Har nu klämt ytterligare en bok, denna gång om forskningspolitiken. Om Halls bok var återhållsam trots nära nog skandalösa förhållanden inom innovationspolitiken så speglar Hanne Kjöllers bok mer förundran. Det handlar här alltså om en journalist som inte vet särskilt mycket om det svenska forskningssystemet, men som lagt ner mycket möda på att sätta sig in i det. Resultatet är en genomgång av det nationella och internationella forskningssystemens svagheter som är lättbegriplig och tydlig för någon som inte känner till något om dem. Men knappast särskilt upphetsande för den som redan är invigd i konstigheterna.
Kjöller utgår framför allt från villkoren inom klinisk forskning och drar utifrån det slutsatser om all forskning. I vissa fall blir det träffsäkert, i andra lite vid sidan av. Ta detta med huvudtesen. Forskare badar i pengar när de snarare skulle må bra av större konkurrens om medlen och mer samarbete inom forskningen. Och konkurrensen ska inte bara utgå från kriterier om kvalitativ forskning, utan också från relevanskriterier. Som sagt, som förslag på förbättringar inom klinisk forskning tror jag det är mitt i prick. Som förslag på hur exempelvis humaniora och samhällsvetenskap ska kunna stödjas är det nog mer tveksamt även om det även här finns anledning att klaga över oklara karriärstrukturer och bristande mobilitet.
Som sagt, som en introduktion till problemen inom forskningssystemet är boken utmärkt. Men som vederhäftig kritik finns en del svagheter i argumentationen. Att det ibland blir lite fel som när hon blandar ihop Vetenskapsrådet med Vetenskapsakademien (s. 40) kan jag leva med. Men när hon hävdar att Vetenskapsrådet informellt grundar bedömningen av ansökningar på tidskrifters impact factor (s. 156) är hon ute och cyklar. Tyvärr anges inte någon källa för påståendet. Kanske finns sådant inom klinisk forskning, men absolut inte inom humaniora eller samhällsvetenskap så det är en djupt orättvis beskyllning. På ett annat ställe blandar hon ihop utvärdering av forskning i Vetenskapsrådets förslag FOKUS från 2014 med Universitetskanslersämbetets utvärdering av högre utbildning (s. 116-117). Ja, så där ser det ut lite här och var. Helt och hållet vederhäftigt är det inte.
Just detta att stenhårt utgå från klinisk forskning skapar alltså problem även om mycket av det hon förfasas över också finns inom alla vetenskapsområden. Ett till exempel handlar om påståendet att antalet professorer och lärare med doktorsexamen ökat med ungefär 75 procent mellan 2001 och 2014 samtidigt som antalet studenter endast ökat med 10 procent, något som kanske stämmer på totalen (s. 103). Samtidigt bör det påpekas att humaniora och samhällsvetenskap idag står för 25 procent av kostnaderna för högre utbildning samtidigt som dessa ämnen studeras av 40 procent av studenterna och att antalet doktorander inom detta vetenskapsområde inte har gått upp alls. Kjöller drar all forskning över en kam när det egentligen är ganska olika förhållanden inom olika vetenskapsområden.
Boken innehåller också en del motsägelser. Bibliometriska måttstockar beskrivs som otillräckliga samtidigt som det är det som används för att visa att svensk forskning hamnat på efterkälken eftersom det inte finns andra mätmetoder enligt Kjöller. Mycket forskning beskrivs som irrelevant samtidigt som allmänrepresentationen i universitets och högskolors styrelser beskrivs som fullständigt bakvänt trots att den finns där just för att se till att forskningen som bedrivs är samverkansinriktad. Och hon framhåller att det är dumt att klumpa ihop all forskning inom ett och samma system samtidigt som hon själv projicerar klinisk forskning på alla andra vetenskapsområden. En del av detta är Kjöller medveten om, annat verkar hon inte riktigt tänkt på.
Analyserna är ibland också lite enkla. För tänk om socialdemokratisk forskningspolitik med mer fördelning av forskningsresurser till flera högskolor och nya universitet inte primärt har ett forskningspolitiskt syfte utan ett regionalpolitiskt. Där det för femtio år sedan fanns militärförläggningar som blev ventiler för fördelning av statsanslag till regionerna finns idag högskolor och nya universitet, faktiskt ofta nog i samma byggnader som övertagits av Akademiska hus. I så fall hamnar de politiska övervägandena i lite annat perspektiv. Jag säger inte att det är rätt, bara att den typer av aspekter också borde vara med i en analys av resursfördelningssystemet. Bara för att något kallas forskningspolitik är det inte säkert att det är det.
Nu tycker jag inte att allt detta gör så mycket i slutänden eftersom jag håller med om många av hennes slutsatser. Forskningsresultat borde vara öppet tillgängliga och forskare borde avkrävas mer internationellt samarbete med tydliga problemställningar som är relevanta. Det är hennes enkla recept som jag tror de flesta av oss skulle skriva under på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar