Ibland känns det som att man får till det. I samtal med tolvårige sonen som är svårt dataspelsbiten kunde jag formulera vad jag tyckte var problemet med all skärmtid. Framför en skärm känns det ofta som att det händer väldigt mycket på kort tid oavsett om man spelar ett spel, tittar på en film, ägnar sig åt social medier eller vad det nu kan vara. Läser man istället en bok eller lyssnar på musik, går en promenad eller pluggar inför ett prov kan det istället kännas som att det inte händer särskilt mycket alls i jämförelse.
Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.
Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar