De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

tisdag 24 mars 2020

Jag är sjuk!

Plötsligt har alla blivit antropologer. Vi funderar över olika kulturella system och institutionella åtgärder lika mycket som vi observerar varandras beteenden. Den enda skillnaden är väl att det över hela alltet ligger en sällsynt tjock moralisk dimma. —Borde inte du stanna hemma med den där hostan?... —Ska du verkligen resa till Helsingborg i detta läge?

Samtidigt diskuteras oavbrutet händelseutvecklingen och nästa steg. Alla aspekter har lyfts fram av journalister och kommentatorer. Själv ägnar jag mig åt att försöka förutsäga nästa dags nya vinkel. Hittills har jag väl träffat lika rätt som en chimpans på aktiemarknaden. Ganska bra med andra ord.

Min gissning idag för morgondagens kommentarsfält är insikten om vad alla sjukskrivna kan betyda. På daghem, skolor och mängder med andra inrättningar visar det sig nu att sjuktalen skjuter i höjden. Samtidigt kan bara en bråkdel av dessa hänföras till VIRUSET. Vad det handlar om är förstås rekommendationen att stanna hemma så fort man känner minsta lilla skrap i halsen, minsta lilla förhöjda flöde i kranen. Med sådana åthutningar måste väldigt många avstå från att gå till jobbet med konsekvensen att sjuktalen drar upp mot tvåsiffriga procenttal trots att vi passerat vabruari för länge sen. Morgondagens kommentar (om jag inte missat att någon redan tagit upp det) handlar förstås om vad detta säger om hur benägna vi är att arbeta som vanligt trots småskavanker. Mörkertalen för sjukskrivna verkar vara minst lika högt som för rapporterade sexuella trakasserier på vårt universitet.

Nu tillhör jag alla dessa som faktiskt har fått något i halsen. Ingen feber, men en hostning i armvecket blir det då och då. Och självklart lyder jag och stannar hemma. Nu är ju det tack och lov problemfritt för en lärare och forskare med sanktion att undervisa och ha möten på länk. Men det klart att jag ändå oroar mig lite för vad studenterna ska tycka om jag kanske råkar nysa till senare under dagens föreläsning. Även om det är länk kan jag ju uppfattas som oansvarig, ett dåligt föredöme för studenterna. En harkling har nästan blivit etiskt tveksamt, något att skämmas över värre än en olämplig affisch bakom ryggen i den virtuella lärosalen.

måndag 16 mars 2020

Att besöka sin mamma

Min mamman har just i dagarna fått plats på ett ålderdomshem i Stockholm. I helgen var jag där för att hälsa på henne. Självklart fanns här restriktioner. I Stockholms stad gäller att alla besök som inte är nödvändiga ska man avstå ifrån. Nödvändiga besök anses sådana vara om någon boende på hemmet är sjuk, allt annat är upp till personalens bedömningar. I alla fall gick jag dit och blev faktiskt insläppt eftersom jag kommit så långväga ifrån. Det var verkligen snällt av dem. Självklart spritade jag händer och tog inte någon i hand förutom min mamma som var beredd på riskerna med en kram. I alla fall är jag glad över att personalen där var så tillmötesgående och vänliga att de riskerade ett besök trots att hela huset är fyllt med personer i riskgrupperna.

måndag 9 mars 2020

Baertling på SEB

Hade idag ett ärende till banken SEB på Lilla Fiskargatan och kunde notera två inramade Baertling-tryck i ett av de tomma mötesrummen med öppen dörr. Båda var första tryck i serier om 250 så de måste nog vara värda en del. Mer intressant var ändå att båda hängde upp och ner. Typiskt bankmänniskor.

tisdag 18 februari 2020

Att inte veta

Ibland blir man lite förundrad. Upptäckte idag att någon i Linköping disputerat på en avhandling i slutet av maj förra året om olika framtidsutsikter för ESS. Jag hade hört talas om att någon höll på med detta i Linköping och tror jag till och med träffat doktoranden för några år sedan då han påbörjat projektet, men sedan inte hört något mer. Upptäckte i alla fall nu i inledningskapitlet att avhandlingsprojektet började med att han hittade en antologi om ESS som jag varit med och redigerat för sex-sju år sedan och att han sedan använder delar av denna antologi som ett av flera framtidsscenarier. Kul förstås, men också märkligt att varken doktoranden eller någon av hans handledare hört av sig och berättat om detta kan jag tycka. Lika märkligt att ingen skickat avhandlingen eller att varken jag eller min medredaktör eller någon annan i projektet såvitt jag vet engagerats som opponent på något seminarium eller disputation eller varit med i betygsnämnden (fast detta sista har inte gått att kolla enkelt).

Nu kan man förstås inte kräva att folk ska hålla en underrättad om olika saker, de kan ju faktiskt inte veta vilka som är intresserade. Tvärtom är det ju jag som intresserad forskare som bör hålla koll på fältet, vilka som publicerar sig och var. Och det försöker jag förstås med. Men ibland kan det vara svårt och det gäller kanske just monografier som denna avhandling, där de olika bibliografiska verktygen inte alltid fungerar så bra. Så visst, jag har mig själv att skylla.

