De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

tisdag 26 maj 2020

Regionala rekommendationer

Jag måste tyvärr igen ta upp frågan om regionala rekommendationer för att hindra smittspridning. Första gången jag skrev om detta var i slutet av april. Återkom till frågan i mitten av maj och nu i slutet av maj har fortfarande inget hänt. Jag har hittills skrivit om gymnasieskolorna i Skåne som jag tror borde kunna öppnas med tanke på hur låg smittspridningen här är.

Det som jag tycker är så märkligt är att ingen annan tagit upp saken till diskussion. Visst har Sveriges hantering debatterats, men all kritik har handlat om att åtgärderna varit för milda och otillräckliga. Ingen enda röst har hittills höjts för att lätta på rekommendationer regionalt eller lokalt. Inte ens i de regioner som inte varit särskilt drabbade som Skåne.

När det nu till slut händer är det i riksmedia. I dagens P1-Morgon förs frågan äntligen fram genom att en representant för Kronobergs län påpekar att det hade varit bättre om de haft lättare rekommendationer där eftersom det nu börjar bli svårt att motivera människor till hemarbeta m.m. när smittspridningen faktiskt till slut ökar regionalt. Det börjar alltså till slut röra på sig i debatten, och inte bara om när elitfotbollen kan sparka igång. I gårdagens Studio 1 diskuterades dessutom problemen med att gymnasieelever nu stannat hemma i två månader och hur det drabbar dem.

Här finns förstås motargument som att det är krångligt för människor att ha olika rekommendationer i olika delar av landet (vi är dummare exempelvis finnar) eller att det kan vara svårt att följa smittspridningen så noga regionalt som behövs för att införa restriktioner när det faktiskt krävs. Samtidigt var Kronobergaren inne på något spännande när han spekulerade i att regionala rekommendationer kunde komma att införas när smittspridningen i Stockholm minskar samtidigt som den kanske ökar i andra delar av landet. Men att det då handlar om att lätta på restriktioner endast i Stockholm. Ingen omöjlig utveckling som i så fall ännu en gång skulle visa på de mediala och politiska perspektiven. Vi får väl se.

fredag 15 maj 2020

Disputation digitalt

Första gången jag var med på en disputation digitalt var för några veckor sedan. Det fungerade utmärkt, men tyvärr var jag tvungen att avvika efter bara någon kvart eftersom jag själv hade undervisning. Idag kunde jag vara med på en hel disputation i Uppsala digitalt. Erfarenheten var positiv trots vissa tekniska problem. Inte bara kunde jag vara med utan att behöva resa 70 mil enkel resa. Under hela akten kunde jag dessutom vara ute i trädgården, handla mat, hänga tvätt m.m. Zoom-appen i mobilen och trådlösa hörlurar ger total frihet samtidigt som hela disputationen kan följas utan problem. Detta är nog framtiden även efter när denna isolering är över.

Smittskyddet

För dryga två veckor sedan ifrågasatte jag att rekommendationerna inte ändrades så att gymnaiser i Skåne kunde öppnas. Sedan dess har inget hänt. Frankrike kommer att öppna gymnasierna på måndag, andra länder har redan gjort det eller kommer inom kort att göra det. I Sverige finns inga planer på att släppa på rekommendationerna att inte bedriva annan undervisning än digital på gymnasierna förutom vissa undantag som gäller yrkesutbildningar och elever med särskilda behov. Inte ens verkar det finnas planer på att släppa dessa rekommendationer regionalt, exempelvis i Skåne där smittspridningen har varit mindre än till och med i Danmark. Jag har frågat ett antal läkare om detta och de kan inte anföra skäl till att dessa rekommendationer hålls kvar för Skåne andra än att vi vet väldigt lite om hur smittspridningen fungerar.

Samtidigt börjar allt fler länder att bestämma datum för när elitfotboll kan börja spelas inför tomma läktare. Men inte i Sverige. Även i detta fall verkar det inte finnas några planer på att häva rekommendationerna eller göra undantag trots att argument verkar saknas andra än att all idrott ska behandlas lika... varför då?

I takt med att svenska restriktioner och rekommendationer kvarstår börjar den svenska hanteringen av pandemin  framstå som allt mer misslyckad. Samtidigt som olika länder i Europa anger datum för att när olika restriktioner kommer att släppas händer i Sverige ingenting trots att antalet intensivvårdade minskar i Stockholm och i Västra Götaland och samtidigt som den ligger kvar på relativt låga nivåer i övriga delar av landet. Om vi inte nu kan börja planera för att släppa på vissa restriktioner undrar man vad som krävs. Just detta är också ett problem, att Folkhälsomyndigheten inte kan ange någon tydlig och klar målbild som ska vara uppfylld för att man ska ändra rekommendationerna. Sådana formuleras och följs i nästan all offentlig verksamhet som jag känner till.

