Detta med internet är lite läskigt. Här har jag börjat blogga utan att länka och idag kan jag konstatera efter cirka två veckors tystnad att jag faktiskt har cirka tio besökare per dag utan att ens skriva. När jag skriver drar det uppåt 30-40 stycken. Det gör att man mer eller mindre omedvetet börjar vakta sin tunga trots anonymitet är jag rädd.
Nåja, var i alla fall på konferens i Stockholm i slutet av förra veckan och det var en väldigt ansträngande historia. Det handlar om att jag är ledamot i en av huvudstadens alla kommittéer och myndighetsliknande expertorgan och att detta organ nu arrangerade en internationell konferens. I våras fick jag frågan om jag kunde föreslå några talare och nämnde då genast ett antal mycket bra kolleger i rikets andra stad. Svaret blev att det skulle vara en internationell konferens och att det skulle vara folk utanför Sverige. Sagt och gjort, jag nämnde en kollega som passade bra och denne kom. Jättekul för mig förstås att få träffa denne förträfflige forskare. Dock visade det sig att flera av de andra talarna inte alls var från utanför Sverige. I alla fall en tredjedel av inbjudna talare var svenskar som arbetade vid svenskt lärosäte. Självklart blir man arg och besviken eftersom mina kolleger i Göteborg med rätta undrar vad tusan vi pysslar med. Jag lärde mig dessutom att inte lita på mina kolleger i expertorganet, något som verkligen gör mig ledsen och illa till mods.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar