De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

onsdag 4 december 2019

Tjänstgöringsplan

Har lagt ned åtskilliga timmar på att få till en tjänstgöringsplan för 2020. Vad det handlar om är att jag själv måste minnas olika åtaganden och inkomstströmmar så att dessa läggs in i tjänstgöringsplanen och genererar de timmar jag faktiskt arbetar. Om inte jag ser till att timmarna skrivs in hamnar jag i en situation där jag är kursansvarig och ensam undervisar på fyra kurser om 7,5 hp samt handleder tre till fyra kandidatuppsatser och är ansvarig för de kurserna också höst och vår.

Inte så mycket arbete om man jämför med en lektor, men mycket om man betänker att jag även sitter i fakultetens forskningsnämnd, en rådgivande grupp vid annat lärosäte, två privata forskningsfonder med granskningar av ansökningar och reguljära styrelsemöten, två styrelser för ideella föreningar, har möten med Vetenskapsrådet ämnesråd och beredningsgrupper, styrelse och andra grupper där på sammanlagt 14 hela arbetsdagar per år (exklusive tid att läsa handlingar). Till det kommer möten motsvarande minst tio heldagar per år med Kärnavfallsrådet (för vi förväntas ju samverka också). Kanske fortfarande inte så mycket kan många tycka och jag är beredd att hålla med.

Men det som stör mig är att jag måste kämpa för att få tid i min tjänstgöringsplan för att skriva yttranden över ansökningar till doktorandtjänster och annan administration, tid för att planera och organisera seminarieserier, planera och administrera middagar och personalvårdande insatser och andra möten. Om jag inte ägnar en arbetsdag år att argumentera för att detta borde skrivas in i tjänstgöringsplanen får jag ytterligare kurser att undervisa och ännu svårare att hitta tid till alla möten.

Som märks börjar jag bli lite frustrerad över tingens ordning. Det är då det är bra att ha en blogg där man kan skriva av sig universitetslivets alla små förtretligheter. Med betoning på små, det måste jag trots allt till slut erkänna.

måndag 19 augusti 2019

Uppdragsutbildnings koldioxidutsläpp

Vi har ju en press på oss att inte flyga eftersom det skapar koldioxidutsläpp. Samtidigt måste vissa resor göras. Nu har jag precis sett en presentation av flygmönster på olika institutioner på vårt universitet och det visar sig att de som genom flyg skapar mest koldioxidutsläpp av alla enheter på hela universitetet är Uppdragsutbildning, mer än exempelvis hela MAX IV. Med tanke på att de är tjugo personer så handlar det om väldigt mycket flygande per person för denna grupp. Så ett enkelt sätt att ganska radikalt minska hela universitetets utsläpp av koldioxid vore att helt enkelt lägga ner Uppdragsutbildning eller förmodligen hellre, bara se till att de inte reser så otroligt mycket.

tisdag 2 juli 2019

Nytt innovationsråd

Regeringen har i dagarna utsett en ny version av Nationella innovationsrådet där bl.a. universitetets prorektor ingår vid sidan av nio ytterligare externa ledamöter och en handfull statsråd. Det man slås av när man går igenom listan av ledamöter är hur lite innovation det verkar handla om. Istället utgör skaran en blandning av ledarerfarenhet företag inom olika branscher och av olika storlekar, någon fackrepresentant, en miljöaktiv, en professor i entreprenörskap och regional planering, en sjukhusdirektör med forskningsbakgrund o.s.v. Min gissning är att ingen enda av Nationella innovationsrådets ledamöter har någon patent eller ens någon patentansökan. Nu är väl patent ingen självklar måttstock på uppfinningsförmåga, men det känns lite konstigt med ett innovationsråd helt utan någon uppfinnare eller ledamot som aktivt tycks syssla med tekniskt utvecklingsarbete. Vår prorektor verkar mer ha hamnat i ett näringslivsråd än ett innovationsråd. Inget fel i det förstås, förutom att det blir enklare om saker heter vad de är.

torsdag 11 april 2019

I vetenskapens värld

Har just börjat läsa Allan Larssons lite biografiska framställning om sina år som universitetsstyrelsens  ordförande, I vetenskapens värld. Redan ganska intressant i och med att det avslöjas en del saker som man haft på känn, men tidigare saknat belägg för. Två exempel som fångat mitt intresse redan innan sidan 30.

Allan Larsson var mån om att inte komma på kant med studenterna i styrelsen, en klok och rimlig hållning för en nytillträdd ordförande. För att motverka detta inledde han varje läsår med att diskutera med studenterna, vilka synpunkter de hade och vad de ville. Inte konstigt och ganska klokt som sagt. Men samtidigt väldigt märkligt om studentrepresentanterna hade en unik tillgång till ordförande (som sätter styrelsens dagordning). Så frågan är varför Larsson inte också diskuterade på samma sätt med lärarrepresentanterna inför varje läsår. Eller så gjorde han det utan att nämna det i sin bok... Men om inte är det ju en ganska graverande ordning som jag hoppas inte längre råder i styrelsen.

En annan intressant observation är att Larsson tidigt som styrelseordförande identifierade att endast 60 procent av universitetets resurser gick till kärnverksamheten forskning och utbildning, 40 procent till stöd som administration. Insikten gjorde att man tillsammans lanserade ett excellensprojekt med målet att sänka de administrativa kostnaderna med 10 procent och på så sätt få mer resurser till kärnverksamheten. Bra tänkt förstås. Men Larsson konstaterar också att projektet fick mycket magra resultat. Allt de lyckades med var att förhandla ner hyran med Akademiska hus och på så sätt spara 45 miljoner kronor per år. Fantastiskt, men långt ifrån de 200 miljoner som var målet. Tyvärr stannar Larsson här, konstaterar bara att utfallet inte blev som förväntat. Men inga reflektioner om varför det inte gick eller varför det visade sig så svårt att inte bara nå det uppsatta målet utan kunna få fram besparingar inom stödfunktioner överhuvudtaget! Inte en rad...

Så boken är intressant, men också frustrerande. Men inte så illa så att jag slutar läsa. Tvärtom.

lördag 23 mars 2019

Bekvämlighetsvågen

Jag undrar om det verkligen är en högervind som blåser inom svensk och europeisk politik. Att borgerliga partier och andra längre högerut vinner mark är det ingen tvekan om. Men för den sakens skulle behöver det ju inte vara någon högervind. Det kan ju finnas andra saker som partier högerut har gemensamt än högerpolitik. Och hade det varit en högervind hade väl liberaler och andra borgerliga partier som miljöpartiet också gått framåt. Men det gör de inte. Tvärtom. De partier som går framåt i val efter val i Sverige och Europa framför allt har istället det gemensamt att de inte kräver något av medborgarna i viktiga frågor och samhällsutmaningar. De vill stoppa eller minska immigration istället för att visa solidaritet och bidra till flyktingarnas tillvaro. De vill minimera insatserna för att skydda miljö och omvärld. Det är framför allt detta som partierna i högervågen har gemensamt.

Vad det istället handlar om är med andra ord en bekvämlighetsvåg och inte en högervåg. Och jag misstänker att socialdemokraterna som redan givit upp den solidariska invandringspolitiken snart, inom säg fem år, också kommer att ge upp samarbetet med miljöpartiet och en krävande miljöpolitik. Allt för att behålla röster nog för att kunna bilda regering.

torsdag 14 mars 2019

Professorsprogrammet

Jag sitter sedan något år tillbaka i HT-fakulteternas forskningsnämnd. Ofta ganska kul jobb. Nu senast har vi tillsammans med övriga nämnder fått i uppdrag att yttra oss om det så kallade professorsprogrammet, alltså en ordning för hur man ska prioritera bland ämnen och insatser när det gäller tillsättning av professurer på fakulteten. Bakgrunden är att vi har haft stopp för befordringar eftersom arbetstidsavtalet sedan några år tillbaka garanterar universitetets professorer minst 50 procent forskning och forskarutbildning i tjänsten. Det i kombination med att det blev lite för många befordrade professorer kring 2000-2010 har gjort att HT-fakulteterna inte haft råd att befordra nya professorer och därmed alltså satt stopp. Nu finns dock åter medel och frågan är hur vi ska gå till väga för att nya professurer ska skapas i lagom takt så att docenter kan se möjligheter till karriärsteg samtidigt som vi inte helt utarmar resurserna en gång till.

Jag har här och i andra sammanhang konstaterat att HT-fakulteterna vid Lunds universitet har mindre statsanslag för forskning än motsvarande fakulteter i Uppsala och Stockholm (cirka tre fjärdedelar av deras anslag) samt något mindre än vad de har i Göteborg. Ändå har vi i Lund ungefär lika många ämnen och professurer som i Uppsala och Stockholm. Enligt mitt sätt att se är detta inte hållbart i längden och vi borde skära ner antalet ämnen och professurer så att de motsvarar ungefär tre fjärdedelar mot vad de har i Uppsala och Stockholm, alltså cirka 25 procent. Nu är det självklart svårt att få gehör för en sådan tanke för hur ska det urvalet göras och hur ska det gå till?

I forskningsnämnden var vi lite frustrerade över att vi ombads komma med förslag över professorsprogrammet utan att ha fått underlag från institutionerna med prioriteringar av olika ämnen. Att vi skulle peka ut ämnen man skulle satsa på utan sådant underlag var inte realistiskt och kunde ha blivit ordentligt fel. Utan sådant underlag uppfattade vi att vi istället fått mandat att tänka väldigt fritt och kreativt i frågan. Och det gjorde vi.

Vi började med att fundera över vad det är vi forskar på inom våra fakulteter och sedan försöka strukturera upp dessa områden utifrån grundläggande kategorier. Vi kom fram till att ett minimum för att täcka in fältet skulle kräva drygt 20 professurer. Dessa skulle betraktas som bestående. Övriga professurer skulle betraktas som rörliga och kunna användas för att satsa på olika särskilt intressanta områden eller individer. På så sätt skulle vi få en stabil grund samtidigt som det gav programmet en stark dynamik. Vi insåg att det förstås skulle röra upp en hel del känslor på fakulteten eftersom många olika ämnen inte längre skulle finnas med i en tydlig lista över vilka professurer som skulle vara fasta. Därför skrev vi ingående allra först i början av vårt yttrande att detta var ett tankeexperiment och inte att betrakta som ett konkret förslag. Snarare ett sätt att fundera nytt kring en gammal och komplicerad fråga.

Ändå har jag hört och också själv fått erfara att många är starkt kritiska. Det var förstås något vi räknat med. Alla som inte i ett dokument av detta slag hittar det egna ämnet blir besvikna och bedrövade. Vi visste självklart också att vi kunde gjort det lätt för oss och bara presenterat en lista där vi tagit bort tio ämnen och professurer, förmodligen de som helt saknade representation i forskningsnämnden för det hade varit svårt att hitta andra urvalskriterier utan underlag från institutionerna. Men jag hade ändå någonstans hoppats på att även de som var kritiska och upprörda hade kunnat läsa inledningen och tagit till sig det som står där om att detta inte var att betrakta som ett konkret förslag utan snarare ett exempel på ett sätt att resonera kring en svår strategisk fråga. I så fall hade de kanske själva kunna se bristerna i förslaget och försöka tänka mer strukturerat kring hur dessa hade kunnat avhjälpas. Denna svåra fråga behöver nämligen att många engagerar sig. Nu får vi istället hoppas på att de som tycker förslaget är botten för att deras egna ämne inte är med kan se fördelarna med ett mer dynamiskt professorsprogram och att detta ger individen bättre möjligheter till karriärutveckling än ett större antal bestående professurer och bara några få rörliga.

torsdag 7 mars 2019

Genomslag

Två kolleger har skrivit ett debattinlägg i Curie om så kallad impact eller genomslag som vi gärna säger på svenska, framför allt inom humaniora. Jag håller med om allt även om jag inte drabbas av samma förvåning över att högre undervisning inte räknas som genomslag trots att det nog är den viktigaste kanalen. Skälet är förstås uppdelningen mellan forskning och undervisning som präglar universiteten både verksamhetsmässigt och budgetmässigt trots att förordningar och styrdokument stadgar om forskningsbaserad undervisning. Tack och lov föreslår den senaste utredningen Strut att statsanslagen inte delas upp. Som jag förstår diskussionen om genomslag så handlar det underförstått om forskningsgenomslag och därför räknas undervisningen definitionsmässigt bort trots att det ju faktiskt är där de viktigaste insatserna för genomslag görs.

Än viktigare tror jag dock att det är att diskutera de senaste konkreta förslagen för att utvärdera genomslag som kom våren 2018 från Vetenskapsrådet och Universitetskanslersämbetet på uppdrag av regeringen. Jag skrev då en kommentar till de förslag som finns där som dock aldrig kom att publiceras eftersom det visade sig vara lite utanför ämnet den gången. Tror dock fortfarande att mina kommentarer håller och kanske till och med har aktualiserats genom debattinlägget. Då, i maj 2018, skrev jag i alla fall följande rader:

"När det gäller forskningens genomslag i samhället i stort kan det handla både om samverkan mellan forskare och andra intressen samt om inverkan (impact) på samhället. Även om dessa begrepp kan vara svåra att skilja åt kan en grov distinktion vara att samverkan handlar om att forskare själva deltar i arbetet med att tillämpa forskningsresultat samtidigt som inverkan försiggår utan forskare aktiva deltagande. Båda dessa former är viktiga av flera skäl. Förutom att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är betydelsefull för att öka förståelsen för olika utmaningar och problem i samhället, både retrospektivt genom att tidigare besluts och handlingars konsekvenser analyseras samt prediktivt genom att effekterna av olika samtida beslut och handlingar analyseras, finns en mängd andra sätt som humaniora och samhällsvetenskap kan ha genomslag (Benneworth, Paul, Magnus Gulbrandsen & Ellen Hazelkorn (2016), The Impact and Future of Arts and Humanities Research (London: Palgrave Macmillan), s. 163-173). Det kan handla om allt från att initiera långsiktiga attitydförändringar, exempelvis om koldioxid som ett miljöproblem, till kortsiktigt konkreta forskningskontrakt för väl avgränsade studier.

Oavsett vilket så är det av vikt att utveckla utvärderingsinstrument för forskningens genomslag som även tar hänsyn till den typ av genomslag som humaniora och samhällsvetenskaper ofta leder till. För det första kan enskilda forskares eller forskarmiljöers genomslag utgöra ytterligare en bedömningsgrund när det gäller vetenskaplig meritering i olika sammanhang. För det andra innebär väl avvägda utvärderingsinstrument att bättre incitament skapas för ökat utbyte mellan forskare och andra delar av samhället. Mot den bakgrunden är det av största vikt att adekvata indikatorer utvecklas för uppföljning av svensk humaniora och samhällsvetenskap när det gäller forskningens genomslag i samhället. Resultatet av regeringsuppdraget till Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet att utveckla indikatorer för uppföljning av olika forskningspolitiska mål, bland annat att samverkan och samhällspåverkan ska öka, har dock inte nått en sådan målsättning fullt ut.

Vetenskapsrådet föreslår nämligen sju olika indikatorer för samverkan och samhällspåverkan som alla utom möjligen en, nämligen samhällspåverkan genom utbildning, får anses som problematiska. Gemensamt för dem är nämligen att de bortser från samverkansformer som är vanliga inom humaniora och samhällsvetenskap. Ingen enda indikator har utformats för att kunna mäta påverkan genom artiklar i allmäntidskrifter eller dagstidningar, debattartiklar, debattböcker eller opinionsbildning genom sociala medier. Inte heller förekommer indikatorer för föreläsningar i olika sammanhang som för föreningar, exempelvis folkrörelsesammanhang, eller myndigheter, företag eller kommunorganisationer. Andra samverkansaktiviteter som negligeras är mer långsiktiga åtaganden genom deltagande i expertgrupper och referensgrupper i liknande sammanhang. Detsamma gäller engagemang i att författa rapporter eller texter till webbsidor år föreningar eller myndigheter. Inte ens uppdrag för offentliga utredningar får utslag bland föreslagna indikatorer. Här finns inte heller olika typer av granskningsuppdrag från myndigheter eller intresseorganisationer, exempelvis genom att kommentera myndighetsrapporter innan de offentliggörs. Till detta kommer att det saknas indikatorer för olika former av samverkan inom förlagsbranschen, bland annat genom populärvetenskapliga publikationer som av tradition varit viktiga inom ämnesområdet. Varken uppdragsutbildningar eller andra beställda undervisningsinsatser fångas heller upp. Istället har samtliga indikatorer utformats efter vad som varit möjligt att mäta snarare än efter vad som varit önskvärt, ett tecken på att tillgängligt statistiskt material inte har den bredd som gör att det kan ligga till grund för rättvisa mått på samverkan och samhällspåverkan över samtliga ämnesområden. Resultatet har blivit att man mäter det som kan mätas snarare än det som bör mätas, ett leta-efter-nyckeln-under-lyktan-syndrom som knappast gynnar svensk forskningspolitik.

Konsekvenserna av denna brist i underlag för utformandet av indikatorer, nämligen att alla de samverkansformer som präglar humaniora och samhällsvetenskap förbigås med tystnad och att dessa insatser i bästa fall kraftigt reduceras, men i de flesta fall inte räknas alls, riskerar att snedvrida villkoren för forskning och samverkan inom olika ämnesområden. Utvecklandet av nya databaser som Swepub skulle inte lösa alla dessa problem, men i alla fall indexera mer av forskningspublikationer och samverkansaktiviteter som är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap. Förutom utvecklandet av nya databaser bör också olika ämnesområden, som Universitetskanslersämbetet påpekar, bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Den principen skulle också gälla olika kvantitativa indikatorer som borde differentieras med avseende på ämnesområde och inte gälla generellt."

söndag 24 februari 2019

Spelberoende

Det har nu gått mer än sju månader sedan jag senast skrev något inlägg och på mer än ett år har jag bara skrivit ett enda. Skälet har varit att jag har varit tvungen att ägna mig åt en hel del andra saker. Men nu är det ändå dags att försöka mig på ett mer regelbundet bloggande igen. Ibland krävs det något riktigt upprörande för att komma igång och kanske, kanske har det dykt upp ett ämne som jag tycker är tillräckligt intressant för att lägga några minuter på det.