Men alltså inte här. Förmodligen handlar det om att vi vet för lite om hur smittspridningen går till i detta fall. Eller så är det så enkelt att målbilden att Socialdemokraterna ska ha stöd av minst 40 procent av befolkningen inte kan uttalas offentligt. I alla fall inte av Folkhälsomyndigheten.

måndag 4 maj 2020

Äntligen en ny skrift från Kansli HT

En ny skrift från Kansli HT har lämnat tryckpressarna. Imponerande att arbeta med så aktuella frågor, något som onekligen tyder på ett snabbt fotarbete. Nu bör man också nämna att krishanteringsplanen beslutades redan i november 2018. Föredömligt förutsägande och också tillräckligt bra uppenbarligen för att kunna ligga till grund för en helt ny liten skrift. Nu vet vi vad vi ska göra.


tisdag 28 april 2020

Skånes gymnasier, och Frankrikes

Idag rapporteras att man i Frankrike har för avsikt att öppna gymnasierna 18 maj, om knappa tre veckor alltså. Det får en att undra varför gymnasierna i Skåne inte också kan öppnas. Här är smittspridningen relativt låg och har som det verkar inte kommit igång än. Ändå har gymnasierna i regionen varit stängda i en månad. Frågan är om inte Folkhälsomyndigheten kunde utfärda regionala rekommendationer istället för nationella eftersom läget är så diversifierat i landet. I Skåne har konstaterats ungefär en tiondel av fallen i Stockholm trots en motsvarande folkmängd (om än mer utstpridd). Tanken skulle i så fall vara att öppna gymnasierna i Skåne (eller egentligen häva just den rekommendationen för Region Skåne) eftersom åtgärden drabbar så många trots att skälen lite kan ifrågasättas. Skulle smittspridningen sedan öka kan man ju snabbt stänga gymnasierna igen.

Eller så gör man som i Frankrike och kräver att eleverna har munskydd. De kanske kan behållas även efter pandemin.

måndag 20 april 2020

Distansundervisning 1711

En kollega påminde om pesten 1711 och hur man då löste problemet med smittspridning i Lund. Man la helt enkelt ner all undervisning. Endast en lärare, Andreas Rydelius som var professor i logik och metafysik (vart tog den lärartjänsten vägen?), fortsatte. Enligt ett biografiskt lexikon från 1840-talet löste han problemet genom att dra "omkring från ort till ort, samlande omkring sig en hop studenter". Så såg den tidens distansundervisning ut. Tänk på det nästa gång du kopplar upp dig på zoom.

tisdag 24 mars 2020

Jag är sjuk!

Plötsligt har alla blivit antropologer. Vi funderar över olika kulturella system och institutionella åtgärder lika mycket som vi observerar varandras beteenden. Den enda skillnaden är väl att det över hela alltet ligger en sällsynt tjock moralisk dimma. —Borde inte du stanna hemma med den där hostan?... —Ska du verkligen resa till Helsingborg i detta läge?

Samtidigt diskuteras oavbrutet händelseutvecklingen och nästa steg. Alla aspekter har lyfts fram av journalister och kommentatorer. Själv ägnar jag mig åt att försöka förutsäga nästa dags nya vinkel. Hittills har jag väl träffat lika rätt som en chimpans på aktiemarknaden. Ganska bra med andra ord.

Min gissning idag för morgondagens kommentarsfält är insikten om vad alla sjukskrivna kan betyda. På daghem, skolor och mängder med andra inrättningar visar det sig nu att sjuktalen skjuter i höjden. Samtidigt kan bara en bråkdel av dessa hänföras till VIRUSET. Vad det handlar om är förstås rekommendationen att stanna hemma så fort man känner minsta lilla skrap i halsen, minsta lilla förhöjda flöde i kranen. Med sådana åthutningar måste väldigt många avstå från att gå till jobbet med konsekvensen att sjuktalen drar upp mot tvåsiffriga procenttal trots att vi passerat vabruari för länge sen. Morgondagens kommentar (om jag inte missat att någon redan tagit upp det) handlar förstås om vad detta säger om hur benägna vi är att arbeta som vanligt trots småskavanker. Mörkertalen för sjukskrivna verkar vara minst lika högt som för rapporterade sexuella trakasserier på vårt universitet.

