Medicinares lön

Hörde idag ett riktigt roligt och tänkvärt skvaller. En nordisk kollega som sitter i en beredningsgrupp berättade att någon i samma beredningsgrupp haft ögonen med sig mer än vanligt. Denne observante sakkunniga hade läst två olika ansökningar ställda till två olika finansiärer, en för medicinsk forskning och en för humanistisk. I båda ansökningarna ingick en och samma medicinare. Det intressanta var bara att han (det var pronomenet som användes) angav två olika lönelägen i de två olika ansökningarna. I den ena äskade han medel motsvarande 600 kr i timmen, i den andra 230 kr... Här ska jag inte avslöja vilket belopp som förekom i vilken ansökan.

Stadshusturism

Stadshuset från Tegelbacken mot väster, 9.00 torsdagsmorgonen 5 mars 2015.

Foto: Thomas Kaiserfeld.

"Det är trevligast att titta på Stadshuset tidigt en solig förmiddag, i synnerhet när man kommer från staden och går mot den eljest hela dagen i skugga liggande frontfasaden, som står mörkt skuren mot den ljusa rymden i väster. Stockholmarna äro sena morgonbarn, men en turist kanske kan komma dit en morgon vid niotiden." Arkitekt Ragnar Östberg, Vägvisare till Stockholm (1922).

En insiktsfull generaldirektör

Jag hamnade igår på Vetenskapsrådets presentation av ämnesrådens forskningsöversikter som sammanställts inför arbetet med att ta fram underlag till forskningspropositionen som väntas komma 2016 enligt gängse fyra-årscykel. Det finns förstås mycket att säga om innehållet i dessa översikter. För att inte bli långrandig kan det sammanfattas med att många ämnesråd framhöll möjligheter till tvärvetenskaplig samverkan liksom fortsatt goda möjligheter till forskarinitierade projekt. Till detta kom diskussioner i en del fall om vikten av stabila karriärvägar för yngre forskare (behövs inte för äldre...) samt i ett fall också en vilja att framhålla klinisk forskning. Till detta kom en intressant diskussion om infrastrukturfrågor.

Enligt vad som sades skulle dessa översikter läggas ut på nätet på samma sätt som tidigare de ämnesöversikter lagts ut som dessa forskningsöversikter bygger på. Nu har jag inte hittat dem än, men de kommer alltså så småningom om jag förstod det hela rätt.

Forskningsöversikterna till trots var det dock en kommentar mot slutet som jag tyckte var intressantast. Det var Vetenskapsrådets generaldirektör som i samband med en fråga om universitetens sviktande förmåga till samfinansiering framhöll att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Det är första gången någonsin som jag hört en generaldirektör säga att det egna verket eller egna myndigheten faktiskt kanske inte borde ha mer pengar just nu utan att det istället fanns andra aktörer som ökade anslag kunde göra mer nytta hos. Det tyder på insiktsfullhet och ödmjukhet samt en förmåga att kunna se till helheten mer än de egna intressena. Inte minst tror jag han har rätt trots att jag för ett antal år sedan absolut ansåg att forskningsmedel skulle konkurrensutsättas. Det tycker jag fortfarande, men frågan är om inte fördelningen nu börjar bli lite väl skev mellan konkurrensutsatta medel och basfinansiering när kvoten börjar krypa över 1,2.

Talsyntes

Den här krönikan är inläst på Apples förbättrade tal Suss syntes. Med tanke på hur bra den första meningen började så måste jag säga att jag är djupt imponerad. Faktiskt går det ju att använda det här instrumentet om man bara talar långsamt och tydligt. Hittills har bara varit ett enda fel och det var för att jag drog ett långt S. Annars hade min tanke varit att klaga på ny teknik vi förväntar oss ofta asså tillsynes enkla saker som tal syntes ska fungera i det närmaste problemfritt när jag prövade här i går kväll så visade det sig ja texten blir det helt olöslig. Nu när jag författare krönikan med talsyntes eller diktion som det äntligen heter MS Word komma så blir resultatet alltså förvånansvärt bra hela min idéer till krönika har därmed stupat.

Nyttan med humaniora

Mycket diskussioner har under de senaste fem till tio åren förts om nytta med humaniora. Alla är överens om att humaniora inte befinner sig i någon kris, utan att det istället handlar om att bredda nytto- och innovationsbegreppen så att de inte bara gäller exklusivt patent och företag byggda runt medicinska eller tekniska innovationer. Humanistisk forskning bidrar på en mängd olika sätt till samhällsutveckling oavsett om det gäller bättre museiutställningar eller analysera av aktuella händelser på dagstidningarnas kultursidor.

Men märkligt nog talar vi sällan om den humanistiska forskningens allra största bidrag, nämligen de forskningsmonografier som ges ut av internationella förlag. Jag menar nu inte forskningsmonografier på svenska för en väldigt liten nationell eller skandinavisk publik. Dessa leder sällan till någon avkastning för dem som dristar sig att ge ut dessa böcker. Istället finansieras de med tryckbidrag från olika fonder, stiftelser eller myndigheter som universiteten. Vinsten för en svensk forskningsmonografi är säkrad redan när den ges ut. Bara i vissa undantagsfall kommer avhandlingar och annan forskning ut på kommersiella förlag i Sverige utan att de först finansierats med bidrag.

Vad jag menar är istället den forskning som publiceras internationellt av kommersiella förlag utan att det krävs tryckbidrag, i första hand anglosaxiska "publishing houses". Vi vet förstås redan att merparten av dessa förlag bygger sina vinster på att deras böcker skrivs av statsfinansierade forskare på olika universitet runt om i världen och att de största köparna är de likaledes statsfinansierade universiteten där dessa forskare är anställda. Men det finns mängder med andra branscher som lever helt på skattemedel utan att någon höjer på ögonbrynen, läkemedelsindustrin, försvarsindustrin, utbildningsindustrin, omsorgsindustrin o.s.v. Vad jag är ute efter är att humanistisk forskning mer än annan faktiskt genererar tillväxt direkt genom de publikationer vi ger ut på internationella förlag utan bidrag. Varför räknas inte detta som nytta? Är inte de internationella akademiska förlagen en industribransch som alla andra?

Det finns också en baksida av denna den humanistiska forskningens nytta. Nämligen att utgivningen bara delvis styrs av peer-review och andra kvalitetskriterier. Det är bara ett nödvändigt villkor, men sällan eller aldrig tillräckligt för att ge ut en forskningsmonografi internationellt. Ett kommersiellt förlag måste också ta hänsyn till försäljningspotentialen. Det innebär att det är betydligt lättare att publicera forskningsmonografier inom vissa ämnen än inom andra. När det gäller nationella och internationella studier är det tveklöst lättare att publicera om de stora länderna än om de små. När det gäller individer och händelser, lättare med kända personer och tilldragelser än om okända. Och så fortsätter det.

Jag har just redigerat en antologi på ett brittiskt förlag med författare från flera olika länder. Det var intressant att se hur vissa författare med en fantastisk publicistisk track-record faktiskt skrev engelska som krattor och dessutom hade väldigt svårt att få ihop en begriplig text. Detta trots att de hade givit ut monografier på mycket högt rankade förlag. Jag hade ett tag svårt att förstå detta tills jag insåg att det fanns kommersiellt värde i de ämnena de forskade i och att förlagen därför förmodligen bistod med ganska stora resurser för att få fram en text som gick att publicera.

Vi talar mycket om den humanistiska forskningens nytta utan att gå i närkamp med den industribransch som vi bidrar mest till, i alla fall internationellt. Vi talar mycket om hur humanistisk forskning styrs av kortsiktiga nationella och europeiska politiska trender och insatser. Men vi borde tala mer om hur den internationella akademiska förlagsindustrin på gott och ont drar nytta av olika humanistiska forskningsresultat och hur det förhållandet styr den humanistiska forskning som bedrivs och presenteras. Kanske faktiskt mer än olika nationella och europeiska politiska insatser.

