De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

torsdag 11 april 2019

I vetenskapens värld

Har just börjat läsa Allan Larssons lite biografiska framställning om sina år som universitetsstyrelsens  ordförande, I vetenskapens värld. Redan ganska intressant i och med att det avslöjas en del saker som man haft på känn, men tidigare saknat belägg för. Två exempel som fångat mitt intresse redan innan sidan 30.

Allan Larsson var mån om att inte komma på kant med studenterna i styrelsen, en klok och rimlig hållning för en nytillträdd ordförande. För att motverka detta inledde han varje läsår med att diskutera med studenterna, vilka synpunkter de hade och vad de ville. Inte konstigt och ganska klokt som sagt. Men samtidigt väldigt märkligt om studentrepresentanterna hade en unik tillgång till ordförande (som sätter styrelsens dagordning). Så frågan är varför Larsson inte också diskuterade på samma sätt med lärarrepresentanterna inför varje läsår. Eller så gjorde han det utan att nämna det i sin bok... Men om inte är det ju en ganska graverande ordning som jag hoppas inte längre råder i styrelsen.

En annan intressant observation är att Larsson tidigt som styrelseordförande identifierade att endast 60 procent av universitetets resurser gick till kärnverksamheten forskning och utbildning, 40 procent till stöd som administration. Insikten gjorde att man tillsammans lanserade ett excellensprojekt med målet att sänka de administrativa kostnaderna med 10 procent och på så sätt få mer resurser till kärnverksamheten. Bra tänkt förstås. Men Larsson konstaterar också att projektet fick mycket magra resultat. Allt de lyckades med var att förhandla ner hyran med Akademiska hus och på så sätt spara 45 miljoner kronor per år. Fantastiskt, men långt ifrån de 200 miljoner som var målet. Tyvärr stannar Larsson här, konstaterar bara att utfallet inte blev som förväntat. Men inga reflektioner om varför det inte gick eller varför det visade sig så svårt att inte bara nå det uppsatta målet utan kunna få fram besparingar inom stödfunktioner överhuvudtaget! Inte en rad...

Så boken är intressant, men också frustrerande. Men inte så illa så att jag slutar läsa. Tvärtom.