Wallbergs bok om Macchiarini-affären

Har just läst förre KI-rektorn Harriet Wallbergs bok om Macchiarini-affären, spännande och intressant på många sätt. Och visst är det konstigt att hon tvingades gå som universitetskansler 2016 för att ha varit högsta ansvariga för rekryteringen av Macchiarini i sin egenskap som rektor för KI 2010. Redan när hon tvingades avgå 2016 hade den närmast ansvariga rektorn Anders Hamsten slutat sitt uppdrag självmant liksom styrelseordförande Lars Leijonborg. Ändå pekades hon ut i Sten Heckschers utredning som ansvarig för rekryteringen med konsekvensen att hon fick gå från sitt dåvarande uppdrag som universitetskansler med motiveringen att hon med bakgrund som KI-rektor inte med fullt förtroende kunde fortsätta som högst ansvarig för tillsynen av universiteten och högskolorna.

Klart att detta är uppseendeväckande. Och många kunniga och pålitliga personer passerar genom boken i en vittneskavalkad till stöd för Wallberg och mot de orättvisa anklagelserna i Heckschers utredning. Utan tvekan finns där konstigheter och felaktiga uppgifter. Och visst är det väl orimligt att en universitetskansler tvingas gå från sin tjänst med hänvisning till ett formellt beslut hon fattade flera år tillbaka i tiden. För det formella beslutet att anställa Macchiarini som gästprofessor vid Karolinska institutet fattade ju Wallberg även om hon som gängse ordning är inte var inblandad i rekryteringen och sakkunnigbedömningen av honom trots att hon anklagas för det i rapporten. Hon var ju i slutänden trots det högsta ansvariga för beslutet som fattades 2010 innan Macchiarini fällts för forskningsfusk. Men som sagt, det är märkligt att hon var tvungen att gå från en annan tjänst sex år senare för den sakens skull. Varför räckte det inte att hennes efterträdare som rektor och dåvarande styrelseordförande, båda redan avgått? Varför måste Heckschers rapport leda till ytterligare avsked även när det gällde någon som inte längre innehade någon ledningsfunktion på Karolinska, men haft det innan anklagelserna mot Macchiarini om forskningsfusk blev mer omfattande och som dessutom anmält honom till Karolinska institutets Etikråd när hon fick in en första anmälan mot honom i december 2012?

Intrycket är att Heckschers utredning tvunget behövde följas av ytterligare åtgärder för att ge Karolinska institutet ökad trovärdighet. I och med att utredningen relativt ensidigt och på felaktiga grunder fokuserade på Wallbergs insatser som dessutom beskrevs på ett felaktigt sätt blev hon en syndabock. Det står helt klart efter en genomläsning av boken. Utan tvekan är det märkligt att Heckschers utredning fokuserar på rekryteringen av Macchiarini när det verkliga problemet var att så lite gjordes när det började komma in allt fler anklagelser mot honom om forskningsfusk, och så sent. Men då hade som sagt Wallberg redan slutat och den som var ansvarig för dessa tillkortakommanden, rektor Hamsten, avgått. Kort sagt, i sak är hennes bok övertygande.

Men det finns annat som gör att man börjar fundera. Ett viktigt tema i boken, kanske det allra viktigaste, är att ledningen för Karolinska 2016-2018, mellan skål och vägg erkände att det är fullt med fel i Heckschers utredningsrapport, men ändå offentligt vägrade påtala dessa felaktigheter trots att de orättvist drabbat en före detta rektor. Att det handlar om just ett universitet är särskilt graverande eftersom just dessa institutioner förväntas stå upp för sanningen även när den är obekväm eller inte faller utomstående intressen som regering eller näringsliv på läppen. Med denna typ av högtravande formuleringar gäller det man själv inte begår några misstag.

Och visst är Wallberg mycket noga med att referera källor och ange vilka som säger vad. Men ändå blir det tyvärr lite tokigt ibland. Ofta för att hon, eller egentligen hon och hennes skrivarkollega Kristina Appelqvist, litar lite för mycket på olika auktoriteter som de talar med. Ett exempel är den mycket betrodde och kunnige juristen Anders Stening som uttalar sig trovärdigt om Heckschers rapport och konstaterar att den är ett justitiemord. Men han citeras också på följande sätt: "Jag trodde helt enkelt inte på uppgifterna om att hon [Wallberg] skulle ha varit personligt engagerad för att ta dit Macchiarini. Akademin fungerar inte på det viset, att en rektor håller på och laborerar med enskilda individer. I synnerhet inte en gästprofessor." (sid. 268). Det stämmer naturligtvis i teorin och det finns ingen anledning att Wallberg skulle ha engagerat sig för Macchiarini som påstås i Heckschers utredning. Men det är knappast någon allmän regel utan undantag inom akademin. För visst har det hänt och händer allt jämt att rektorer engagerar sig för att enskilda individer anställs som gästprofessorer. Jag känner i alla fall till ett fall, men inte på Lunds universitet. Det är ett märkligt uttalande av någon som är expert på högskola och universitet. Min gissning är att Stening syftar på hur det ska gå till idealt, men att han inte tillräckligt tydligt framhåller att det naturligtvis i praktiken kan finnas avsteg även om det inte är att rekommendera.  Hur som helst går det inte av princip utesluta att en rektor varit inblandad i rekryteringen av en gästprofessor, tyvärr.

Ett annat fel som jag som idéhistoriker reagerar på är uttalandet av en tidigare dekan vid Harvard University om att universiteten historiskt inte bara haft som uppgift att skapa och sprida kunskap, "utan också att skapa en miljö som skyddar forskare från yttre påverkan" (sid. 301). Nej, det stämmer inte alls, inte i närheten. Det är inte att rekommendera att förlita sig på expertis på ett område när de uttalar sig om något helt annat. Det gäller även väl betrodda kolleger på Harvard. Diskussionen fortsätter och Wallberg och hennes Harvard-kollega kommer fram till "att yttrandefriheten för akademiker urholkats, trots att det var den ursprungliga tanken med universiteten." (sid. 303) Nej, nej, nej. Det var verkligen inte den ursprungliga tanken med universiteten.

Vad jag tror detta är ett tecken på är en typ av självsäkerhet och självtillräcklighet som många framstående medicinare tyvärr drabbas av, och säkert andra också. Att man genom sina egna framgångar ibland kan övertyga sig själv om att den egna förmågan räcker för att korrekt bedöma förhållanden samt vad som kan och bör göras i olika sammanhang, även om det inte handlar om det egna specialområdet. Ett annat tecken på det är att sammansättningen av Etikrådet vid Karolinska institutet under den tiden Harriet Wallberg var rektor där och fram till en bra bit in på 2016. Såvitt jag kunnat utröna bestod det av sex personer varav fyra var medicinare, en var praktisk filosof anställd vid KI samt Göran Lambertz som 2006 utrett utredningarna om Thomas Quick och inte funnit anledning att granska dessa ytterligare, en hållning han fortsatte hävda vidare fram till 2016 då han avgick ur Etikrådet. Kanske är det samma självtillräcklighet som gjorde att Macchiarini kunde fortsätta sin verksamhet vid Karolinska institutet trots allt fler anklagelser om forskningsfusk. Och det var verkligen inte Harriet Wallbergs fel.