Årets nobelpris

En sak som garanterat inte kommer att delges allmänheten i någon enda mediesändning eller tidningsartikel idag på Nobeldagen är det märkliga förhållandet att medicinpriset till 屠呦呦 inte rapporteras särskilt utförligt eller ingående i kinesiska medier. Nej, det handlar förstås inte om någon censur. Bara att de undanhåller den rapportering man kunde förvänta sig när nu ett nobelpris som inte handlar om litteratur eller fred äntligen går till en kines.

För Kina har liksom Japan under senare decennier satsat enormt på att bärga något vetenskapligt nobelpris. Och det klart att har man satsat så hårt och så mycket under så lång tid så borde det vara glädjescener när alla satsningar äntligen ger frukt. Man kunde förvänta sig att kinesiska medier trumpetade ut triumfen i vart enda lite vrå och skrymsle i Mittens rike under veckor och månader. Men nej, årets medicinpriset delas i det närmaste ut i kinesisk radioskugga.

Skälet är att det går till fel sorts medicin. För 屠呦呦 har som bekant utvecklat sin belönade medicin genom att ingående undersöka traditionella läkemedel och sedan med hjälp av sina fynd extrahera verksamma substanser. Det är på tvärs emot allt som den kinesiska staten vill visa med alla sina forskningssatsningar och på tvärs emot det ett vetenskapligt nobelpris till Kina ska vara ett bevis på. Nämligen att Kina är en modern framstående forskningsnation som satsar på framtiden med den nyaste och bästa tekniken. Då håller det inte att rota i traditionella läkemedel för att utveckla nya preparat. Inte ens om arbetet leder till ett nobelpris.

Vetenskapshistorien misshandlas

Vi lever i ett kunskapssamhälle sägs det. Kunskap är därmed bärande för en mängd olika företeelser som ekonomisk tillväxt, effektiva samhällsfunktioner, välfärd.... Kunskapssamhället förpliktigar också. Det finns experter och specialister som fungerar som auktoriteter i den meningen att vi ofta är tvingade att förlita oss till deras omdömen i olika frågor. Det har skrivits hyllkilometrar om expertsamhällets fram- och baksidor. Politiken har förvetenskapligats samtidigt som vetenskapen politiserats (men i själva verket har nog kunskap och politik fungerat i symbios under åtskilliga århundraden).

I kunskapssamhället skulle man kunna tro att kunskap om kunskap intar en särställning. Att vetenskapshistoriker, vetenskapssociologer och andra vetenskapsvetare skulle vara särskilt uppburna. Men så är det inte. Tvärtom verkar vem som helst som har åsikter om hur vetenskapen utvecklats kunna torgföra dem när som helst och var som helst. Jag har bara senaste veckan råkat ut för två särskilt plågsamma fall där amatörer inom vetenskapshistorien i statsradio fått ge uttryck för helt felaktiga bilder av hur vetenskaplig förändring gått till historiskt.

Det första fallet handlar om att den allmänna relativitetsteorin som fyllde hundra år. I ett inslag i Godmorgon världen får en teoretisk fysiker bre ut sig, "Den förändring i världsbilden som relativitetsteorierna medför, den får den kopernikanska revolutionen att blekna i jämförelse. Alltså frågan om huruvida jorden eller solen är i planetsystemets mitt ter sig ju som en ganska futtig världsbildsförändring i jämförelse med idén om rum-tiden och rum-tidens krökning och att.. att man kan  använda detta för att förstå existensen av objekt som svarta hål och man kan diskutera universum i stort." Jag skulle som vetenskapshistoriker starkt ifrågasätta denna utsaga. Jag kan förstå att en teoretisk fysiker anser att allmänna relativitetsteorin är viktigare än kopernikanska revolutionen. Men det innebär ju inte att den säkert får den kopernikanska revolutionen att förblekna mer allmänt. Jag skulle ganska säkert hävda det omvända, att Kopernikus ur ett historiskt perspektiv har varit långt mer betydelsefull än Einstein. Jag menar, tänk dig en kosmolog som ifrågasätter att solen befinner sig i planetsystemets mitt.... ganska svårt idag. Tänk dig nu en kosmolog som ifrågasätter Einsteins allmänna relativitetsteori. Också ganska svårt, men ändå inte helt uppåt väggarna galet eftersom vi ju faktiskt vet att den inte är kompatibel med kvantteorin.

Ett annat fall var i OBS! där en mikrobiolog fick göra en historisk exposé av hur den vetenskapliga metoden utvecklats över de senaste femhundra åren eller så. Här finns så många förlegade uppfattningar att det är svårt att peka ut enskildheter. Istället är det den samlade bilden som presenteras här, att en vedertagen unitär vetenskaplig metod utvecklats genom ett antal individuella insatser över flera hundra år som gjorts i en tydlig riktning mot den sanna vetenskapliga metod vi känner idag, som går på tvärs mot vedertagna uppfattningar bland vetenskapshistoriker. En sådan historiesyn kallas ibland determinism och ses idag som den sämsta typen av vetenskapshistoria. I själva verkat har våra dagars olika vetenskapliga metoder utvecklats genom en rad förhandlingar mellan individer, grupper och skolbildningar som ofta förirrat sig både hit och dit. Vetenskapshistorien är labyrintisk och vi har inte hittat ut än. Saken är att vi aldrig kommer att hitta ut och det förekommer ännu dagligdags att forskare av alla slag snackar skit utan att de ens vet om det själva och utan att det upptäcks. Det gäller kanske i synnerhet mikrobiologer ;-) Ta den historiska exposé som presenterades i OBS! Den bygger inte på någon vetenskaplig metod över huvudtaget, men kan ändå presenteras med sanningsanspråk trots att den skapar en helt felaktig förståelse för hur den vetenskapliga metoden utvecklats.

Nu har jag väl egentligen inget emot att naturvetare och andra bättre vetande torgför sina felaktiga åsikter både i radio, tv och tidningar. Det är helt OK. Det som jag tycker är så konstigt, i synnerhet som vi sägs leva i ett kunskapssamhälle, är att de redaktioner som upplåter sitt medieutrymme till dessa tokerier inte kollar fakta med den vetenskapshistoriska expertisen. Jag och mina kolleger hade snabbt kunnat stoppa det hela om det är sanningsenliga bilder av vetenskapshistorien man är intresserad av att sprida.

Jag leker med tanken att jag själv som idé- och lärdomshistoriker, f.d. professor i teknik- och vetenskapshistoria, skulle lägga ut texten om olika naturvetenskapliga fenomen som neutrinernas vikt eller genernas betydelse. Det skulle jag nog kunna klara på ett intresseväckande sätt. Men lika säkert skulle nog en hel del bli fel eller i alla fall förvrängt. Jag är rätt säker på att en medieredaktion med självaktning skulle vara ganska misstänksam mot en idéhistoriker som vill diskutera fysik eller biologi och det med viss rätt. Men när någon naturvetare dyker upp som vill återberätta en gammal välkänd version av vetenskapshistorien så är det inga problem. Vi lever ju trots allt i ett kunskapssamhälle.

Lunds universitets anseende

För dem som följer arbetet med en strategisk plan som enligt planerna ska gälla från 2016 och tio år framåt har en fråga diskuterats, nämligen "Du är på internationell konferens om 10 år och säger att du är från Lund – vad hoppas du att man säger då?"

Personligen tycker jag frågan är malplacerad. Anseende hör sällan hemma i en strategisk plan lika lite som en värdegrund eller en vision. Sådana saker kan nog vara viktiga, men tar i arbetet med en strategisk plan uppmärksamheten från fokus, nämligen vilka är målen och vad är våra strategier för att nå målen. Det är svårt nog som det är att vinna intresse och förtroende för strategiarbetet eftersom alla som varit med några gånger har lärt sig att dessa dokument sällan eller aldrig är särskilt mycket värda. Dagen efter att de presenterats och beslutats är de bortglömda och arbetet fortsätter som vanligt. Mitt intryck är att detta varit fallet särskilt ofta vid Lunds universitet.

