De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

måndag 19 augusti 2019

Uppdragsutbildnings koldioxidutsläpp

Vi har ju en press på oss att inte flyga eftersom det skapar koldioxidutsläpp. Samtidigt måste vissa resor göras. Nu har jag precis sett en presentation av flygmönster på olika institutioner på vårt universitet och det visar sig att de som genom flyg skapar mest koldioxidutsläpp av alla enheter på hela universitetet är Uppdragsutbildning, mer än exempelvis hela MAX IV. Med tanke på att de är tjugo personer så handlar det om väldigt mycket flygande per person för denna grupp. Så ett enkelt sätt att ganska radikalt minska hela universitetets utsläpp av koldioxid vore att helt enkelt lägga ner Uppdragsutbildning eller förmodligen hellre, bara se till att de inte reser så otroligt mycket.

tisdag 2 juli 2019

Nytt innovationsråd

Regeringen har i dagarna utsett en ny version av Nationella innovationsrådet där bl.a. universitetets prorektor ingår vid sidan av nio ytterligare externa ledamöter och en handfull statsråd. Det man slås av när man går igenom listan av ledamöter är hur lite innovation det verkar handla om. Istället utgör skaran en blandning av ledarerfarenhet företag inom olika branscher och av olika storlekar, någon fackrepresentant, en miljöaktiv, en professor i entreprenörskap och regional planering, en sjukhusdirektör med forskningsbakgrund o.s.v. Min gissning är att ingen enda av Nationella innovationsrådets ledamöter har någon patent eller ens någon patentansökan. Nu är väl patent ingen självklar måttstock på uppfinningsförmåga, men det känns lite konstigt med ett innovationsråd helt utan någon uppfinnare eller ledamot som aktivt tycks syssla med tekniskt utvecklingsarbete. Vår prorektor verkar mer ha hamnat i ett näringslivsråd än ett innovationsråd. Inget fel i det förstås, förutom att det blir enklare om saker heter vad de är.

torsdag 11 april 2019

I vetenskapens värld

Har just börjat läsa Allan Larssons lite biografiska framställning om sina år som universitetsstyrelsens  ordförande, I vetenskapens värld. Redan ganska intressant i och med att det avslöjas en del saker som man haft på känn, men tidigare saknat belägg för. Två exempel som fångat mitt intresse redan innan sidan 30.

Allan Larsson var mån om att inte komma på kant med studenterna i styrelsen, en klok och rimlig hållning för en nytillträdd ordförande. För att motverka detta inledde han varje läsår med att diskutera med studenterna, vilka synpunkter de hade och vad de ville. Inte konstigt och ganska klokt som sagt. Men samtidigt väldigt märkligt om studentrepresentanterna hade en unik tillgång till ordförande (som sätter styrelsens dagordning). Så frågan är varför Larsson inte också diskuterade på samma sätt med lärarrepresentanterna inför varje läsår. Eller så gjorde han det utan att nämna det i sin bok... Men om inte är det ju en ganska graverande ordning som jag hoppas inte längre råder i styrelsen.

En annan intressant observation är att Larsson tidigt som styrelseordförande identifierade att endast 60 procent av universitetets resurser gick till kärnverksamheten forskning och utbildning, 40 procent till stöd som administration. Insikten gjorde att man tillsammans lanserade ett excellensprojekt med målet att sänka de administrativa kostnaderna med 10 procent och på så sätt få mer resurser till kärnverksamheten. Bra tänkt förstås. Men Larsson konstaterar också att projektet fick mycket magra resultat. Allt de lyckades med var att förhandla ner hyran med Akademiska hus och på så sätt spara 45 miljoner kronor per år. Fantastiskt, men långt ifrån de 200 miljoner som var målet. Tyvärr stannar Larsson här, konstaterar bara att utfallet inte blev som förväntat. Men inga reflektioner om varför det inte gick eller varför det visade sig så svårt att inte bara nå det uppsatta målet utan kunna få fram besparingar inom stödfunktioner överhuvudtaget! Inte en rad...

Så boken är intressant, men också frustrerande. Men inte så illa så att jag slutar läsa. Tvärtom.

lördag 23 mars 2019

Bekvämlighetsvågen

Jag undrar om det verkligen är en högervind som blåser inom svensk och europeisk politik. Att borgerliga partier och andra längre högerut vinner mark är det ingen tvekan om. Men för den sakens skulle behöver det ju inte vara någon högervind. Det kan ju finnas andra saker som partier högerut har gemensamt än högerpolitik. Och hade det varit en högervind hade väl liberaler och andra borgerliga partier som miljöpartiet också gått framåt. Men det gör de inte. Tvärtom. De partier som går framåt i val efter val i Sverige och Europa framför allt har istället det gemensamt att de inte kräver något av medborgarna i viktiga frågor och samhällsutmaningar. De vill stoppa eller minska immigration istället för att visa solidaritet och bidra till flyktingarnas tillvaro. De vill minimera insatserna för att skydda miljö och omvärld. Det är framför allt detta som partierna i högervågen har gemensamt.

Vad det istället handlar om är med andra ord en bekvämlighetsvåg och inte en högervåg. Och jag misstänker att socialdemokraterna som redan givit upp den solidariska invandringspolitiken snart, inom säg fem år, också kommer att ge upp samarbetet med miljöpartiet och en krävande miljöpolitik. Allt för att behålla röster nog för att kunna bilda regering.

torsdag 14 mars 2019

Professorsprogrammet

Jag sitter sedan något år tillbaka i HT-fakulteternas forskningsnämnd. Ofta ganska kul jobb. Nu senast har vi tillsammans med övriga nämnder fått i uppdrag att yttra oss om det så kallade professorsprogrammet, alltså en ordning för hur man ska prioritera bland ämnen och insatser när det gäller tillsättning av professurer på fakulteten. Bakgrunden är att vi har haft stopp för befordringar eftersom arbetstidsavtalet sedan några år tillbaka garanterar universitetets professorer minst 50 procent forskning och forskarutbildning i tjänsten. Det i kombination med att det blev lite för många befordrade professorer kring 2000-2010 har gjort att HT-fakulteterna inte haft råd att befordra nya professorer och därmed alltså satt stopp. Nu finns dock åter medel och frågan är hur vi ska gå till väga för att nya professurer ska skapas i lagom takt så att docenter kan se möjligheter till karriärsteg samtidigt som vi inte helt utarmar resurserna en gång till.

Jag har här och i andra sammanhang konstaterat att HT-fakulteterna vid Lunds universitet har mindre statsanslag för forskning än motsvarande fakulteter i Uppsala och Stockholm (cirka tre fjärdedelar av deras anslag) samt något mindre än vad de har i Göteborg. Ändå har vi i Lund ungefär lika många ämnen och professurer som i Uppsala och Stockholm. Enligt mitt sätt att se är detta inte hållbart i längden och vi borde skära ner antalet ämnen och professurer så att de motsvarar ungefär tre fjärdedelar mot vad de har i Uppsala och Stockholm, alltså cirka 25 procent. Nu är det självklart svårt att få gehör för en sådan tanke för hur ska det urvalet göras och hur ska det gå till?

I forskningsnämnden var vi lite frustrerade över att vi ombads komma med förslag över professorsprogrammet utan att ha fått underlag från institutionerna med prioriteringar av olika ämnen. Att vi skulle peka ut ämnen man skulle satsa på utan sådant underlag var inte realistiskt och kunde ha blivit ordentligt fel. Utan sådant underlag uppfattade vi att vi istället fått mandat att tänka väldigt fritt och kreativt i frågan. Och det gjorde vi.

