Tillsättningsärende

Har tittat lite på handlingarna i samband med tillsättningen av en professur på ett svenskt universitet med knappt femtio sökande. Omständigheterna är lite märkliga. Tre sakkunniga har valt ut en grupp på sju som kallats till intervju. Av dessa sju återtar då fem sina ansökningar och två genomför intervjuerna efter vilka en anställs. I slutänden anställs visserligen en mycket kompetent person som verkar synnerligen lämplig för tjänsten. Här verkar inte finnas något tvivel. Men det är inte heller det som är det intressanta.

Istället är det de undermåliga sakkunnigyttrandena, att fem av de sju som kallas till intervju drar tillbaka sina ansökningar och att det visat sig vara svårt för sökande att få ut alla yttranden i god tid för att kunna överklaga samt till slut att ingen överklagat processen. Endast en sökande har i brev till universitetets rektor uttryckt sitt missnöje med hur det hela gått till.

För det första är det tydligt att de sakkunniga inte bedömt den vetenskapliga kvaliteten på flera av de sökandes olika arbeten. Istället är omdömena om de sökande tillfälliga och utan systematik. I något fall kommenteras undervisningserfarenhet, i något annat forskningsinriktning. I ett tredje fall nämns att sökande är villig att flytta till Sverige. Intrycket är att de sakkunniga inte har haft gemensamma bedömningskriterier och att utlysningstexten använts sporadiskt eller inte alls när de olika sökande jämförts med varandra. Inga övergripande resonemang förs om kriterier eller krav på tjänsteinnehavaren utan samtliga utlåtanden handlar bara om de inkomna ansökningarna. Resultatet är att det i flera fall inte är möjligt att avgöra varför vissa sökande prioriterats på bekostnad av andra.

För det andra är sakkunnigutlåtandet så illa skrivet (på engelska) att det bitvis är svårt att förstå vad som menas. Här tycks ingen korrekturläsning alls ha förekommit och vissa sökande beskrivs bara kortfattat utifrån anteckningar som inte har skrivits igenom för att skapa en koherent text. Istället är det tydligt att de sökande delats upp mellan de sakkunniga. Ett vanligt förfarande, i synnerhet när det är så många sökande. Men samtidigt endast OK om alla sakkunniga skaffar sig en bild av samtliga sökande så att de kan vara överens om vilka som prioriteras och tydligt motivera sina val. Här finns inga indikationer på något sådant och ingen diskussion om varför de som valts ut för intervjuer prioriterats. Vilka andra som eventuellt var nära och vilka som kunde avfärdas mer eller mindre direkt redovisas inte heller.

För det tredje visar det sig att processen inte varit så transparent som man kan begära. Sakkunnigas individuella rankning av tätgruppen inkom till registrator 27, 28 och 29 mars. Anställningsnämnden föreslår den högst prioriterade sökande 10 april. Den 5 maj inkommer de sakkunnigas gemensamma yttrande över samtliga sökande och den 7 maj skickas sakkunnigutlåtandena ut till de sökande. Dessa visar sig dock vara ofullständiga och yttranden om flera av de sökande saknas. Istället skickas en ny version av det gemensamma sakkunnigutlåtandet ut 25 juni, men även här saknas yttranden över flera av de sökande.  Den 4 juli fattar rektor beslut om att anställa den högst prioriterade och förordade sökande. Nu vidtar en jakt på ytterligare handlingar i ärendet. Den sista är en epost skickad av en av de sakkunniga till anställningsnämndens sekreterare 2 juli och som kan registreras 23 juli och skickas till sökande 24 juli, en dag innan överklagandetiden går ut. Så här får det naturligtvis inte gå till och man undrar verkligen hur processerna organiserats vid detta universitet. Själv är jag tackar jag min lyckliga stjärna för att aldrig ha sökt någon tjänst där och kommer nog heller aldrig att göra det.

Det kan finnas flera skäl till att sökande drar sig ur en tjänstetillsättning när de kallas till intervju. Kanske har de fått bättre arbetsuppgifter på annat håll under tiden, eller så vill de inte konkurrera när de ser vilka andra som kallats till intervju. Kanske finns lika många skäl att dra sig ur en tillsättning som det finns sökande som drar sig ur. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att så många tar tillbaka sin ansökan när de ändå lagt ner arbete på att skriva den. Det handlar trots allt om människor som ofta har ganska mycket att göra oavsett onödiga ansökningar.

Det kan också finnas flera skäl till att sökande inte överklagar en tillsättning. Kanske vill de inte utsätta den som fått tjänsten för något som kan uppfattas som besvärande. Eller så kanske man är rädd att det kan leda till otrevligheter längre fram. Återigen finns förstås många skäl. Men samtidigt måste sökande klaga. Endast då säkerställs en kontroll av ett sakkunnigsystem som inte alltid fungerar som det borde. Själv har jag varit sakkunnig på fyra olika tjänster med flera sökande (och tackat nej vid en förfrågan om att vara sakkunnig på en tjänst med endast en sökande). I samtliga fall har jag skrivit utlåtandet så noggrant jag kunnat just för att undvika överklaganden. Det ska inte finnas några otydligheter som motiverar överklaganden. Och skulle ändå någon överklaga så ska det bara vara att hänvisa till utlåtandet som det är skrivet. För naturligtvis finns inga garantier för att ens bedömningar inte överklagas. Men det handlar om att minimera möjligheterna så att i alla fall inte pinsamt många överklagar.

Men om ingen överklagar ändå så finns ju inga anledningar för sakkunniga att skärpa sig annat än de rent moraliska, något som man uppenbarligen inte kan förlita sig på i allt för många fall. Därför är ansvaret för att sakkunnigsystemet fungerar inte bara de sakkunnigas, utan även de sökandes. Dåliga utlåtanden ska överklagas eller i alla fall föranleda brev och kommentarer som drar uppmärksamheten till otillfreddställande processer så att de kan ändras.

På samma sätt är det allas vårt ansvar att tacka nej till sakkunniguppdrag som handlar om tjänster med endast en sökande om det inte finns särskilda skäl. Snäva utlysningar som offentliggörs under korta perioder i samband med helger kommer alltid att finnas eftersom vi inte kan förlita oss på individers moraliska ansvar. Men om potentiellt sakkunniga systematiskt tackar nej till dessa uppdrag så kan de ändå bli besvärliga att hantera. Även om det är arbetsgivare som bär det främsta ansvaret för utlysningar med endast få sökande så bör även de som accepterar sakkunniguppdrag i dessa fall också kunna lastas för att de bidrar till systemet.

Så när vi klagar över sakernas tillstånd måste vi också samtidigt fundera över vad vi själva kan göra bättre nästa gång oavsett om det är som ansvarig, sakkunnig eller sökande. Processerna är allas vårt ansvar.