Fågelskådning

I dagarna har allt fler av landets politiker siktats på ställen där de inte borde ha varit enligt dem själva. Statsministern har siktats i köpcentra och affärer i ganska oskyldiga ärenden som att få ett klockbatteri bytt eller för att skaffa en reservdel till den oumbärliga rakapparaten. Värst av allt är att de alla har precis den typen av undanflykter som statsministern själv sagt man ska avstå ifrån. Men han är inte ensam. Först ut var förstås den mest restriktiva och ivrigaste nedstängningspolitikern Ebba Busch som festade och firade redan innan de strängaste rekommendationerna satts in. Hon följdes av justitieministern som shoppade på Nova av alla ställen i vårt avlånga land. Det behöver jag inte rekommendationer eller restriktioner för att nogsamt undvika. Sen var det liberalernas ledare som inte var sämre än någon annan och nu senast självaste finansministern i en skidlift. Jag tror tyvärr inte hyckleriet nått sin höjdpunkt än och inväntar nyårsafton med stora förväntningar.

Forskningspropositionen

 I går kom till slut den flera gånger uppskjutna forskningspropositionen. Här finns som väntat stora satsningar via forskningsfinansiärerna. Det som gäller för universitet och högskolor är framför allt profilområden som ges 500 miljoner kronor från 2023. Tanken är att varje högskola och universitet ska skicka in förslag på profilområden som ska bedömas av forskningsråden. Satsningen liknar lite de på strategiska forskningsområden från 2008, men med den stora skillnaden att universitet och högskolor själva ska formulera och föreslå inriktningen på de olika profilområdena. Intrycket är också att det denna gång inte i första hand ska handla om samarbete mellan olika universitet och högskolor utan snarare ska vara ett sätt att markera och tydliggöra olika forskningsinriktningar på respektive lärosäte.

Man kan säga att det kan komma att bli ganska mycket arbete för vår nya universitetsledning att försöka formera sig kring detta uppdrag. Man kan också säga att Lunds universitet är lite illa förberett för den här typen av uppdrag eftersom den senaste strategiska planen inte är mycket att hålla i handen för att peka ut profilområden. Till detta kommer en helt ny ledning som inte får oändligt med tid på sig för att bekanta sig med universitetets möjligheter. Jämför med Stockholms universitet som redan idag har sexton namngivna och definierade profilområden att välja och vraka bland. Känslan är att modellen i forskningspropositionen helt enkelt gjort denna modell till sin (inte omöjligt i så fall att huvudstadens universitetsledning hejat på lite här). Samtidigt är det lite märkligt att dessa profilområden är allt annat än profilerade på det universitetets hemsida. En länk finns längst ned, längst in på sidan om universitetets forskning så här finns nog också en del att fundera på kring kommunikation.

Nu skulle man kunna säga att Lunds universitet ändå befinner sig i ett guldläge för en sådan uppgift med tanke på att vi just genomfört RQ20 samtidigt som ESS och MAX IV är på gång. När det gäller RQ20 så sas det visserligen innan start att det inte skulle kopplas några resurser till resultatet av utvärderingen. Och ingen är nog heller inne på att man skulle använda RQ20 för att rakt av peka ut ett antal profilområden. Men utvärderingen kommer nog ändå att vara till hjälp i arbetet med att vaska fram kandidater och samtidigt blir det förhoppningsvis ett praktiskt retoriskt verktyg i ansökningarna om profilområden.

När det gäller ESS och MAX IV får båda anläggningarna redan öronmärkta resurser i forskningspropositionen, men på delar av Vetenskapsrådet, som ju kan komma att bedöma ansökningarna om profilområden, är det inte omöjligt att det ännu lever kvar en viss skepsis mot MAX IV efter förra sommarens debacle. Nej, här gäller det nog att formulera smarta profilområden som tar vara på forskningsanläggningarnas möjligheter, men samtidigt tydligt visar att de används för ett visst uttalat hedervärt syfte. Inte bara står och surrar och vevar ut forskningspublikationer av varierande kvalisort. Det blir en utmaning att bita i.

Ny ledning

Erik Renström är ju nyutnämnd rektor får vårt universitet från nästa år. Och nu finns också ett förslag från universitetskollegiet att utse Lena Eskilsson till prodekan. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta någon av dessa två kandidater. Erik Renström har erfarenheter som dekan från vår överlägset största fakultet och Lena Eskilsson är prodekan på en av de mindre. Det är en gammal beprövad ordning för rekrytering av universitetets högsta ledning och när nymodigheter har prövats (som förra gången med en extern prorektor eller förrförre rektor som också var extern) har det blivit en del protester eller visat sig ha en del negativa konsekvenser.

Samtidigt är det svårt att låta bli att jämföra med valen som gjorts vid systeruniversitetet i Uppsala. Här är nyutnämnde rektor en återbördad stjärnforskare från Lausanne med en teknisk högskola som verkligen inte är kattskit i dessa sammanhang. Tvärtom. Han ser ut att ackompanjeras av dekan Coco Norén som prorektor. Känns onekligen som om man tänker lite annorlunda kring kvalifikationer och bakgrund i Uppsala och det kommer att bli spännande att se om detta kommer att leda till några skillnader i hur de två universiteten utvecklas de kommande åren. Säkert är det nog inte.

I en mening verkar det som om Lund redan är på väg att ta efter Uppsala. Det handlar om hur utvärderingen RQ20 tas om hand. I Uppsala hade man för några år sedan en motsvarande utvärdering KoF17 som ska följas upp systematiskt enligt rektorsbeslut. På samma sätt verkar det som om ledning i Lund tänker följa upp RQ20 och inte bara slänga den i papperskorgen som man gjorde med RQ14. I alla fall är man på min fakultet inne på att nu se över hur institutioner och fakultet tar till sig de råd och rekommendationer som kan utläsas av olika panelrapporter. Vad det i slutänden leder till återstår förstås att se.

Utvärdering av utvärdering av utvärdering

 Inom högskolevärlden har man som bekant pippi på utvärderingar. Att allt mäts och jämförs har jag varit inne på tidigare, allt utom administrativt arbete och andra stödfunktioner förstås. Forskare och lärare utvärderas innan vi gör något som när nya kurser och program ska godkännas i olika instanser och forskningsprojekt ska beviljas av finansiärer. Och vi utvärderas också efter det är gjort som i RQ20 liksom när vi söker tjänster där det ju handlar om att det man gjort utvärderas av sakkunniga.

En intressant aspekt på allt utvärderingsarbete är UKÄ:s granskningar av lärosätenas kvalitetsarbete. Mycket av kvalitetsarbetet är förstås utvärderingsarbete och man kan alltså säga att UKÄ granskningar i alla fall delvis går ut på att också utvärdera utvärderingsarbetet. Men UKÄ nöjer sig inte med det. Själva är de förstås också intresserade av hur arbetet kan förbättras och därför utvärderar man utvärderingen av utvärderingsarbetet. Det ryktas också om större insatser på UKÄ för att mer genomgripande utvärdera utvärderingen av utvärderingsarbetet på lärosätena.

Även här i Lund verkar man vara inne på lite samma spår. RQ20 ska snart presenteras och sedan vidtar arbetet med uppföljning av utvärderingen. Det kan bli ganska omfattande. I Uppsala tar man detta med uppföljning av deras senaste utvärdering KoF17 på största allvar. Och självklart ska det så småningom också utvärderas.

Vipeholm

Återigen är sockerförsöken på Vipeholm i media. Det har de varit sedan åtminstone september 1997. Nu handlar det om en serie radiodokumentärer som också delvis återsänds i P1-morgon och Studio Ett och kanske också på andra håll. Nyheter som framkommer är bland annat att barn deltog i försöken, om jag förstått det rätt handlar det om cirka femton barn under femton år i en grupp om cirka 450 deltagare. Men detta är siffror jag tar ur huvudet så det kan vara fel. En annan nyhet är överläkaren Hugo Fröderbergs självbiografi som anger en syn på funktionsvariation som är anmärkningsvärd i sin brist på empati. Anmärkningsvärd idag, men knappast på 1940-talet även om det förstås även då fanns många, läkare och annan vårdpersonal samt allmänhet, som hade helt andra perspektiv på sina medmänniskors värde än Fröderberg.

Det är viktigt och bra att dessa frågor kommer upp även om det gjordes en radiodokumentär redan för tio år sedan. Vipeholmsförsöken tål att debatteras igen och igen. Jag antar att perspektiven kan uppfattas som hisnande för många även om idéhistoriskt bevandrade nog känner igen sig ganska bra tyvärr. Bra också att historiekolleger får möjligheter att kommentera dessa frågor.

Ett avsnitt återstår av den nya serien radiodokumentärer. Jag antar att det kommer att handla om hur överläkare Fröderberg med sin idag allt annat än godtagbara människosyn faktiskt också ska ha bedrivit dödshjälp, eutanasi, på Vipeholm. Frågan har varit omstridd och det är inte omöjligt att sista ordet inte är sagt även om det är sista delen av radiodokumentären.

Skälet till mitt förmodande är att en av de som arbetat med radioserien om Vipeholm är journalisten Thomas Kanger. Han har tidigare kritiserat ett antal historiker för uttalanden de gjort om Vipeholmsförsöken med anledning av en valfilm 2018, "Ett land, ett parti—socialdemokraternas historia", av Samtiden och där sverigedemokraterna angrep socialdemokraterna. (Jag länkar med viss tvekan eftersom jag själv inte på något sätt stödjer eller ställer mig bakom vare sig film eller organisation.) Bakgrunden var avslöjanden av TV4:s Kalla fakta gjorde 1999 och som Kanger beskrev i Dagens Nyheter i februari samma år där det framhölls hur patienter svultit ihjäl under krigsåren 1941-1943, alltså några år före de berömda kariesexperimenten tog sin början några år efter andra världskriget. Överläkaren och sjukhuschefen Fröderberg var dock densamme under hela tiden.

En krydda i sammanhanget som jag inte tror går radiojournalisterna förbi är att denne Fröderberg också undervisade teologistudenter vid Lunds universitet i psykologi. Kanske också i etik av alla ämnen. I så fall antar jag att det finns anledning för universitetets ledning att vara beredd på en kommentar.

Strategier, policies, riktlinjer och handlingsplaner

Den 19 november 2015 konstaterade Västmanlands läns tidning att deras landsting hade 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. Och detta är ändå en av landets mindre regioner (hittar ingen ekonomisk statistik region för region, men befolkningsmässigt är de på 13:e plats av 21 regioner). Försökte kolla upp dessa siffror för Lunds universitet, men gav snart upp. När jag hittat en strategi för integrering av strategiska forskningsområden och sedan en till för kultursamverkan, båda på central nivå, insåg jag att vårt universitet förmodligen slår Västmanlands läns landsting med hästlängder. Kanske kunde en duktig kandidatstudent på Ekonomihögskolan eller Samhällsvetenskapliga fakultet räkna sig igenom detta?

Kjöller om forskningspolitiken

Har nu klämt ytterligare en bok, denna gång om forskningspolitiken. Om Halls bok var återhållsam trots nära nog skandalösa förhållanden inom innovationspolitiken så speglar Hanne Kjöllers bok mer förundran. Det handlar här alltså om en journalist som inte vet särskilt mycket om det svenska forskningssystemet, men som lagt ner mycket möda på att sätta sig in i det. Resultatet är en genomgång av det nationella och internationella forskningssystemens svagheter som är lättbegriplig och tydlig för någon som inte känner till något om dem. Men knappast särskilt upphetsande för den som redan är invigd i konstigheterna.

Kjöller utgår framför allt från villkoren inom klinisk forskning och drar utifrån det slutsatser om all forskning. I vissa fall blir det träffsäkert, i andra lite vid sidan av. Ta detta med huvudtesen. Forskare badar i pengar när de snarare skulle må bra av större konkurrens om medlen och mer samarbete inom forskningen. Och konkurrensen ska inte bara utgå från kriterier om kvalitativ forskning, utan också från relevanskriterier. Som sagt, som förslag på förbättringar inom klinisk forskning tror jag det är mitt i prick. Som förslag på hur exempelvis humaniora och samhällsvetenskap ska kunna stödjas är det nog mer tveksamt även om det även här finns anledning att klaga över oklara karriärstrukturer och bristande mobilitet.

