Kränkande särbehandling

I dagens Godmorgon världen är Göran Rosenberg som vanligt krönikör. Denna gång behandlar han kränkande särbehandling och nämner både Lunds och Uppsala universitet som exempel på arbetsgivare som har orimliga krav när det gäller hanteringen av sådana fall. Rosenberg vänder sig med rätta mot universitetens bestämmelser om att anmälningar om kränkande särbehandling med automatik måste utredas oavsett innehåll eller tillförlitlighet. Han hävdar att bara för att någon upplever sig kränkt så måste inte någon kränkning ha ägt rum och att det ofta finns betydligt enklare och effektivare sätt att hantera kränkningar som att få parterna att sätta sig ner och diskutera igenom saken.

Jag håller helt och hållet med Rosenberg. Kraven på att utreda anmälningar om kränkande särbehandlingar går alldeles för långt. Det säger jag inte minst för att jag själv en gång tillsammans med en kollega blivit anmäld för kränkande särbehandling. Det var nu mer än tio år sedan och inte på Lunds universitet. Men i alla fall. Vårt försvar i utredningen som gjordes var förstås samma sak som det som Rosenberg anför. Bara det faktum att anmälaren känt sig kränkt medförde inte att vi agerat kränkande. Vi beklagade förstås anmälarens upplevelse, men kunde inte gå med på att det fanns grund för anklagelsen. Och vi fick rätt. Eller i alla fall tror jag det, för efter det att vi avlagt våra synpunkter hörde vi aldrig mer av vare sig anmälare eller utredare.

Men det finns ett litet problem med Rosenbergs krönika. Saken är betydligt allvarligare än han tror. Det är inte bara på Uppsala och Lunds universitet som det finns bestämmelser om att kränkande särbehandling måste utredas per automatik. Faktiskt gäller denna bestämmelse samtliga svenska arbetsgivare och utbildningsanordnare. Den är nämligen lagfäst.

I 2 kap. 3 och 7 §§ diskrimineringslagen (2008:567) står nämligen tydligt att arbetsgivare och utbildningsanordnare är skyldiga att utreda omständigheterna när någon—arbetstagare, praktikant, elev eller student—anser sig ha blivit utsatt för trakasserier. Och trakasserier definieras i 1 kap. 4 § som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna: kön eller könsöverskridande identitet, etnicitet, tro, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, alltså det som kallas kränkande särbehandling.

Det känns lite orättvist att Rosenberg klagar på att Lunds och Uppsala universitet följer lagen och det faktum att han själv påpekar att väljer dessa exempel eftersom de dykt upp inom hans synfält gör det inte rättvisare. Istället borde han förstås ha angripit den svenska lagstiftningen på området. Men kanske börjar det då skava lite. För saken är den att den mycket långtgående lagstiftningen faktiskt skapades av regeringen Reinfeldt med socialliberaler i spetsen. Visserligen tror jag Rosenberg är känd som partipolitiskt obunden så sinkadusen handlar förmodligen mer om att tiden inte riktigt räckt till för att gå till botten med denna viktiga fråga.