Med detta sagt kan jag också konstatera att det kan finnas relevanta mål om ökat anseende eller bättre medarbetaranda. I en organisation där det förekommer problem med kränkningar eller trakasserier liksom mildare former av förolämpningar så är det förstås självklart att formulera mål om förbättringar liksom strategier för att åstadkomma dem. Mitt intryck är att detta inte är ett huvudproblem vid Lunds universitet även om det säkert finns enheter och institutioner som har en del i övrigt att önska inom detta fält.

Även anseendet kan vara värt ett eller två mål i en organisation som saknar det. Även här är mitt intryck att Lunds universitet har ett mycket gott anseende nationellt såväl som internationellt. TNS Sifo publicerade för någon månad sedan sin årliga rapport om anseendeindex för svenska lärosäten. Lunds universitet kommer på en hedrande tredje plats med bara två tekniska högskolor knappt framför sig. Resultatet speglar min bild och svaret på frågan om vad jag hoppas att man säger till mig när jag yppar att jag är från Lund på en internationell konferens om tio år är detsamma som det man säger till mig redan idag: "Alright, and how are things at Lund."

Min poäng är att arbetet med den strategiska planen borde fokuseras mer på målformuleringar om saker vi inte är bra på idag. Inte på sådant som vi redan kan.

Utvärderingar och strategier

Arbetet med en ny strategisk plan pågår på universitetet. Är man som jag en misstänksam anhängare av olika metoder att styra organisationer så är strategiska planer viktiga och borde också hänga ihop med ett annat administrativt plågoinstrument, utvärderingar. Lunds universitet har en intressant historia av missbruk av dessa två styrmedel. I något decennium nu har ledningen nämligen envisats med att först göra en strategisk plan och sedan, efter något år och ibland med ännu kortare tidsavstånd, formulera en grundlig utvärdering.

Kronologin ska ju förstås vara den omvända. Först en utvärdering och sedan på grundval av den kan man formulera en strategisk plan som då antingen kan gå ut på att lyfta eftersatta områden eller satsa ytterligare på framgångssagorna. Det är just den typen av huvudinriktningar som är ledningens ansvar och det som bör yttra sig i en strategisk plan. Därför tycker jag också att det är olyckligt att det inte är rektor själv, utan en vice rektor som är ansvarig för den strategiska plan som just nu håller på att utarbetas. Det är dessutom fel att formulera den över tio år, en rektorsperiod eller två hade varit en rimligare horisont.

Men strunt i det. Det viktiga är att denna strategiska plan vi jobbar med nu för första gången i universitetets historia ska tas fram bara något år efter vi har haft en utvärdering. Nu var ju utvärderingen visserligen ett stort debacle eftersom den gjordes fakultetsvis. Dock tror jag att just mina fakulteter som förkortas HT gjorde en av de mest utförliga, kanske den mest genomarbetade av alla. Detta vad forskningsdekan Thormählen sådde borde det vara dags att nu skörda. Om min förmodan är rätt borde HT  kunna argumentera för att vissa formuleringar måste fås med i strategiska planen eftersom de följer av och kan formuleras på grundval av den eminenta utvärderingen förra året. Min misstanke är att de andra fakulteterna då måste klia sig i huvudet och försöka leta fram den egna utvärderingen för att se vad de kan hitta där. Förmodligen inte mycket.

Misstag

Tyvärr klagar jag en del i denna blogg. För mycket egentligen. Då är det också värt att vara ödmjuk. Att konstatera att alla begår misstag, även jag själv. För det är mänskligt att fela. Det är ju när det görs om och om igen utan att man försöker göra om och göra rätt som det börjar övergå i dumhet.

För en tid sedan utvärderade jag en utländsk kollegas arbete tillsammans med några andra sakkunniga. Vi var eniga i våra slutsatser och jag tycker vi kom fram till rätt beslut. Det var inga problem. Men i vårt utlåtande tillät vi oss också att resonera om möjligheterna till den utvärderade kollegans karriärutveckling. Vad det handlade om från vårt håll var en önskan om att denne skulle publicera sig mer i internationella peer-review tidskrifter. Det motiv vi angav var att det på ett bättre sätt skulle göra vår kvalitetsbedömning säkrare. Ett annat motiv som inte framgick lika klart var att peer review tenderar att vara kvalitetsdrivande, i alla fall när det fungerar som det är tänkt.

Sedan jag var med och skrev detta utlåtande har jag lärt mig om DORA, San Fransisco Declaration on Research Assessment. Den innebär bland annat att man inte ska använda kvantitativa utvärderingsmetoder för att bedöma kvaliteten på enskilda forskningsbidrag. Det kan tyckas självklart och är det också. När man är sakkunnig ska man göra sin egna kvalitetsbedömning på läsning av alla inlagor. Det gjorde vi också i vår sakkunnigutvärdering. Misstaget som jag ser det var att vi inte var tillräckligt tydliga när det gällde att klargöra varför vi även föreslog mer internationell publicering med peer review. Allt för lätt kunde det förstås som att det skulle ha hjälpt oss i kvalitetsbedömningen. Men det hade det ju faktiskt inte.

Detta belyser också ett annat problem, att bedöma forskningskvalitet kollektivt. I det aktuella fallet var vi en handfull som tillsammans skulle skriva en utvärdering. En av oss föreslog texten med resonemang om peer review och även om jag var tveksam och även sa det så hade jag inte sinnesnärvaro och integritet nog att säga att jag tycker inte att vi ska föra dessa resonemang alls. Jag litade lite för lite till min egen bedömning och lite för mycket till mina kollegers. Textstycket kortades, men i efterhand kan jag konstatera att det inte räckte. Jag borde ha föreslagit att den skulle utgå helt.

För mig var detta den viktigaste läxan. Att i utvärderingssammanhang alltid säga vad jag tycker och att stå för den ståndpunkten tills dess att mina argument är sämre än de arguments om de av annan mening hävdar. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Det är redan nu på måndag.

Lösningen på det forskningspolitiska problemet

Många verkar uppleva att den svenska forskningspolitiken har problem. Ett tecken är den långsamma, men ihållande kräftgången i internationella jämförelser. Flera anser att problemet är de osäkra karriärvillkoren. Andra att forskaranställningar måste vara flexiblare. Åter andra menar att det är den ojämna resursallokeringen till ett fåtal universitet, ett fåtal discipliner, ett fåtal specialinriktningar eller ett fåtal individer som är problemet. Eller så tycker andra att resurserna borde koncentreras ännu mer till ett fåtal universitet, discipliner o.s.v. Sedan finns de som menar att förhållandet mellan externfinansiering och fakultetsmedel är fel, antingen för mycket av det ena eller av det andra. Universiteten och högskolorna är för dåliga på att göra strategiska val. Eller så är de för dåliga på att vara breda. Samverkan är för dålig. Excellensen är för dålig.... Så där håller det på. Alla ser problem, men det råder ingen konsensus om vad som är huvudsak och bisak. Än värre är att lösningsförslagen är ännu mer splittrade.

Jag har som alla andra funderat lite på detta och tycker nog att problemet är konkurrensen, för mycket i vissa fall och för lite i andra. Det är ingen originell problemformulering. Icke desto mindre är den värd att upprepa. Vad jag menar är att det borde vara starkare och tydligare utslagningsmekanismer i vissa karriärstadier, exempelvis efter disputation eller två år efter disputation. Sedan igen kanske tio år efter disputation o.s.v. Det skulle helt enkelt vara svårare än vad det är idag att kunna forska på projektmedel efter disputation helt enkelt för att få till en utslagning på förslagsvis 50 eller 70 procent. Sedan jag disputerade 1997 upplever jag att det har varit relativt, jag upprepar relativt, lätt att hålla sig kvar i det akademiska systemet med olika korta uppdrag eller projekt blandade med kortare eller längre anställningar. Jag kunde själv hålla på så i drygt åtta år innan jag fick min första fasta anställning som inte var på min dåvarande bostadsort och inte inom det ämne jag disputerat i. Jag inser att förslaget inte är så fackföreningsvänligt eller ens vänligt alls. Men jag tror att de allra flesta skulle acceptera att disputera och sedan göra något annat än att forska och undervisa på universitet och högskolor om det bara var klart och tydligt från början att konkurrensen är mördande här, men att det finns attraktiva jobb på myndigheter och företag i andra branscher för dem som bedöms inte tillhöra de allra främsta. Poängen är att med större utslagning skulle det bli mer resurser kvar för dem som verkligen lyckas ta sig igenom nålsögat och gå vidare i en forskar- och lärarkarriär.

