De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
onsdag 10 december 2014
Nobelpris
Min specialitet inom det idé och lärdomshistoriska fältet är teknik- och vetenskapshistoria och att vara svensk vetenskapshistoriker har onekligen sina alldeles särskilda betingelser. En sak är nobelpriset. Jag råkar alltså vara en vetenskapshistoriker som kan läsa det lilla indoeuropeiska språk som används till underlagen för världens främsta vetenskapliga pris. Det klart att det ligger nära till hands att bygga sin karriär på det. Nu finns det förstås en hel del bra vetenskapshistoria om nobelpriset, en del skrivet av svenskar, men en god del också av andra som lärt sig svenska. Samtidigt är jag glad över att redan som doktorand ha fattat det högst medvetna beslutet om att inte skriva om nobelpris annat än om det är nödvändigt för att ge sammanhang åt något annat fenomen. Skälet är att jag tycker att pris inrättade för att belöna vetenskaplig verksamhet som inte kan delas ut till forskarlag eller organisationer eller kollektiv ger uttryck för en förlegad bild av hur vetenskaplig forskning fungerar. Vetenskapliga upptäckter görs inte av enskilda individuella genier vars intellekt kan romantiseras som om de vore skönandar från 1800-talets första hälft. Vetenskapliga upptäckter görs av kollektiv i miljöer där olika bidragsgivare har olika roller att spela. En historikerkollega beskrev institutionen som ett ekosystem där det behövs de som är bra på att kommentera och kritisera resultat lika mycket som de som behärskar artikelskrivandet, ingenjörerna i labbet, kollegerna med nätverken o.s.v. Ett nobelpris kan aldrig spegla denna viktiga verklighet och därför bör vi betrakta hela spektaklet med skepsis. Tyvärr framförs också denna självklara kritik av hela företeelsen allt för sällan i samband med att priset delas ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Thomas, är det inte lite väl lättköpt att kritisera Nobelpriset för att det går till individer? I och för sig finns det säkert en eller annan som fortfarande tror på det ensamma geniet och som därför behöver tillrättavisas. Men annars är det en truism att forskning bedrivs i social interaktion mellan många individer som bidrar med många olika kompetencer. Det har vetenskapshistoriker påpekat i årtionden. Omvänt, att reducera alla individer i forskningskollektivet till att vara lika betydelsefulla är en banalisering av hur forskning fungerar. Naturligtvis är forskare beroende av varandra och av tekniker ('no man is an island') men det betyder inte att alla I realiteten är lika kreativa -- det är sällan mer än några få personer i projekt som bidrar med grundläggande ideer och upptäckter. Det är liksom film och musik - Ridley Scott hade inte kunnat göra Blade Runner utan en uppsjö av manusförfattare, fotografer och teknisk personal; men utan Ridley Scott hade det inte blivit en filmklassiker. Det är därför Academy Awards går till individer och inte till filmkollektiv. Och på samma sätt är det högst rimligt att Nobelpriset går till individer och inte forskargrupper.
SvaraRaderaJag tror du har rätt i ett avseende, men fel i ett annat. Det är lättköpt att kritisera nobelpriset, men det är långt fler än en och annan som tror på det ensamma geniet. En liten indikation kanske är Fp:s valaffisch för ett antal år sedan (http://alliansfrittsverige.nu/wp-content/uploads/2014/03/12776-FP_Affisch_Jan_Nobelpris.jpg). Visserligen orättvist jag vet, valaffischer är en alldeles egen genre. Men för att svara upp lite mer allvarligt. Du har rätt i att RS inte kunnat göra BR utan ett lysande team liksom att BR inte blivit gjord utan RS i det teamet. Det som leder tankarna fel är synsättet att endast RS ska prisas som om han inte vore utbytbar. Min poäng är att han är lika eller lika lite utbytbar som övriga individer i teamet. Detta hade varit en akademisk diskussion om det inte varit så att inte bara en och annan trott att forskning kräver individer som inte är utbytbara samtidigt som andra individer är det, utan faktiskt stora delar av dem som bestämmer utformningen av olika anslagsmodeller, i alla fall på denna sida sundet. Det finns idag i Sverige relativt många anslagsformer som innebär att mycket stora summor delas ut till enskilda individer. Det har jag egentligen ingenting emot. Det som stör mig är att alla finansiärer numera enligt gammal svensk tradition anammat samma modell. Vi har Wallenberg Academy Fellows, Pro Futura och VR:s Distinguished Young Researchers. Var och en är satsningarna rimliga, men när en enskild individ kan gå från den ena formen, säg Pro Futura, till den andra, säg VR:s talented researcher, samtidigt som andra bidragsgivare i forskningssystemet, de som är skickliga på att se svagheter i labuppställningar eller i artiklar, tekniker o.s.v. är hänvisade till helt andra medel, då blir det lite fel. Jag tycker att de summor som nu delas ut till excellenta forskare för att sätta samman excellenta grupper trots att det inte finns någon empiri som stöder tanken på att en genial forskare måste vara bättre än medelmåttan på att organisera ett lag eller en miljö är en styggelse och ytterligare ett tecken på att alla springer åt samma håll. Min kritik av nobelpriset är alltså egentligen en kritik av vissa yttringar inom den svenska forskningsfinansieringen som jag upplever på överdrivna förhoppningar på enskilda skickliga forskare snarare än en miljö där flera olika HR-komponenter ingår. Den som vill hävda att denna kantring inte bygger på föreställningar om den geniala individen, alltså samma föreställning som ligger till grund för nobelpriset, har en del att bevisa. Varför ges inte lika stora summor eller ännu hellre större till bevisat framstående miljöer istället?
SvaraRaderaUnder forudsætning af, at ANT er teoridannelsen bag dit synspunkt, behøver man kun stille det ene spørgsmål: sagde Latour nej til at modtage Holberg-prisen?
SvaraRaderaFörutsättningen gäller inte. Ändå kan det konstateras att ANT-anhängare av alla de slag nog är mer eller mindre tvingade att ta emot priser, i alla fall om de vill upprätthålla perspektivet som rimligt och relevant. Priser om något kan ju ofta översättas till andra viktiga resurser.
RaderaJag tror att ni har bortsett från några viktiga aspekter på detta. Tycker nog att Heidegger sammanfattar det bäst i Varat och tiden när han säger: “Everyone is the other, and no one is himself. The they, which supplies the answer to the who of everyday Da-sein, the nobody to whom every Da-sein has always already surrendered itself, in it's being-among-one-another.”
SvaraRadera