Men kan samtidigt inte låta bli att förundras över den kultur, den forskarutbildning, som lär en doktorand att hen inte ska höra av sig till forskare på närliggande universitet som inspirerat den egna analysen. Är inte detta väldigt lågt hängande frukt? Eller handlar det istället om att undvika potentiellt kritiska läsare? Ingen aning faktiskt, men hoppas att detta är ett undantag. Själv försöker jag alltid förmå doktorander att ta kontakt och meddela sig med kolleger vars forskningsinsatser, starka eller svaga, inspirerat till och används i avhandlingsprojektet. Det tycker jag är en dygd.

tisdag 4 februari 2020

Administrationen i siffror

Har upptäckt Kuben, alltså ett av universitetets ekonomi- och personalhanteringssystem. En skatt av information om fördelning av pengar och personal över hela universitetet. Märkligt att man ser så lite av den i årsrapporter och andra dokument. En sak som man kan intressera sig för är exempelvis hur mycket administrativ personal det finns på olika fakulteter. Här en tabell över administrativ personal som andel av samtlig personal på olika fakulteter (här räknas inte bibliotekspersonal eller teknisk personal som administration utan ingår i nämnarens samtlig personal):

Universitetet som helhet 23,1 procent

Ekonomihögskolan  23,3 procent
HT                            19,8 procent
Sam. fak.                  19,7 procent
Med. fak.                  18,0 procent
Juridicum                 16,3 procent
LTH                          16,0 procent
Nat. fak.                   11,5 procent

Det som sticker ut är förstås att de torra fakulteterna har högre andel administrativ personal än de våta (med medicinare och jurister som enda undantaget) trots att externa medel brukar anges som det som drar upp de administrativa kostnaderna, något som de torra ju normalt har betydligt mindre av än de våta. Att medicinare ligger relativt högt har förmodligen att göra med alla de regler som tack och lov styr medicinsk forskning. Det är i alla fall min gissning.

Några slutsatser kan nog också dras. Ekonomihögskolan bör absolut se över sin administration, den verkar väl utvecklad. Detsamma gäller nog HT-fakulteterna och Samhällsvetenskaplig fakultet, om än i lite mindre utsträckning. Den gemensamma centrala universitetsförvaltningen, administration och teknisk personal, utgör 11 procent av alla anställda på universitetet. Tar man däremot all administrativ och teknisk personal samt bibliotekspersonal över hela universitetet utgör de sammanlagt 35 procent av universitetets anställda. Det är förstås något att fundera över det med.

onsdag 29 januari 2020

Hund på spåret

Åker tåg från Stockholm mot Lund och har planerat att komma fram i tid för att kunna leda ett forskningsseminarium som börjar kl. tre. Men vad händer. Tåget bromsar in någonstans i sörmländska skogarna och stannar någon minut. Tågföraren meddelar att man nu måste köra med reducerad hastighet eftersom en hund befinner sig på spåret. Sagt och gjort. Vi kryper fram ett tag och är 15 minuter sena i Norrköping på grund av detta. I Linköping blir det 19 minuter och hur mycket det hinner bli till Lund återstår att se.

Men frågan inställer sig... var går gränsen för SJ att bromsa tågen och försena cirka 500 personer på väg genom riket? Att man tar det lugnt när människor olagligen befinner sig på spårområdet kan jag acceptera och till och med applådera. Men djur? Jo, älgar, kor och hästar bör man förstås visa respekt, men inte för deras skull, utan för tågens, personalens och passagerarnas. Men mindre djur som dessutom inte är fridlysta? Skulle vi ha bromsat in för ett lo? Eller för en bondkatt? Jag får väl kolla med SJ:s kundcenter som den rättshaverist jag uppenbarligen är.

tisdag 28 januari 2020

Fältanteckningar från ett personalmöte

Igår var det personalmöte på institutionen och ett nytt klimatråd presenterade sina planer på en ny klimatpolicy för institutionen som verkar blir en resepolicy eftersom över 90 procent av koldioxidutsläppen i verksamheten enligt LUCSUS härrör från tjänsteresor. I klimatrådet satt tre personer. Med på mötena var också en doktorand som skulle studera arbetet med deltagande observation som en del i sin avhandling om akademikers aktivism i klimatfrågan om jag förstod det rätt. På personalmötet satt doktoranden med och förde även här fältanteckningar.

Tja kan man tycka. Inte så mycket att bry sig om. I synnerhet som doktorandens roll klargjordes tidigt i presentationen av klimatrådets arbete och doktoranden dessutom fick någon minut att berätta om sitt avhandlingsarbete. Det var transparent.

Själv gjorde jag också en observation. Vår institution består av flera ämnen, ett av de större är det som doktoranden går sin forskarutbildning i. På personalmötena deltar ofta representanter för ämnet i diskussionerna. När klimatarbetet nu diskuterades kom dock inga inlägg alls från avdelningens anställda. Det framstår som nära nog unikt i personalmötessammanhang. Kanske innebar deltagande observation att diskussionen begränsades på ett olyckligt sätt.

I alla händelser skulle i alla fall klimatrådet arbeta under våren med att ta fram en klimatpolicy som ska presenteras för oss anställda i augusti. Man får hoppas att mötet i augusti kan genomföras utan deltagande observation så att samtliga anställda kan känna att de kan uttrycka sina åsikter utan att riskera att hamna under lupp i en avhandling om några år. Samtidigt kommer det nog vara för sent att påverka policyn då i augusti eftersom arbetet pågått i åtta månader och innehållet säkerligen kommer att vara väl förankrat i ledningen och kanske också styrelsen.

Personligen anser jag att det är fel att tillåta en doktorand arbeta med deltagande observation på ett personalmöte som är de anställdas enda möjlighet att lufta sina åsikter i olika frågor. Visst kan det gå bra i olika grupper där deltagandet är frivilligt. Men att det ska ske på personalmöten där deltagandet dessutom påverkar lönesättningen tycker jag är olyckligt. Helt fel faktiskt.

tisdag 21 januari 2020

Wallbergs bok om Macchiarini-affären

Har just läst förre KI-rektorn Harriet Wallbergs bok om Macchiarini-affären, spännande och intressant på många sätt. Och visst är det konstigt att hon tvingades gå som universitetskansler 2016 för att ha varit högsta ansvariga för rekryteringen av Macchiarini i sin egenskap som rektor för KI 2010. Redan när hon tvingades avgå 2016 hade den närmast ansvariga rektorn Anders Hamsten slutat sitt uppdrag självmant liksom styrelseordförande Lars Leijonborg. Ändå pekades hon ut i Sten Heckschers utredning som ansvarig för rekryteringen med konsekvensen att hon fick gå från sitt dåvarande uppdrag som universitetskansler med motiveringen att hon med bakgrund som KI-rektor inte med fullt förtroende kunde fortsätta som högst ansvarig för tillsynen av universiteten och högskolorna.

Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?

Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.

Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.

Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera.  Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.

Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.

Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.

fredag 17 januari 2020

Arkivhandlingar

Är man historiker hamnar då och då i sällskap med arkivarier, egentligen alldeles för sällan. Mig hände det igen igår. Arkivarien och jag kom att tala om varför olika material arkiverades och hur de sedan användes. Hon påpekade att kanske 80 procent eller mer av allt arkivmaterial används på ett helt annat sätt än en gång avsett när det arkiverades.

Exemplen flödar över. Kyrkobokföringen som skapades för att lättare kunna beskatta befolkningen och skriva ut soldater används idag av släktforskare, något som förstås inte var påtänkt på 1600-talet när kyrkobokföringen introducerades. Rättegångsmaterial från tidigmodern tid har sedan 1970-talet i allt högre utsträckning använts av historiker som intresserar sig för allmogens livsvärldar, något som sällan eller aldrig är möjligt att komma åt på andra sätt av den enkla anledning att det saknas material (det som kallas data bland naturvetare och medicinare). På samma sätt är det med materialtyp efter materialtyp. Det är med andra ord egentligen omöjligt att besvara frågan om varför viss dokumentation ska arkiveras. Vi vet helt enkelt inte hur den framtida användningen kan komma att se ut.

Nästa fråga som inställer sig är förstås hur mycket av allt arkiverat material som faktiskt kommer till användning. Är det hälften eller betydligt mer eller betydligt mindre? Jag känner inte till om det finns några studier om detta, men det vore förstås intressant att ta reda på liksom om det går att karaktärisera vilka typer av material som kommer till användning och vilka typer som inte gör det. Men med tanke på att det är principiellt extremt svårt att förutsäga hur arkivmaterial används är det förstås också svårt att ta karaktärisera potentiellt använt och oanvänt arkivmaterial. Dessutom är förstås tidsaspekten avgörande här och om perspektiven är mycket långa, mer än hundratals år, ökar chanserna att ett arkiverat material kommer till användning liksom att det används på ett sätt som aldrig var avsett när det en gång arkiverades.

söndag 12 januari 2020

Kränkande särbehandling

I dagens Godmorgon världen är Göran Rosenberg som vanligt krönikör. Denna gång behandlar han kränkande särbehandling och nämner både Lunds och Uppsala universitet som exempel på arbetsgivare som har orimliga krav när det gäller hanteringen av sådana fall. Rosenberg vänder sig med rätta mot universitetens bestämmelser om att anmälningar om kränkande särbehandling med automatik måste utredas oavsett innehåll eller tillförlitlighet. Han hävdar att bara för att någon upplever sig kränkt så måste inte någon kränkning ha ägt rum och att det ofta finns betydligt enklare och effektivare sätt att hantera kränkningar som att få parterna att sätta sig ner och diskutera igenom saken.

Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.

Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.

I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.

Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.

onsdag 18 december 2019

Tillsättningsärende

Har tittat lite på handlingarna i samband med tillsättningen av en professur på ett svenskt universitet med knappt femtio sökande. Omständigheterna är lite märkliga. Tre sakkunniga har valt ut en grupp på sju som kallats till intervju. Av dessa sju återtar då fem sina ansökningar och två genomför intervjuerna efter vilka en anställs. I slutänden anställs visserligen en mycket kompetent person som verkar synnerligen lämplig för tjänsten. Här verkar inte finnas något tvivel. Men det är inte heller det som är det intressanta.

Istället är det de undermåliga sakkunnigyttrandena, att fem av de sju som kallas till intervju drar tillbaka sina ansökningar och att det visat sig vara svårt för sökande att få ut alla yttranden i god tid för att kunna överklaga samt till slut att ingen överklagat processen. Endast en sökande har i brev till universitetets rektor uttryckt sitt missnöje med hur det hela gått till.

För det första är det tydligt att de sakkunniga inte bedömt den vetenskapliga kvaliteten på flera av de sökandes olika arbeten. Istället är omdömena om de sökande tillfälliga och utan systematik. I något fall kommenteras undervisningserfarenhet, i något annat forskningsinriktning. I ett tredje fall nämns att sökande är villig att flytta till Sverige. Intrycket är att de sakkunniga inte har haft gemensamma bedömningskriterier och att utlysningstexten använts sporadiskt eller inte alls när de olika sökande jämförts med varandra. Inga övergripande resonemang förs om kriterier eller krav på tjänsteinnehavaren utan samtliga utlåtanden handlar bara om de inkomna ansökningarna. Resultatet är att det i flera fall inte är möjligt att avgöra varför vissa sökande prioriterats på bekostnad av andra.

För det andra är sakkunnigutlåtandet så illa skrivet (på engelska) att det bitvis är svårt att förstå vad som menas. Här tycks ingen korrekturläsning alls ha förekommit och vissa sökande beskrivs bara kortfattat utifrån anteckningar som inte har skrivits igenom för att skapa en koherent text. Istället är det tydligt att de sökande delats upp mellan de sakkunniga. Ett vanligt förfarande, i synnerhet när det är så många sökande. Men samtidigt endast OK om alla sakkunniga skaffar sig en bild av samtliga sökande så att de kan vara överens om vilka som prioriteras och tydligt motivera sina val. Här finns inga indikationer på något sådant och ingen diskussion om varför de som valts ut för intervjuer prioriterats. Vilka andra som eventuellt var nära och vilka som kunde avfärdas mer eller mindre direkt redovisas inte heller.

För det tredje visar det sig att processen inte varit så transparent som man kan begära. Sakkunnigas individuella rankning av tätgruppen inkom till registrator 27, 28 och 29 mars. Anställningsnämnden föreslår den högst prioriterade sökande 10 april. Den 5 maj inkommer de sakkunnigas gemensamma yttrande över samtliga sökande och den 7 maj skickas sakkunnigutlåtandena ut till de sökande. Dessa visar sig dock vara ofullständiga och yttranden om flera av de sökande saknas. Istället skickas en ny version av det gemensamma sakkunnigutlåtandet ut 25 juni, men även här saknas yttranden över flera av de sökande.  Den 4 juli fattar rektor beslut om att anställa den högst prioriterade och förordade sökande. Nu vidtar en jakt på ytterligare handlingar i ärendet. Den sista är en epost skickad av en av de sakkunniga till anställningsnämndens sekreterare 2 juli och som kan registreras 23 juli och skickas till sökande 24 juli, en dag innan överklagandetiden går ut. Så här får det naturligtvis inte gå till och man undrar verkligen hur processerna organiserats vid detta universitet. Själv är jag tackar jag min lyckliga stjärna för att aldrig ha sökt någon tjänst där och kommer nog heller aldrig att göra det.

Det kan finnas flera skäl till att sökande drar sig ur en tjänstetillsättning när de kallas till intervju. Kanske har de fått bättre arbetsuppgifter på annat håll under tiden, eller så vill de inte konkurrera när de ser vilka andra som kallats till intervju. Kanske finns lika många skäl att dra sig ur en tillsättning som det finns sökande som drar sig ur. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att så många tar tillbaka sin ansökan när de ändå lagt ner arbete på att skriva den. Det handlar trots allt om människor som ofta har ganska mycket att göra oavsett onödiga ansökningar.

Det kan också finnas flera skäl till att sökande inte överklagar en tillsättning. Kanske vill de inte utsätta den som fått tjänsten för något som kan uppfattas som besvärande. Eller så kanske man är rädd att det kan leda till otrevligheter längre fram. Återigen finns förstås många skäl. Men samtidigt måste sökande klaga. Endast då säkerställs en kontroll av ett sakkunnigsystem som inte alltid fungerar som det borde. Själv har jag varit sakkunnig på fyra olika tjänster med flera sökande (och tackat nej vid en förfrågan om att vara sakkunnig på en tjänst med endast en sökande). I samtliga fall har jag skrivit utlåtandet så noggrant jag kunnat just för att undvika överklaganden. Det ska inte finnas några otydligheter som motiverar överklaganden. Och skulle ändå någon överklaga så ska det bara vara att hänvisa till utlåtandet som det är skrivet. För naturligtvis finns inga garantier för att ens bedömningar inte överklagas. Men det handlar om att minimera möjligheterna så att i alla fall inte pinsamt många överklagar.

Men om ingen överklagar ändå så finns ju inga anledningar för sakkunniga att skärpa sig annat än de rent moraliska, något som man uppenbarligen inte kan förlita sig på i allt för många fall. Därför är ansvaret för att sakkunnigsystemet fungerar inte bara de sakkunnigas, utan även de sökandes. Dåliga utlåtanden ska överklagas eller i alla fall föranleda brev och kommentarer som drar uppmärksamheten till otillfreddställande processer så att de kan ändras.

På samma sätt är det allas vårt ansvar att tacka nej till sakkunniguppdrag som handlar om tjänster med endast en sökande om det inte finns särskilda skäl. Snäva utlysningar som offentliggörs under korta perioder i samband med helger kommer alltid att finnas eftersom vi inte kan förlita oss på individers moraliska ansvar. Men om potentiellt sakkunniga systematiskt tackar nej till dessa uppdrag så kan de ändå bli besvärliga att hantera. Även om det är arbetsgivare som bär det främsta ansvaret för utlysningar med endast få sökande så bör även de som accepterar sakkunniguppdrag i dessa fall också kunna lastas för att de bidrar till systemet.

Så när vi klagar över sakernas tillstånd måste vi också samtidigt fundera över vad vi själva kan göra bättre nästa gång oavsett om det är som ansvarig, sakkunnig eller sökande. Processerna är allas vårt ansvar.

söndag 15 december 2019

Fortfarande på 90-talet

Datorutvecklingen har gått svindlande snabbt. Och nu börjar även vårt universitet gå över till professionellt utvecklade och helpdesk-servade system. Ett efter ett försvinner de hemmasnickrade lösningarna just när man börjat lära sig hur de fungerar. Nu gäller för de flesta av oss att vi ska lämna Live@Lund som kursplattform och istället gå över till Canvas (jag tror att medicinarna fått något slags undantag här). Äntligen säger man gärna. Äntligen, om det bara fanns något sätt att exportera allt kursmaterial man med viss möda en gång lagt upp.

Men döm om min förvåning och glädje när det visade sig att det faktiskt fanns sådana möjligheter. I lugn och ro, laddad med oändligt tålamod (nåja), skrider jag till verket genom att klicka på en länk i ett popuppfönster som utlovar hjälp för att exportera material. De första stegen går geschwind. Men sedan blir det tvärstopp. En länk som jag ska klicka på finns där, men är inaktiverad. Det hjälper inte att jag trycker på F2 för hjälp som det står. Min mac höjer bara skärmens ljusstyrka då.

Som sagt, datorutvecklingen går framåt. Men hur är det med helpdesk-funktionerna? Här verkar vi vara kvar på 90-talet. För hur är det möjligt att det finns hela skvadroner med datatekniker och att inte en enda av dem ordentligt kollar upp att hjälpen de erbjuder oss arma användare faktiskt funkar för alla varianter? Det finns knappast något mer tidskrävande och frustrerande att bli utsatt för ett hjälperbjudande, acceptera det och börja den mödosamma processen bara för att en bit in plötsligt bli lämnad i sticket. Detta tror jag nog de flesta dataservare vet. Och ändå...

Har nu epostat helpdesk och bett om råd. Hoppet lever alltså och jag ser fram emot att få återkomma och revidera denna sura post. För hoppet är det sista som lämnar universitetsläraren. ——————————
Två dagar senare kan jag konstatera att jag inte behöver revidera inlägget. Fick nu en epost från helpdesk där de skrev att de gjort fel och att instruktionerna inte gäller Mac. Har man en sådan får man exportera filerna en åt gången.

lördag 14 december 2019

NEA

Jag är ledamot i Kärnavfallsrådet och får som sådan ibland delta i möten på OECD:s kärnkraftsorganisation Nuclear Energy Agency, NEA. Det är alltid mycket lärorikt och nu senast var jag med på ett möte på NEA som handlade om hur samhällsvetenskaper och teknikvetenskap ska kunna samverka i frågor som rör kärnkraften.

Mötet inleddes med att den amerikanske generaldirektören för NEA förklarade hur viktiga dessa frågor är. Han kunde inte heller låta bli att nämna att med tanke på klimatkrisen så kommer kärnkraft att spela en roll på ett eller annat sätt än det senaste decenniet. Bakom detta till synes harmlösa yttrande ligger en intressant utveckling på kärnkraftsområdet.

Sedan Fukushima-olyckan 2011 har nämligen antalet nya reaktorer minskat över världen. Idag byggs egentligen ny kärnkraft endast i Kina och Ryssland. På andra håll som i Finland, Storbritannien och USA har reaktorer under konstruktion blivit rejält mycket dyrare och dragit över på tiden med väldigt många år. Skälen är en kombination av höjda säkerhetskrav och försök att bygga nya och potentiellt effektivare reaktortyper som visat sig svårare och mer utmanande än vad man trott.

Mot denna bakgrund har det också blivit allt mer orealistiskt att bygga ny kärnkraft i Sverige utan statssubventioner samtidig som de som finns har allt svårare att konkurrera på elmarknaden eftersom de är gamla och kräver upprustning, inte tack vare skärpta säkerhetskrav. Detta är också skälet till att M och KD lämnat den långsiktiga energiöverenskommelsen med C, L, S och MP som blev klar för bara tre år sedan och som då skulle garantera långsiktigt stabila villkor på energiområdet så att inte förutsättningarna ändrades varje gång vi bytt regering med katastrofala följder som exempelvis på skolområdet.

Det är också mot samma bakgrund som man ska se de allt starkare rösterna för kärnkraft som en lösning på klimatproblemen. Argumentationen går ut på att vind och sol inte kan ersätta kol och att kärnkraft därför behövs som ett koldioxid fritt alternativ. I det sammanhanget kan det vara intressant att försöka jämföra hur mycket koldioxidsläpp som olika energislag ger upphov till. Analyser av detta finns det en del, men allmänt sett är de väldigt osäkra. Mycket grovt kan man kanske ändå säga att kolkraft ger upphov till cirka 1000 gånger och kärnkraft cirka 10 gånger mer koldioxidutsläpp än vind- och solkraft. Men detta är alltså högst osäkert.