Det handlar om spelberoende som ju är extremt aktuellt i och med att man i Sverige efter årsskiftet kan söka och få licens för att bedriva spelbolag. Som alla vet har det inneburit ca 70 inhemska spelbolag som nu kan annonsera med måttfullhet (tror jag den juridiska formuleringen lyder, samma som alkoholreklam, men liberalare än tobaksreklam) mot att de betalar skatt om 18 procent i Sverige istället för att inte betala skatt på Malta. Min fåkunniga slutsats är att nästan alla bolag gör kalkylen att det lönar sig att betala för reklam och svensk skatt eftersom man med reklamens hjälp kan tjäna ännu mer på stackars spelberoende satar som kan förlora miljoner utan att spelbolagen verkar ha någon skyldighet att stänga av dem. Tvärtom verkar flera av bolagen göra allt de kan för att få tillbaka storspelare som försöker sluta enligt en radiodokumentär i två delar.

Vad görs då för att förhindra detta forskningsmässigt. Faktiskt en del som det visar sig. Svenska Spel har satsat pengar på att bygga upp en forskargrupp vid Lunds universitet och satsningen verkar lyckad i och med att den som fick uppdraget nu kunnat bli professor i beroendemedicin med särskild inriktning på spelberoende. Det är naturligtvis mycket positivt att det forskas kring detta allvarliga samhällsproblem, i synnerhet i dessa tider så spelberoendet blivit så vitt utbrett och dessutom mer eller mindre fritt som det verkar.

Ändå blir jag betänksam. Visst finns viktiga medicinska och psykiatriska aspekter av spelberoende och visst behövs kunskap på området. Samtidigt tycks det just nu betydligt mer angeläget med forskning på vilka institutionella möjligheter som kan utvecklas för att hantera spelandet. Men det klart att det ligger inte i linje med intresset för Svenska Spel eller någon annan som tjänar pengar på spelberoendet att finansiera forskning som riskerar att visa att begränsningar snarare än liberalisering av spelmarknaden vore bra. Bättre i så fall, tycks man tänka, att satsa medel på medicinsk och psykiatrisk forskning som kan utveckla metoder för att hjälpa de drabbade. Då kan spelbolagen göra miljardvinster samtidigt som det offentliga får ta hand om de negativa bieffekterna (spillovers på ekonomispråk). I bästa fall kan en forskargrupp rentav pulvra ett nytt slags jorum (Ferlin) som kan användas i ett piller att skriva ut till de som förlorat sin pengar liksom andras. Då kan ju även läkemedelsbranschen göra sig en hacka (OBS ironi) på det allmännas bekostnad.

Här bör jag för tydlighetens skull framhålla att jag inte kritiserar den forskning som bedrivs på spelberoende (den känner jag inte alls till) eller tycker att stödet är felaktig. Det jag menar är tvärtom att satsningen borde ha gjorts bredare med större inslag av tvärvetenskaplighet. För hade man på Lunds universitet tagit sitt samhällsansvar hade man av Svenska Spel krävt en större satsning som också hade en samhällsvetenskaplig del där man inte bara psykiatriserade och medikaliserade problemet, utan också fick möjlighet att tvärvetenskapligt forska på spelberoendet som ett samhälleligt problem. Det är nämligen vad det är när en socialdemokratiskt ledd regering först beslutar att släppa spelandet i Sverige mer eller mindre fritt i utbyte mot skatteintäkter och sedan efter bara några veckor förfäras av att det verkar gå att tjäna pengar på det.

onsdag 9 maj 2018

6 mån.

Har varit tyst i exakt ett halvår idag p.g.a allt för många och långa arbetsuppgifter samt ett ganska tidskrävande privatliv. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Ett anställningsbeslut som gäller en foass vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet har nyligen undanröjts av Överklagandenämnden för högskolan. Ärendet har varit en följetong under en längre tid och man måste nog sägas att enda skälet till att det nu undanröjts är en ovanligt idog sökande som inte har gett sig i sitt arbete att samla material som visat på felaktigheter i sakkunnigprövningen av de sökande. Överklagandenämndens beslut också lett till att Uppsala universitets rektor nu tillsätter en utredning om rekryteringsprocesserna vid lärosätet.

Det som slår mig är att det samtidigt är helt tyst om dessa problem i Lund. Det är som om bristande rekryteringsprocesser förekommer i hela Sverige, bara inte i här. Själv tror jag att det vore bra om Lund även i denna fråga tog rygg på Uppsala och granskade hur rekryteringarna egentligen går till. Inte minst vore det värdefullt inför Universitetskanslersämbetets kommande granskningar av kvalitetssäkringsarbetet i Lund där ju rekryteringsprocesser borde vara en viktig komponent. Inte minst vore det bra om vi tog itu med frågan eftersom en av de två sakkunniga vid tillsättningen i Uppsala är professor vid Lunds universitet.

Överklagandenämnden för högskolan motiverar nämligen sitt beslut att undanröja anställningsbeslutet med att de sakkunniga inte följt Uppsala universitets anställningsordning som innebär att de självständigt och var för sig ska bedöma de sökandes skicklighet och rangordna dem samt motivera sina ställningstaganden. Vi som då och då tar på oss sakkunniguppdrag vet att villkoren skiljer sig åt mellan olika universitet och högskolor. Det är därför viktigt att noga läsa instruktioner, anställningsordningar och annat underlag. Vid vissa lärosäten får sakkunniga överlägga sins emellan. Vid andra är detta alltså inte tillåtet. Vid vissa lärosäten ska sakkunniga endast ange en tätgrupp utan att rangordna de sökande i denna. Vid andra ska rangordning göras. Och så vidare.

Vad som hänt här är alltså att de sakkunniga överlagt med varandra per epost och dessutom diskuterat hur de ska ska göra i sina respektive utlåtanden på ett sätt som tydligt visar att det inte arbetat självständigt eller var för sig trots skrivningarna i Uppsala universitets anställningsordning. Till detta kommer att det också har funnits indikationer på relationer mellan sökande och sakkunniga som i vissa fall kan ha varit jäv. Den frågan har dock inte Överklagandenämnden tagit ställning till eftersom kontakterna mellan de sakkunniga räckte som motivering för att undanröja grunden för anställningen. Men just det faktum att en av de sakkunniga som enligt Överklagandenämnden brustit i sitt sätt att arbeta med värderingen av de sökande är anställd vid Lunds universitet borde föranleda en brett anlagd utredning även här. Uppsala universitet tar konsekvenserna av ett haveri där en av piloterna kom från Lund. Det borde vi också göra. Om inte annat så för att skydda varumärket som det så vackert heter nu för tiden.

lördag 9 december 2017

Samtidigt i Uppsala....

