Tomma korridorer

Hamnade i går morse på en av universitets större institutioner där jag drog mig fram genom korridorerna. Klockan var på väg mot halv tio, men ingenstans syntes någon enda anställd genom korridorfönstrens glas. Faktiskt var samtliga rum stängda och släckta. Inte en levandes själ.

I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"

Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.

Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?

Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.

Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.

Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.