Att slutsatsen då blir att satsa miljardbelopp på kärnkraft kan förstås tyckas märkligt. Slutsatsen borde väl vara att satsa beloppen på vind och sol istället? Nej, menar kärnkraftsförespråkare eftersom kärnkraft levererar el oberoende av väderlek och därmed är tillförlitligare. Samtidigt måste man konstatera att kärnkraft i Sverige under det senaste decenniet varit allt annat än en säker elleverantör. Reaktorer stoppas titt som tätt för underhåll och andra problem. Det beror förstås delvis på deras ålder. Men en nybyggd reaktor är inte säkert mer driftsäker hellre, något som de senaste exemplena i USA, Storbritannien och Finland tydligt visar.

När NEA:s generaldirektör hävdar att kärnkraft kommer att spela roll med tanke på klimatkrisen är det alltså ett ganska kontroversiellt uttalande. Vad jag undrade tyst i min bänk var om han verkligen hade sanktion från medlemsstaterna att göra ett sådant yttrande? Finns inte regeringar som faktiskt har en helt annan syn på saken som exempelvis Sveriges? Och vad kan dessa i så fall göra för att påpeka att han inte bör uttala sig som generaldirektör på ett sådant sätt? Förmodligen inte särskilt mycket.

Hans uttalande blir inte sämre av att en amerikansk kollega berättade att generaldirektören för bara fem år sedan tydligt deklarerade i ett amerikanskt organ där både generaldirektören och kollegan ingick att det inte fanns någon klimatkris, att allt bara var ett påhitt. För mig blir det allt tydligare att kärnkraftsanhängare griper efter halmstrån.

Tiden & tråden

Att det är svårt att få tiden att räcka till är ju inget nytt. Tvärtom verkar det alltid ha varit något universitetsanställda klagar över. Själv har jag varit inne på detta kära ämne åtminstone en gång tidigare och dessutom delvis i föregående post.

Jag tror i alla fall att det beror på att många av oss valt akademisk karriär av personligt intresse. En del är forskare uti fingerspetsarna och är kanske specialiserade på något väldigt avgränsat som de är världsauktoriteter på. Andra älskar att undervisa. Ytterligare andra att förmedla kunskap i populära sammanhang. En del är entreprenörer och vill inget annat än att omsätta kunskap i nya sammanhang. De bästa akademikerna är ofta bäst på allt detta.

Men det verkar som om det numera finns något slags strukturellt problem med att få tiden att räcka till. I alla fall om man är anställd på en fakultet där ersättningen för studentprestationer är relativt låg, alltså HT, Sam, Juridicum eller Ekonomihögskolan, samtidigt som man inte har några externa forskningsprojekt som gör att man kan få undervisningen nedsatt. Jag har detta året för första gången i hela min akademiska karriär hamnat i den situationen.

Det innebär att jag har femtio procent undervisning som detta året inneburit cirka 180 timmar à 45 minuter undervisning i sal med seminarier eller föreläsningar. Till detta kommer kursansvar för sex kurser på grundnivå och avancerad nivå samt handledning av fyra masteruppsatser och en kandidatuppsats. Utöver detta huvudhandleder jag två doktorander och är ansvarig för ämnets seminarieserie med seminarier ungefär varannan vecka. Allt detta är förstås inget problem utan bör betraktas som ganska lite aktivitet om man jämför med lektorer och docenter på min fakultet. Men om man till detta sedan lägger möten i fakultetens forskningsnämnd, ledamotskap i tio olika externa styrelser och andra grupperingar med varierande ansvar där jag är ordförande i två och vice ordförande i en, så börjar tiden att tryta.

Självklart är detta till stora delar självförvållat. Jag har svårt att tacka nej. Samtidigt har vi universitetsanställda lärare och forskare hela tiden press på oss att vara med i mängder med sammanhang, både innanför och utanför universitetet. Inte för inte har den legendariske amerikanske universitetsledaren Clark Kerr kallat universitetet för multiversitetet, ett begrepp och en tanke som numera helt anammats i Sverige liksom i övriga delar av världen och då blir det förstås inte lättare att säga nej.

En konsekvens av detta som synts här under nästan två års tid nu är förstås att jag haft svårt att få tid till att skriva bloggposter. Själv är det något jag saknar för det är för mig ett utmärkt sätt att avreagera mig på. Inte minst för av det skälet försöker jag nu ta upp tråden igen.

onsdag 4 december 2019

Tjänstgöringsplan

Har lagt ned åtskilliga timmar på att få till en tjänstgöringsplan för 2020. Vad det handlar om är att jag själv måste minnas olika åtaganden och inkomstströmmar så att dessa läggs in i tjänstgöringsplanen och genererar de timmar jag faktiskt arbetar. Om inte jag ser till att timmarna skrivs in hamnar jag i en situation där jag är kursansvarig och ensam undervisar på fyra kurser om 7,5 hp samt handleder tre till fyra kandidatuppsatser och är ansvarig för de kurserna också höst och vår.

Inte så mycket arbete om man jämför med en lektor, men mycket om man betänker att jag även sitter i fakultetens forskningsnämnd, en rådgivande grupp vid annat lärosäte, två privata forskningsfonder med granskningar av ansökningar och reguljära styrelsemöten, två styrelser för ideella föreningar, har möten med Vetenskapsrådet ämnesråd och beredningsgrupper, styrelse och andra grupper där på sammanlagt 14 hela arbetsdagar per år (exklusive tid att läsa handlingar). Till det kommer möten motsvarande minst tio heldagar per år med Kärnavfallsrådet (för vi förväntas ju samverka också). Kanske fortfarande inte så mycket kan många tycka och jag är beredd att hålla med.