Som sagt, som en introduktion till problemen inom forskningssystemet är boken utmärkt. Men som vederhäftig kritik finns en del svagheter i argumentationen. Att det ibland blir lite fel som när hon blandar ihop Vetenskapsrådet med Vetenskapsakademien (s. 40) kan jag leva med. Men när hon hävdar att Vetenskapsrådet informellt grundar bedömningen av ansökningar på tidskrifters impact factor (s. 156) är hon ute och cyklar. Tyvärr anges inte någon källa för påståendet. Kanske finns sådant inom klinisk forskning, men absolut inte inom humaniora eller samhällsvetenskap så det är en djupt orättvis beskyllning. På ett annat ställe blandar hon ihop utvärdering av forskning i Vetenskapsrådets förslag FOKUS från 2014 med Universitetskanslersämbetets utvärdering av högre utbildning (s. 116-117). Ja, så där ser det ut lite här och var. Helt och hållet vederhäftigt är det inte.

Just detta att stenhårt utgå från klinisk forskning skapar alltså problem även om mycket av det hon förfasas över också finns inom alla vetenskapsområden. Ett till exempel handlar om påståendet att antalet professorer och lärare med doktorsexamen ökat med ungefär 75 procent mellan 2001 och 2014 samtidigt som antalet studenter endast ökat med 10 procent, något som kanske stämmer på totalen (s. 103). Samtidigt bör det påpekas att humaniora och samhällsvetenskap idag står för 25 procent av kostnaderna för högre utbildning samtidigt som dessa ämnen studeras av 40 procent av studenterna och att antalet doktorander inom detta vetenskapsområde inte har gått upp alls. Kjöller drar all forskning över en kam när det egentligen är ganska olika förhållanden inom olika vetenskapsområden.

Boken innehåller också en del motsägelser. Bibliometriska måttstockar beskrivs som otillräckliga samtidigt som det är det som används för att visa att svensk forskning hamnat på efterkälken eftersom det inte finns andra mätmetoder enligt Kjöller. Mycket forskning beskrivs som irrelevant samtidigt som allmänrepresentationen i universitets och högskolors styrelser beskrivs som fullständigt bakvänt trots att den finns där just för att se till att forskningen som bedrivs är samverkansinriktad. Och hon framhåller att det är dumt att klumpa ihop all forskning inom ett och samma system samtidigt som hon själv projicerar klinisk forskning på alla andra vetenskapsområden. En del av detta är Kjöller medveten om, annat verkar hon inte riktigt tänkt på.

Analyserna är ibland också lite enkla. För tänk om socialdemokratisk forskningspolitik med mer fördelning av forskningsresurser till flera högskolor och nya universitet inte primärt har ett forskningspolitiskt syfte utan ett regionalpolitiskt. Där det för femtio år sedan fanns militärförläggningar som blev ventiler för fördelning av statsanslag till regionerna finns idag högskolor och nya universitet, faktiskt ofta nog i samma byggnader som övertagits av Akademiska hus. I så fall hamnar de politiska övervägandena i lite annat perspektiv. Jag säger inte att det är rätt, bara att den typer av aspekter också borde vara med i en analys av resursfördelningssystemet. Bara för att något kallas forskningspolitik är det inte säkert att det är det.

Nu tycker jag inte att allt detta gör så mycket i slutänden eftersom jag håller med om många av hennes slutsatser. Forskningsresultat borde vara öppet tillgängliga och forskare borde avkrävas mer internationellt samarbete med tydliga problemställningar som är relevanta. Det är hennes enkla recept som jag tror de flesta av oss skulle skriva under på.

Innovationspolitiken

En av mina favoritstatsvetare, Patrik Hall i Malmö, har kommit med en ny bok om svensk innovationspolitik. Enligt undertiteln ska det handla om innovationspolitikens historia i Sverige under hundra år . Och det gör det väl i och för sig även om den tidiga historien fram till 1990-talet och NUTEK:s bildande städas av ganska snabbt. Tonvikten ligger framför allt på de senaste 25 åren med programsatsningar genom NUTEK och Vinnova samt vad detta inneburit för regionala satsningar.

Källorna är delvis sekundärlitteratur som används väl. För gudarna ska veta att det finns ganska mycket skrivet om svensk innovationspolitik och ganska mycket bra dessutom. Till det kommer en del rapporter och utredningar från sent 1990-tal och framåt med början i "Forskning 2000" som blev rejält nedsablad när det begav sig. Sedan har Hall också intervjuat ett antal aktörer, från tjänstemän på departement och i myndigheter till generaldirektörer och utredare.

Resultatet har blivit en återhållsam beskrivning av utvecklingen av svensk innovationspolitik. Kanske inte så mycket nytt eller uppseendeväckande för den som är bevandrad inom fältet. Men ändå värdefull.

För genom att sammanställa sina och andras observationer tonar en bild fram av svensk innovationspolitik som stabilt svårstyrd med mängder av intressenter på flera olika nivåer. Ett politikområde som involverar och engagerar mängder av statliga myndigheter och nationella organ, regionala byråkratier och kommunala förvaltningar. Det enda som det är lite ont om inom detta policyfält för miljarder och åter miljarder varje år är företagen som ska stå för innovationerna. I namn av samverkan och innovationssystem ordnas möten och seminarier, konferenser och mingel med horder av policyprofessionella, tjänstemän och konsulter, samverkanstillfällen som endast ett fåtal inom näringslivet har tid och möjligheter att gå på.

Till slut ger Hall egentligen en ganska skandalös bild av hur fältet organiseras och hanteras. Här beskrivs en utveckling som kommit att innebära att innovationer inte är målet, utan samverkan i sig eftersom tron på att den leder till innovationer är så stark att mer inte verkar behövas. Och om någon skulle protestera mot allt snack och istället vilja satsa på konkret utvecklingsarbete så är risken påtaglig att resursflödena stryps med motiveringen att initiativet inte ger några konkreta samverkansvinster. Ett av de mer hårresande exemplena ut sekundärlitteraturen är när en region tar hjälp av en Vinnova närstående konsult för att deras ansökan om anslag ska formuleras på ett sätt som ligger i linje med gällande doktrin på myndigheten och inom fältet.

Det är bara att tilltalet och skrivsättet är så behärskat och utan åthävor att det sensationella har svårt att nå fram. Detta är förstås högst medvetet. Hall har skrivit en forskningsmonografi som kan användas i undervisning på avancerad nivå eller läsas av den som vill skaffa sig en överblick av fältet. Ytterligare en ambition är nog också att påverka beslutsfattare och aktörer inom innovationspolitiken för att få dem att skapa en mer praktiskt inriktad politik, mindre snack och mer verkstad är då huvudbudskapet.