Nu tillhör jag alla dessa som faktiskt har fått något i halsen. Ingen feber, men en hostning i armvecket blir det då och då. Och självklart lyder jag och stannar hemma. Nu är ju det tack och lov problemfritt för en lärare och forskare med sanktion att undervisa och ha möten på länk. Men det klart att jag ändå oroar mig lite för vad studenterna ska tycka om jag kanske råkar nysa till senare under dagens föreläsning. Även om det är länk kan jag ju uppfattas som oansvarig, ett dåligt föredöme för studenterna. En harkling har nästan blivit etiskt tveksamt, något att skämmas över värre än en olämplig affisch bakom ryggen i den virtuella lärosalen.

måndag 16 mars 2020

Att besöka sin mamma

Min mamman har just i dagarna fått plats på ett ålderdomshem i Stockholm. I helgen var jag där för att hälsa på henne. Självklart fanns här restriktioner. I Stockholms stad gäller att alla besök som inte är nödvändiga ska man avstå ifrån. Nödvändiga besök anses sådana vara om någon boende på hemmet är sjuk, allt annat är upp till personalens bedömningar. I alla fall gick jag dit och blev faktiskt insläppt eftersom jag kommit så långväga ifrån. Det var verkligen snällt av dem. Självklart spritade jag händer och tog inte någon i hand förutom min mamma som var beredd på riskerna med en kram. I alla fall är jag glad över att personalen där var så tillmötesgående och vänliga att de riskerade ett besök trots att hela huset är fyllt med personer i riskgrupperna.

måndag 9 mars 2020

Baertling på SEB

Hade idag ett ärende till banken SEB på Lilla Fiskargatan och kunde notera två inramade Baertling-tryck i ett av de tomma mötesrummen med öppen dörr. Båda var första tryck i serier om 250 så de måste nog vara värda en del. Mer intressant var ändå att båda hängde upp och ner. Typiskt bankmänniskor.

tisdag 18 februari 2020

Att inte veta

Ibland blir man lite förundrad. Upptäckte idag att någon i Linköping disputerat på en avhandling i slutet av maj förra året om olika framtidsutsikter för ESS. Jag hade hört talas om att någon höll på med detta i Linköping och tror jag till och med träffat doktoranden för några år sedan då han påbörjat projektet, men sedan inte hört något mer. Upptäckte i alla fall nu i inledningskapitlet att avhandlingsprojektet började med att han hittade en antologi om ESS som jag varit med och redigerat för sex-sju år sedan och att han sedan använder delar av denna antologi som ett av flera framtidsscenarier. Kul förstås, men också märkligt att varken doktoranden eller någon av hans handledare hört av sig och berättat om detta kan jag tycka. Lika märkligt att ingen skickat avhandlingen eller att varken jag eller min medredaktör eller någon annan i projektet såvitt jag vet engagerats som opponent på något seminarium eller disputation eller varit med i betygsnämnden (fast detta sista har inte gått att kolla enkelt).

Nu kan man förstås inte kräva att folk ska hålla en underrättad om olika saker, de kan ju faktiskt inte veta vilka som är intresserade. Tvärtom är det ju jag som intresserad forskare som bör hålla koll på fältet, vilka som publicerar sig och var. Och det försöker jag förstås med. Men ibland kan det vara svårt och det gäller kanske just monografier som denna avhandling, där de olika bibliografiska verktygen inte alltid fungerar så bra. Så visst, jag har mig själv att skylla.

Men kan samtidigt inte låta bli att förundras över den kultur, den forskarutbildning, som lär en doktorand att hen inte ska höra av sig till forskare på närliggande universitet som inspirerat den egna analysen. Är inte detta väldigt lågt hängande frukt? Eller handlar det istället om att undvika potentiellt kritiska läsare? Ingen aning faktiskt, men hoppas att detta är ett undantag. Själv försöker jag alltid förmå doktorander att ta kontakt och meddela sig med kolleger vars forskningsinsatser, starka eller svaga, inspirerat till och används i avhandlingsprojektet. Det tycker jag är en dygd.

