Sommar i repris

Jag har nu under semester lyssnat lite då och då på olika sommarpratare. I alla fall en riktigt bra har jag hört, Magnus Falkhed som på ett drömskt sätt berättade om sina erfarenheter från kidnappad i Syrien.

Som av en händelse lyssnade jag även på de två mest omtalade sommarprogrammen, Leila Lindholm som hamnade på löpsedeln för en anmälan om reklam och Johan Rockström. Båda gångerna under en bilresa faktiskt. Annars hade jag förmodligen stängt av. Att LL anmälts för reklam är ju löjligt. Visst tänkte jag på att hon nämnde sin kommande bok i reklamliknande ordalag. Men Sommar har under många och långa år knappast varit annat än reklamtid i public service. Det som jag tyckte var det lite tragiska var att hon var så lite personlig och istället använde sin utmätta tid för att sälja, sälja, sälja. Där var visserligen en sekund om när hon ringde upp sin biologiske far utan att känna honom. Men sedan var det stopp. Inte ett ord om varför hon ringde, hur samtalet och eventuellt möte gick och vad det visade sig vara för en figur. Istället ägnades resten av programmet åt att vara skyltfönster för henne själv som mediaprodukt. Tja, mer ointressant kan det knappast bli.

Rockström var intressantare. Inte för att ingen inte har hört budskapet tidigare eller för att denna föreläsning var bättre än något annan i ämnet. Det var den inte. Nej, det intressanta med Johan Rockströms sommar var avsaknaden av idéer om institutionella lösningar. Alltså, budskapet i korthet var att vi nu står på ruinens brant om vi inte snabbt som ögat ändrar oss och prissätter jordens resurser. Ett sådant steg innebär innovationstryck och tillväxt. En omställning till hållbarhet är alltså meningsfullt också ur kapitalistiskt perspektiv. Till detta kom budskap om att resurserna naturligtvis måste fördelas rättvist, även till jordens fattiga. Sedan inte ett ord om hur dessa två motstående ideal kan fås att fungera tillsammans.

Här nämndes inte heller något om vad vi som individer bör göra för att bidra till hållbarhet. Inget om mindre resande eller kallare boende. Ett sådant budskap hade också rimmat illa med Rockströms egna inflikningar om möten i Brasilien och New York, erfarenheter från norra Kanada och så vidare. Här vore det inget annat än hyckleri att begära att vi ska resa mindre. Nej, istället ställdes förhoppningarna till världens politiker och kommande miljömöte i Paris. Rockström försäkrade oss också om att det denna gång kommer att gå bättre än i Köpenhamn för några år sedan eftersom de världsledare han träffat vittnar om en mycket bättre förståelse för vad som står på spel. Jag tillåter mig faktiskt att tvivla....

Men Rockström hade också ytterligare ess i ärmen. Det handlar om ett initiativ som han själv varit med i, The Earth Statement, som bygger på en välkänd forskningsrapport publicerad av 17 klimat- och miljöforskare (varav endast två (2) är kvinnor, hur hållbart är det?). De hävdar att 2015 är ett ödesår för att undvika att föra utvecklingen bortom en punkt som innebär att förändringsprocesserna blir irreversibla, något som också togs upp i hans sommarprogram. För att få gehör har The Earth Statement börjat rekrytera s.k. supporters. Hittills nämns 45 supportrar på hemsidan varav 13 kvinnor. Vad deras uppgifter är eller på vilka grunder de rekryterats är oklart. The Earth Statement har två angivna tillskyndare. För det första en organisation bestående av 17 framstående klimat- och miljöforskare med Rockström själv i spetsen, Earth League. Skaran är i stort sett identisk med dem som tagit initiativ till The Earth Statement, men här finns en kvinna till, sammanlagt alltså tre. En annan tillskyndare är Global Challenges Foundation, en svensk privat stiftelse där Johan Rockström sitter i styrelsen som helt saknar kvinnor.

Jag betvivlar inte analysen och har i alla fall inte kunskap nog för att göra det. Däremot tycker jag att de lösningar som Rockström presenterar på problematiken är undermåliga. Saken blir desto mer bestickande om man betänker att han varit ledare för ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut om miljöfrågor under ett antal år. Jag menar att ett sådant forskningsinstitut inte bara bör syssla med att peka ut kritiska resurser och gränserna för deras utnyttjande, något som de uppenbarligen gjort med framgång. Sådana frågeställningar är i grunden naturvetenskapliga. På ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut måste man också kunna prestera samhällsvetenskaplig forskning som klart pekar ut institutionella lösningar för hur mänskliga beteendemönster ska kunna förändras så att vi utnyttjar planetens resurser på ett hållbart sätt. Alltså bearbeta frågor som i grunden är samhällsvetenskapliga. Men här har man uppenbarligen gått bet.

För erfarenheten visar att det inte räcker med att prestera vetenskapliga resultat och sedan hoppas på att existerande institutioner i form av klimatmöten i FN:s och andras regi. Inte heller har privata idéorganisationer dominerade av mer eller mindre kända män någonsin skapat förutsättningar för överenskommelser hur behjärtansvärda de än har varit. Visst finns solskenhistorien som freoner. Men det var ett lätt problem i jämförelse vad vi står inför denna gång.

När det gäller begränsningar i uttag av jordens resurser måste det förmodligen till ytterligare institutioner, kanske av överstatlig natur. Här finns mycket forskning som visar på problem och möjligheter, inte minst på svensk botten. Men om allt detta verkar Rockström lyckligt omedveten. Det menar jag inte håller för någon som leder ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut med ambitioner att rädda planeten. Då måste förslag till handling stödjas av forskning på samma sätt som de planetens begränsningar som man identifierar. Rockström får helt enkelt göra hemläxan. Sedan ser jag fram emot ett nytt sommarprogram.