Vi började med att fundera över vad det är vi forskar på inom våra fakulteter och sedan försöka strukturera upp dessa områden utifrån grundläggande kategorier. Vi kom fram till att ett minimum för att täcka in fältet skulle kräva drygt 20 professurer. Dessa skulle betraktas som bestående. Övriga professurer skulle betraktas som rörliga och kunna användas för att satsa på olika särskilt intressanta områden eller individer. På så sätt skulle vi få en stabil grund samtidigt som det gav programmet en stark dynamik. Vi insåg att det förstås skulle röra upp en hel del känslor på fakulteten eftersom många olika ämnen inte längre skulle finnas med i en tydlig lista över vilka professurer som skulle vara fasta. Därför skrev vi ingående allra först i början av vårt yttrande att detta var ett tankeexperiment och inte att betrakta som ett konkret förslag. Snarare ett sätt att fundera nytt kring en gammal och komplicerad fråga.

Ändå har jag hört och också själv fått erfara att många är starkt kritiska. Det var förstås något vi räknat med. Alla som inte i ett dokument av detta slag hittar det egna ämnet blir besvikna och bedrövade. Vi visste självklart också att vi kunde gjort det lätt för oss och bara presenterat en lista där vi tagit bort tio ämnen och professurer, förmodligen de som helt saknade representation i forskningsnämnden för det hade varit svårt att hitta andra urvalskriterier utan underlag från institutionerna. Men jag hade ändå någonstans hoppats på att även de som var kritiska och upprörda hade kunnat läsa inledningen och tagit till sig det som står där om att detta inte var att betrakta som ett konkret förslag utan snarare ett exempel på ett sätt att resonera kring en svår strategisk fråga. I så fall hade de kanske själva kunna se bristerna i förslaget och försöka tänka mer strukturerat kring hur dessa hade kunnat avhjälpas. Denna svåra fråga behöver nämligen att många engagerar sig. Nu får vi istället hoppas på att de som tycker förslaget är botten för att deras egna ämne inte är med kan se fördelarna med ett mer dynamiskt professorsprogram och att detta ger individen bättre möjligheter till karriärutveckling än ett större antal bestående professurer och bara några få rörliga.

torsdag 7 mars 2019

Genomslag

Två kolleger har skrivit ett debattinlägg i Curie om så kallad impact eller genomslag som vi gärna säger på svenska, framför allt inom humaniora. Jag håller med om allt även om jag inte drabbas av samma förvåning över att högre undervisning inte räknas som genomslag trots att det nog är den viktigaste kanalen. Skälet är förstås uppdelningen mellan forskning och undervisning som präglar universiteten både verksamhetsmässigt och budgetmässigt trots att förordningar och styrdokument stadgar om forskningsbaserad undervisning. Tack och lov föreslår den senaste utredningen Strut att statsanslagen inte delas upp. Som jag förstår diskussionen om genomslag så handlar det underförstått om forskningsgenomslag och därför räknas undervisningen definitionsmässigt bort trots att det ju faktiskt är där de viktigaste insatserna för genomslag görs.

Än viktigare tror jag dock att det är att diskutera de senaste konkreta förslagen för att utvärdera genomslag som kom våren 2018 från Vetenskapsrådet och Universitetskanslersämbetet på uppdrag av regeringen. Jag skrev då en kommentar till de förslag som finns där som dock aldrig kom att publiceras eftersom det visade sig vara lite utanför ämnet den gången. Tror dock fortfarande att mina kommentarer håller och kanske till och med har aktualiserats genom debattinlägget. Då, i maj 2018, skrev jag i alla fall följande rader:

"När det gäller forskningens genomslag i samhället i stort kan det handla både om samverkan mellan forskare och andra intressen samt om inverkan (impact) på samhället. Även om dessa begrepp kan vara svåra att skilja åt kan en grov distinktion vara att samverkan handlar om att forskare själva deltar i arbetet med att tillämpa forskningsresultat samtidigt som inverkan försiggår utan forskare aktiva deltagande. Båda dessa former är viktiga av flera skäl. Förutom att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är betydelsefull för att öka förståelsen för olika utmaningar och problem i samhället, både retrospektivt genom att tidigare besluts och handlingars konsekvenser analyseras samt prediktivt genom att effekterna av olika samtida beslut och handlingar analyseras, finns en mängd andra sätt som humaniora och samhällsvetenskap kan ha genomslag (Benneworth, Paul, Magnus Gulbrandsen & Ellen Hazelkorn (2016), The Impact and Future of Arts and Humanities Research (London: Palgrave Macmillan), s. 163-173). Det kan handla om allt från att initiera långsiktiga attitydförändringar, exempelvis om koldioxid som ett miljöproblem, till kortsiktigt konkreta forskningskontrakt för väl avgränsade studier.

Oavsett vilket så är det av vikt att utveckla utvärderingsinstrument för forskningens genomslag som även tar hänsyn till den typ av genomslag som humaniora och samhällsvetenskaper ofta leder till. För det första kan enskilda forskares eller forskarmiljöers genomslag utgöra ytterligare en bedömningsgrund när det gäller vetenskaplig meritering i olika sammanhang. För det andra innebär väl avvägda utvärderingsinstrument att bättre incitament skapas för ökat utbyte mellan forskare och andra delar av samhället. Mot den bakgrunden är det av största vikt att adekvata indikatorer utvecklas för uppföljning av svensk humaniora och samhällsvetenskap när det gäller forskningens genomslag i samhället. Resultatet av regeringsuppdraget till Universitetskanslersämbetet och Vetenskapsrådet att utveckla indikatorer för uppföljning av olika forskningspolitiska mål, bland annat att samverkan och samhällspåverkan ska öka, har dock inte nått en sådan målsättning fullt ut.

Vetenskapsrådet föreslår nämligen sju olika indikatorer för samverkan och samhällspåverkan som alla utom möjligen en, nämligen samhällspåverkan genom utbildning, får anses som problematiska. Gemensamt för dem är nämligen att de bortser från samverkansformer som är vanliga inom humaniora och samhällsvetenskap. Ingen enda indikator har utformats för att kunna mäta påverkan genom artiklar i allmäntidskrifter eller dagstidningar, debattartiklar, debattböcker eller opinionsbildning genom sociala medier. Inte heller förekommer indikatorer för föreläsningar i olika sammanhang som för föreningar, exempelvis folkrörelsesammanhang, eller myndigheter, företag eller kommunorganisationer. Andra samverkansaktiviteter som negligeras är mer långsiktiga åtaganden genom deltagande i expertgrupper och referensgrupper i liknande sammanhang. Detsamma gäller engagemang i att författa rapporter eller texter till webbsidor år föreningar eller myndigheter. Inte ens uppdrag för offentliga utredningar får utslag bland föreslagna indikatorer. Här finns inte heller olika typer av granskningsuppdrag från myndigheter eller intresseorganisationer, exempelvis genom att kommentera myndighetsrapporter innan de offentliggörs. Till detta kommer att det saknas indikatorer för olika former av samverkan inom förlagsbranschen, bland annat genom populärvetenskapliga publikationer som av tradition varit viktiga inom ämnesområdet. Varken uppdragsutbildningar eller andra beställda undervisningsinsatser fångas heller upp. Istället har samtliga indikatorer utformats efter vad som varit möjligt att mäta snarare än efter vad som varit önskvärt, ett tecken på att tillgängligt statistiskt material inte har den bredd som gör att det kan ligga till grund för rättvisa mått på samverkan och samhällspåverkan över samtliga ämnesområden. Resultatet har blivit att man mäter det som kan mätas snarare än det som bör mätas, ett leta-efter-nyckeln-under-lyktan-syndrom som knappast gynnar svensk forskningspolitik.

Konsekvenserna av denna brist i underlag för utformandet av indikatorer, nämligen att alla de samverkansformer som präglar humaniora och samhällsvetenskap förbigås med tystnad och att dessa insatser i bästa fall kraftigt reduceras, men i de flesta fall inte räknas alls, riskerar att snedvrida villkoren för forskning och samverkan inom olika ämnesområden. Utvecklandet av nya databaser som Swepub skulle inte lösa alla dessa problem, men i alla fall indexera mer av forskningspublikationer och samverkansaktiviteter som är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap. Förutom utvecklandet av nya databaser bör också olika ämnesområden, som Universitetskanslersämbetet påpekar, bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Den principen skulle också gälla olika kvantitativa indikatorer som borde differentieras med avseende på ämnesområde och inte gälla generellt."

söndag 24 februari 2019

Spelberoende

Det har nu gått mer än sju månader sedan jag senast skrev något inlägg och på mer än ett år har jag bara skrivit ett enda. Skälet har varit att jag har varit tvungen att ägna mig åt en hel del andra saker. Men nu är det ändå dags att försöka mig på ett mer regelbundet bloggande igen. Ibland krävs det något riktigt upprörande för att komma igång och kanske, kanske har det dykt upp ett ämne som jag tycker är tillräckligt intressant för att lägga några minuter på det.

Det handlar om spelberoende som ju är extremt aktuellt i och med att man i Sverige efter årsskiftet kan söka och få licens för att bedriva spelbolag. Som alla vet har det inneburit ca 70 inhemska spelbolag som nu kan annonsera med måttfullhet (tror jag den juridiska formuleringen lyder, samma som alkoholreklam, men liberalare än tobaksreklam) mot att de betalar skatt om 18 procent i Sverige istället för att inte betala skatt på Malta. Min fåkunniga slutsats är att nästan alla bolag gör kalkylen att det lönar sig att betala för reklam och svensk skatt eftersom man med reklamens hjälp kan tjäna ännu mer på stackars spelberoende satar som kan förlora miljoner utan att spelbolagen verkar ha någon skyldighet att stänga av dem. Tvärtom verkar flera av bolagen göra allt de kan för att få tillbaka storspelare som försöker sluta enligt en radiodokumentär i två delar.

Vad görs då för att förhindra detta forskningsmässigt. Faktiskt en del som det visar sig. Svenska Spel har satsat pengar på att bygga upp en forskargrupp vid Lunds universitet och satsningen verkar lyckad i och med att den som fick uppdraget nu kunnat bli professor i beroendemedicin med särskild inriktning på spelberoende. Det är naturligtvis mycket positivt att det forskas kring detta allvarliga samhällsproblem, i synnerhet i dessa tider så spelberoendet blivit så vitt utbrett och dessutom mer eller mindre fritt som det verkar.

Ändå blir jag betänksam. Visst finns viktiga medicinska och psykiatriska aspekter av spelberoende och visst behövs kunskap på området. Samtidigt tycks det just nu betydligt mer angeläget med forskning på vilka institutionella möjligheter som kan utvecklas för att hantera spelandet. Men det klart att det ligger inte i linje med intresset för Svenska Spel eller någon annan som tjänar pengar på spelberoendet att finansiera forskning som riskerar att visa att begränsningar snarare än liberalisering av spelmarknaden vore bra. Bättre i så fall, tycks man tänka, att satsa medel på medicinsk och psykiatrisk forskning som kan utveckla metoder för att hjälpa de drabbade. Då kan spelbolagen göra miljardvinster samtidigt som det offentliga får ta hand om de negativa bieffekterna (spillovers på ekonomispråk). I bästa fall kan en forskargrupp rentav pulvra ett nytt slags jorum (Ferlin) som kan användas i ett piller att skriva ut till de som förlorat sin pengar liksom andras. Då kan ju även läkemedelsbranschen göra sig en hacka (OBS ironi) på det allmännas bekostnad.

Här bör jag för tydlighetens skull framhålla att jag inte kritiserar den forskning som bedrivs på spelberoende (den känner jag inte alls till) eller tycker att stödet är felaktig. Det jag menar är tvärtom att satsningen borde ha gjorts bredare med större inslag av tvärvetenskaplighet. För hade man på Lunds universitet tagit sitt samhällsansvar hade man av Svenska Spel krävt en större satsning som också hade en samhällsvetenskaplig del där man inte bara psykiatriserade och medikaliserade problemet, utan också fick möjlighet att tvärvetenskapligt forska på spelberoendet som ett samhälleligt problem. Det är nämligen vad det är när en socialdemokratiskt ledd regering först beslutar att släppa spelandet i Sverige mer eller mindre fritt i utbyte mot skatteintäkter och sedan efter bara några veckor förfäras av att det verkar gå att tjäna pengar på det.