För humanister som har ambitioner att publicera sig internationellt är villkoren inte helt olika de som gäller för forskare inom exempelvis medicin. För att bygga en karriär och få fram nödvändiga resurser krävs på båda håll kloka val av inriktning och specialisering på forskningsområden. För en medicinare inbillar jag mig att vissa medicinska problem och insatser har större potential för läkemedelsindustrin än andra och att det här är lite lättare att få forskningsmedel och industrikontrakt. På samma sätt är det nog för en humanist som vill ta sikte på en internationell karriär som ju kräver monografier på bra internationella förlag.

I förlängningen av detta resonemang ligger att det nog inte är särskilt tillrådligt att forska på svenska ämnen, med vissa undantag förstås som Bergman eller den svenska synden. När kraven på svenska humanistiska forskare förändras mot mer internationell publicering och relevans är slutsatsen dock inte långt borta att forskningen på svensk humaniora kan hamna i kläm. Visst finns sätt att komma runt detta, som att studera svenska fall utifrån teoretiska perspektiv och med generaliserbara resultat som gör studierna publicerbara också internationellt. Absolut är det ett sätt att komma till rätta med problemet som också är kvalitetsdrivande. Men frågan är om vi inte samtidigt också borde värna studier om svenska fall med hög nördfaktor. Jag är för närvarande lite kluven i denna svåra fråga.

Revision

Muntliga rykten från vanligtvis välinformerade källor hävdar att samtliga knappa 50 beslut som rektor fattade 18 december 2014 nu gås igenom av internrevisionen eftersom det inte varit klart om de tillkommit på korrekt sätt. I vissa fall ska de ha kunnat fattas utan att närvaro av dem som krävs. Det skulle i så fall alltså finnas en risk att några beslut som fattades rivs upp på formella grunder. Jag nämnde dessa beslut i mitt förra inlägg 13 januari och skrev då om mina intryck. Och med tanke på att det handlade om en hel del resurser som knöts upp på en hel del olika sätt är det förstås bra om en del av dessa beslut går att vrida tillbaka.

Rektorsavtackningar

Många har beklagat vår förre rektors försök att påverka utnämningen av nästa styrelseordförande som det rapporterats i Sydsvenskan. Det finns därför ingen anledning för mig att upprepa den allmänna meningen som nog väl överensstämmer med den som vår nye rektor också har gjort uttryck för, utom möjligen med tillägget att med tanke på hur illa processen sköttes av den handfull personer som stod bakom det alternativa förslaget på styrelseordförande, så undrar man blygt vad de egentligen ville bidra med. En sak är säker. Kunskap om förankring och smidighet i lobbyprocesser kan det knappast ha varit.

Mina tankar går istället till rektorsavtackningarnas funktion och syfte. Det var nu exakt en månad sedan vår förre rektor hade öppen avtackning med presenter och långa led av människor som ville skaka tass. Sådana ritualer har förstås inrättats för att ge alla en chans att visa sin uppskattning för det som varit. Med tanke på att många verkar ha tagit tillfället i akt kan man nog också leva med den relativt höga kostnaden för kalaset, 250.000 kronor enligt beslut 13 (Dnr STYR 2014/1228) på rektorssammanträdet 18 december förra året.

Men rektorsavtackningar har en annan viktig innebörd som är lätt att glömma bort i den allmänna välviljan. Det är också en stark signal om att arbetet nu är avslutat och att andra måste få ta vid. I min värld innebär det att den avtackade bör göra vad som är möjligt för att lämna fältet fritt för de nya krafterna att styra som de vill utan att knyta upp resurser mer än nödvändigt för kommande år. Det gäller inte bara universitet, utan alla organisationer och på alla nivåer. Det är en hederssak att lämna över med så stora frihetsgrader som möjligt för de efterkommande, moraliskt eftersträvansvärt om man vill ta så stora ord i sin mun. Tyvärr är mitt intryck, efter att ha gått igenom de knappt 50 (!) rektorsbesluten 18 december, att ett stödbrev för en annan ordförande bara följer den allmänna andan i beslutsfloden som snarare verkar ha varit att knyta upp så stora resurser som möjligt för så lång tid framöver som möjligt. (Här måste jag lämna en brasklapp, för det är förstås inte omöjligt att vår nye rektor har varit informellt tillfrågad om de olika besluten som fattades för kommande år.)

Det är nog många gånger svårt för individen att avgöra när man ska fatta beslut och när man ska avstå för att istället låta andra fatta dem. Som ett stöd i det arbetet har vi institutioner som avtackningar. Budskapet i dessa är dock tyvärr dubbeltydigt, de signalerar både uppskattning och avslut på en och samma gång. För att agera i enlighet med avtackningarnas innebörd  krävs också eftertänksamhet och en stark inre kompass om rätt och fel. Det är onekligen ett memento för oss alla.

På väg hem

På väg hem från Stockholm efter en endagsinsats. På tåget en c-uppsats att läsa och kommentera. Det känns bra att jag inte ännu hunnit bli en främling i min egen stad. Sådant märks på att jag kan springa på en kompis på gatan och hinna sitta ner med en annan mellan det som ska göras. Och att läsa Dagens Nyheter där den ges ut är också en poäng. I trelleborgaren Jesper Högströms (i alla fall håller han på Trelleborg) recension av malmöiten Eklunds och ny-österlenaren Knausgårds brevväxling om fotbolls-VM framstår den som precis så poänglös som jag var rädd för att den kunde vara. Effekten blir bara så mycket starkare när man läser recensionen i Stockholm än när man gör det i Lund. Men så är det också den bästa recensionen jag läst på länge.

Stormen Gudrun

Medierna är nu fulla av reportage om tioårsminnet av stormen Gudrun. De flödar över av hur-gick-det-sen-historier. Alla jag har tagit del av berättelser om strävsamma skogsbrukare som klarat av krisen med små men hanterliga förluster. Sanningen är dock en annan. Stormen Gudrun blev en bra affär för de allra flesta. Efter stormen satte nämligen intresseföreningar och skogsbolag igång en massiv lobbykampanj som snart resulterade i att staten betalade ut tre miljarder i olika stöd för skogsägare, varav 0,7 miljarder kunde fås tillbaka i form av europeiskt katastrofstöd. Sammanlagt betalade staten alltså ut 2,3 miljarder kronor med argument som bottnade i rädsla för fallande virkespriser och hotande barkborrsangrepp.

Några år efter stormen visade det sig att det statliga stödet fullt ut kompenserat skogsägare för stormens skador. Det har också noterats att stormen inte resulterade i något större intresse för att teckna försäkringar för stormfälld skog. Allt står att läsa i en statlig rapport som kommer fram till slutsatsen att det var fel av staten att betala ut stödet. Det hindrar förstås inte att enskilda skogsbrukare kan ha lidit viss ekonomisk förlust, men på det hela taget har de alltså hållits helt skadefria.

Jag tycker att det är synd att jag inte lyckats fått ett enda reportage med anledning av stormen Gudrun tio år senare som tar upp denna viktiga aspekt och lärdom. Vad det handlar om är att vi behöver bättre journalister som förmår att tränga igenom den så kallade medielogiken för att kunna ge fler perspektiv på en omvälvande händelse än bara det förväntade. Det är inte svårt eller jobbigt om en amatör som jag kan göra det.

LUX

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att LUX arkitekter har belönats med Stadsbyggnadspriset för byggnadens utformning. Jag har själv flyttat till LUX och kan inte annat än att hålla med. Det är ett utmärkt hus att vara i på alla sätt. Arkitekturen är mycket lyckad så när som på några undantag. Trapporna har exempelvis utrustats med ett trägolv och en ytbehandling som jag aldrig hade vågat välja ens till det egna köksgolvet. Resultatet syntes redan efter några månader. Det är fläckar och smuts överallt. Golvet kommer snart att vara jämngrått med ingrodd smuts från tusentals stövlar och skor. Här undrar man hur de har tänkt när en amatör som jag redan från dag ett kan räkna ut hur det kommer att se ut inom ett halvår. Sedan finns förstås mycket annat. Behandlade fönsterglas som är så "smarta" att man inte kan använda mobilen i stora delar av byggnaden (kanske en bidragande orsak till att det har blivit en så populär studiemiljö?). Men på det hela taget är interiören alltså mycket lyckad, riktigt prisvärd.

