Informationsmöte om profilområden

Rektor och vice rektor för forskning har kallat till informationsmöte 12 november om arbetet med att ansöka om profilområden för Lunds universitet. Satsningen fanns med i senaste forskningspropositionen från december 2020 där angivet belopp var 500 miljoner kronor. Med tanke på att alla universitet och högskolor är garanterade minst ett profilområde så blir det kanske inte några jättesummor för vart och ett av dem. Nåja, det är nog ändå nyttigt för lärosätena att peka ut några särskilt viktiga forskningsinriktningar, i alla fall som symbolövning.

Bra förstås att utifrån det perspektivet kalla till informationsmöte. Där kan processen som den är tänkt och preliminära tankar redovisas. Bra datum också, 12 november, för att samla de som är intresserade av universitetet på ett ställe. Möjligheter till kära återseenden efter månader och år av distansarbete.

Därför undrar jag hur de tänkte när de bestämde att mötet ska vara på zoom... Att vår universitetsledning inte vill möte personalen fysiskt i ett stormöte med stort symbolvärde är märkligt. Hur ska det förstås? Är Lund för långt bort för att masa sig till från Landskrona eller Helsingfors trots tjänstebil och helt ok lön? Är de oroliga för smittrisken i ett samhälle där en fotbollspublik på 50 000 åskådare kan samlas? Eller är de rädda att möta sin personal öga mot öga i vad som kan visa sig vara en känslig fråga?

Nej, skälet måste vara något annat rimligare. Men vad kan det vara? Säkert något mycket vägande i alla fall. För istället för att utnyttja ett tillfälle till viktiga och intressanta diskussioner in plenum, kanske avrundat med mingel över dryck (alkoholfritt förstås) och tilltugg (vegetariskt, ekologiskt och utan allergiframkallande ingredienser eller gluten förstås), där medarbetare kan få återse gamla vänner och kolleger, får vi nu ytterligare en timme på zoom. Var det nån som sa Campusutveckling? Att kalla det ett missat tillfälle är en grov underdrift.

Oavsett skäl är det tecken på dåligt ledarskap tycker jag. Sen spelar det ingen roll hur många K:n och C:n våra rektorer vill rada upp som ideal och ledstjärna för oss. Ska de vara något värda måste de själva tro på dem. Och visa det.