Professorsprogrammet

Jag sitter sedan något år tillbaka i HT-fakulteternas forskningsnämnd. Ofta ganska kul jobb. Nu senast har vi tillsammans med övriga nämnder fått i uppdrag att yttra oss om det så kallade professorsprogrammet, alltså en ordning för hur man ska prioritera bland ämnen och insatser när det gäller tillsättning av professurer på fakulteten. Bakgrunden är att vi har haft stopp för befordringar eftersom arbetstidsavtalet sedan några år tillbaka garanterar universitetets professorer minst 50 procent forskning och forskarutbildning i tjänsten. Det i kombination med att det blev lite för många befordrade professorer kring 2000-2010 har gjort att HT-fakulteterna inte haft råd att befordra nya professorer och därmed alltså satt stopp. Nu finns dock åter medel och frågan är hur vi ska gå till väga för att nya professurer ska skapas i lagom takt så att docenter kan se möjligheter till karriärsteg samtidigt som vi inte helt utarmar resurserna en gång till.

Jag har här och i andra sammanhang konstaterat att HT-fakulteterna vid Lunds universitet har mindre statsanslag för forskning än motsvarande fakulteter i Uppsala och Stockholm (cirka tre fjärdedelar av deras anslag) samt något mindre än vad de har i Göteborg. Ändå har vi i Lund ungefär lika många ämnen och professurer som i Uppsala och Stockholm. Enligt mitt sätt att se är detta inte hållbart i längden och vi borde skära ner antalet ämnen och professurer så att de motsvarar ungefär tre fjärdedelar mot vad de har i Uppsala och Stockholm, alltså cirka 25 procent. Nu är det självklart svårt att få gehör för en sådan tanke för hur ska det urvalet göras och hur ska det gå till?

I forskningsnämnden var vi lite frustrerade över att vi ombads komma med förslag över professorsprogrammet utan att ha fått underlag från institutionerna med prioriteringar av olika ämnen. Att vi skulle peka ut ämnen man skulle satsa på utan sådant underlag var inte realistiskt och kunde ha blivit ordentligt fel. Utan sådant underlag uppfattade vi att vi istället fått mandat att tänka väldigt fritt och kreativt i frågan. Och det gjorde vi.

Vi började med att fundera över vad det är vi forskar på inom våra fakulteter och sedan försöka strukturera upp dessa områden utifrån grundläggande kategorier. Vi kom fram till att ett minimum för att täcka in fältet skulle kräva drygt 20 professurer. Dessa skulle betraktas som bestående. Övriga professurer skulle betraktas som rörliga och kunna användas för att satsa på olika särskilt intressanta områden eller individer. På så sätt skulle vi få en stabil grund samtidigt som det gav programmet en stark dynamik. Vi insåg att det förstås skulle röra upp en hel del känslor på fakulteten eftersom många olika ämnen inte längre skulle finnas med i en tydlig lista över vilka professurer som skulle vara fasta. Därför skrev vi ingående allra först i början av vårt yttrande att detta var ett tankeexperiment och inte att betrakta som ett konkret förslag. Snarare ett sätt att fundera nytt kring en gammal och komplicerad fråga.

Ändå har jag hört och också själv fått erfara att många är starkt kritiska. Det var förstås något vi räknat med. Alla som inte i ett dokument av detta slag hittar det egna ämnet blir besvikna och bedrövade. Vi visste självklart också att vi kunde gjort det lätt för oss och bara presenterat en lista där vi tagit bort tio ämnen och professurer, förmodligen de som helt saknade representation i forskningsnämnden för det hade varit svårt att hitta andra urvalskriterier utan underlag från institutionerna. Men jag hade ändå någonstans hoppats på att även de som var kritiska och upprörda hade kunnat läsa inledningen och tagit till sig det som står där om att detta inte var att betrakta som ett konkret förslag utan snarare ett exempel på ett sätt att resonera kring en svår strategisk fråga. I så fall hade de kanske själva kunna se bristerna i förslaget och försöka tänka mer strukturerat kring hur dessa hade kunnat avhjälpas. Denna svåra fråga behöver nämligen att många engagerar sig. Nu får vi istället hoppas på att de som tycker förslaget är botten för att deras egna ämne inte är med kan se fördelarna med ett mer dynamiskt professorsprogram och att detta ger individen bättre möjligheter till karriärutveckling än ett större antal bestående professurer och bara några få rörliga.