förstås lite tänkvärt, att det trots allt inte är så där jättehögt i tak. Jag är ju anonym, eller försöker i alla fall vara det, och det finns det trots allt skäl till måste jag motvilligt erkänna för mig själv. För jag tycker egentligen att man alltid ska kunna säga vad man tycker och så tycker jag att om det ska bli möjligt så måste man själv också föregå med gott exempel. Men här sitter jag och är anonym och får skämmas.

Missade möjligheter

Idag var en dag av missade möjligheter. Först fick jag reda på att jag vunnit en vinst i en utlottning som jag inte riktigt varit medveten om att jag deltagit i (som deltagare i en större jippogrej). Nu var det för sent att hämta ut min vinst.... så kan det gå.

Någon timme senare fick jag reda på att det funnits en annons ute på ett jobb inom universitetet som chef på en mindre avdelning som jag kunnat söka. Tyvärr hade bara deadline gått ut för några månader sedan. Ytterligare en missad möjlighet, men kanske lika bra eftersom ryktet säger att en äldre kollega också sökt och mot honom hade jag inte haft en chans. Kanske var jag inte heller särskilt lämplig när allt kommer omkring.

Styrelseprotokoll oläsliga

Gud, ibland undrar man hur de lyckas. Vi betalar synnerligen väl tilltagen OH i vårt system. Tack och lov används de ofta för öppenhet. Alla protokoll från universitetsstyrelsen läggs t.ex. upp på en hemsida så att man kan ladda ner och läsa dem. Om det inte var för att länken till protokollen leder till en uppmaning att ladda ner Adobe Acrobat som man inte kan ta sig förbi. Hur är det möjligt att Lunds universitet som lever under så många lagar och förordningar ger Adobe Acrobat gratisreklam på sin hemsida utan att någon reagerar? Vad värre är, eftersom jag sitter på universitetets dator som är supersäkrad och omöjlig att ladda ner program på så är jag helt enkelt blockerad från att läsa styrelseprotokollen. Så var det med. Dit gick overheaden. Tack så mycket.

Universitetskollegiet

Ny arbetsordning vid Lunds universitet innebär att det inrättats ett Universitetskollegium om 48 ledamöter som ska föreslå rektor och prorektor till styrelsen som fattar beslut. Första mötet 15.15 nu på torsdag 8 mars och underlag kom 9.15 dagen innan, alltså exakt 30 timmar före mötet börjar. Prorektor är en viktig person som har goda förutsättningar att senare bli rektor och det är lite löjligt att skicka ut material endast 30 timmar före mötet. Säger en del om hur administrationen ser på kollegiets roll, ett rundningsmärke som bör tas så snävt som möjligt.

Processer

Är med på en ansökan till en wallenbergstiftelserna som måste okeyas av rektor och det visar sig vara en underlig process. Beskedet har tidigare varit att man skriver en letter of intent som skickas in till en administratör som sedan senast 5 mars anger om rektor är villig att stödja ansökan eller inte. Får man stöd får man arbeta vidare med fullständig ansökan som ska in i slutet av mars. Fair enough. Den ansökan jag deltar i skickades in och vi fick positivt svar redan förra veckan, cirka sista februari, och går nu vidare med att skriva en hel ansökan som vi utgår kommer att stödjas av universitetsledningen. Så långt allt gott och väl.

Men så träffade jag en kollega i fredags som berättade att han har kallats till ett möte idag, 6 mars, för att diskutera de tjugotalet letter of intents som skickats in med anledning av utlysningarna i de aktuella wallenbergstiftelserna. Då blev jag lite undrande. Varför ska de träffas dagen efter det datum då besked senast var utlovat från universitetsledningen? Har alla tjugo fått OK denna första omgång och urvalet sker senare, vilket i så fall innebär att ett stort antal grupper arbetar helt i onödan med fullständiga ansökningar. Eller bedömdes den ansökan som jag är med i som så behjärtansvärd att vi fick carte blanche att gå vidare oavsett hur diskussionerna på mötet 6 mars faller ut? Processen som förra veckan verkade glasklar och genomtydlig har med ens blivit ett mysterium. Jag sa i alla fall åt min kollega att genast höra av sig om det visar sig att vår ansökan inte alls går vidare så att vi i alla fall slipper göra massa arbete i onödan.

Enkät

Jaaaa! De har gjort det igen. Med buller och bång har personalenkäten till alla anställda vid Lunds universitet öppnat, i alla fall skulle den ha gjort det 27/2. Det finns också en hemsida med information och pdf med vanliga frågor och alla enkätspörsmål listade. Men var är själva enkäten??? Som i alla projekt med minutiös planering och noggrant utvalda, välformulerade frågor har man missat det allra viktigaste, en länk så att alla vi som via epost anmodas att fylla i enkäten kan hitta den och göra jobbet. Det sägs att det bara tar tjugo minuter att fylla i enkäten, men ingen har ännu berättat hur lång det tar att hitta den. På frågan om hur vital information och nödvändiga arbetsredskap vidarebefordras till anställda blir det givna svaret att enkäten är det bästa exemplet på att det finns en del i övrigt att önska i den genren.

Forskningsämne

Hurra! Jag är professor i ett forskningsämne... Det var jag faktiskt inte på min förra tjänst. Inte för att det är någon fördel eller gör någon skillnad. Det är bara lustigt att Högskoleverket och Statistiska centralbyrån ägnar sig åt att lista forskningsämnen samtidigt som högskolor och universitet ska ha större autonomi. Nåja, nu inrättas ju tjänster och forskarutbildningar tack och lov utan någon som helst hänsyn till om ämnet finns med på HSV:s lista eller inte. Hoppas det kan fortfara att vara på det viset. Ändå kan jag gona mig åt att företräda ett "riktigt" forskningsämne. Man får passa på och glädja sig åt det lilla.

Turordningskretsar

Jag älskar LAS. Har nu arbetat på Lunds universitet i ett och halvt år och fick just första samtalet med min prefekt om risken att placeras i samma turordningskrets som någon eller några andra varslade forskare. Vi kom överens om att det nog inte var någon större risk, men bara tanken att jag skulle varslas endast arton månader efter att jag övertalats att ta jobb här och flyttat hit hela familjen är svindlande. En effekt som bara kan ha LAS som yttersta orsak. Kanske är min reaktion, förnöjelse istället för panik, respektlös på gränsen till dåraktig, det är lätt att vara kaxig med en tillsvidareanställning. Men detta hade också något positivt med sig genom att min prefekt helt ovetandes gav mig ett argument som jag famlat efter någon vecka i ett helt annat ärende. Jag är tjänstledig från en tjänst hos min gamla arbetsgivare och vill egentligen få den tjänstledigheten förlängd ytterligare ett år, till hösten 2013. Jag har dock inte kunnat producera ett enda hållbart argument för en sådan förfrågan. Men här var det argument jag letat efter. Om jag riskerar att bli varslad av min nya arbetsgivare är det inte svårt att förstå att jag ber om ytterligare ett år tjänstledighet trots att alla vet att jag knappast kommer att gå tillbaka. Ett problem mindre att hantera, i alla fall tills jag placeras i en turordningskrets och riskerar varsel.

Puffen

Har haft lite med Pufendorf-institutet att göra och just nu är det sökomgång med teman och studiegrupper för 2012/13. Häromdagen fick jag frågan från en kollega om urvalsprocessen för temaansökningar. Det visade sig att hon inte riktigt visste om hon var med på en temaansökan eller inte. Eftersom hon anmält intresse till huvudsökande och sedan inte hört mycket mer, inte ens sett den slutliga ansökan, kom vi överens om att hon förmodligen inte var med annat än möjligen som associerad. Det intressanta är på vilket löst sätt vissa temaansökningar till Pufendorf tydligen kan komma till. Jag trodde att det krävdes i alla fall några möten med intresserade och en ansökan som i alla fall de som stod med på hade läst, kommenterat och godkänt. Kanske är det också så, men möjligen inte i riktigt alla fall.

Styrelsemöte

Usch, styrelsemöte igår. Det var framför allt en punkt som jag ville ha ändring på och fick väl också delvis det till slut även om det satt långt inne. Det handlade om en utlysning av gemensamma medel där förslaget från ordf. var att förslag från kostnadsställen med underskott skulle prioriteras. Jag ansåg att det inte borde finnas några ekonomiskt motiverade prioriteringar eftersom det i första hand borde vara förslagens kvalitet som skulle bedömas och inget annat. Här kom flera in och försökte rädda ordförandes skrivning trots att de egentligen saknade argument. Till slut fick jag bort prioriteringen, men istället skulle de som hade myndighetskapital motivera varför förslaget inte kunde belasta myndighetskapitalet istället för dessa gemensamma medel. Så fick det bli... Men jag lärde mig att det finns ett allmänt motstånd att frångå lagda förslag och det är något jag inte upplevt tidigare i styrelser. Mycket intressant och viktigt att minnas för framtiden.

Alla gamla

Har nu under några månader anonymt, alltid mitt adelsmärke, försökt entusiasmera en medarbetare på LUM för att ta upp och skriva om det faktum att så mycket av universitetets utvecklingsarbete bedrivs av pensionärer. I senaste numret som jag fick igår fanns ännu ingenting och min misstanke är att det aldrig kommer att bli något. Varför förstår jag i så fall inte eftersom det onekligen är ett spännande ämne.

När biblioteket häromsistens utredde en ny organisation ingick en pensionerade medarbetare. När universitetet nu  fått en förfrågan om att bli stiftelse utreds den saken också av en pensionär. Pufendorf-institutet leds av en pensionär och prorektor är också för tillfället pensionär. Planeringen av 350 års-firandet leds av en pensionär. Varför? Är det inte bättre att framåtsyftande verksamheter leds av yngre förmågor? Jag tror det även om det finns många argument för att utnyttja pensionärer. För det första är de ofta billiga, lägre lkp och dessutom moderata lönekrav eftersom de alltid har en pension i ryggen. För det andra är de ofta redan väl insatta i området, här tycks det inte vara avgörande om de har en dålig träck-record heller. För det tredje har de upparbetade nätverk som de kan utnyttja.

Allt detta till trots undrar jag om det ändå inte ibland blir lite för mycket av det goda på Lunds universitet. Här finns massor av yngre förmågor som behöver utvecklas och betros med uppdrag av detta slag. Det är synd att universitetsledningen inte bättre ser till att ta tillvara på den potentialen.

MAX IV

Enligt Sydsvenskan idag blir MAX IV dyrare än beräknat, mycket dyrare än den budgeterade miljarden (har tyvärr inte hittat någon länk på hemsidan). Rektor är inte orolig eftersom det är under kontroll. Det hade varit värre om ESS hade varit inom universitetet, kul att höra för ESS Scandinavia AB där rektor sitter i styrelsen. Men universitetets projektledare för MAX IV säger att det blir dyrare trots att de sitter i förhandlingar med blivande hyresvärden. Särskilt besvärande är att budget som skulle ha kommit i mitten av februari nu skjutits upp till slutet av mars. Jag tror det vore klokt om männen bakom MAX IV sätter sig ner och börjar söka pengar igen. Och jag hoppas att styrelsen agerar för att få godkänna avtalet, det fick de aldrig göra när det gällde Medicon Village.

Möten

Igår var det först möte i avdelningen/forskargruppen om vi skulle lysa ut en tjänst eller fördela arbetstimmarna som behövdes på redan deltidsanställda, en viktig strategisk fråga som är svår eftersom argumenten är starka för var och en av lösningarna. Sedan telefonmöte om SKB:s ansökan om tillstånd att bygga slutförvar av utbränt kärnbränsle, knappast lättare fråga. På eftermiddagen möte med sju, åtta lundaforskare om tema och frågor för en framtida workshop om akademiska miljöer och villkor. Idag frukostmöte på institutionen om olika frågor, allt från forskning till strategi och förfrågan om LU vill bli stiftelse (favorit i repris), sedan handledarmöte med doktorand med ämne som inte har något att göra med alla andra möten de föregående 24 timmarna. Om en timme kommer en delegation från en enhet på Ekonomihögskolan som av oklara skäl skall hantera samarbete mellan universitetet och regional byråkrati. Syftet med mötet har ingen berättat för mig. Sedan efter det möte med kollega och en magisterstudent som denne handlett om magisteruppsatsen som handlar om ytterligare ett helt annat ämne. Sju möten på två dagar. Jag blir schizofren av allt detta. Snacka om splittrade arbetsuppgifter. Vet bara inte hur man gör för att hålla en rak kurs.

Veckan som gått

...har varit händelserik trots allt. Har lyckats skriva en två-sidig letter of intent till universitetsledningen i förhoppningen att de vill skicka den vidare till en wallenbergstiftelse. Har varit runt i Sverige en del på delvis intressanta möten. I övrigt har jag framför allt fått extremt positiv feedback från kolleger här i Lund, något som aldrig hade hänt mig på min gamla arbetsplats. Här vet det att ta hand om sina anställda. Tyvärr dock också en hel del möten nästa vecka som gör att forskningstiden krymper oväntat mycket.

En sak undrar jag dock över, varför akademiker är så obenägna att resa? Ordnar en studieresa till kontinenten i maj  med nästan tjugo inbjudna som borde vara intresserade (finansierad och klar). Nu verkar vi bli kanske sju-åtta stycken trots att detta är en unik möjlighet. Det är väl ändå lite konstigt, men det klart folk är väldigt upptagna...

Akademihemman

Fick av en händelse igår höra att en av universitetets stiftelser, Akademihemman som äger och förvaltar gästforskarbostäder och en del annat som Pufendorfinstitutet, kan komma att bolagiseras. När jag sedan söker information hittar jag ingenting. Jag tror denna stiftelse är en av de minst kända här i Lund, en har ändå som taxerad förmögenhet 72 miljoner, förmodligen i fastigheter som då kan vara betydligt större än angivna värdet på papperet.

Hyra bostad av Lunds universitet

Jag har hyrt en lägenhet av Lunds universitet under hösten och flyttar nu ut. Det var en tänkvärd erfarenhet. Redan när familjen med två vuxna och två barn flyttade in efter sommaren uppstod problem. Det var dåligt städat och vi klagade på det. Då visade det sig att vi egentligen inte fick hyra alls eftersom jag har fast anställning vid universitetet. Enligt högskoleförordningen (tror jag) får universitet och högskolor inte äga och hyra ut bostäder med undantag för gästlärare, alltså skulle vi åka ut redan efter en dag i lägenheten. Vi blev förstås förtvivlade eftersom vi inte hade någon bostad alls att flytta till. Det hela var också konstigt eftersom jag flera gånger sagt att jag var anställd vid universitetet och eftersom jag använt tjänsteepost och tjänstetelefon i mina kontakter med uthyrningsavdelningen. Vår förtvivlan innebar i alla fall att vi fick stanna kvar mot regelverket (misstänker att ingen utom vi och närmaste tjänsteman på universitetet kände till detta förhållande).

Nu har vi alla fall flyttat ut och jag kan konstatera att detta inte var någon bra erfarenhet. Det var som sagt dåligt städat när vi flyttade in. Enligt kontraktet skulle lägenheten vara på 106 kvadratmeter, men det kan den omöjjligen ha varit. Massor med dödytor p.g.a. en stor trappa och sneda tak. En uppmätning hade säkert givit betydligt färre kvadratmeter, lägenheten passar utmärkt som exjobb på LTH:s lantmäteriutbildning. Visst var det fint och charmigt med takbjälkar och allt. Men precis som i de gamla allmogestugorna på landet var här extremt trångt för en två-barnsfamilj trots att här fanns fyra sängar i två sovrum. Hyran på 9500 kr månaden antyder också att detta inte var tänkt för ensam forskare utan för tre eller fyra personer.

Dessutom var köket extremt opraktiskt med lite kyl, anpassad för två snarare än fyra. Till detta fanns bara en pyttig spis med tre plattor och liten diskmaskin som vi fick köra en eller två gånger om dagen. Trots detta fanns gott om tomma ytor, en hel vitkalkad vägg utan ett enda skåp. Man kan konstatera att det var extremt dåligt planerat med mycket tom plats samtidigt som det var trångt i de skåp som kunde nås utan att man klättrade på stolar och annat. Jag misstänker att det hela hängde samman med att det var arkitektritat. Här gick uppenbarligen form före innehåll fast svårigheten ju ligger i att kombinera dessa båda storheter. Utrymme för ytterligare ett exjobb på annan LTH-utbildning uppenbarligen.

Till detta kom den dåliga standarden. Hål i stoppningen på de luggslitna möblerna så att det billiga skumgummit hängde ut och som inte kunde fixas eftersom lägenheten alltid var bokad. Blandaren i en av de två duscharna var trasig och gick bara på gejserhett vatten. Skulle man bada i badkaret fick man ta en gryta och ösa i kallvatten från handfatet bredvid. En lysrörsarmatur var trasig. Efter några månader började det nyinstallerade brandlarmet låta helt utan anledning och trots en lagning med avancerad elektronisk felsökning var vi tvungna att stänga av det. När det sedan blev kallt på hösten visade det sig att värmeanläggningen var totalt underdimensionerad. I det kallaste rummet, vårt sovrum, fanns inte ens element. Vi hade under tretton grader i sovrummet när vi vaknade på morgonen... Vi var tvungna att köra värmefläkten alla timmar vi var hemma och vakna vilket ju är lite jobbigt med tanke på ljudet. Kanske var det därför duschen endast gick att köra på hetvatten....

Det är tur att universitetet inte får syssla med ägande och uthyrning av bostäder, hade nog varit ännu bättre om de inte fått skriva hyresavtal heller med tanke på Medicon Village.