Det är nog ingen som missat debaclet med senaste prorektorsvalet där rekryteringsgruppen under ordförande Jonas Hafström först heligt och dyrt lovade Universitetskollegium att det skulle finnas flera kandidater att rösta på. Sedan när alla utom en hoppat av lovade att allt skulle göras för att få fram ytterligare kandidater. Och sedan till slut när detta visat sig vara falska förhoppningar kommit med två olika förklaringar till misslyckandet, något som jag redan kommenterat i september i år.

En positiv konsekvens av denna ledningskatastrof var att universitetsstyrelsen i höstas, på förslag av universitetskollegiet, beslutade tillsätta en arbetsgrupp för att se över och förbättra processerna med att utse prorektor och lämna förslag på rektor. Efter en del hattande med hur arbetsgruppen ska sättas samman finns nu till slut ett förslag som ska behandlas av universitetsstyrelsen nu på fredag 15 december.

Tyvärr har det visat sig att förslaget inte på något sätt motsvarar de förhoppningar som fanns bland universitetskollegiets lärare att få till en process som skulle säkerställa kollegialt inflytande. Enligt förslaget ska nämligen arbetsgruppen bestå av en ordförande som utses av styrelsen, en extern ledamot och en lärarrepresentant i styrelsen som utses av styrelsen, två studenter samt två anställda som utses av universitetskollegium. Eftersom universitetskollegiets kategori av övrig personal i ett tidigare skede helt rimligt anmält sitt intresse av att vara med i gruppen är det rimligt att anta att arbetsgruppen kommer att bestå av en ordförande, två lärarrepresentanter, två studenter, en extern styrelseledamot och en representant för andra anställda. Eftersom det är lika rimligt att tro att ordförande för arbetsgruppen blir vår egna styrelseordförande skulle det innebär en sammansättning med två externa ledamöter, två lärarrepresentanter, två studenter och en representant för övrig personal.

Detta kan jämföras med Uppsala universitet som under året precis haft en arbetsgrupp som gått igenom arbetsordningen där. Även där beslutade styrelsen (som kallas konsistoriet) om sammansättningen. Här har man dock följt en helt annan linje. I arbetsgruppen ingick inte färre än sju lärarrepresentanter (varav två seniorprofessorer) och två studenter (varav en doktorand). I Uppsala har man på ett helt annat sätt än i Lund haft vett att värdesätta kunskap om universitetets särart som myndighet och intresse av att höra den vetenskapligt kompetenta personalens förslag på hur man bäst balanserar mellan kollegialitet och linjestyrning. Så länge vår styrelse inte visar tecken på liknande insikter tror jag det kommer att bli svårt att avancera på olika rankningslistor. Risken är snarare att vi halkar ännu längre efter Uppsala. Det är en klen tröst att veta vilka som i så fall bär ansvaret.

torsdag 7 december 2017

Försvarshögskolan

Träffade idag av en händelse en gammal kollega och vän från Försvarshögskolan. Han var glad och kunde berätta att de där nu skulle inrätta examensrätt även för forskarutbildning. Men inte nog med det. Tack vare Putin skulle skolan dessutom få höjda anslag, vilket gjorde honom optimistisk om att kunna anställa någon doktorand också. Tänk att den aggressiva ryska utrikespolitiken också kan få konsekvenser för svensk högskolepolitik.

lördag 25 november 2017

Ett ödmjukt förslag

I verksamhetsplanen för 2018 nämns LU Futura, en fakultetsövergripande satsningen från ledningen. "LU Futura ska bli en sammanhållande plattform för framtidsfrågor där universitetets bredd inom utbildning och forskning används. LU Futura ska samla, syntetisera och integrera den kunskap som genereras vid Lunds universitet. Målet med LU Futura är att Lunds universitet ska identifieras som en motor för formuleringen av samhällsrelevanta frågeställningar samt bidra med relevanta beslutsunderlag och sammanställningar i aktuella samtidsfrågor och därmed bidra till samhällsutvecklingen. Projektet ska involvera samtliga fakulteter och inkludera forskning såväl som utbildning. Detta projekt placeras vid Pufendorinstitutet och erhåller 3 mnkr per år under tre år som grundfinansiering. Projektet ska avslutas med en större internationell konferens och därefter utvärderas."

Sedan verksamhetsplanen antogs har planerna konkretiserats. Ledare på halvtid under tre år blir HT fakulteternas avgående dekan som med sig på båten får ytterligare en medarbetare från HT på halvtid.  Till detta kommer någon person från varje fakultet på 20 procent som ska ge input och delta i arbetet. Projektet kommer dock inte att placeras vid Pufendorfinstitutet.

Vad ska man då göra inom LU Futura? Mitt förslag är att initiera ett arbete "bottom-up" på hela universitetet om en handfull kritiska problem som vi tillsammans vill beforska OCH skapa utbildningsprogram för där samtliga fakulteter bidrar. LU Futura kan dra upp de organisatoriska och praktiska tillvägagångssätten för att genomföra detta. Därefter får de be ledningen ta hela förslaget till KAW, MMW, MAW och ytterligare några privata stiftelser och säga att vi vill göra något unikt i Sverige, nämligen skapa ett universitet som samverkar om konkreta problem. Eftersom alla stadsmedel redan är nedplöjda i fasta tjänster med reglerade tjänstebeskrivningar behöver vi lite extra smörjolja för att få igång det hela, säg 100 miljoner kronor per år för varje problemområde. Dessa kan sedan presenteras en per år på valborgsmässoaftonens eftermiddag i TV.

Det skulle kräva konkret samordning på en mängd plan som gemensam OH, möjligheter att fördela om hås/håp över fakulteterna m.m. Upplägget skulle leda till en konkret organisatorisk lösning för att kunna utnyttja universitetets potential på riktigt. 

tisdag 21 november 2017

Kungshuset

Det är några år sedan Kungshuset evakuerades på filosofer under högljudda protester. Misstanken fanns redan då om att det hela skulle sluta med att administration och universitetsledning flyttade in. Men så verkade det inte bli. Istället har under åren ett stort arbete pågått med att bygga om huset till besökshus och central byggnad för besökare. Här skulle finnas en reception och en stor universitetshistorisk utställning som idag för en undanskymd tillvaro på Kulturen. Dessutom ett antal studieplatser som eftergift åt studenterna. Mycket tid, kraft och pengar har lagts ned på att skapa ett nytt besökscentrum för universitetet i Kungshuset.

Men så uppmärksammades problem i Universitetshuset. Det är mögelanfrätt och måste saneras, något som enligt uppgift ska ha varit känt under längre tid. Under tiden en sanering pågår måste de som arbetar i huset få andra arbetsplatser. Och tankarna gick snart till Kungshuset. Enligt nuvarande planer är det hit och ingen annanstans universitetsledningen vill flytta även om det just nu verkar som om inget beslut är fattat och processen för tillfället stoppats. Och det är inte så att det råder brist på alternativ i form av andra centralt placerade lokaler. Faktiskt var det tänkt att universitetsledningen skulle sitta i Byrålogen när det huset stod klart 1982. Nu blev det inte så den gången. Men frågan är varför inte universitetsledningen denna gång kan flytta in i Byrålogen, i alla fall tillfälligt under saneringen av Universitetshuset, när det nu en gång byggdes för att bland annat härbärgera den.

Budet ska vara att göra Universitetshuset till ett besökscentrum istället för Kungshuset. Men det skulle innebära en rad andra problem. För det första måste stora delar av den planerade utställningen tänkas om eftersom den ju var planerad för Kungshuset med helt andra förutsättningar. För det andra är frågan hur ett besökscentrum med en utställning ska samsas med andra aktiviteter i Universitetshusets olika delar, i högtidssalen, i atriet och så vidare. För det tredje är förstås en fråga var studieplatserna som var tänkta i Kungshuset nu ska förverkligas. Till detta kommer förstås resursslöseriet det innebär att i ett sent stadium av ombyggnadsarbetet ändra planerna så radikalt trots existerande beslut som är fastlagda sedan länge.

Kungshuset är en symbol. Inte minst efter de starka protester som hördes senast huset evakuerades för bara några år sedan. Redan då fanns många som muttrade att de nog visste hur det hela skulle sluta. Att det som vanligt skulle bli administration och ledningsfunktioner som skulle flytta in i ombyggda lokaler med hyror som inte kan matchas ens av nya laboratorielokaler, kostnader som bara overheadfinansierad verksamhet kan ha råd med. Länge såg det ut som om dessa belackare skulle få fel. Nu är det inte lika självklart längre.

måndag 30 oktober 2017

Val av fakultetsledning och nämnder

Under hösten pågår val av fakultetsledningar och olika nämnder på fakultetsnivå. Det gäller även HT-fakulteterna. Valberedningen har förstås haft ett stort pussel att lägga. Här måste alla möjliga olika aspekter, förutom de rent kompetensmässiga, vägas in. Är alla delar och institutioner av fakulteten företrädda? Finns här rimliga avvägningar vad gäller kön och karriärsteg? Och så vidare, och så vidare.

Ur dessa aspekter verkar valberedningen ha gjort ett bra jobb. Men en sak slår mig när jag tittade igenom valberedningens förslag inför valproceduren som genomfördes förra veckan. Det är slående få som disputerat utanför Lund. Bland de fyra lärare och två företrädare för övriga anställda som föreslås ingå i fakultetsstyrelsen har samtliga som disputerat gjort det i Lund. Det handlar om fem personer. Den sjätte har inte disputerat alls. Samtliga fyra dekan och prodekaner som föreslås har disputerat i Lund. Samtliga disputerade som föreslås ingå i fakultetsledningen är alltså disputerade i Lund.

Här måste naturligtvis påpekas att alla föreslagna säkert är mycket lämpliga och bra personer. Det finns inget som diskvalificerar en kandidat bara för att hon har disputerat i Lund. Dessutom har några av de som disputerat i Lund varit anställda under kortare eller längre perioder på andra universitet och högskolor. Men jag kan inte heller se att det borde vara en så stor fördel att ha disputerat i Lund att inga andra kan komma ifråga för ledningsuppdrag. Just på denna punkt måste man nog konstatera att valberedningen tyvärr misslyckats med att få pusslet att gå ut.

Och i ärlighetens namn blir det bara lite bättre när man gräver lite längre ned i valberedningens förslag. Bland de sammanlagt nio personer som ingår i forskningsnämnden, forskarutbildningsnämnden och grundutbildningsnämnden som ordinarie ledamöter är fyra disputerade vid andra universitet än det i Lund så här är jämvikten lite bättre. I den allra viktigaste nämnden, lärarförslagsnämnden, är en av tre ordinarie ledamöter disputerad utanför Lund och en av fyra suppleanter. Sammanlagt blir ändå övervikten för disputerade i Lund markant. Och i fakultetsledningen är den alltså total.  Kan det möjligen bero på att av valberedningens fem disputerade ledamöter (en av dem har inte disputerat) har samtliga fem disputerat i Lund? Här är i alla fall ytterligare en aspekt att väga in både för valberedningen nästa gång den skrider till verket och för den ledning som utser valberedningen.

lördag 28 oktober 2017

HT sticker ut bland de torra fakulteterna

Jag har i en tidigare post kollat upp hur grundanslag för forskning fördelat sig inom humaniora och samhällsvetenskap på de största universiteten och hur grundanslagen relaterade sig till de totala anslagen inklusive externa medel. Det visade sig då att vi i Lund var relativt skickliga på att attrahera externfinansiering, i alla fall relativt storleken på grundanslagen.

Nu har jag funderat på att försöka göra något liknande när det gäller grundutbildningsanslagen. Här är visar det sig dock vara betydligt svårare att få fram jämförbara siffror mellan universiteten eftersom organisationerna ser lite olika ut och eftersom redovisade helårsstudenter inom olika utbildningsområden inte anger var i organisationen de utbildats.

Vad man däremot kan göra är att jämföra de torra fakulteterna inom Lunds universitet genom att se hur antalet studenter och personal redovisas i årsredovisningen. För trots att fakulteterna HT, S, E och J har samma belopp för helårsstudenter och helårsprestationer (med vissa avvikelser i särskilda satsningar och en och annan prestation inom något annat utbildningsområde som jag tror på det hela taget är försumbart) finns betydande skillnader när det gäller hur många anställda som behövs per student och doktorand. Nu är dessa jämförelser inte helt lätta att göra med utgångspunkt i det som står i årsredovisningen eftersom siffrorna som redovisas fakultetsvis inte helt och hållet motsvaras av vad som redovisas för hela universitetet. Men med överslagsräkning går det i alla fall att förstå att personal som redovisas bör vara inklusive doktorander och administrativ och teknisk personal. Årsredovisningen ger i så fall följande nyckeltal:
             helårsstud.      dokt. (heltidsekv.)    personal utom dokt. (heltidsekv.)  helårsstud/personal
S                5746                        115                                     375                                15,3
HT             3894                        152                                     407                                  9,6
E                3608                         92                                      235                                15,4
J                 1784                         23                                      100                                17,8

Som framgår är HT-fakulteterna betydligt mer lärartäta än andra jämförbara fakulteter. Dessutom finns här väldigt många doktorander relativt grundutbildningsinsatser. Slutsatsen är rimligen att vi här har för många små kurser, förmodligen på grund av allt för många undervisningsämnen relativt tillgängliga resurser, samt att vi gärna satsar våra forskningsresurer på doktorander snarare än undervisande lärare.

Detta går igen på forskarutbildningsnivå där antalet forskarutbildningsämnen är betydligt större på HT än andra torra fakulteter.
            helårsstudenter      dokt. (heltidsekv.)  antal fou-ämnen   doktorander/ämne
S                5746                        115                         13                        9
HT             3894                        152                         47                        3
E                3608                         92                           6                       15
J                 1784                         23                           1                       23

Återigen visar det sig att HT-fakulteternas splittring över allt för många ämnen relativt tillgängliga resurser. För resurserna på totalen (inklusive anslag för grundutbildning, forskarutbildning och forskning samt externa medel) relativt antalet studenter är faktiskt större på HT än andra torra fakulteter med färre ämnen.
            helårsstud.    dokt. (heltidsekv.)  personal (heltidsekv.)   kostnader (MSEK)  helårsstud/MSEK
S                5746                      115                        490                        556                                10,3
HT             3894                      152                        559                        558                                  7,0
E                3608                        92                        327                        359                                10,0
J                 1784                        23                       123                         152                                11,7

Utbildningen inom HT-fakulteterna per student är alltså betydligt dyrare än övriga torra fakulteter trots att ersättningen per student är densamma. Skillnaden består huvudsakligen i större forskningsanslag per student. Något som alltså avspeglar sig i fler doktorander som trots det inte på långa vägar räcker till för att finansiera ett rimligt antal doktorander per forskarutbildningsämne. Lösningen måste rimligen vara att minska antalet forskarutbildningsämnen vid HT-fakulteten genom sammanslagning eller nedläggning. På samma sätt är det nog med grundutbildningsämnena.

Medel till studenterna

Jag har tidigare försökt ta reda på hur mycket medel som universitetet ger som stöd till studentorganisationerna och har i min enfald trott att den typen av information borde gå att kunna utläsa ur årsredovisningarna. Nu har jag lärt mig att det är fel ställe att leta på. Informationen finns istället i verksamhetsplanen. I verksamhetsplanen för 2017 går det att läsa att Lunds universitet ger studentorganisationerna sammanlagt 8,2 miljoner kronor för aktiviteterna utöver ett belopp om cirka 3 miljoner som är öronmärkta för studentverksamheten. Egentligen inte mycket att säga om en sådan siffra eftersom det förväntas att universiteten stöder verksamheten efter det att kårobligatoriet avskaffades.

Men intressant blir det ändå när man jämför siffran 8,2 miljoner med motsvarande summa som sätts av i Uppsala. Där är den nämligen betydligt mindre, 5,2 miljoner kronor. Frågan är förstås varför det är så stor skillnad på beloppen när skillnaden i antalet redovisade helårsstudenter inte är mer än 10 procent? Jag antar att diskussioner om detta förs i styrelsen och att man där på goda grunder beslutar om denna givmildhet.

Rättning

I föregående post påstod jag att man i Uppsalas omfördelar grundutbildningsmedlen från staten mellan utbildningsområdena så att betalningen för helårsstudenter och helårsprestationer jämnas ut något. Men åter har jag lärt mig den bittra erfarenheten att inte påstå saker som man bara fått sig till livs genom muntlig information. När jag kollar upp hur det förhåller sig i verksamhetsplanen för Uppsala universitet som antogs i juni 2016 så framgår där tydligt att man inte omfördelar medel mellan utbildningsområden. Jag ber om ursäkt för detta fel och drar tillbaka min kritik av medicindekanen. Hon bör inte anmäla någon för något.

söndag 8 oktober 2017

Anmälan till Socialstyrelsen?

Jag har tidigare bloggat om tanken att återinföra en omfördelning av hås och håp mellan fakulteterna som man gör på många andra universitet. Därför var det mycket glädjande att frågan åter togs upp av LUM (scrolla ner). Men det som får en att undra är uttalandet av den medicinska fakultetens dekan. Hon menar att "En ändring av finansiering av medicinstudenter skulle påverka både patientsäkerhet och tillgång till sjukvård, eftersom vi princip bara har professionsutbildningar. Idag har vi till exempel stor brist på sjuksköterskor. Vi har ett ansvar mot samhället".

