Tiden & tråden

Att det är svårt att få tiden att räcka till är ju inget nytt. Tvärtom verkar det alltid ha varit något universitetsanställda klagar över. Själv har jag varit inne på detta kära ämne åtminstone en gång tidigare och dessutom delvis i föregående post.

Jag tror i alla fall att det beror på att många av oss valt akademisk karriär av personligt intresse. En del är forskare uti fingerspetsarna och är kanske specialiserade på något väldigt avgränsat som de är världsauktoriteter på. Andra älskar att undervisa. Ytterligare andra att förmedla kunskap i populära sammanhang. En del är entreprenörer och vill inget annat än att omsätta kunskap i nya sammanhang. De bästa akademikerna är ofta bäst på allt detta.

Men det verkar som om det numera finns något slags strukturellt problem med att få tiden att räcka till. I alla fall om man är anställd på en fakultet där ersättningen för studentprestationer är relativt låg, alltså HT, Sam, Juridicum eller Ekonomihögskolan, samtidigt som man inte har några externa forskningsprojekt som gör att man kan få undervisningen nedsatt. Jag har detta året för första gången i hela min akademiska karriär hamnat i den situationen.

Det innebär att jag har femtio procent undervisning som detta året inneburit cirka 180 timmar à 45 minuter undervisning i sal med seminarier eller föreläsningar. Till detta kommer kursansvar för sex kurser på grundnivå och avancerad nivå samt handledning av fyra masteruppsatser och en kandidatuppsats. Utöver detta huvudhandleder jag två doktorander och är ansvarig för ämnets seminarieserie med seminarier ungefär varannan vecka. Allt detta är förstås inget problem utan bör betraktas som ganska lite aktivitet om man jämför med lektorer och docenter på min fakultet. Men om man till detta sedan lägger möten i fakultetens forskningsnämnd, ledamotskap i tio olika externa styrelser och andra grupperingar med varierande ansvar där jag är ordförande i två och vice ordförande i en, så börjar tiden att tryta.

Självklart är detta till stora delar självförvållat. Jag har svårt att tacka nej. Samtidigt har vi universitetsanställda lärare och forskare hela tiden press på oss att vara med i mängder med sammanhang, både innanför och utanför universitetet. Inte för inte har den legendariske amerikanske universitetsledaren Clark Kerr kallat universitetet för multiversitetet, ett begrepp och en tanke som numera helt anammats i Sverige liksom i övriga delar av världen och då blir det förstås inte lättare att säga nej.

En konsekvens av detta som synts här under nästan två års tid nu är förstås att jag haft svårt att få tid till att skriva bloggposter. Själv är det något jag saknar för det är för mig ett utmärkt sätt att avreagera mig på. Inte minst för av det skälet försöker jag nu ta upp tråden igen.