För att lyckas med dessa föresatser är Hall tydlig, konkret och lågmäld precis som goda forskare tenderar att vara. Inte personlig, svepande eller sensationalistisk som det händer att journalisters debattböcker tenderar att bli. Nu är jag tyvärr rädd att effekten inte blir den avsedda utan att hans bok mer kommer att användas som kurslitteratur än för att förändra tingens ordning inom innovationspolitiken. Hoppas jag har fel för det vore synd. Mycket synd.

Struten och dess eftermäle

Efter ett långt sommarlov med två mastiga sakkunnigärenden som tidsfördriv och några småsaker har jag förra veckan avverkat fem heldagsmöten och två till denna vecka. Terminen har börjat. Mitt i allt detta slår det mig efter en diskussion på ett av heldagsmötena att Pam Fredmans beramade utredning från början av 2019, den så kallade Strut-utredningen, nu är helt bortglömd. Den bara sjönk. Efter en remissomgång som jag vill minnas som blandad försvann den för att inte dyka upp igen. Detta trots att UKÄ benämnde den som "viktig".

Sammanfattningsvis kan man säga att forskningsråd och andra finansiärer var kritiska samtidigt som lärosäten överlag var relativt positiva. Varför är inte svårt att förstå eftersom finansieringssystemet föreslogs förskjutas till fördel för universitet och högskolor på bekostnad av externfinansiering. På Vetenskapsrådet var man överlag oroade över nedskärningar både allmänna i ett svårt budgetläge och specifika med anledning av Strut-utredningen.

Sedan Vetenskapsrådets strategimöte på våren 2019 med planering för olika nedskärningsscenarier har läget förändrats. Visst slukar fortfarande olika forskningsinfrastrukturer pengar, både på hemmaplan och på kontinenten. Men Strut-utredningen har inte nämnts sedan juni förra året och nu i tisdags verkar det som om allt återställts. Då höll Liberalerna presskonferens där de berättade att stora satsningar kommer att göras på forskning och högre utbildning. Under de kommande åren tillförs forskning och högre utbildning dryga tre miljarder kronor enligt vad som utlovades. Och huvuddelen av dessa medel kanaliseras genom Vetenskapsrådet.

Vad har hänt kan man fråga? Tja, först ett januariavtal ungefär samtidigt som Strut-utredningen offentliggjordes och sen en coronapandemi som förstås har gjort sitt till eftersom en så kallad återstart nu sägs kunna gå också genom ett försvar av Sverige som forskningsnation. Så motiveras i alla fall satsningen. Lärdomen är i alla fall som vanligt att detta med strategidiskussioner ibland kan ha en högst begränsad betydelse. Bara något år senare är läget helt annorlunda och precis omvänt. Trots befarade besparingar på Vetenskapsrådet tillförs istället myndigheten betydande belopp under de kommande åren. Även basanslagen förstärks, men inte alls på samma nivå.

Den statliga forskningsfinansieringen förskjuts därmed ännu lite till från universitet och högskolor till forskningsråd och externfinansieringsgraden trycks upp ännu någon procentenhet. Trenden under de senaste decennierna håller i sig och förstärks. Strut-utredningen som föreslog ett brott kommer ingen längre ihåg bara ett drygt år efter remissrundan.

En otidsenlig historikers betraktelser (II)

En annan nära besläktad fråga (med den som jag funderade över i del I) som historiker ibland diskuterar är om historia ska skrivas med långa tidsperspektiv som då riskerar att renodla vissa tendenser och glömma de olika historiska sammanhangen som de förekom i. Eller om historiker istället ska fokusera på homogena tidsutsnitt. Inom teknik- och vetenskapshistoria är det knappast någon diskussion om att det är det senare man ska syssla med. Mången gammal förlegad teknik- och vetenskapshistoria är nämligen exempel på hur illa det kan gå om man studerar förändring långsiktigt.

Själv är jag dock inte lika säker. Jag har själv gjort långsiktiga studier som jag tyckt varit värdefulla eftersom de visar att liknande grundfrågor tycks återkomma i historien genom decennierna och seklerna. Många kolleger tycker nog jag har fel. De tycker att det inte är samma frågor utan olika frågor eftersom de kläs i andra begrepp och diskuteras i olika institutionella sammanhang. De kan inte jämföras genom historien.

Visst kan det finnas en poäng i detta. Men jag blir ändå lite bedrövad när jag läser en studie om hur ett visst forskningspolitiskt problemområde hanterades under något decennium på 1900-talet med resultat som passar som hand i handsken på en studie jag själv har gjort som handlar om hur samma problemområden (nåja.... mycket likartade då) hanterades under 300 år. Författaren känner till min studie för den är refererad vad gäller en detalj i en diskuterande fotnot, men hen använder den inte som en historisk ram. Något som hade varit fullt möjligt. Varför, undrar jag inför mig själv, och kan inte komma fram till något annat än att tendensen att göra sammanhangsinriktade studier utan att konstruera historiska samband över längre tidsperioder är så stark att man inte ens vågar ge det sammanhang man fördjupat sig i någon historisk ram eller relief. Det gör onekligen teknik- och vetenskapshistorien fattigare.

En otidsenlig historikers betraktelser (I)

Jag är historiker, till och med idéhistoriker. Och ska man vara riktigt specifik så är jag teknik- och vetenskapshistoriker. Det är min akademiska identitet. I grunden innebär det att jag är intresserad av förflutenhet. Precis som alla andra historiker. Ofta diskuterar historiker varför det är viktigt att syssla med förflutenhet.

Här finns förstås många olika svar. De har också alla tröskats genom åren. Många historiker anser dock att ett av skälen INTE är att de som sysslar med förflutna tilldragelser, till skillnad från andra humanister och samhällsvetare, sitter inne med facit. Att historiker vet vad som hände. Denna avgörande, kanske enda fördel, för historisk forskning anförs alltså sällan som något skäl att syssla med det som varit. Tvärtom avvisas det eftersom det skulle innebära att historiker riskerar att tillskriva historiska aktörer kunskap om framtiden som de inte hade, något som i så fall måste kallas en anakronistisk historieskrivning.

Exempelvis vet vi att röntgenstrålning upptäcktes av en tillfällighet och inte för att Röntgen letade efter ljus som gjorde det möjligt att se genom mjuk kroppsvävnad. Det var istället en oväntad konsekvens av hans upptäckt. En mer omedelbar konsekvens i Röntgens samtid var istället att hans upptäckt ytterligare eldade på intresset som odlades för det ockulta och det mystiska. Idag kan vi säga att den medicinska konsekvensen blev viktigare än den kulturella. Vi har ju facit. Men många historiker anser alltså att en sådan värdering vore fel eftersom det innebär att glömmer bort det historiska sammanhanget med intresset för ockultism. Jag tror att historiker samtidigt kan analysera det historiska sammanhanget och de långsiktiga konsekvenserna som två sidor av samma mynt och dessutom värdera de två sidornas betydelse för dagens villkor.

Själv har jag alltså alltid tyckt att historiker måste använda sina kunskaper om vad som hände sen för att utforma sina undersökningar och analyser och för att dra sina slutsatser. Till skillnad från andra humanister och samhällsvetare har vi i alla fall möjligheter att veta mer än de aktörer vi studerar och den kunskapen borde utnyttjas så långt vi bara kan utan att för den sakens skull övertolka deras handlingar.

Nu är jag inte helt ensam. Ibland kan man höra historiker tala om att en viss undersökning inte är lämplig eller historiskt relevant för att det ännu inte gått tillräckligt lång tid sedan den inträffade. Men en sån synpunkt betyder faktiskt inget annat än att vi inte har facit än och därför inte bör bedriva forskning om just detta.

Ett annat exempel på en plädering för historiska analyser som använder sig av ett facit är The History Manifesto (2014). Här är argumentet att långsiktiga historiska analyser behövs för att förstå vår samtid och dessutom skapa alternativa handlingsmöjligheter för att komma till rätta med problem som klimatförändringar, skuldbördor och avsaknad av globalt beslutsfattande. Tanken här är att aktuella problem ska studeras historiskt. Samma utgångspunkt gäller på Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.

I mina ögon blir det både rätt och fel på en och samma gång. Rätt eftersom vi, när vi formulerar historiska forskningsproblem, omöjligen kan lösgöra oss från vår egen samtid och problemen därför alltid blir mer eller mindre samtidsrelevanta. Hur mycket kan alltid diskuteras och beror slutligen på hur företeelser värderas. Men i den meningen är det omöjligt att inte vara samtidshistorisk.

Men samtidigt blir det fel om vi programmatiskt ska syssla med problem som bedöms som särskilt viktiga idag av människor som inte är historiker. Historiska analyser som utgår från dagens situation och liksom letar sig tillbaka genom historien för att undersöka hur problemet uppkommit och hur det har diskuterats och hanterats riskerar att verkligen bli anakronistiska. De riskerar att betrakta röntgenstrålning som ett naturfenomen med bara en konsekvens, den medicinska, eftersom det endast är den vi kan se idag.

Lån eller bidrag

Ingen har nog missat debatten om EU:s stöd i samband med coronapandemin. Det handlar om att EU ska låna upp pengar med budgeten som säkerhet, pengar som sedan via en fond ska kunna betalas ut till medlemsländer i form av två tredjedelar bidrag och en tredjedel lån till olika insatser. Summorna är förstås extrema som alltid nu för tiden, tror det handlade om totalt 750 miljarder euro om jag fick alla nollorna på rätt plats.

Debatten har framför allt handlat om det nya i att EU lånar upp pengar direkt istället för att förlita sig på medlemsländernas bidrag samt om det är en vettig fördelning att så mycket betalas ut som bidrag och så lite som lån. I debatten har jag dock inte hört en enda stavelse om de olika medlemsländernas skattetryck, något som aldrig verkar diskuteras i EU-sammanhang av någon konstig anledning. Nu är jag inte ekonom och kan förstås har missförstått något. Men som jag ser det är det knappast vettigt att länder med högre skattetryck ger av sina skattemedel till länder med lägre skattetryck. Den första rimliga åtgärden vore ju att medlemsländer med lågt skattetryck och i behov av medel höjer inhemska skatter för att tillgodose sina behov.

Nu inser jag i och för sig att frågan kan vara mer komplicerad. Att bruttonationalprodukten kan spela in och många andra förhållanden. Men ändå så diskuteras detta med olika skattetryck förvånansvärt lite i debatten. Om man till exempel skulle titta lite på de länder som drabbats av coronapandemin så har Spanien ett klart lägre skattetryck än Sverige och Danmark, men inte Italien. Rimligen borde det få konsekvenser för dessa länders möjligheter att få tillgång till direktstöd eller lån från den fond som EU planerar att bygga upp.

Regionala rekommendationer

Jag måste tyvärr igen ta upp frågan om regionala rekommendationer för att hindra smittspridning. Första gången jag skrev om detta var i slutet av april. Återkom till frågan i mitten av maj och nu i slutet av maj har fortfarande inget hänt. Jag har hittills skrivit om gymnasieskolorna i Skåne som jag tror borde kunna öppnas med tanke på hur låg smittspridningen här är.

Det som jag tycker är så märkligt är att ingen annan tagit upp saken till diskussion. Visst har Sveriges hantering debatterats, men all kritik har handlat om att åtgärderna varit för milda och otillräckliga. Ingen enda röst har hittills höjts för att lätta på rekommendationer regionalt eller lokalt. Inte ens i de regioner som inte varit särskilt drabbade som Skåne.

När det nu till slut händer är det i riksmedia. I dagens P1-Morgon förs frågan äntligen fram genom att en representant för Kronobergs län påpekar att det hade varit bättre om de haft lättare rekommendationer där eftersom det nu börjar bli svårt att motivera människor till hemarbeta m.m. när smittspridningen faktiskt till slut ökar regionalt. Det börjar alltså till slut röra på sig i debatten, och inte bara om när elitfotbollen kan sparka igång. I gårdagens Studio 1 diskuterades dessutom problemen med att gymnasieelever nu stannat hemma i två månader och hur det drabbar dem.

Här finns förstås motargument som att det är krångligt för människor att ha olika rekommendationer i olika delar av landet (vi är dummare exempelvis finnar) eller att det kan vara svårt att följa smittspridningen så noga regionalt som behövs för att införa restriktioner när det faktiskt krävs. Samtidigt var Kronobergaren inne på något spännande när han spekulerade i att regionala rekommendationer kunde komma att införas när smittspridningen i Stockholm minskar samtidigt som den kanske ökar i andra delar av landet. Men att det då handlar om att lätta på restriktioner endast i Stockholm. Ingen omöjlig utveckling som i så fall ännu en gång skulle visa på de mediala och politiska perspektiven. Vi får väl se.

Disputation digitalt

Första gången jag var med på en disputation digitalt var för några veckor sedan. Det fungerade utmärkt, men tyvärr var jag tvungen att avvika efter bara någon kvart eftersom jag själv hade undervisning. Idag kunde jag vara med på en hel disputation i Uppsala digitalt. Erfarenheten var positiv trots vissa tekniska problem. Inte bara kunde jag vara med utan att behöva resa 70 mil enkel resa. Under hela akten kunde jag dessutom vara ute i trädgården, handla mat, hänga tvätt m.m. Zoom-appen i mobilen och trådlösa hörlurar ger total frihet samtidigt som hela disputationen kan följas utan problem. Detta är nog framtiden även efter när denna isolering är över.

Smittskyddet

För dryga två veckor sedan ifrågasatte jag att rekommendationerna inte ändrades så att gymnaiser i Skåne kunde öppnas. Sedan dess har inget hänt. Frankrike kommer att öppna gymnasierna på måndag, andra länder har redan gjort det eller kommer inom kort att göra det. I Sverige finns inga planer på att släppa på rekommendationerna att inte bedriva annan undervisning än digital på gymnasierna förutom vissa undantag som gäller yrkesutbildningar och elever med särskilda behov. Inte ens verkar det finnas planer på att släppa dessa rekommendationer regionalt, exempelvis i Skåne där smittspridningen har varit mindre än till och med i Danmark. Jag har frågat ett antal läkare om detta och de kan inte anföra skäl till att dessa rekommendationer hålls kvar för Skåne andra än att vi vet väldigt lite om hur smittspridningen fungerar.

Samtidigt börjar allt fler länder att bestämma datum för när elitfotboll kan börja spelas inför tomma läktare. Men inte i Sverige. Även i detta fall verkar det inte finnas några planer på att häva rekommendationerna eller göra undantag trots att argument verkar saknas andra än att all idrott ska behandlas lika... varför då?

I takt med att svenska restriktioner och rekommendationer kvarstår börjar den svenska hanteringen av pandemin  framstå som allt mer misslyckad. Samtidigt som olika länder i Europa anger datum för att när olika restriktioner kommer att släppas händer i Sverige ingenting trots att antalet intensivvårdade minskar i Stockholm och i Västra Götaland och samtidigt som den ligger kvar på relativt låga nivåer i övriga delar av landet. Om vi inte nu kan börja planera för att släppa på vissa restriktioner undrar man vad som krävs. Just detta är också ett problem, att Folkhälsomyndigheten inte kan ange någon tydlig och klar målbild som ska vara uppfylld för att man ska ändra rekommendationerna. Sådana formuleras och följs i nästan all offentlig verksamhet som jag känner till.

Men alltså inte här. Förmodligen handlar det om att vi vet för lite om hur smittspridningen går till i detta fall. Eller så är det så enkelt att målbilden att Socialdemokraterna ska ha stöd av minst 40 procent av befolkningen inte kan uttalas offentligt. I alla fall inte av Folkhälsomyndigheten.

Äntligen en ny skrift från Kansli HT

En ny skrift från Kansli HT har lämnat tryckpressarna. Imponerande att arbeta med så aktuella frågor, något som onekligen tyder på ett snabbt fotarbete. Nu bör man också nämna att krishanteringsplanen beslutades redan i november 2018. Föredömligt förutsägande och också tillräckligt bra uppenbarligen för att kunna ligga till grund för en helt ny liten skrift. Nu vet vi vad vi ska göra.

Skånes gymnasier, och Frankrikes

Idag rapporteras att man i Frankrike har för avsikt att öppna gymnasierna 18 maj, om knappa tre veckor alltså. Det får en att undra varför gymnasierna i Skåne inte också kan öppnas. Här är smittspridningen relativt låg och har som det verkar inte kommit igång än. Ändå har gymnasierna i regionen varit stängda i en månad. Frågan är om inte Folkhälsomyndigheten kunde utfärda regionala rekommendationer istället för nationella eftersom läget är så diversifierat i landet. I Skåne har konstaterats ungefär en tiondel av fallen i Stockholm trots en motsvarande folkmängd (om än mer utstpridd). Tanken skulle i så fall vara att öppna gymnasierna i Skåne (eller egentligen häva just den rekommendationen för Region Skåne) eftersom åtgärden drabbar så många trots att skälen lite kan ifrågasättas. Skulle smittspridningen sedan öka kan man ju snabbt stänga gymnasierna igen.

Eller så gör man som i Frankrike och kräver att eleverna har munskydd. De kanske kan behållas även efter pandemin.

Distansundervisning 1711

En kollega påminde om pesten 1711 och hur man då löste problemet med smittspridning i Lund. Man la helt enkelt ner all undervisning. Endast en lärare, Andreas Rydelius som var professor i logik och metafysik (vart tog den lärartjänsten vägen?), fortsatte. Enligt ett biografiskt lexikon från 1840-talet löste han problemet genom att dra "omkring från ort till ort, samlande omkring sig en hop studenter". Så såg den tidens distansundervisning ut. Tänk på det nästa gång du kopplar upp dig på zoom.

Jag är sjuk!

Plötsligt har alla blivit antropologer. Vi funderar över olika kulturella system och institutionella åtgärder lika mycket som vi observerar varandras beteenden. Den enda skillnaden är väl att det över hela alltet ligger en sällsynt tjock moralisk dimma. —Borde inte du stanna hemma med den där hostan?... —Ska du verkligen resa till Helsingborg i detta läge?

Samtidigt diskuteras oavbrutet händelseutvecklingen och nästa steg. Alla aspekter har lyfts fram av journalister och kommentatorer. Själv ägnar jag mig åt att försöka förutsäga nästa dags nya vinkel. Hittills har jag väl träffat lika rätt som en chimpans på aktiemarknaden. Ganska bra med andra ord.

Min gissning idag för morgondagens kommentarsfält är insikten om vad alla sjukskrivna kan betyda. På daghem, skolor och mängder med andra inrättningar visar det sig nu att sjuktalen skjuter i höjden. Samtidigt kan bara en bråkdel av dessa hänföras till VIRUSET. Vad det handlar om är förstås rekommendationen att stanna hemma så fort man känner minsta lilla skrap i halsen, minsta lilla förhöjda flöde i kranen. Med sådana åthutningar måste väldigt många avstå från att gå till jobbet med konsekvensen att sjuktalen drar upp mot tvåsiffriga procenttal trots att vi passerat vabruari för länge sen. Morgondagens kommentar (om jag inte missat att någon redan tagit upp det) handlar förstås om vad detta säger om hur benägna vi är att arbeta som vanligt trots småskavanker. Mörkertalen för sjukskrivna verkar vara minst lika högt som för rapporterade sexuella trakasserier på vårt universitet.

Nu tillhör jag alla dessa som faktiskt har fått något i halsen. Ingen feber, men en hostning i armvecket blir det då och då. Och självklart lyder jag och stannar hemma. Nu är ju det tack och lov problemfritt för en lärare och forskare med sanktion att undervisa och ha möten på länk. Men det klart att jag ändå oroar mig lite för vad studenterna ska tycka om jag kanske råkar nysa till senare under dagens föreläsning. Även om det är länk kan jag ju uppfattas som oansvarig, ett dåligt föredöme för studenterna. En harkling har nästan blivit etiskt tveksamt, något att skämmas över värre än en olämplig affisch bakom ryggen i den virtuella lärosalen.

Att besöka sin mamma

Min mamman har just i dagarna fått plats på ett ålderdomshem i Stockholm. I helgen var jag där för att hälsa på henne. Självklart fanns här restriktioner. I Stockholms stad gäller att alla besök som inte är nödvändiga ska man avstå ifrån. Nödvändiga besök anses sådana vara om någon boende på hemmet är sjuk, allt annat är upp till personalens bedömningar. I alla fall gick jag dit och blev faktiskt insläppt eftersom jag kommit så långväga ifrån. Det var verkligen snällt av dem. Självklart spritade jag händer och tog inte någon i hand förutom min mamma som var beredd på riskerna med en kram. I alla fall är jag glad över att personalen där var så tillmötesgående och vänliga att de riskerade ett besök trots att hela huset är fyllt med personer i riskgrupperna.

Baertling på SEB

Hade idag ett ärende till banken SEB på Lilla Fiskargatan och kunde notera två inramade Baertling-tryck i ett av de tomma mötesrummen med öppen dörr. Båda var första tryck i serier om 250 så de måste nog vara värda en del. Mer intressant var ändå att båda hängde upp och ner. Typiskt bankmänniskor.

Att inte veta

Ibland blir man lite förundrad. Upptäckte idag att någon i Linköping disputerat på en avhandling i slutet av maj förra året om olika framtidsutsikter för ESS. Jag hade hört talas om att någon höll på med detta i Linköping och tror jag till och med träffat doktoranden för några år sedan då han påbörjat projektet, men sedan inte hört något mer. Upptäckte i alla fall nu i inledningskapitlet att avhandlingsprojektet började med att han hittade en antologi om ESS som jag varit med och redigerat för sex-sju år sedan och att han sedan använder delar av denna antologi som ett av flera framtidsscenarier. Kul förstås, men också märkligt att varken doktoranden eller någon av hans handledare hört av sig och berättat om detta kan jag tycka. Lika märkligt att ingen skickat avhandlingen eller att varken jag eller min medredaktör eller någon annan i projektet såvitt jag vet engagerats som opponent på något seminarium eller disputation eller varit med i betygsnämnden (fast detta sista har inte gått att kolla enkelt).

Nu kan man förstås inte kräva att folk ska hålla en underrättad om olika saker, de kan ju faktiskt inte veta vilka som är intresserade. Tvärtom är det ju jag som intresserad forskare som bör hålla koll på fältet, vilka som publicerar sig och var. Och det försöker jag förstås med. Men ibland kan det vara svårt och det gäller kanske just monografier som denna avhandling, där de olika bibliografiska verktygen inte alltid fungerar så bra. Så visst, jag har mig själv att skylla.

Men kan samtidigt inte låta bli att förundras över den kultur, den forskarutbildning, som lär en doktorand att hen inte ska höra av sig till forskare på närliggande universitet som inspirerat den egna analysen. Är inte detta väldigt lågt hängande frukt? Eller handlar det istället om att undvika potentiellt kritiska läsare? Ingen aning faktiskt, men hoppas att detta är ett undantag. Själv försöker jag alltid förmå doktorander att ta kontakt och meddela sig med kolleger vars forskningsinsatser, starka eller svaga, inspirerat till och används i avhandlingsprojektet. Det tycker jag är en dygd.

Administrationen i siffror

Har upptäckt Kuben, alltså ett av universitetets ekonomi- och personalhanteringssystem. En skatt av information om fördelning av pengar och personal över hela universitetet. Märkligt att man ser så lite av den i årsrapporter och andra dokument. En sak som man kan intressera sig för är exempelvis hur mycket administrativ personal det finns på olika fakulteter. Här en tabell över administrativ personal som andel av samtlig personal på olika fakulteter (här räknas inte bibliotekspersonal eller teknisk personal som administration utan ingår i nämnarens samtlig personal):

Universitetet som helhet 23,1 procent

Ekonomihögskolan  23,3 procent
HT                            19,8 procent
Sam. fak.                  19,7 procent
Med. fak.                  18,0 procent
Juridicum                 16,3 procent
LTH                          16,0 procent
Nat. fak.                   11,5 procent

Det som sticker ut är förstås att de torra fakulteterna har högre andel administrativ personal än de våta (med medicinare och jurister som enda undantaget) trots att externa medel brukar anges som det som drar upp de administrativa kostnaderna, något som de torra ju normalt har betydligt mindre av än de våta. Att medicinare ligger relativt högt har förmodligen att göra med alla de regler som tack och lov styr medicinsk forskning. Det är i alla fall min gissning.

Några slutsatser kan nog också dras. Ekonomihögskolan bör absolut se över sin administration, den verkar väl utvecklad. Detsamma gäller nog HT-fakulteterna och Samhällsvetenskaplig fakultet, om än i lite mindre utsträckning. Den gemensamma centrala universitetsförvaltningen, administration och teknisk personal, utgör 11 procent av alla anställda på universitetet. Tar man däremot all administrativ och teknisk personal samt bibliotekspersonal över hela universitetet utgör de sammanlagt 35 procent av universitetets anställda. Det är förstås något att fundera över det med.

Hund på spåret

Åker tåg från Stockholm mot Lund och har planerat att komma fram i tid för att kunna leda ett forskningsseminarium som börjar kl. tre. Men vad händer. Tåget bromsar in någonstans i sörmländska skogarna och stannar någon minut. Tågföraren meddelar att man nu måste köra med reducerad hastighet eftersom en hund befinner sig på spåret. Sagt och gjort. Vi kryper fram ett tag och är 15 minuter sena i Norrköping på grund av detta. I Linköping blir det 19 minuter och hur mycket det hinner bli till Lund återstår att se.

Men frågan inställer sig... var går gränsen för SJ att bromsa tågen och försena cirka 500 personer på väg genom riket? Att man tar det lugnt när människor olagligen befinner sig på spårområdet kan jag acceptera och till och med applådera. Men djur? Jo, älgar, kor och hästar bör man förstås visa respekt, men inte för deras skull, utan för tågens, personalens och passagerarnas. Men mindre djur som dessutom inte är fridlysta? Skulle vi ha bromsat in för ett lo? Eller för en bondkatt? Jag får väl kolla med SJ:s kundcenter som den rättshaverist jag uppenbarligen är.

Fältanteckningar från ett personalmöte

Igår var det personalmöte på institutionen och ett nytt klimatråd presenterade sina planer på en ny klimatpolicy för institutionen som verkar blir en resepolicy eftersom över 90 procent av koldioxidutsläppen i verksamheten enligt LUCSUS härrör från tjänsteresor. I klimatrådet satt tre personer. Med på mötena var också en doktorand som skulle studera arbetet med deltagande observation som en del i sin avhandling om akademikers aktivism i klimatfrågan om jag förstod det rätt. På personalmötet satt doktoranden med och förde även här fältanteckningar.

Tja kan man tycka. Inte så mycket att bry sig om. I synnerhet som doktorandens roll klargjordes tidigt i presentationen av klimatrådets arbete och doktoranden dessutom fick någon minut att berätta om sitt avhandlingsarbete. Det var transparent.

Själv gjorde jag också en observation. Vår institution består av flera ämnen, ett av de större är det som doktoranden går sin forskarutbildning i. På personalmötena deltar ofta representanter för ämnet i diskussionerna. När klimatarbetet nu diskuterades kom dock inga inlägg alls från avdelningens anställda. Det framstår som nära nog unikt i personalmötessammanhang. Kanske innebar deltagande observation att diskussionen begränsades på ett olyckligt sätt.

I alla händelser skulle i alla fall klimatrådet arbeta under våren med att ta fram en klimatpolicy som ska presenteras för oss anställda i augusti. Man får hoppas att mötet i augusti kan genomföras utan deltagande observation så att samtliga anställda kan känna att de kan uttrycka sina åsikter utan att riskera att hamna under lupp i en avhandling om några år. Samtidigt kommer det nog vara för sent att påverka policyn då i augusti eftersom arbetet pågått i åtta månader och innehållet säkerligen kommer att vara väl förankrat i ledningen och kanske också styrelsen.

Personligen anser jag att det är fel att tillåta en doktorand arbeta med deltagande observation på ett personalmöte som är de anställdas enda möjlighet att lufta sina åsikter i olika frågor. Visst kan det gå bra i olika grupper där deltagandet är frivilligt. Men att det ska ske på personalmöten där deltagandet dessutom påverkar lönesättningen tycker jag är olyckligt. Helt fel faktiskt.

Wallbergs bok om Macchiarini-affären

Har just läst förre KI-rektorn Harriet Wallbergs bok om Macchiarini-affären, spännande och intressant på många sätt. Och visst är det konstigt att hon tvingades gå som universitetskansler 2016 för att ha varit högsta ansvariga för rekryteringen av Macchiarini i sin egenskap som rektor för KI 2010. Redan när hon tvingades avgå 2016 hade den närmast ansvariga rektorn Anders Hamsten slutat sitt uppdrag självmant liksom styrelseordförande Lars Leijonborg. Ändå pekades hon ut i Sten Heckschers utredning som ansvarig för rekryteringen med konsekvensen att hon fick gå från sitt dåvarande uppdrag som universitetskansler med motiveringen att hon med bakgrund som KI-rektor inte med fullt förtroende kunde fortsätta som högst ansvarig för tillsynen av universiteten och högskolorna.

Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?

Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.

Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.

Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera.  Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.

Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.

Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.

Arkivhandlingar

Är man historiker hamnar då och då i sällskap med arkivarier, egentligen alldeles för sällan. Mig hände det igen igår. Arkivarien och jag kom att tala om varför olika material arkiverades och hur de sedan användes. Hon påpekade att kanske 80 procent eller mer av allt arkivmaterial används på ett helt annat sätt än en gång avsett när det arkiverades.

Exemplen flödar över. Kyrkobokföringen som skapades för att lättare kunna beskatta befolkningen och skriva ut soldater används idag av släktforskare, något som förstås inte var påtänkt på 1600-talet när kyrkobokföringen introducerades. Rättegångsmaterial från tidigmodern tid har sedan 1970-talet i allt högre utsträckning använts av historiker som intresserar sig för allmogens livsvärldar, något som sällan eller aldrig är möjligt att komma åt på andra sätt av den enkla anledning att det saknas material (det som kallas data bland naturvetare och medicinare). På samma sätt är det med materialtyp efter materialtyp. Det är med andra ord egentligen omöjligt att besvara frågan om varför viss dokumentation ska arkiveras. Vi vet helt enkelt inte hur den framtida användningen kan komma att se ut.

Nästa fråga som inställer sig är förstås hur mycket av allt arkiverat material som faktiskt kommer till användning. Är det hälften eller betydligt mer eller betydligt mindre? Jag känner inte till om det finns några studier om detta, men det vore förstås intressant att ta reda på liksom om det går att karaktärisera vilka typer av material som kommer till användning och vilka typer som inte gör det. Men med tanke på att det är principiellt extremt svårt att förutsäga hur arkivmaterial används är det förstås också svårt att ta karaktärisera potentiellt använt och oanvänt arkivmaterial. Dessutom är förstås tidsaspekten avgörande här och om perspektiven är mycket långa, mer än hundratals år, ökar chanserna att ett arkiverat material kommer till användning liksom att det används på ett sätt som aldrig var avsett när det en gång arkiverades.

Kränkande särbehandling

I dagens Godmorgon världen är Göran Rosenberg som vanligt krönikör. Denna gång behandlar han kränkande särbehandling och nämner både Lunds och Uppsala universitet som exempel på arbetsgivare som har orimliga krav när det gäller hanteringen av sådana fall. Rosenberg vänder sig med rätta mot universitetens bestämmelser om att anmälningar om kränkande särbehandling med automatik måste utredas oavsett innehåll eller tillförlitlighet. Han hävdar att bara för att någon upplever sig kränkt så måste inte någon kränkning ha ägt rum och att det ofta finns betydligt enklare och effektivare sätt att hantera kränkningar som att få parterna att sätta sig ner och diskutera igenom saken.

Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.

Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.

I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.

Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.