Här undrar man återigen varför inte intervjuaren ställer närmast självklara följdfrågor. Det handlar ju inte om att utbilda färre läkare och sjuksköterskor, bara om att varje student kostar lite mindre. Om det äventyrar patientsäkerheten bör dekanen omedelbart anmäla alla läkare och sjuksköterskor som utbildats vid Uppsala universitet till Socialstyrelsen eftersom de har ett sådant omfördelningssystem av grundutbildningsanslagen som efterfrågas i artikeln. Hur är det möjligt att Uppsala universitet klarar av att utbilda och examinera läkare och sjuksköterskor samtidigt som de har ett omfördelningssystem som enligt vår medicindekan äventyrar patientsäkerhet och sjukvård? Och hur kommer det sig att LUM:s journalist inte ställer en sådan självklar följdfråga?

Även naturvetenskapliga fakultetens dekan blir "djupt oroad" när tanken på omfördelning kommer på tal. Han hävdar att det skulle innebära att vi skulle få naturvetare som inte "klarar av att skilja en anka från en björn". Det är när man hör den typen av vulgärargument som man inser att det tycks vara ganska tunt med skäl till att inte omfördela grundutbildningsresurserna mellan olika fakulteter som man gör på andra ställen. Kanske är det till och med lösningen på planeringschefens dilemma att smärtgränsen för grundutbildningsresurser nu är nådd samtidigt som det är fel att spara in på stödet till kärnverksamheten.

Planeringen

I senaste numret av LUM finns mycket intressant, bland annat en intervju med universitetets planeringschef som säger många kloka och tänkvärda saker. Jag fastnade för två uttalanden om grundutbildningsresurserna. För det första: "Smärtgränsen är nådd. Regeringens uppdrag – att vi ska erbjuda högkvalitativ utbildning till alla studenter – matchas inte av resurserna". Och för det andra: "Att spara in på stödet till kärnverksamheten tror jag är helt fel väg att gå".

Här är förstås den självklara följdfrågan som LUM:s intervjuare aldrig ställer: "Hur gör vi då om grundutbildningsanslaget inte ökar?" Frågan är imminent eftersom OH-uttaget enligt samma artkel kommer att höjas på central nivå, så att stödet till grundutbildningsverksamheten sjunker under den av planeringschefen definierade smärtgränsen om inte universitetet får mer pengar från staten. Dessutom tycks det blir ökade kostnader för utvärderingen av grundutbildningen nu när universiteten ska sköta det själva. Ett förslag om hur det ska gå till är ute på remiss och det är så ambitiöst att det verkar som om vi behöver anställa en helt ny utvärderare på vår lilla fakultet. Om smärtgränsen är nådd för grundutbildningen samtidigt som det är fel att spara in på stödet till kärnverksamheten, hur ser planeringen då ut när det gäller grundutbildningsresurserna? LUM och planeringschefen blir oss tyvärr svaret skyldiga.

onsdag 27 september 2017

Prorektorsval igen

Som jag nämnt i en tidigare post så finns ett och annat att säga om prorektorsvalet. Framför allt var det lite märkligt att det fanns åtminstone två olika förklaringar till varför Universitetskollegium kunnat intervjua endast en kandidat. Nu verkar det som vår styrelseordförande till slut bestämt sig för vilken version som gäller som den officiella, den som presenterades för universitetsstyrelsen vid senaste mötet 20 september. Jag citerar här direkt ur protokollet: "Av de fem kandidater som intervjuats fann beredningsgruppen att det var tre som i högre grad än övriga uppfyllde kravprofilen. Av dessa meddelade en att den inte längre stod till förfogande för uppdraget. Den andra kandidaten valde beredningsgruppen att inte gå vidare med efter samråd med rektor."

Det finns ingen som helst anledning att tro annat än att den enda kandidaten som fördes fram av beredningsgruppen efter att en hoppat av och en annan inte klarat sig genom rektorssamrådet kommer att bli en mycket lämplig prorektor. Tvärtom pekar allt på det. Men det är ändå anmärkningsvärt att beredningsgruppen samrådde med rektor om de tre kandidaterna. Jag inser visserligen problematiken. Det är viktigt att rektor och prorektor kan samarbeta och beredningsgruppen måste hitta en mekanism som innebär att man undviker att få en parkonstellation som inte fungerar tillsammans. Samtidigt har den valda lösningen visat sig förödande. Rektor har fått samråda om beredningsgruppens kandidater och åtminstone en har då försvunnit. Faktiskt kan det ha varit två av tre eftersom den kandidat som hoppat av mycket väl kan ha gjort i samband med detta samråd. Vad beredningsgruppen i praktiken då åstadkommit är en kortslutning av den kollegiala processen där beredningsgrupp och rektor gjort upp om saken utan att universitetskollegiet överhuvudtaget tillfrågats. Universitetskollegium har blivit det rundningsmärke som alla öppet motsatt sig att det skulle bli.

Hade beredningsgruppen bestått av ledamöter som lite mer sett till det kollegiala beslutsfattandets betydelse hade de förstått att den mekanism de infört för att undvika att prorektor och rektor inte kan dra jämnt inte var optimal. Ett alternativ hade varit att skicka samtliga två eller tre kandidater till universitetskollegium först och endast därefter låtit den kandidat som universitetskollegium föreslagit träffa rektor. Det hade inneburit att trycket på rektor varit större att acceptera den kandidat som föreslagits liksom att man litat på universitetskollegiets omdöme. Mitt förslag kan förstås kallas efterklokt. Och det är det också till viss del. Men samtidigt är det viktigt att beredningsgruppens ledamöter förstår och värnar vikten av kollegialitet. Det ska man kunna kräva på ett universitet som det i Lund. Möjligen är studentrepresentanterna ett undantag, de som i alla sammanhang jag träffat på dem ensidigt ser till sina intressen framför universitetets i de fall de är särskilda. Förståelse för och värnande av kollegialitet bör man däremot absolut och utan förbehåll förvänta sig av styrelseordförande. Och framför allt kan man förvänta sig det av lärarrepresentanten i beredningsgruppen. Jag tycker att den slutsatsen understryks av att två av tre lärarrepresentanter i styrelsen reserverade sig mot beslutet 20 september att utse ny prorektor vid Lunds universitet.

En ytterligare abrovinkel på ärendet är att beslutet dessutom tagits med tillägget att det är under förutsättning att hon också anställs vid Lunds universitet eftersom det är ett krav i arbetsordningen att prorektor är anställd som lektor eller professor. Men det är en delvis annan historia som det är möjligt att det finns anledning att återkomma till.