Spelberoende

Det har nu gått mer än sju månader sedan jag senast skrev något inlägg och på mer än ett år har jag bara skrivit ett enda. Skälet har varit att jag har varit tvungen att ägna mig åt en hel del andra saker. Men nu är det ändå dags att försöka mig på ett mer regelbundet bloggande igen. Ibland krävs det något riktigt upprörande för att komma igång och kanske, kanske har det dykt upp ett ämne som jag tycker är tillräckligt intressant för att lägga några minuter på det.

Det handlar om spelberoende som ju är extremt aktuellt i och med att man i Sverige efter årsskiftet kan söka och få licens för att bedriva spelbolag. Som alla vet har det inneburit ca 70 inhemska spelbolag som nu kan annonsera med måttfullhet (tror jag den juridiska formuleringen lyder, samma som alkoholreklam, men liberalare än tobaksreklam) mot att de betalar skatt om 18 procent i Sverige istället för att inte betala skatt på Malta. Min fåkunniga slutsats är att nästan alla bolag gör kalkylen att det lönar sig att betala för reklam och svensk skatt eftersom man med reklamens hjälp kan tjäna ännu mer på stackars spelberoende satar som kan förlora miljoner utan att spelbolagen verkar ha någon skyldighet att stänga av dem. Tvärtom verkar flera av bolagen göra allt de kan för att få tillbaka storspelare som försöker sluta enligt en radiodokumentär i två delar.

Vad görs då för att förhindra detta forskningsmässigt. Faktiskt en del som det visar sig. Svenska Spel har satsat pengar på att bygga upp en forskargrupp vid Lunds universitet och satsningen verkar lyckad i och med att den som fick uppdraget nu kunnat bli professor i beroendemedicin med särskild inriktning på spelberoende. Det är naturligtvis mycket positivt att det forskas kring detta allvarliga samhällsproblem, i synnerhet i dessa tider så spelberoendet blivit så vitt utbrett och dessutom mer eller mindre fritt som det verkar.

Ändå blir jag betänksam. Visst finns viktiga medicinska och psykiatriska aspekter av spelberoende och visst behövs kunskap på området. Samtidigt tycks det just nu betydligt mer angeläget med forskning på vilka institutionella möjligheter som kan utvecklas för att hantera spelandet. Men det klart att det ligger inte i linje med intresset för Svenska Spel eller någon annan som tjänar pengar på spelberoendet att finansiera forskning som riskerar att visa att begränsningar snarare än liberalisering av spelmarknaden vore bra. Bättre i så fall, tycks man tänka, att satsa medel på medicinsk och psykiatrisk forskning som kan utveckla metoder för att hjälpa de drabbade. Då kan spelbolagen göra miljardvinster samtidigt som det offentliga får ta hand om de negativa bieffekterna (spillovers på ekonomispråk). I bästa fall kan en forskargrupp rentav pulvra ett nytt slags jorum (Ferlin) som kan användas i ett piller att skriva ut till de som förlorat sin pengar liksom andras. Då kan ju även läkemedelsbranschen göra sig en hacka (OBS ironi) på det allmännas bekostnad.

Här bör jag för tydlighetens skull framhålla att jag inte kritiserar den forskning som bedrivs på spelberoende (den känner jag inte alls till) eller tycker att stödet är felaktig. Det jag menar är tvärtom att satsningen borde ha gjorts bredare med större inslag av tvärvetenskaplighet. För hade man på Lunds universitet tagit sitt samhällsansvar hade man av Svenska Spel krävt en större satsning som också hade en samhällsvetenskaplig del där man inte bara psykiatriserade och medikaliserade problemet, utan också fick möjlighet att tvärvetenskapligt forska på spelberoendet som ett samhälleligt problem. Det är nämligen vad det är när en socialdemokratiskt ledd regering först beslutar att släppa spelandet i Sverige mer eller mindre fritt i utbyte mot skatteintäkter och sedan efter bara några veckor förfäras av att det verkar gå att tjäna pengar på det.