Som sagt, detta är inte originellt. Många har föreslagit samma sak de senaste decennierna och konstruerat mängder med karriärsystem, det ena intrikatare än det andra, för att komma till rätta med problemet att det blivit så många projektanställningar och så lätt att hanka sig kvar i karriären och sedan Lasas in eller ännu värre, Lasas ut trots att man fått forskningsprojekt i hård konkurrens.

Men sedan finns också ett annat relaterat problem och det är manin kring stora programsatsningar som sedan 1990-talet präglat svensk forskningspolitik. I ett tidigare inlägg har jag beskrivit hur dessa programanslag genomgående gjorts inom vissa särskilt heta områden där det också finns mycket EU-pengar. Resultatet har blivit det Riksrevisionen påpekade redan 2011, att myndighetskapital ackumuleras för att ett fåtal individer inte kan göra av med alla de medel de lyckas få ihop, tio procent av forskarna står för hälften av det ackumulerade myndighetskapitalet. För att klara detta måste de anställa forskare på tidsbegränsade villkor som sysslar med proteomics eller analyser av nanomaterial. Resultatet är att karriärsystemet korrumperas oavsett hur väl det är konstruerat för att skapa konkurrens.

Jag tycker alltså att problemet måste angripas från två håll samtidigt. För det första måste det skapas karriärsystem med tydliga utslagningsmekanismer i lika tydliga karriärstadier. Det är numera de enskilda universitetens och högskolornas ansvar och sannerligen inte lätt med tanke på att Las sätter krokben för de flesta försöken. Det andra är att bli mer restriktiv med alla dessa enorma programsatsningar inom ett fåtal ständigt återkommande forskningsinriktningar, alltså tvärtemot det som VR föreslår i sin strategirapport som jag kommenterade i min senaste blogg. Och om det görs borde det i alla fall ske inom områden som inte alla andra inom EU och på andra håll redan satsar på eller har satsat på de senaste 30 åren. Här krävs originalitet! Det är numera regeringens och anslagsgivarnas ansvar....

VR:s underlag till forskningsproppen ute

Förra veckan kom Vetenskapsrådet rapport som jag tror också är deras underlag till forskningspropositionen, en text som publicerades i kortform på DN Debatt idag. Rapporten är formulerad som ett antal mål och rekommendationer för att nå målen. Jag får det till sammanlagt 14 mål. Av dessa tycker jag nog att bara tre är tillräckligt tydliga för att kunna utvärderas.

Det första som går att utvärdera handlar om att antalet världsledande forskningsmiljöer ska öka under de kommande tio åren. För måluppfyllelse räcker det alltså med en (1!) ny miljö om ingen annan förlorar sin ställning som världsledande det kommande decenniet (sid. 25-27). Problemet är bara att det inte klargörs vilka kriterier som gäller för att en miljö ska kallas världsledande. Inte heller finns här någon närmare diskussion om vad som utgör en miljö. Definitionen "En forskningsmiljö är en enhet som delar en forskningsidé och vision för sin forskning och som arbetar efter tydligt definierade gemensamma målsättningar." (sid. 25) tycker jag är alltför vag. Vi har definitivt rätt många världsledande forskningskonstellationer idag som inte kan kallas miljö med denna definition. Så även om målet är tydligt så kommer det inte att om tio år kontrollera om det blivit uppfyllt eller inte.

Det andra målet handlar om att all vetenskaplig information ska vara öppet tillgänglig (sid. 60-62). Eftersom även rapportförfattarna inser att detta mål är för omfattande och långtgående för att vara realistiskt ens på tjugo års sikt glider man i brödtexten och ändrar "mål" till "målbild". Det var klokt, men det hade varit ännu klokare om målet hade formulerats på ett sådant sätt att vi hade vetat när vi nått det. Det tredje målet som borde gå att utvärdera handlar om att Sverige ska ha ett nationellt rättssäkerhet system för hantering av oredlighet i forskningen (sid. 64-65).

I övrigt finns här alltså hela elva mål som är otydliga i termer av måluppfyllelse, t.ex. "I den hårdnande globala konkurrensen stärker Sverige sin position som framstående forskningsnation." (sid. 19) eller "Forskningens resultat används effektivt för att åstadkomma sociala, ekonomiska, kulturella och miljömässiga förbättringar." (sid. 52) Hur ska VR eller någon annan veta när dessa mål är uppfyllda? Kanske har vi måluppfyllelse redan idag om bara kriterierna är de rätta?

Andra mål är inte bara otydligt när det gäller måluppfyllelse, utan också oförblommerat anklagande när det gäller andra myndigheters handhavande av statliga medel: "Basanslaget för forskning utnyttjas på ett för landet effektivt sätt genom att det fördelas enligt en modell som främjar ökad kvalitet och profilering av svensk forskning." (sid. 47) och "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda villkor för sina forskare och lärare." (sid. 44) VR verkar anse att vi inte har måluppfyllelse idag. Det innebär att en räcka universitet och högskolor utnyttjar sina anslag ineffektivt samt att de tillhandahåller dåliga villkor för sina anställda. Många håller säkert med, men sällan kastar svenska myndigheter sådana formuleringar i ansiktet på andra myndigheter i samma sektor. Och skulle basanslagen användas effektivt så räcker inte det för att uppfylla VR:s mål. För att lyckas med det måste de dessutom användas effektivt efter en viss fördelningsmodell… Varför då, frågar man sig.


Men i rapporten finns också intressant statistik som visar på ett problem, nämligen att universitet och högskolor verkar använda ökade anslagen till att anställa flera forskare och lärare snarare än att ge de redan anställda mer resurser utifrån strategiska bedömningar (sid 44-47). Här finns säkert utrymme för förbättringar på lärosätena, men det borde formuleras i ett mål som är tydligt och som klart indikerar när man nått måluppfyllelse, typ "Inför varje anställning av nya lärare och forskare har varje lärosäte säkerställt att resurserna inte urholkas räknat per anställd" eller något mer sofistikerat som anger det som klargörs i löptexten.

Resonemanget har också inneburit att VR:s generaldirektör har tänkt om. I början av mars, för bara lite mer än ett halvår sedan, kunde jag glatt blogga om att han på ett seminarium då VR:s ämnesöversikter presenterades framhöll att universitetens problem att samfinansiera projekt. Hans slutsats då var att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Idag hävdar han motsatsen och framhåller till och med att lärosätena måste ge bättre stöd till sina forskare utan att behöva mer basfinansiering.

Men de har också utrymme för viss självkritik. Ett mål är nämligen formulerat "Forskningsfinaniärerna [sic!] samarbetar i ökad utsträckning för en bättre samordning av forskningsfinansieringen." (sid. 50) VR vill här att regeringen utreder forskningsrådsstrukturen för att ta reda på överlappningar och luckor. Det låter bra, men återigen är målet svårt att bedöma med avseende på måluppfyllelse.

Priset för redan uppfyllda mål i rapporten tycker jag går till "Svenska forskare stimuleras till och stöds i sådant internationellt samarbete som bidrar till att höja den vetenskapliga kvaliteten på svensk forskning." (sid. 53) För visst finns redan idag goda möjligheter till att söka och få pengar till vistelser utomlands, konferenser och annat som man vilja kunna arrangera eller vara med på. Jag inser att det kanske inte är likadant överallt, men jag har inte hört någon klaga över brist på möjligheter att presentera eller träffa utländska kolleger. Det positiva här är istället tonvikten vid nordiska samarbeten. Det hade gärna kunnat få ligga till grund för ett mål med tydliga kriterier för måluppfyllelse.

Värst av alla mål är dock "Sverige kraftsamlar inom några viktiga forskningsområden med nationella forskningsagendor som grund." (sid. 23) Sverige har redan under 15-20 år kraftsamlat med många miljarder inom ett antal viktiga forskningsområden  (NUTEK kompetenscentra, Strategiska forskningscentra, VINNVÄXT, VINN Excellence Center, Linnéstöd, Berzelius Center, VINNOVA Industry Excellence Center, Strategiska forskningsområden, m.fl. …). Detta nämns också i brödtexten där det alltså klart framgår att målet redan är uppfyllt. Ändå anser VR att de positiva effekterna av ledande forskningsmiljöer är så stora att den här typen av satsningar bör fortsätta. Symptomatiskt nog nämns inte Riksrevisionen slutsatser från 2011 att den här typen av satsningar riskerar att leda till anslagssparande och att satsningarna tenderar att landa på ett relativt fåtal forskare inom områden där den internationella konkurrensen redan är påtaglig. Effekterna har hittills ofta blivit att ett stort antal forskare anställs på ganska mediokra villkor, alltså tvärtemot målet att "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda villkor för sina forskare och lärare" som nämndes ovan. Visst har VR förslag på hur lärosätena ska undgå denna fälla, men jag tycker nog att de kunde tagit ett lite större ansvar för de baksidorna av stora forskningssatsningar och inte bara peka ut för lärosätena hur de bör göra. Den slutsatsen gäller för övrigt rapporten i stort.

Ny Curie bloggpost

VR:s Curie där jag gästbloggar ytterligare någon månad har publicerat en ny bloggpost om upp-och-ner-vända-akademiska-världen.

Strategiska planer

Vårt gamla kära universitet har en strategisk plan som sträcker sig från 2012 till 2016 och upphör alltså att gälla om ett drygt år. Med andra ord krävs en ny. Arbetet har så smått dragit igång och det kommer säkert att bli, som det heter, en värdefull och viktig process...

Visst kan det vara bra med strategiska planer, i synnerhet för en så stor organisation med så olika verksamheter som Lunds universitet. Samtidigt tycker jag att de alltför ofta präglas av oklara målbilder eller orealistiska. Det är t.ex. inte realistiskt att ha som mål att Lunds universitet ska bli världsledande inom fyra år. Däremot kanske det är realistiskt att komma upp på topp-100 på THES rankningslista. Idag ligger vi på 119:e plats.

Frågan är alltså varför dessa strategiska planer så ofta kräver att universitet eller högskolor ska bli världsledande eller europaledande? För Lunds universitet skulle det förstås vara alltför futtigt att aspirera på att bli bland de ledande i Sverige. Det är vi redan. Men vi är inte entydigt bäst i Sverige. Här konkurrerar vi med Uppsala och kanske också med Stockholm (oräknat specialuniversitet som KTH och Karolinska). Ett rimligt mål skulle kunna vara att vara entydigt bäst i Sverige eller varför inte ledande i Norden. Det är en region som alltför sällan utnyttjas för att sätta upp mål för högskolors och universitets framtid. För Lunds universitet vore det en svår, men inte omöjlig utmaning att vara det högst rankade nordiska universitetet med samtliga fakulteter i både THES och Shanghai. Ett konkret och lagom svår uppgift att klara av på bara fyra år.

Sommar i repris

Jag har nu under semester lyssnat lite då och då på olika sommarpratare. I alla fall en riktigt bra har jag hört, Magnus Falkhed som på ett drömskt sätt berättade om sina erfarenheter från kidnappad i Syrien.

Som av en händelse lyssnade jag även på de två mest omtalade sommarprogrammen, Leila Lindholm som hamnade på löpsedeln för en anmälan om reklam och Johan Rockström. Båda gångerna under en bilresa faktiskt. Annars hade jag förmodligen stängt av. Att LL anmälts för reklam är ju löjligt. Visst tänkte jag på att hon nämnde sin kommande bok i reklamliknande ordalag. Men Sommar har under många och långa år knappast varit annat än reklamtid i public service. Det som jag tyckte var det lite tragiska var att hon var så lite personlig och istället använde sin utmätta tid för att sälja, sälja, sälja. Där var visserligen en sekund om när hon ringde upp sin biologiske far utan att känna honom. Men sedan var det stopp. Inte ett ord om varför hon ringde, hur samtalet och eventuellt möte gick och vad det visade sig vara för en figur. Istället ägnades resten av programmet åt att vara skyltfönster för henne själv som mediaprodukt. Tja, mer ointressant kan det knappast bli.

Rockström var intressantare. Inte för att ingen inte har hört budskapet tidigare eller för att denna föreläsning var bättre än något annan i ämnet. Det var den inte. Nej, det intressanta med Johan Rockströms sommar var avsaknaden av idéer om institutionella lösningar. Alltså, budskapet i korthet var att vi nu står på ruinens brant om vi inte snabbt som ögat ändrar oss och prissätter jordens resurser. Ett sådant steg innebär innovationstryck och tillväxt. En omställning till hållbarhet är alltså meningsfullt också ur kapitalistiskt perspektiv. Till detta kom budskap om att resurserna naturligtvis måste fördelas rättvist, även till jordens fattiga. Sedan inte ett ord om hur dessa två motstående ideal kan fås att fungera tillsammans.

Här nämndes inte heller något om vad vi som individer bör göra för att bidra till hållbarhet. Inget om mindre resande eller kallare boende. Ett sådant budskap hade också rimmat illa med Rockströms egna inflikningar om möten i Brasilien och New York, erfarenheter från norra Kanada och så vidare. Här vore det inget annat än hyckleri att begära att vi ska resa mindre. Nej, istället ställdes förhoppningarna till världens politiker och kommande miljömöte i Paris. Rockström försäkrade oss också om att det denna gång kommer att gå bättre än i Köpenhamn för några år sedan eftersom de världsledare han träffat vittnar om en mycket bättre förståelse för vad som står på spel. Jag tillåter mig faktiskt att tvivla....

Men Rockström hade också ytterligare ess i ärmen. Det handlar om ett initiativ som han själv varit med i, The Earth Statement, som bygger på en välkänd forskningsrapport publicerad av 17 klimat- och miljöforskare (varav endast två (2) är kvinnor, hur hållbart är det?). De hävdar att 2015 är ett ödesår för att undvika att föra utvecklingen bortom en punkt som innebär att förändringsprocesserna blir irreversibla, något som också togs upp i hans sommarprogram. För att få gehör har The Earth Statement börjat rekrytera s.k. supporters. Hittills nämns 45 supportrar på hemsidan varav 13 kvinnor. Vad deras uppgifter är eller på vilka grunder de rekryterats är oklart. The Earth Statement har två angivna tillskyndare. För det första en organisation bestående av 17 framstående klimat- och miljöforskare med Rockström själv i spetsen, Earth League. Skaran är i stort sett identisk med dem som tagit initiativ till The Earth Statement, men här finns en kvinna till, sammanlagt alltså tre. En annan tillskyndare är Global Challenges Foundation, en svensk privat stiftelse där Johan Rockström sitter i styrelsen som helt saknar kvinnor.

Jag betvivlar inte analysen och har i alla fall inte kunskap nog för att göra det. Däremot tycker jag att de lösningar som Rockström presenterar på problematiken är undermåliga. Saken blir desto mer bestickande om man betänker att han varit ledare för ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut om miljöfrågor under ett antal år. Jag menar att ett sådant forskningsinstitut inte bara bör syssla med att peka ut kritiska resurser och gränserna för deras utnyttjande, något som de uppenbarligen gjort med framgång. Sådana frågeställningar är i grunden naturvetenskapliga. På ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut måste man också kunna prestera samhällsvetenskaplig forskning som klart pekar ut institutionella lösningar för hur mänskliga beteendemönster ska kunna förändras så att vi utnyttjar planetens resurser på ett hållbart sätt. Alltså bearbeta frågor som i grunden är samhällsvetenskapliga. Men här har man uppenbarligen gått bet.

För erfarenheten visar att det inte räcker med att prestera vetenskapliga resultat och sedan hoppas på att existerande institutioner i form av klimatmöten i FN:s och andras regi. Inte heller har privata idéorganisationer dominerade av mer eller mindre kända män någonsin skapat förutsättningar för överenskommelser hur behjärtansvärda de än har varit. Visst finns solskenhistorien som freoner. Men det var ett lätt problem i jämförelse vad vi står inför denna gång.

När det gäller begränsningar i uttag av jordens resurser måste det förmodligen till ytterligare institutioner, kanske av överstatlig natur. Här finns mycket forskning som visar på problem och möjligheter, inte minst på svensk botten. Men om allt detta verkar Rockström lyckligt omedveten. Det menar jag inte håller för någon som leder ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut med ambitioner att rädda planeten. Då måste förslag till handling stödjas av forskning på samma sätt som de planetens begränsningar som man identifierar. Rockström får helt enkelt göra hemläxan. Sedan ser jag fram emot ett nytt sommarprogram.

Lifegene

Vetenskapsradion har i tisdags och torsdags förra veckan sänt två mycket intressanta reportage om Lifegene, ett stort anlagt försök att skapa ett medicinskt register som ska möjliggöra undersökningar av olika faktorer bakom sjukdomar som Alzheimer, diabetes eller cancer. Efter starten 2010 stötte projektet snart på patrull i form av Datainspektionen som 2011 stoppade projektet eftersom det stred mot personuppgiftslagen. Riksdagen antog en ny lag (2013:794) för komma runt problemen med integrationsskydd. Men även senare har projektet inte varit så givande som förväntat. Endast mindre än en tiondel av det beräknade antalet deltagare har hittills hakat på för att delta i hälsoundersökningar. Samtidigt har ambitionerna sänkts.

Inte någonstans i Vetandets världs reportage diskuteras dock två avgörande förhållanden. Hur mycket har Lifegene kostat? Hur hade problemen kunnat undvikas?

Det är synd, men på något sätt symptomatiskt. Svaret på första frågan är svår att avgöra, men de största bidragen från AFA Försäkring, som ägs av arbetsmarknadens parter, Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelse samt Vetenskapsrådet är på cirka hundra miljoner kronor. Det är pengar som alltså gått åt till ett projekt som med allra största sannolikhet inte på något sätt kommer att motsvara det som utlovades i ansökningarna. Det finns idag betydligt bättre register i Storbritannien och på andra håll i världen.

Den andra frågan går det förstås bara att spekulera i. Men jag tror att några debattörers synpunkter har fog för sig. I förlängningen handlar det om ett synsätt som innebär att vissa forskningsinriktningar är allt och andra inget. Jag menar att hade bara de ansvariga för Lifegene konsulterat några etiker, jurister och människorättsaktivister, några immaterialrättsspecialister och en handfull sociologer, hade de antingen kunnat utforma Lifegene så att det från början var lagligt och legitimt eller så hade de kommit till slutsatsen att det krävdes lagändringar för att kunna realisera registret. Oavsett vilket så hade projektet kunnat börja i rätt ända. Värt att notera är att det inte ens hade behövts några samhällsvetenskapliga forskningsinsatser för att kunna konstatera att Lifegene förmodligen skulle stöta på patrull. Det hade bara behövts att man konsulterat några med kompetens inom juridik och samhällsvetenskap, etik och sociologi.

Men i rådande forskningspolitiska klimat där medicin och vissa andra områden har så mycket större status och värde än andra som samhällsvetenskap är det förstås lätt hänt att tänka sig att sådana perspektiv knappast kan ha något att bidra med. Den lärdomen kostade Lifegene och några finansiärer hundra miljoner kronor samt en hel del arbete med tveksamt värde. Tyvärr verkar Vetenskapsradion ha missat dessa perspektiv som hade varit nog så relevanta. Faktiskt är det något av ett mysterium att man rapporterar om ett forskningshaveri så totalt att det inte har många motstycken utan att fråga sig hur i herrans namn det kunde hända.

AI

Vi är många som är roade av robotutvecklingen. Alltså inte industrirorobotar och NC-maskiner. Vad jag talar om är mekatroniska humanoider, typ C-3P0 i Star Wars. Numera anordnas tävlingar där olika forskarlag får ställa upp med humanoida robotar som bedöms på en skala. Det handlar inte om glada amatörer som bygger nåt av äggkartonger i garaget. Detta är seriösa miljardprojekt, i alla fall hundratals miljoner. Senaste tävlingen organiserades av det amerikanska försvarets utvecklingsenhet DARPA och vanns av en robot från Florida Institute for Human and Machine Cognition. I ett reportage i Time Magazine beskrivs robotens oberäknelighet:

"It's an uncanny presence: it moves more or less like a human being, but then it will have an abrupt full-body spasm, freeze in an unintentionally funny pose and fall over. Its unpredictability makes it dangerous to be around, and the team tends to stay out of its area unless absolutely necessary. "Atlas is very strong." Stephen says. "I wouldn't say it's necessarily a very safe robot to be close to. An arm flung out—you could definitely hurt somebody." The engineers have a long PVC pipe with a boxing glove stuck on the end that they use for poking the robot cautiously, from a safe distance. They also keep handy a device that looks like a flashlight with a big button on the end: a kill switch." (June 8, 2015, p. 28)

Tänk att efter alla forskningsinsatser över hela världen är den här typen av konstruktioner så oberäkneliga att forskningsteamet inte kan gå nära utan att riskera personskada. Man ska förstås inte ge upp för den sakens skull, men kanske är det ändå värt en reflektion över hur svårt det kan vara att förverkliga vissa av våra drömmar. Även tekniska.

Ny bloggpost igen

Ny bloggpost publicerad på Curie. Dock relativt lik den som publicerades här för tio dagar sedan så ha inte allt för höga förväntningar.

Tjänstecyklar

Egentligen är det fantastiskt. Lunds universitet har idag drygt hundra tjänstecyklar. Men cyklarna verkar inte gå att låna. Istället ska varje avdelning och institution köpa in cyklar efter behov. Jag stötte på ett tjugotal av de enhetsvis inköpta cyklarna mellan Byrålogen och Sociologen tidigare idag. Här står de uppradade och ordentligt låsta, men till synes oanvända. De samlar frömjöl som lägger sig som en hinna över sadlar och stänkskärmar. Även en så perfekt cykeldag som det var idag med lagom temperatur och hyfsat soligt. Men vem har köpt in dem undrar jag. Är det sociologerna som satsat stort? Eller är det möjligen enheter i den centrala administrationen? Den som vet mer får gärna lämna information som kommentar här. Det går att vara anonym.

Sommarpratarna 2015

Jag har egentligen aldrig brytt mig om sommarpratarna när de presenteras vid denna tid på året. Detta trots att jag ibland lyssnar på programmen. Nu noterar jag bara att urvalet blir allt mer homogent i takt med att det blir allt mindre intressant. Det handlar om väldigt många skådespelare, journalister, musiker och en och annan estradör och människor engagerade i olika sakfrågor, de kallas social entreprenörer.

I år finns tre stycken forskare med i fältet. Inte så många med tanke hur stor sektorn är och hur stor betydelse forskning ofta tillskrivs samhällsutvecklingen. De tre forskarna består av en nobelpristagare i medicin, en miljöalarmist och en nanoteknolog. De två senare har gjort sig kända genom att engagera sig i olika framtidsfrågor med mycket stort utrymme i olika medier. De kan på goda grunder kallas för framgångsrika ambassadörer för forskning. Just engagemang är något som för övrigt verkar förena dem som inte är med i sommarprogrammet på rena kändismeriter.

Men här finns ingen som jag upplever borgar för någon slags samhällskritik eller perspektiv som kan fungera som ett alternativ till den hejiga förbättrarandan som präglar det mesta av startfältet. Jag saknar helt enkelt någon mer reflexiv humanist eller samhällsvetare som utifrån sin forskargärning ifrågasätter saker och ting samt presenterar alternativa visioner. Det är en roll som vissa journalister ibland kan få spela i sommarprogrammen. Men jag tycker att det vore intressant att någon gång få höra en forskare inom humaniora eller samhällsvetenskap lägga ut texten i samma syfte. Något säger mig att sommarredaktionen inte håller med. Jag misstänker att de har prövat human- eller samhällsforskare ett antal gånger med dåligt resultat. Jag kan i så fall förstå dem.

Men min slutsats är att att de måste leta vidare. Inte gå på de redan etablerade. Utan istället lägga manken till och söka de okända förmågorna som skulle kunna göra bra program trots att de inte redan är mediekända. Jag kan med lätthet räkna upp ett tiotal kandidater. Det är dåligt att sommarredaktionen inte kunnat hitta en enda. Istället väljer de att veva på med sin kändisar.

P.S. Det har visat sig att även andra uppmärksammat det svaga startfältet i år.

Ny bloggpost i Curie

Nu är en ny bloggpost publicerad i Curie. Den handlar om hur svårt det verkar vara att skapa förnyelse inom ramen för forskningspropositionsinstitutionen.

Sedan jag skrev den har jag hunnit läsa fredagens debattartikel i Dagens Industri där vår minister för högre utbildning och forskning tillsammans med VD för Scania klargör hur de ser på svensk forskningspolitik. De anser att forskningspolitiken måste vara långsiktig så att forskare vågar forska på områden där resultaten är osäkra och kan dröja. De anser att forskningen måste komma till användning och vill därför stärka banden mellan forskning, utbildning och företag som kan omvandla forskningsresultat till innovationer. De anser att forskningens del i kompetensförsörjningen och utbildningen måste stärkas. Slutsatsen är att regeringen och de forskningsintensiva företagen inleder tätare samtal inför nästa års forsknings- och innovationspolitiska proposition.

Allt detta är nog gott och väl. Det är självklart att svenskt näringsliv är en viktig part när det gäller att formulera den kommande forsknings- och innovationspolitiska propositionen. Här bedrivs ju redan mycket av svensk forskning och utveckling.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss oro att alltför nära kontakter med det etablerade näringslivet hämmar satsningar på helt nya och ännu oexploaterade affärsområden. Det etablerade näringslivet är förstås intresserat av att det först och främst satsas långsiktiga statliga forskningsresurser inom de områden som de har potential att exploatera. Så har också skett i de sex senaste forskningspropositionerna som intill förväxling liknat varandra oavsett vilken politisk färg sittande minister har haft. Men hur går det i så fall för den typ av forskning som ännu inte avsatt några resultat i forskningsintensiva företag?

Att regeringen för samtal med representanter för det etablerade forskarsamhället och det etablerade näringslivet inför forsknings- innovationspropositionen är inget nytt. Så har det varit de senaste sex gångerna och nu är det samma sak. Det är allt annat än innovativt. Om den kommande forsknings- och innovationspropositionen ska bli innovativare än sina sex senaste föregångare måste samtal föras även med nya intressegrupper, de som inte är kunskapsintensiva idag men som kan bli det imorgon om de bara får tillfälle att förklara hur en långsiktig satsning i en forsknings- och innovationsproposition kan hjälpa dem att etablera helt nya näringsgrenar. Då och endast då kan den forsknings- och innovationspolitiska propositionen få ett innehåll som lever upp till namnet.

Curie igen

Nytt blogginlägg på Tidningen Curie ute, med facit till frågan i förra inlägget.

Säkerheten framför allt

Vi har en nitisk säkerhetsavdelning på universitetet. Det är bra. Samtidigt undrar man ibland hur avvägningarna går till. I nya LUX har vi anställda passerkort med bild och namn. Någon gång i en oviss framtid finns en tanke att kortet ska kunna användas i andra sammanhang, t.ex. som lånekort på biblioteket. Men det har visat sig så krångligt och svårt att ingen kan svara på när det kan tänkas ske. Jag tror en förutsättning är att olika datorsystem samordnas på ett sätt som är så svårt och kostsamt att det är enklare och billigare att byta ut dem istället för att uppdatera dem. Och det lär dröja.

Problemet är att så länge kortet bara används som passerkort är namnet och bilden på det en säkerhetsrisk. Ett upphittat kort kan direkt användas för att via öppen information på nätet söka upp personens tjänsterum och ta sig in. Det är inte så svårt med hjälp av namnet tydligt angivet på passerkortet som t.o.m. tillhandahåller en bild. (Varför måste informationen om arbetsplats finnas på nätet för resten? Vi har ju en reception i LUX där de som söker en viss person kan fråga om det krävs.)

Det finns dock en liten säkerhetsattiralj. Varje eller vartannat dygn måste passerkorten uppdateras genom att de hålls fram en liten läsare som finns innanför varje ingång till LUX. Om man glömmer det på morgonen funkar inte kortet och man måste gå tillbaka till ingången och hålla sitt kort framför läsaren så att det uppdateras.

Men är det verkligen möjligt att denna teknik installerats av säkerhetsskäl? Det kan ju inte vara särskilt svårt för någon som hittar ett kort och letar upp var personen sitter att komma på att det måste uppdateras för att fungera. Alla som arbetar gör ju så när de kommer innanför porten. Hade det av säkerhetsskäl inte varit bättre att anonymisera passerkorten så att det inte går att se i vilket hus och i vilka korridorer innehavaren arbetar? Den dagen i en avlägsen framtid när korten ska kunna användas även för andra saker kan man väl bara dela ut nya kort? Som det är nu har vi extrakostnader med fotografering och registering av passerkort på individer till ingen nytta eftersom det ändå inte kan användas på andra sätt än just passerkort.

Mitt intryck är att säkerhetsavdelningen tvingas sila mygg och svälja kameler. Jag gissar att de inte vill ha namn och bild på passerkorten, men att de av framtidsvisionära förvaltare tvingats att gå med på detta ändå. Som en liten motvikt har de istället fått sätta upp rutinen med uppdatering av korten. Problemet är bara att det knappast kan utgöra något hinder för andra än personalen som då och då glömmer att uppdatera. De måste i så fall under dyra eder ta sig tillbaka till ingången för att hålla upp det framför läsaren, en ibland ganska dryg promenad upp och nerför trappor. Ser man det positivt är det i alla fall lite motion.

Strategiska forskningsområdena utvärderade

Rektor bloggade för några dagar sedan om utvärderingen av de strategiska forskningsområden som kom just före valborg. Han konstaterade att det blev både ris och ros för Lunds universitet  Framför allt var det BioCare (Biomarkers in Cancer Medicine) med Lund som värduniversitet och Göteborgs universitet som partner som fick underkänt för att deras resultat inte citerats i en omfattning som nådde upp till internationella jämförelser. Detta trots att utvärderingsgruppen i sin rapport själva konstaterar på knagglig engelska att "Availability of better quantitative data of the outputs over the assessment period would have undoubtedly improved the Evaluation Panel’s evaluation of research output and excellence, educational integration and renewal and societal impact. We emphasise that the Panel’s evaluation is based almost entirely on the qualitative descriptions of the outputs provided by the universities and the SRAs, themselves." (p. 17) BioCare kritiseras alltså för något som utvärderarna själva inte verkar anse sig ha tillräckligt med underlag för att kritisera. Kritik ges också för att programmet innehåller allt för många forskningsteman och att "improved strategic thinking is needed  to help focus research" (p. 33).

Jag har tittat lite närmare på utvärderingen och underlaget till den och måste säga att jag häpnar över hur detta verkar ha gått till. Det är för det första inte lite som utvärderats, sammanlagt forskning för 5,27 miljarder kronor över fem år. Så det är en ganska viktig process som här bedöms och rapporteras. För det andra anser jag att den panel som lett utredningen, sex extremt välrenommerade personer, inte gjort jobbet enligt uppdraget.