Men det som stör mig är att jag måste kämpa för att få tid i min tjänstgöringsplan för att skriva yttranden över ansökningar till doktorandtjänster och annan administration, tid för att planera och organisera seminarieserier, planera och administrera middagar och personalvårdande insatser och andra möten. Om jag inte ägnar en arbetsdag år att argumentera för att detta borde skrivas in i tjänstgöringsplanen får jag ytterligare kurser att undervisa och ännu svårare att hitta tid till alla möten.

Som märks börjar jag bli lite frustrerad över tingens ordning. Det är då det är bra att ha en blogg där man kan skriva av sig universitetslivets alla små förtretligheter. Med betoning på små, det måste jag trots allt till slut erkänna.

måndag 19 augusti 2019

Uppdragsutbildnings koldioxidutsläpp

Vi har ju en press på oss att inte flyga eftersom det skapar koldioxidutsläpp. Samtidigt måste vissa resor göras. Nu har jag precis sett en presentation av flygmönster på olika institutioner på vårt universitet och det visar sig att de som genom flyg skapar mest koldioxidutsläpp av alla enheter på hela universitetet är Uppdragsutbildning, mer än exempelvis hela MAX IV. Med tanke på att de är tjugo personer så handlar det om väldigt mycket flygande per person för denna grupp. Så ett enkelt sätt att ganska radikalt minska hela universitetets utsläpp av koldioxid vore att helt enkelt lägga ner Uppdragsutbildning eller förmodligen hellre, bara se till att de inte reser så otroligt mycket.

tisdag 2 juli 2019

Nytt innovationsråd

Regeringen har i dagarna utsett en ny version av Nationella innovationsrådet där bl.a. universitetets prorektor ingår vid sidan av nio ytterligare externa ledamöter och en handfull statsråd. Det man slås av när man går igenom listan av ledamöter är hur lite innovation det verkar handla om. Istället utgör skaran en blandning av ledarerfarenhet företag inom olika branscher och av olika storlekar, någon fackrepresentant, en miljöaktiv, en professor i entreprenörskap och regional planering, en sjukhusdirektör med forskningsbakgrund o.s.v. Min gissning är att ingen enda av Nationella innovationsrådets ledamöter har någon patent eller ens någon patentansökan. Nu är väl patent ingen självklar måttstock på uppfinningsförmåga, men det känns lite konstigt med ett innovationsråd helt utan någon uppfinnare eller ledamot som aktivt tycks syssla med tekniskt utvecklingsarbete. Vår prorektor verkar mer ha hamnat i ett näringslivsråd än ett innovationsråd. Inget fel i det förstås, förutom att det blir enklare om saker heter vad de är.

torsdag 11 april 2019

I vetenskapens värld

Har just börjat läsa Allan Larssons lite biografiska framställning om sina år som universitetsstyrelsens  ordförande, I vetenskapens värld. Redan ganska intressant i och med att det avslöjas en del saker som man haft på känn, men tidigare saknat belägg för. Två exempel som fångat mitt intresse redan innan sidan 30.

Allan Larsson var mån om att inte komma på kant med studenterna i styrelsen, en klok och rimlig hållning för en nytillträdd ordförande. För att motverka detta inledde han varje läsår med att diskutera med studenterna, vilka synpunkter de hade och vad de ville. Inte konstigt och ganska klokt som sagt. Men samtidigt väldigt märkligt om studentrepresentanterna hade en unik tillgång till ordförande (som sätter styrelsens dagordning). Så frågan är varför Larsson inte också diskuterade på samma sätt med lärarrepresentanterna inför varje läsår. Eller så gjorde han det utan att nämna det i sin bok... Men om inte är det ju en ganska graverande ordning som jag hoppas inte längre råder i styrelsen.

En annan intressant observation är att Larsson tidigt som styrelseordförande identifierade att endast 60 procent av universitetets resurser gick till kärnverksamheten forskning och utbildning, 40 procent till stöd som administration. Insikten gjorde att man tillsammans lanserade ett excellensprojekt med målet att sänka de administrativa kostnaderna med 10 procent och på så sätt få mer resurser till kärnverksamheten. Bra tänkt förstås. Men Larsson konstaterar också att projektet fick mycket magra resultat. Allt de lyckades med var att förhandla ner hyran med Akademiska hus och på så sätt spara 45 miljoner kronor per år. Fantastiskt, men långt ifrån de 200 miljoner som var målet. Tyvärr stannar Larsson här, konstaterar bara att utfallet inte blev som förväntat. Men inga reflektioner om varför det inte gick eller varför det visade sig så svårt att inte bara nå det uppsatta målet utan kunna få fram besparingar inom stödfunktioner överhuvudtaget! Inte en rad...

Så boken är intressant, men också frustrerande. Men inte så illa så att jag slutar läsa. Tvärtom.

lördag 23 mars 2019

Bekvämlighetsvågen

Jag undrar om det verkligen är en högervind som blåser inom svensk och europeisk politik. Att borgerliga partier och andra längre högerut vinner mark är det ingen tvekan om. Men för den sakens skulle behöver det ju inte vara någon högervind. Det kan ju finnas andra saker som partier högerut har gemensamt än högerpolitik. Och hade det varit en högervind hade väl liberaler och andra borgerliga partier som miljöpartiet också gått framåt. Men det gör de inte. Tvärtom. De partier som går framåt i val efter val i Sverige och Europa framför allt har istället det gemensamt att de inte kräver något av medborgarna i viktiga frågor och samhällsutmaningar. De vill stoppa eller minska immigration istället för att visa solidaritet och bidra till flyktingarnas tillvaro. De vill minimera insatserna för att skydda miljö och omvärld. Det är framför allt detta som partierna i högervågen har gemensamt.

Vad det istället handlar om är med andra ord en bekvämlighetsvåg och inte en högervåg. Och jag misstänker att socialdemokraterna som redan givit upp den solidariska invandringspolitiken snart, inom säg fem år, också kommer att ge upp samarbetet med miljöpartiet och en krävande miljöpolitik. Allt för att behålla röster nog för att kunna bilda regering.

torsdag 14 mars 2019

Professorsprogrammet

Jag sitter sedan något år tillbaka i HT-fakulteternas forskningsnämnd. Ofta ganska kul jobb. Nu senast har vi tillsammans med övriga nämnder fått i uppdrag att yttra oss om det så kallade professorsprogrammet, alltså en ordning för hur man ska prioritera bland ämnen och insatser när det gäller tillsättning av professurer på fakulteten. Bakgrunden är att vi har haft stopp för befordringar eftersom arbetstidsavtalet sedan några år tillbaka garanterar universitetets professorer minst 50 procent forskning och forskarutbildning i tjänsten. Det i kombination med att det blev lite för många befordrade professorer kring 2000-2010 har gjort att HT-fakulteterna inte haft råd att befordra nya professorer och därmed alltså satt stopp. Nu finns dock åter medel och frågan är hur vi ska gå till väga för att nya professurer ska skapas i lagom takt så att docenter kan se möjligheter till karriärsteg samtidigt som vi inte helt utarmar resurserna en gång till.

Jag har här och i andra sammanhang konstaterat att HT-fakulteterna vid Lunds universitet har mindre statsanslag för forskning än motsvarande fakulteter i Uppsala och Stockholm (cirka tre fjärdedelar av deras anslag) samt något mindre än vad de har i Göteborg. Ändå har vi i Lund ungefär lika många ämnen och professurer som i Uppsala och Stockholm. Enligt mitt sätt att se är detta inte hållbart i längden och vi borde skära ner antalet ämnen och professurer så att de motsvarar ungefär tre fjärdedelar mot vad de har i Uppsala och Stockholm, alltså cirka 25 procent. Nu är det självklart svårt att få gehör för en sådan tanke för hur ska det urvalet göras och hur ska det gå till?

I forskningsnämnden var vi lite frustrerade över att vi ombads komma med förslag över professorsprogrammet utan att ha fått underlag från institutionerna med prioriteringar av olika ämnen. Att vi skulle peka ut ämnen man skulle satsa på utan sådant underlag var inte realistiskt och kunde ha blivit ordentligt fel. Utan sådant underlag uppfattade vi att vi istället fått mandat att tänka väldigt fritt och kreativt i frågan. Och det gjorde vi.

Vi började med att fundera över vad det är vi forskar på inom våra fakulteter och sedan försöka strukturera upp dessa områden utifrån grundläggande kategorier. Vi kom fram till att ett minimum för att täcka in fältet skulle kräva drygt 20 professurer. Dessa skulle betraktas som bestående. Övriga professurer skulle betraktas som rörliga och kunna användas för att satsa på olika särskilt intressanta områden eller individer. På så sätt skulle vi få en stabil grund samtidigt som det gav programmet en stark dynamik. Vi insåg att det förstås skulle röra upp en hel del känslor på fakulteten eftersom många olika ämnen inte längre skulle finnas med i en tydlig lista över vilka professurer som skulle vara fasta. Därför skrev vi ingående allra först i början av vårt yttrande att detta var ett tankeexperiment och inte att betrakta som ett konkret förslag. Snarare ett sätt att fundera nytt kring en gammal och komplicerad fråga.

Ändå har jag hört och också själv fått erfara att många är starkt kritiska. Det var förstås något vi räknat med. Alla som inte i ett dokument av detta slag hittar det egna ämnet blir besvikna och bedrövade. Vi visste självklart också att vi kunde gjort det lätt för oss och bara presenterat en lista där vi tagit bort tio ämnen och professurer, förmodligen de som helt saknade representation i forskningsnämnden för det hade varit svårt att hitta andra urvalskriterier utan underlag från institutionerna. Men jag hade ändå någonstans hoppats på att även de som var kritiska och upprörda hade kunnat läsa inledningen och tagit till sig det som står där om att detta inte var att betrakta som ett konkret förslag utan snarare ett exempel på ett sätt att resonera kring en svår strategisk fråga. I så fall hade de kanske själva kunna se bristerna i förslaget och försöka tänka mer strukturerat kring hur dessa hade kunnat avhjälpas. Denna svåra fråga behöver nämligen att många engagerar sig. Nu får vi istället hoppas på att de som tycker förslaget är botten för att deras egna ämne inte är med kan se fördelarna med ett mer dynamiskt professorsprogram och att detta ger individen bättre möjligheter till karriärutveckling än ett större antal bestående professurer och bara några få rörliga.