En snurrig historia...

är rubriken på ett reportage i dagens Dagens Nyheter om Slussen i Stockholm. Slussen, det är en plats jag passerat på cykel i genomsnitt två gånger per dag de senaste trettio åren. Många tusen gånger har jag rullat ner för Götgatan, passerat rödljusen för cyklar och rakt ner på Skeppsbron där den fortfarande nerkylda luften från Saltsjön slagit emot mig och svalkat kroppsvärmen från att ha cyklat uppför Götgatsbacken från Medborgarplatsen två, tre minuter tidigare.

Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.

Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.

Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.

Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.

Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.

I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.