I utvärderingsrapporten betygsätts inte bara de 43 olika programmen inom 20 olika strategiska forskningsområden. Även värduniversitetens insatser för det aktuella området bedöms. Det är enligt regeringsuppdraget och inte mycket att säga om. Men här framgår också att utvärderingen ska göras med avseende på vetenskaplig kvalitet i ett internationellt perspektiv samt utifrån effekter för samhälle och näringsliv. Samverkan med andra lärosäten, forskningsinstitut, näringsliv och samhälle (som om näringslivet inte är en del av samhället) ska särskilt beaktas och koppling till utbildning ska också redovisas (men inte bedömas som jag förstår det). Det som ska utvärderas är: resultat och effekter av lärosätenas insatser inom området med utgångspunkten att resurserna ska möjliggöra långsiktig uppbyggnad.

Notera att uppdraget uteslutande handlar om att utvärdera resultat och effekter i termer av kvalitet och samverkan. Här står inte en rad om att frågor om hur forskningen har planerats och styrts ska utvärderas (det kallas i dessa sammanhang "strategisk styrning"). Ändå är just strategisk styrning den första av fem "kärnfrågor" som utvärderingspanelen identifierat, helt som det verkar på eget initiativ och utan någon grund i regeringsuppdraget förutom uppdraget att utvärdera lärosätets insatser för forskningsområdets utveckling. (OBS! Detta har senare visat sig vara felaktigt. Det är inte panelen som formulerat de fem kärnfrågorna, utan myndighetsgruppen enligt uppgifter från en av projektledarna på Högskoleläcka på Facebook. Tyvärr redovisas processen inte tillräckligt noggrant i själv utvärderingen vilket ledde till min felläsning.) De övriga fyra frågorna är: forskningsinsatsernas kvalitet, resultat och effekter (det egentliga uppdraget blir här en av fem kärnfrågor); strategisk betydelse för samhälle och näringsliv (hur ska strategisk betydelse av en satsning kunna identifieras efter endast fem år varav endast de tre senaste åren varit med fullt utbyggd finansiering?); samverkan mellan universitet och andra aktörer samt koppling med utbildning (som enligt uppdraget inte ska vara en fråga utan en redovisningspunkt).

Just frågan om hur forskningen planerats och styrts sticker alltså ut som en  uppgift utan tydligare förankring i uppdraget. För faktiskt kan lärosätets insatser inom ett strategiskt forskningsområde innebära att välja att inte styra eller planera, utan att överlåta det åt forskarna och på så sätt ge dem självständighet. Jag hade kunnat acceptera utvärderingen om den hade vägt för och emot olika styrformer inklusive ingen styrning alls och dragit väl underbyggda slutsatser om varför vissa insatser hade varit påkallade i vissa sammanhang. Men så ser det inte ut. Närvaron av planering och styrning bedöms alltid som positivt, frånvaro av planering och styrning bedöms aldrig som positivt. Inte någon enda gång har ett lärosäte som givit friare tyglar åt ett strategiskt forskningsområde blivit positivt bedömt för det eller ett som styrt för mycket fått kritik för det. Ju mer planering och styrning som utövas av värduniversitetet, desto bättre bedömning utan undantag.

Hur har det kunnat bli så här frågar man sig förstås. Tja, det är inte svårt att börja misstänka två av panelmedlemmarna för att ha särskilda intressen åt det här hållet. Det handlar om Erik Arnold som byggt upp och idag är styrelseordförande för konsultbolaget Technopolis som är verksamt inom  myndighets- och universitetssfären med att utveckla ledning och styrning. Technopolis äger Faugert & Co med kontor i Stockholm. Den andra är Mary O'Kane som är styrelseordförande för O'Kane Associates i Australien som i mångt och mycket konsultar i samma bransch som Faguert & Co. Både Arnold och O'Kane har inte bara mycket lång och gedigen erfarenhet av organisationsutveckling. De har också egna intressen i att universitet och myndigheter efterfråga deras tjänster. I och med att alltid bedöma att central myndighetsutövning genom planering och styrning är bra för olika projekt ökar de efterfrågan på just de tjänster som de själva tillhandahåller. (OBS igen. Detta resonemang håller inte eftersom det visade sig vara myndighetsgruppen som formulerat kärnfrågorna och sedan rekryterat de sex panelmedlemmarna utifrån det. Hur rekryteringen gått till vet vi dock inte.)

Resultatet har blivit en rekommendation till regeringen som innebär att Lunds universitet fråntas drygt tolv miljoner kronor som fördelas till andra lärosäten där de strategiska forskningsområden nått bättre resultat bland de kvantitativa indikatorerna (som alltså pekades ut som undermåligt utvärderingsunderlag) och värduniversitetens styrningen varit mer påtaglig. Motiveringen lyder "Detta är baserat på att expertpanelen har identifierat brister både i specifika SFO-miljöer och i lärosätenas ledning och stöd till dessa."

Men varför just tolv miljoner kronor? Hur har myndigheterna på grundval av utvärderingen kommit fram till just denna summa och inte tio eller femton miljoner kronor per år? Om detta nämns inte ett ord i något av alla dokument som producerats i sammanhanget. Siffran tycks gripen ur luften.

God förvaltning är transparent och förutsägbar. Så har inte varit fallet när det gäller utvärderingen av strategiska forskningsområden och de rekommendationer till regeringen som följt av den. Utgångspunkterna för utvärderingspanelen borde uteslutande ha grundats i uppdraget. Utvärderingskriterier borde ha varit management-neturala i den meningen att styrning inte bedöms som värdefull i sig utan måste vara påkallad av specifika forsknings- och samverkansbehov.

Min bedömning är glasklar. Underkänt. Rekommendation: Papperskorgen.

FOKUS snart på ett universitet nära dig

I början av året presenterade VR sitt förslag FOKUS på hur regeringens beslutade omfördelning av anslag för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor skulle gå till. Förslaget är ganska omfattande och eftersom här också ingår paneler enligt den brittiska modellen Research Excellence Framework, REF, skulle förslaget bli ganska resurskrävande. I Storbritannien började föregångaren RAE på 1980-talet som ett sätt att omfördela forskningsresurser från Oxford och Cambridge, som på den tiden fick allt i stort sett, till andra högskolor och universitet. Numera används modellen för att omfördela 280 miljarder pund under fem års tid. Där ingår nämligen hela statens anslag för forskning och forskarutbildning. Det innebär att ett dåligt resultat i REF kan innebära att en högskola eller ett universitet inte får några direkta statliga anslag alls till forskning och forskarutbildning de kommande fem åren, i alla fall i teorin men faktiskt förvånansvärt mycket i praktiken också. I alla händelser innebär detta att den relativa kostnaden för att utföra forskningsutvärderingen REF inte utgör mer än 0,8 procent av de medel som omfördelas. Detta trots att arbetet i REF är mycket omfattande och tar en del tid och kraft i anspråk både på universitet och högskolor liksom i de paneler som utvärderar forskningen.

I Sverige var tanken först att omfördela fem procent från 2009. Sedan växte kakan som skulle omfördelas till tio procent och från och med 2014 är det 20 procent. Utfallet är ändå magert. De flesta universitet och högskolor vinner eller förlorar några få miljoner. En riktigt stor vinnare som Karolinska fick trettio miljoner kronor förra året, Chalmers sex miljoner. Ändå blev tillskottet till Karolinskas forskningsanslag endast två procent. Även Lunds universitet måste räknas till de stora vinnarna under 2014 då vi fick ett tillskott på 11 miljoner kronor. Ändå är det bara 0,5 procent av de statliga anslagen på området. Även om omfördelningen gällde hundra procent av anslagen skulle Karolinskas höjning bara ha blivit tio procent av statsanslagen och Lunds universitet 2,5 procent.  Kanske är det så att regeringens anslag redan ganska väl speglar forskningskvalitet och -kvantitet vid de olika lärosätena och att hela övningen därför inte är så motiverad som den var i Storbritannien på 1980-talet.

