Forskningsproppen

Igår kom så forskningspropositionen där allt redan var känt. Och väl var väl det med tanke på att nyhetsrapporteringen drunknade i all upphetsning kring årets pseudonyhet, en ny nobelpristagare i litteratur. I alla fall har kommentarerna hittills främst handlat om Björklunds förslag om peer-review för att fördela forskningsmedel som också offentliggjordes på DNDebatt igår. Redan har VR:s generaldirektör blodlöst kommenterat detta liksom DN:s ledare som dock verkar lite tveksam både till peer-review och till citeringsräknande.

Det som förvånar mig är att så många verkar tro att detta är ett nytt fenomen på svensk botten. Själv jobbade jag på en svensk institution som utsattes för peer-review bedömning så tidigt som 2008. Den gången gick det bra och vi fick ett lektorat för att det blivit så bra resultat. Sedan har den här typen av utvärderingar genomförts i Uppsala, Göteborg, Lund, KTH m.m. Anders Flodström hat gått igenom dem och kommit till slutsatsen att systemet inte är rättssäkert, många bedömningar kan ifrågasättas. Det tror jag också. Dock har det visat sig att peer-review ger en rättvisare jämförelse mellan olika ämnen än citeringsräkningar trots viktningarna. Själv skulle jag föreslå båda systemen och att avvägningar görs mellan dem. Det är också så granskningarna jag har varit med om har gått till.

Sällan har väl VR fått ett lättare uppdrag. De ska ge förslag på ett system som redan flera av landets största universitet och högskolor har använt sig av, några fler än en gång. Visst har metoderna varit lite olika, men det borde inte vara allt för svårt att dra slutsatser om vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Bäst av allt är att de flesta redan är insatta och vet vad som är att förvänta.