En otidsenlig historikers betraktelser (I)

Jag är historiker, till och med idéhistoriker. Och ska man vara riktigt specifik så är jag teknik- och vetenskapshistoriker. Det är min akademiska identitet. I grunden innebär det att jag är intresserad av förflutenhet. Precis som alla andra historiker. Ofta diskuterar historiker varför det är viktigt att syssla med förflutenhet.

Här finns förstås många olika svar. De har också alla tröskats genom åren. Många historiker anser dock att ett av skälen INTE är att de som sysslar med förflutna tilldragelser, till skillnad från andra humanister och samhällsvetare, sitter inne med facit. Att historiker vet vad som hände. Denna avgörande, kanske enda fördel, för historisk forskning anförs alltså sällan som något skäl att syssla med det som varit. Tvärtom avvisas det eftersom det skulle innebära att historiker riskerar att tillskriva historiska aktörer kunskap om framtiden som de inte hade, något som i så fall måste kallas en anakronistisk historieskrivning.

Exempelvis vet vi att röntgenstrålning upptäcktes av en tillfällighet och inte för att Röntgen letade efter ljus som gjorde det möjligt att se genom mjuk kroppsvävnad. Det var istället en oväntad konsekvens av hans upptäckt. En mer omedelbar konsekvens i Röntgens samtid var istället att hans upptäckt ytterligare eldade på intresset som odlades för det ockulta och det mystiska. Idag kan vi säga att den medicinska konsekvensen blev viktigare än den kulturella. Vi har ju facit. Men många historiker anser alltså att en sådan värdering vore fel eftersom det innebär att glömmer bort det historiska sammanhanget med intresset för ockultism. Jag tror att historiker samtidigt kan analysera det historiska sammanhanget och de långsiktiga konsekvenserna som två sidor av samma mynt och dessutom värdera de två sidornas betydelse för dagens villkor.

Själv har jag alltså alltid tyckt att historiker måste använda sina kunskaper om vad som hände sen för att utforma sina undersökningar och analyser och för att dra sina slutsatser. Till skillnad från andra humanister och samhällsvetare har vi i alla fall möjligheter att veta mer än de aktörer vi studerar och den kunskapen borde utnyttjas så långt vi bara kan utan att för den sakens skull övertolka deras handlingar.

Nu är jag inte helt ensam. Ibland kan man höra historiker tala om att en viss undersökning inte är lämplig eller historiskt relevant för att det ännu inte gått tillräckligt lång tid sedan den inträffade. Men en sån synpunkt betyder faktiskt inget annat än att vi inte har facit än och därför inte bör bedriva forskning om just detta.

Ett annat exempel på en plädering för historiska analyser som använder sig av ett facit är The History Manifesto (2014). Här är argumentet att långsiktiga historiska analyser behövs för att förstå vår samtid och dessutom skapa alternativa handlingsmöjligheter för att komma till rätta med problem som klimatförändringar, skuldbördor och avsaknad av globalt beslutsfattande. Tanken här är att aktuella problem ska studeras historiskt. Samma utgångspunkt gäller på Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.

I mina ögon blir det både rätt och fel på en och samma gång. Rätt eftersom vi, när vi formulerar historiska forskningsproblem, omöjligen kan lösgöra oss från vår egen samtid och problemen därför alltid blir mer eller mindre samtidsrelevanta. Hur mycket kan alltid diskuteras och beror slutligen på hur företeelser värderas. Men i den meningen är det omöjligt att inte vara samtidshistorisk.

Men samtidigt blir det fel om vi programmatiskt ska syssla med problem som bedöms som särskilt viktiga idag av människor som inte är historiker. Historiska analyser som utgår från dagens situation och liksom letar sig tillbaka genom historien för att undersöka hur problemet uppkommit och hur det har diskuterats och hanterats riskerar att verkligen bli anakronistiska. De riskerar att betrakta röntgenstrålning som ett naturfenomen med bara en konsekvens, den medicinska, eftersom det endast är den vi kan se idag.