I Sverige är kostnaderna för det kvantitativa system för att omfördela resurser som används idag 1 miljon kronor per år, vilket naturligtvis är försumbart. FOKUS skulle öka den kostnaden till 170 miljoner kronor för en sex-årsperiod, ungefär en procent av omfördelade medel och bara lite högre än REF. Frågan är bara om den kostnadsberäkningen håller, i synnerhet som den även inbegriper arbetet ute på universitet och högskolor för att sätta ihop underlag till utvärderingarna. Ett annat problem är också att det förmodligen inte är den relativa kostnaden för utvärderingarna som är stötestenen. Den egentliga frågan är om kostnaderna motiverar den lilla omfördelning som hittills visat sig bli resultatet i Sverige.

De beräknade 170 miljonerna för att utvärdera 34 lärosäten vart sjätte år har i alla fall det positiva med sig att vi inte längre behöver bry oss om enskilda lärosätesutvärderingar som RQ08 om någon till äventyrs minns den. Kostnaderna för RQ08 har beräknats till ungefär 15 miljoner kronor. Enligt VR kommer den nationella utvärderingen att kunna genomföras för en medelkostnad om 5 miljoner kronor per lärosäte. I alla fall om beräkningen om 170 miljoner kronor håller.

Det finns bara en hake. Min brittiske kollega som ledde den senaste REF14 hävdar att det tvärtom har blivit vanligare i Storbritannien med universitetsinterna utvärderingar efter att det nationella systemet infördes, ofta som en kontroll två, tre år före en REF-omgång. "It has become an industry." säger han. Det finns knappast anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Faktiskt hävdar min kollega att det bästa egentligen hade varit om det funnits ett system där lärosäten internt skötte sina egna utvärderingar regelbundet och den nationella utvärderingen bara var en sammanställning och jämförelse av den information som då samlats in. Tyvärr har det inte varit möjligt eftersom vårt förtroende för varandra är så lågt (risken finns ju att universiteten friserar sina interna resultat) och eftersom underlagen förmodligen hade varit mycket svåra att jämföra. Nu återstår bara att se om FOKUS blir av.

P.S. 1 maj 2015. Bara någon dag efter jag skrivit denna post läste jag i Universitetsläraren, nr 3 (2015) att kvalitetssnurran tagits bort i regeringens budgetprop. för 2015. Det tänkte jag inte ens på när jag läste proppen. De siffror jag tittade på (utgiftsområde 16, sid. 133) gällde bara den historiska utvecklingen. Nu föll ju den propositionen och kvalitetssnurran är tillbaka i den fördelning som riksdagen till slut beslutade om i december 2014 (Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU10). Samtidigt måste det åter sägas, vad som inte nämns i artikeln, att det ju handlar om försvinnande små andelar av lärosätenas forskningsanslag.

Gästblogg i Curie

Jag är under maj och juni gästbloggare i Vetenskapsrådet nättidning Curie. Första bloggen om den ökande universitetsadministrationen är nu tjuvpremiärupplagd på: http://bloggar.tidningencurie.se/thomaskaiserfeld/hur-lange-har-det-varit-pa-detta-satt/

Universitetshistoria

Lunds universitet fyller 350 år 2016-18 om någon till äventyrs skulle ha missat det. Vi är några som är inblandade i olika projekt som går ut på att fira denna tilldragelse. Inte helt oväntat planeras också några böcker.

Nu kan man ju kanske tycka att det redan finns tillräckligt med böcker om Lunds universitets historia. Och om man betraktar en graf som min kollega Daniel Normark gjort baserad på titelträffar på lika lärosätesnamn i Libris finns onekligen stöd för den uppfattningen.

Daniel Normark©

Men faktiskt är det trots alla drygt tusen titlar om Lunds universitet motiverat att skriva nya historiska studier. Det beror inte bara att universitetet förändras. Det handlar också om att vårt sätt att förstå dessa organisationers historia förändras. Just balansen mellan tradition, att minnas att universitet funnits i 350 år, och förändring, är en av de styrkor som gör universitet till en av västerlandets mest långlivade institutioner vid sidan av kungahus, arméer och katolska kyrkan. Bara det en sak att fortsätta reflektera över i dessa yttersta av tider.

En snurrig historia...

är rubriken på ett reportage i dagens Dagens Nyheter om Slussen i Stockholm. Slussen, det är en plats jag passerat på cykel i genomsnitt två gånger per dag de senaste trettio åren. Många tusen gånger har jag rullat ner för Götgatan, passerat rödljusen för cyklar och rakt ner på Skeppsbron där den fortfarande nerkylda luften från Saltsjön slagit emot mig och svalkat kroppsvärmen från att ha cyklat uppför Götgatsbacken från Medborgarplatsen två, tre minuter tidigare.

Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.

Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.

Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.

Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.

Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.

I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.

Originalitet

På väg till jobbet passerar jag numera ett blått hav framför UB, glädjande att våren kommit så långt och att det är så vackert. Ett foto med mobilen blir liksom en självklarhet. Tagen i markhöjd med det blå som brer ut sig nästan oändligt från förgrunden ner mot UB:s tegelfasad i bakgrunden. Det skulle vara vackert.

Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....

Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.

Akademiska hus igen

I veckan kom en rapport om resultaten för statliga bolag, däribland Akademiska Hus AB. Under 2014 har vinsten ökat till 5,215 miljarder kronor efter skatt att jämföra med 2,568 miljarder under 2013, upp 51 procent! Av vinsten 2014 gick 3,0 miljarder till investeringar och 1,445 miljarder har föreslagits som utdelning till ägaren staten.

Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.

Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.

Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.

Tomma korridorer

Hamnade i går morse på en av universitets större institutioner där jag drog mig fram genom korridorerna. Klockan var på väg mot halv tio, men ingenstans syntes någon enda anställd genom korridorfönstrens glas. Faktiskt var samtliga rum stängda och släckta. Inte en levandes själ.

I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"

Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.

Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?

Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.

Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.

Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.

Tiden går

Ibland känns det som att man får till det. I samtal med tolvårige sonen som är svårt dataspelsbiten kunde jag formulera vad jag tyckte var problemet med all skärmtid. Framför en skärm känns det ofta som att det händer väldigt mycket på kort tid oavsett om man spelar ett spel, tittar på en film, ägnar sig åt social medier eller vad det nu kan vara. Läser man istället en bok eller lyssnar på musik, går en promenad eller pluggar inför ett prov kan det istället kännas som att det inte händer särskilt mycket alls i jämförelse.

Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.

Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.

Konferenskostnader

I veckan hände igen en sådan universitetsadministrativ quirck som får en att älska ekonomihanteringssystemet och -administrationen. Vi är några kolleger som tillsammans anordnar en konferens på vår institution. Det handlar om en nationell konferens med vissa nordiska inslag som arrangerats ungefär vartannat år sedan 1990 med en nationalkommitté som organisatör. Vi har skrapat ihop lite pengar från några lokala och andra fonder och har trots det en ganska bastant konferensavgift för de cirka 70 anmälda deltagarna. Detta går till luncher, middagar och hitresta keynotes. Allt ser bra ut med kul program.

På våra utgifter läggs förstås oh som på vår institution ligger på dryga 70 procent för forskning. Men som genom ett under har vi en universitetsledning som plötsligt och utan förvarning bestämt att konferenser ska välsignas med betydligt lägre oh. Men då måste pengarna slussas genom ett särskilt centralt konto och budgeten måste landa på plus minus noll.

Vi hade dock varit så lyckosamma att vår budget pekade på ett plus om 38.000 kr som skulle betalas in till vår nationalkommitté efter arrangemanget. Det innebär att vi skulle vara tvungna att betala full oh och därmed ett resulterande underskott om 40.000 kr. Nu var goda råd dyra. Hur hissa upp kostnaderna så att budgeten gick jämnt ut? Mer vin till middagen? Nej, det fick vi inte eftersom det skulle vara emot reglementet för representation.

Svaret blev till slut självklart. Den administration som planerats för konferensen, några veckors arbetstid, låt utanför budget och genom att lägga in delar av den i budget kunde vi få den att landa på jämna pengar och kunde på så sätt spara en rejäl slant av vårt surt ihopsparade myndighetskapital. Slutet gott, allting gott..... hoppas vi. Kvar är bara själva konferensen. Men det känns som en bisak i sammanhanget när man kryssat sig igenom alla universitetsadministrativa blindskär och gatt....