tisdag 4 februari 2020

Administrationen i siffror

Har upptäckt Kuben, alltså ett av universitetets ekonomi- och personalhanteringssystem. En skatt av information om fördelning av pengar och personal över hela universitetet. Märkligt att man ser så lite av den i årsrapporter och andra dokument. En sak som man kan intressera sig för är exempelvis hur mycket administrativ personal det finns på olika fakulteter. Här en tabell över administrativ personal som andel av samtlig personal på olika fakulteter (här räknas inte bibliotekspersonal eller teknisk personal som administration utan ingår i nämnarens samtlig personal):

Universitetet som helhet 23,1 procent

Ekonomihögskolan  23,3 procent
HT                            19,8 procent
Sam. fak.                  19,7 procent
Med. fak.                  18,0 procent
Juridicum                 16,3 procent
LTH                          16,0 procent
Nat. fak.                   11,5 procent

Det som sticker ut är förstås att de torra fakulteterna har högre andel administrativ personal än de våta (med medicinare och jurister som enda undantaget) trots att externa medel brukar anges som det som drar upp de administrativa kostnaderna, något som de torra ju normalt har betydligt mindre av än de våta. Att medicinare ligger relativt högt har förmodligen att göra med alla de regler som tack och lov styr medicinsk forskning. Det är i alla fall min gissning.

Några slutsatser kan nog också dras. Ekonomihögskolan bör absolut se över sin administration, den verkar väl utvecklad. Detsamma gäller nog HT-fakulteterna och Samhällsvetenskaplig fakultet, om än i lite mindre utsträckning. Den gemensamma centrala universitetsförvaltningen, administration och teknisk personal, utgör 11 procent av alla anställda på universitetet. Tar man däremot all administrativ och teknisk personal samt bibliotekspersonal över hela universitetet utgör de sammanlagt 35 procent av universitetets anställda. Det är förstås något att fundera över det med.

onsdag 29 januari 2020

Hund på spåret

Åker tåg från Stockholm mot Lund och har planerat att komma fram i tid för att kunna leda ett forskningsseminarium som börjar kl. tre. Men vad händer. Tåget bromsar in någonstans i sörmländska skogarna och stannar någon minut. Tågföraren meddelar att man nu måste köra med reducerad hastighet eftersom en hund befinner sig på spåret. Sagt och gjort. Vi kryper fram ett tag och är 15 minuter sena i Norrköping på grund av detta. I Linköping blir det 19 minuter och hur mycket det hinner bli till Lund återstår att se.

Men frågan inställer sig... var går gränsen för SJ att bromsa tågen och försena cirka 500 personer på väg genom riket? Att man tar det lugnt när människor olagligen befinner sig på spårområdet kan jag acceptera och till och med applådera. Men djur? Jo, älgar, kor och hästar bör man förstås visa respekt, men inte för deras skull, utan för tågens, personalens och passagerarnas. Men mindre djur som dessutom inte är fridlysta? Skulle vi ha bromsat in för ett lo? Eller för en bondkatt? Jag får väl kolla med SJ:s kundcenter som den rättshaverist jag uppenbarligen är.

tisdag 28 januari 2020

Fältanteckningar från ett personalmöte

Igår var det personalmöte på institutionen och ett nytt klimatråd presenterade sina planer på en ny klimatpolicy för institutionen som verkar blir en resepolicy eftersom över 90 procent av koldioxidutsläppen i verksamheten enligt LUCSUS härrör från tjänsteresor. I klimatrådet satt tre personer. Med på mötena var också en doktorand som skulle studera arbetet med deltagande observation som en del i sin avhandling om akademikers aktivism i klimatfrågan om jag förstod det rätt. På personalmötet satt doktoranden med och förde även här fältanteckningar.

Tja kan man tycka. Inte så mycket att bry sig om. I synnerhet som doktorandens roll klargjordes tidigt i presentationen av klimatrådets arbete och doktoranden dessutom fick någon minut att berätta om sitt avhandlingsarbete. Det var transparent.

Själv gjorde jag också en observation. Vår institution består av flera ämnen, ett av de större är det som doktoranden går sin forskarutbildning i. På personalmötena deltar ofta representanter för ämnet i diskussionerna. När klimatarbetet nu diskuterades kom dock inga inlägg alls från avdelningens anställda. Det framstår som nära nog unikt i personalmötessammanhang. Kanske innebar deltagande observation att diskussionen begränsades på ett olyckligt sätt.

I alla händelser skulle i alla fall klimatrådet arbeta under våren med att ta fram en klimatpolicy som ska presenteras för oss anställda i augusti. Man får hoppas att mötet i augusti kan genomföras utan deltagande observation så att samtliga anställda kan känna att de kan uttrycka sina åsikter utan att riskera att hamna under lupp i en avhandling om några år. Samtidigt kommer det nog vara för sent att påverka policyn då i augusti eftersom arbetet pågått i åtta månader och innehållet säkerligen kommer att vara väl förankrat i ledningen och kanske också styrelsen.

Personligen anser jag att det är fel att tillåta en doktorand arbeta med deltagande observation på ett personalmöte som är de anställdas enda möjlighet att lufta sina åsikter i olika frågor. Visst kan det gå bra i olika grupper där deltagandet är frivilligt. Men att det ska ske på personalmöten där deltagandet dessutom påverkar lönesättningen tycker jag är olyckligt. Helt fel faktiskt.

tisdag 21 januari 2020

Wallbergs bok om Macchiarini-affären

Har just läst förre KI-rektorn Harriet Wallbergs bok om Macchiarini-affären, spännande och intressant på många sätt. Och visst är det konstigt att hon tvingades gå som universitetskansler 2016 för att ha varit högsta ansvariga för rekryteringen av Macchiarini i sin egenskap som rektor för KI 2010. Redan när hon tvingades avgå 2016 hade den närmast ansvariga rektorn Anders Hamsten slutat sitt uppdrag självmant liksom styrelseordförande Lars Leijonborg. Ändå pekades hon ut i Sten Heckschers utredning som ansvarig för rekryteringen med konsekvensen att hon fick gå från sitt dåvarande uppdrag som universitetskansler med motiveringen att hon med bakgrund som KI-rektor inte med fullt förtroende kunde fortsätta som högst ansvarig för tillsynen av universiteten och högskolorna.

Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?

Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.

Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.

Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera.  Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.

Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.

Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.

fredag 17 januari 2020

Arkivhandlingar

Är man historiker hamnar då och då i sällskap med arkivarier, egentligen alldeles för sällan. Mig hände det igen igår. Arkivarien och jag kom att tala om varför olika material arkiverades och hur de sedan användes. Hon påpekade att kanske 80 procent eller mer av allt arkivmaterial används på ett helt annat sätt än en gång avsett när det arkiverades.

Exemplen flödar över. Kyrkobokföringen som skapades för att lättare kunna beskatta befolkningen och skriva ut soldater används idag av släktforskare, något som förstås inte var påtänkt på 1600-talet när kyrkobokföringen introducerades. Rättegångsmaterial från tidigmodern tid har sedan 1970-talet i allt högre utsträckning använts av historiker som intresserar sig för allmogens livsvärldar, något som sällan eller aldrig är möjligt att komma åt på andra sätt av den enkla anledning att det saknas material (det som kallas data bland naturvetare och medicinare). På samma sätt är det med materialtyp efter materialtyp. Det är med andra ord egentligen omöjligt att besvara frågan om varför viss dokumentation ska arkiveras. Vi vet helt enkelt inte hur den framtida användningen kan komma att se ut.

Nästa fråga som inställer sig är förstås hur mycket av allt arkiverat material som faktiskt kommer till användning. Är det hälften eller betydligt mer eller betydligt mindre? Jag känner inte till om det finns några studier om detta, men det vore förstås intressant att ta reda på liksom om det går att karaktärisera vilka typer av material som kommer till användning och vilka typer som inte gör det. Men med tanke på att det är principiellt extremt svårt att förutsäga hur arkivmaterial används är det förstås också svårt att ta karaktärisera potentiellt använt och oanvänt arkivmaterial. Dessutom är förstås tidsaspekten avgörande här och om perspektiven är mycket långa, mer än hundratals år, ökar chanserna att ett arkiverat material kommer till användning liksom att det används på ett sätt som aldrig var avsett när det en gång arkiverades.

söndag 12 januari 2020

Kränkande särbehandling

I dagens Godmorgon världen är Göran Rosenberg som vanligt krönikör. Denna gång behandlar han kränkande särbehandling och nämner både Lunds och Uppsala universitet som exempel på arbetsgivare som har orimliga krav när det gäller hanteringen av sådana fall. Rosenberg vänder sig med rätta mot universitetens bestämmelser om att anmälningar om kränkande särbehandling med automatik måste utredas oavsett innehåll eller tillförlitlighet. Han hävdar att bara för att någon upplever sig kränkt så måste inte någon kränkning ha ägt rum och att det ofta finns betydligt enklare och effektivare sätt att hantera kränkningar som att få parterna att sätta sig ner och diskutera igenom saken.

Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.

Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.

I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.

Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.