Med exteriören tycker jag att det är lite annorlunda. Den gamla fina Zoologen i tegel går naturligtvis inte av för hackor. Men den nya delen tycker jag nog är rätt anskrämlig faktiskt. Här ovan syns LUX från Sölvegatan, mer lik en fabrikslada, kanske ett modernt mejeri med tanke på de stålkonstruktioner med oklar funktion som placerats väl synliga framför fasaden, mest liknar de väl jättelika mjölkflaskor. Värst är ändå de tvärgående träbalkarna som placerats i zigzag-mönster framför de stora fönstren. De skapar en känsla av oordning, rentav kaos precis som tvära linjer skapar olust inom bildkonst och film. Över hela anrättningen har, arkitekterna oförskyllt men likväl helt malplacerat, en aningslös konstnär gjort en svårbegriplig utsmyckning med gemener som bildar sentensen "men vänta nu". Nej, vänta inte! Hasta snabbt förbi denna vy om du inte vill gripas av vanmakt eller ännu värre känslor. (Jag sitter förresten själv bakom en av gluggarna ovanför det utskjutande taket och kommer till våren att sätta en vilstol utanför fönstret där jag kan sitta och läsa i solgasset.)

Inga hus saknar väl helt skönhetsfläckar och LUX företräden tycker jag alltså klart överglänser baksidorna och framför allt alltså den framsida som vetter åt nordväst mot Sölvegatan. Men nu kommer jag till det som är det obegripliga med denna historia. LUX har alltså belönats med Stadsbyggnadspriset som enligt Sydsvenskan delas ut till de som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till stadsbildens utveckling i Lunds kommun. När det gäller LUX meddelar bladet att motiveringen är att ha "understött stadsutvecklingen längs Kunskapsstråket" med en fasad som "synliggör moderna studiemiljöer och bjuder in till möten". Om de som beslutar om Stadsbyggnadspriset tycker att LUX stora förtjänst ligger i stadsbildens utveckling längs Kunkskapsstråket, som här alltså också inbegriper Sölvegatan och bilden ovan, så vet jag inte längre vad. Jag är liksom glad att jag bara är en amatör och inte behöver tycka att fasaden ovan bidrar till stadsbildens utveckling. Det ser ju på ren svenska för hemskt ut. Jag hoppas innerligt att denna utveckling av stadsbilden inte sprider sig till andra områden än Kunskapsstråket. För att sammanfatta är alltså priset rätt, men motiveringen helt uppåt väggarna.

Och för dem som har Sydsvenskan i pappersform kan det vara intressant att notera att bilderna i tidningen med ett enda undantag är tagna inne i LUX. Den enda exteriörbilden är söderifrån där den gamla vackra tegelbyggnaden syns väl. Men från väster har de nogsamt undvikit att ta några foton. Möjligen var det ett klokt beslut med tanke på artikeltexten. Det hela hade kunnat bli ordentligt obegripligt om byggnaden visats från flera än ett håll.

Nobelpris

Min specialitet inom det idé och lärdomshistoriska fältet är teknik- och vetenskapshistoria och att vara svensk vetenskapshistoriker har onekligen sina alldeles särskilda betingelser. En sak är nobelpriset. Jag råkar alltså vara en vetenskapshistoriker som kan läsa det lilla indoeuropeiska språk som används till underlagen för världens främsta vetenskapliga pris. Det klart att det ligger nära till hands att bygga sin karriär på det. Nu finns det förstås en hel del bra vetenskapshistoria om nobelpriset, en del skrivet av svenskar, men en god del också av andra som lärt sig svenska. Samtidigt är jag glad över att redan som doktorand ha fattat det högst medvetna beslutet om att inte skriva om nobelpris annat än om det är nödvändigt för att ge sammanhang åt något annat fenomen. Skälet är att jag tycker att pris inrättade för att belöna vetenskaplig verksamhet som inte kan delas ut till forskarlag eller organisationer eller kollektiv ger uttryck för en förlegad bild av hur vetenskaplig forskning fungerar. Vetenskapliga upptäckter görs inte av enskilda individuella genier vars intellekt kan romantiseras som om de vore skönandar från 1800-talets första hälft. Vetenskapliga upptäckter görs av kollektiv i miljöer där olika bidragsgivare har olika roller att spela. En historikerkollega beskrev institutionen som ett ekosystem där det behövs de som är bra på att kommentera och kritisera resultat lika mycket som de som behärskar artikelskrivandet, ingenjörerna i labbet, kollegerna med nätverken o.s.v. Ett nobelpris kan aldrig spegla denna viktiga verklighet och därför bör vi betrakta hela spektaklet med skepsis. Tyvärr framförs också denna självklara kritik av hela företeelsen allt för sällan i samband med att priset delas ut.

TIllbaka

Jag har beslutat att återta bloggandet, men nu inte längre fegt anonym utan med namns nämnande. Jag heter Thomas Kaiserfeld och är idé- och lärdomshistoriker vid Lunds universitet. Många som har läst denna blogg vet redan om det. Skälet till att jag slutade blogga i våras är att jag ingår i Universitetskollegiet och att jag inte, under anonymitetens täckmantel, ville riskera att uttala mig om rektorsvalsprocessen på ett sätt som skulle kunna skada den. Nu är val till rektor och prorektor avslutade för denna gång och jag känner att jag med kan återuppta bloggandet utan att riskera något annat än min egen heder och vandel. Jag ville dessutom sluta vara anonym eftersom jag tagit till mig av det senaste årets diskussion om anonymt näthat och inte på något sätt vill förknippas med denna avskyvärda företeelse. Alltså tar jag klivet ut ur garderoben.

Nu blir utmaningen för mig att fortsätta vara ärlig och att fortsätta stå för det jag skriver.

Bloggpaus

Denna blogg tar nu en paus fram till senhösten 2014. Anledningen kunde vara bristande anonymitet. Men faktum är att jag känner att jag inte längre kan reflektera fritt om allt som jag skulle vilja, anonym eller inte, och tycker därför att det är rätt med en paus medan jag funderar över fortsättningen. Ta en sak som den senaste bloggposten om Formas och Mistras utlysning om "Environmental Humanities". Enligt uppgift ska det vara ansökan från Linköpings universitet som är under utredning eftersom en av de sakkunniga har haft nära samarbete med forskare där. Frågan skulle i så fall vara om det är otillbörligt nära samarbete eller inte. Detta skulle jag vilja skriva om, men tycker inte att jag riktigt kan av flera olika skäl.

Under pausen har jag plockat bort de sammanlagt 120 inläggen som visats sammanlagt 16000 gånger sedan januari 2012. De ska inte ligga och samla damm som något slags bloggskrot. De läggs ut igen när jag tar upp tråden på ett eller annat sätt i höst.

Och tills dess, ta vara på sommaren!

Utlysningen om grön humaniora

Jag har tidigare i något förtäckta ordalag kommenterat Mistras och Formas utlysning om environmental humanities. Nu under våren har sakkunniga utvärderat de sex ansökningarna som inkommit och det har hållits intervjuer med de olika grupperingarna i Stockholm. Många är vi som sett fram emot beslut om beviljande av medel till  detta, en av de största satsningarna i Sverige någonsin på humaniora inom ramen för ett enda program, men med tydliga kopplingar till andra kompetensområden som samhällsvetenskap, konst, teknik etc. Mistras styrelse hade frågan uppe för två veckor sedan och Formas tog upp ärendet för några dagar sedan. Det blev något av ett antiklimax i och med att båda instanser beslöt att bordlägga frågan eftersom "det inkommit synpunkter på att jäv kunde föreligga." Mistras vd har nu fått uppdraget att tillsätta en oberoende utredning för att undersöka saken. Vi får väl hoppas att det hela löser sig snabbt och att det inte ska vara nödvändigt att ta om hela sakkunnigbedömningen, vilket annars verkar vara utvägen som står till buds.

SU:s rektor

Hamnade häromdagen bredvid Astrid Söderbergh-Widding på en middag. Mycket trevligt och kul. Självklart talade vi om hennes debattartikel i Sydsvenskan och det var nog inte så förvånande att hon försökt få in den i stockholmspressen först utan att lyckas. Alltså första lärdomen att ESS trots alla pengar det kostar skattebetalarna är en lokal skånsk fråga. Hon var också självklart medveten om att kritiken var gammal men tyckte att den var värd att upprepas i detta läge när ESS tycks närma sig ett förverkligande. I jämförelse med Science for Life Lab i Stockholm och Uppsala är ESS trots allt väldigt mycket mer pengar, går egentligen inte att jämföra på samma dag.

Lite märkligare var att hon inte kände till debattartikeln i UNT om hur få humsam-rektorer vi har (och har haft de senaste decennierna. Nu verkade hon inte tycka att det var något större problem… Men jag tror jag lyckades förmedla vissa saker som gjorde att det kunde vara värt att fundera vidare över detta sakernas tillstånd.

En sak är i alla fall klar. Det kommer inte att gå att övertala henne att intressera sig för att leda Lunds universitet, inte ens om vår ordförande ringer. Förstås väntat, men ändå synd.

Min prefekt

Jag har klagat en hel del på olika delar av universitetet på denna blogg, rektor och styrelse, delar av administrationen och lite annat också. Men ibland blir man glatt överraskad. För några dagar sedan kom min prefekt in på mitt rum och undrade hur det var. Jag förstod inte varför. Han förklarade då att han tyckt att jag såg lite bister ut, inte alls lika glad och framåt som vanligt. Nej, det var nog inget jag reflekterat över. Bara kanske en viss koncentration för att jag håller på med en synnerligen krävande forskningsuppgift.

Tänk att min chef kommer in och frågar hur det är. Mycket bra tecken på lysande ledarskap igen. Jag har själv varit prefekt och kan nog någon gång gjort något liknande. Eller inte. I alla fall är det ett bra initiativ av en prefekt som har känselspröten ute och kan tajma insatserna rätt. Det är en del att tänka på för oss andra också. Helt enkelt en utmärkt förebild. Vi är nu inte alla prefekter, men kanske handledare, seminarieledare eller något annat som innebär att man har ett lite större ansvar för sina medarbetare.

Botan

I dagens blad står att läsa hur Botan går back, i år cirka en miljon. Inte konstigt med en så under finansierad verksamhet. Universitetets ledning tycker att det finns en smärtgräns för hur  mycket särskilda verksamheter får kosta. Som lösning på problemet föreslås att kommunen ska gå in och finansiera statlig verksamhet.

Det tycker jag är väl magstarkt. Ledningen lägger mångmiljonbelopp på samverkan och innovation samtidigt som de låter en av de effektivaste samverkansverksamheterna vi har gå med förlust. Säg upp två innovationskonsulter så är medlen som krävs räddade. Så svårt kan det inte vara.

Alternativet till att ropa på kommunen är förstås att kalla in donationsavdelningen som jag tidigare uttryckt mina tvivel om. Men här har de öppet mål. Inte kan de väl misslyckas med att på nio månader skrapa ihop en miljon till en av universitetets mest folkkära verksamheter? Nej, ålägg dem att bara göra det. Sedan tycker jag att det spelar mindre roll om Botan inte sysslar med forskning i första hand.

För övrigt anser jag att Margot borde ringa upp Stacey och åtminstone försöka övertala henne att söka jobbet.

Review

Jag vet inte hur många som har samma erfarenheter som jag av att vara reviewer. Men nu har det hänt två gånger på senaste året att jag reviewat jättedåliga artiklar och rekommenderat "refuse" eller "substantial revisions" för att bara ett antal månader senare upptäcka att respektive artikel publicerats utan att jag fått se den igen. När jag själv har skickat in artiklar har något liknande aldrig hänt. Det har aldrig varit tal om  att publicera efter revision utan att samtliga reviewers godkänt artikeln. Men nu verkar alltså något ha hänt.

Eller så är det en skandinavisk praxis. I båda dessa fall handlade det om engelskspråkiga tidskrifter som ges ut i andra skandinaviska länder. I alla händelser är det irriterande att man lägger ner massa arbete på att kommentera dåliga artiklar och att detta arbete sedan inte verkar leda till att redaktionen tycker att man behöver få se på resultatet. Kanske är det så enkelt att redaktionen helt enkelt inte har tyckt att mina kommentarer var rättvisa. Men det har jag faktiskt svårt att tro.

Kataloger

Nu har de kommit, utbildningskatalogerna från Lunds universitet. Det märkliga är att det krävs plural för att beskriva dem. Lunds universitet har alltså inte en, utan flera kataloger där höstens kurser och program beskrivs. Först har vi den stora katalogen som är relativt detaljerad när det gäller kurs- och programutbud, men mer återhållen när det gäller copywriting av rena reklamtexter om hur bra universitetet är och hur lyckliga dess studenter blir.  Sedan har vi inspirationsmagasinet som innehåller tjusigare layout och mer reklam samt lite mindre utförligt om de olika kurserna. Istället beskrivs grundutbildningsämnena kortfattat. Till detta kommer sedan en fakultetsspecifik katalog med kurser och program på en enstaka fakultet, i alla fall har vi en sådan.

Frågan är förstås om alla dessa behövs? Det verkar nu inte så eftersom vår administratör hävdar att vi slänger högvis med odistribuerade kataloger varje termin. Egentligen borde det räcka med den stora katalogen där kursutbudet beskrivs relativt ingående. Visst kan man tänka sig att även inspirationsmagasinet fyller någon funktion med tanke på konkurrensen från andra högskolor och att osäkra studenter kan behöva någon slags övertygande reklamtext för att ta steget in i högre utbildning. Men att det sedan också ska behövas faktultetsspecifika kataloger verkar inte klokt. Mer ett utslag av missriktad fakultetspolitik än smart marknadsföring.

Men vad detta överflöd av kataloger framför allt pekar på är att det finns alldeles för många informatörer på vårt universitet. Vi har en på institutionen. På fakultetens kansli sitter ytterligare minst en och på universitetet centralt finns säkert långt fler än så. En första åtgärd från kommande rektor borde vara att i enhetlighetens namn förbjuda fakulteterna från att ge ut egna kataloger och att sedan se till att universitet bara ger ut en enda 2015. När det sedan blir känt hur många sökande olika utbildningar har fått kan vi utvärdera om alla dessa kataloger behövdes. Att bara ge ut dem slentrianmässigt som nu sker ger bara intryck av överflöd av administrativa resurser. Här finns pengar att spara lika mycket som miljövärden i räddade träd.

Utvärdera administrationen

Så där ja. Nu har det äntligen hänt. KTH utvärderar sin administration. Ett mycket lovvärt initiativ som naturligtvis snarast borde följas av Lunds universitet som ju gärna tar till sig och genomför goda initiativ utifrån. Dock måste det konstateras att KTH:s utvärdering verkar missa några huvudpunkter. Utvärderingar är inte med i utvärderingen trots att det är en stödfunktion som kostar en hel del och dessutom ibland rör upp känslor. Ytterligare en funktion man beklagligt nog missar är olika administrativa system som resehantering, kursplattformar (även om det kanske är med grundutbildningen), rekryteringssystem, fakturahanteringssystem etc. Både på KTH och på LU är dessa ofta hemmasnickrade och helt undermåliga. Här finns alltså utrymme för förbättringar när vi gör detta här i Lund. När börjar vi?