Samarbete igen

Min hustru sa att hon kikat på bloggen och tyckte att jag inte skulle klaga på medarbetare, det var pinsamt. Hon har rätt. Det var fel. Ännu bättre är att min kollega har arbetat snabbt och effektivt senaste veckan och allt är nu förlåtet. Hoppas också på förlåtelse för mina otåliga rader häromveckan.

Representera i Lund

Nu har jag samlat på lite erfarenheter av representation i Lund, en gren som man kan utveckla i många olika riktningar. Det första jag kan konstatera är att utbytet, med risk för att låta väl stockholmsk, är lite påvert. Det gör att många tar det enkla alternativet, nämligen restaurangen på Klostergatan som ju är ett säkert kort och dessutom kan hänfalla åt lite svenskt ibland. Samtidigt kan det ofta kännas ooriginellt. Ganska likt med samma för- och nackdelar tycker jag att restaurangen Les Halles (vilket namn...) i den nybyggda delen av saluhallen med glasvägg mot Mårtenstorget är. För den som vågar bara lite mer kan man väl försöka Stortorget om man bara säkerställer att det inte är helg och man riskerar hög musik. Dessa tre är lika, mycket lika. Jag är faktiskt inte säker på att jag skulle kunna säga vilken restaurang jag befann mig på utifrån en titt i en anonymiserad meny. Förmodligen en indikation på att jag har en hel del mer att lära på detta område.

Mellan Fiskargatorna finns också den där grekiska (Mediterranean) och den där italienska krogen (Italia, hur fantasilösa får restaurangnamn i denna stad egentligen vara). Den italienska är avgjort bättre än den grekiska och om man vågar representera på italienska är nog den att föredra. Om man så går vidare mot järnvägsstationen finns förstås Gambrinus på Grand Hotel. Åter lite tråkigt tycker jag och noterar att det bara är sällan som man hamnar här. Förmodligen för att de som varit i Lund ett tag tröttnat och kanske också för att några har fått för sig att det chanserat. Det är i alla fall vad jag hört. I denna del av staden finns ju också den där brittiska puben tvärs över gatan från Grand. Kanske kul för en brittisk besökare att kunna ta en pint på en obekväm stol som med lite fantasi kan kännas hemtamt. Men barkillens trevlighet är mer insmickrande än genuin. Han var mer intresserad av sin mobiltelefon än av gästerna när jag var där. Och maten ska man undvika. Detta gäller också den klassiska kinesiska krogen Tatung på samma sida Klostergatan. Min bättre hälft började faktiskt skratta en gång när jag skulle dit för att bli bjuden på middag. Hit kan man väl gå av nostalgiska skäl, inte det sämsta. Men Ming Palace på Lilla Tvärgatan bör man undvika till varje pris. Har faktiskt ätit förbeställd Pekinganka där (inte min idé). Nu hjälpte det inte att de var beredda, misslyckandet var i alla fall kapitalt. Här bör nämnas att jag även varit på den indiska restaurangen Tandoor på Bantorget, och faktiskt suttit i den där uppbyggda hyddan i mitten. Nej, ingen lyckad kväll det heller. Har också en gång varit på Bantorget 9, det var bra då. Men jag kan notera att ingen ännu kommit på tanken att gå dit med mig. Kanske ett tecken på att det är lite mer stil där...

Om man sedan vandrar vidare längs järnvägen finns Hotel Lundia, lika slätstruket som Stortorget och allt annat på kvällarna, men som det visar sig omättligt populärt som representativt lunchställe. Och visst, varför inte även om man inte ska behöva två portioner dagens för att bli mätt. Här skulle jag absolut välja Klostergatans Fisk före Hotel Lundia på lunch om jag kunde välja en tid före eller efter rusningen så att jag visste att det fanns bord. Och faktiskt skulle jag också gärna representera på Govindas om det var något gäst jag kände och som jag visste skulle uppskatta maten och atmosfären. Govindas är åter på banan med riktigt bra mat om man tar det för vad det är… billigt och tomtigt. Och varför lunchrepresenterar aldrig folk på Carlssons Trädgård på Mårtenstorget, är det närheten till pundarna på busstorget nedanför som stör, nej det kan det väl ändå inte vara.

Om man sedan tar sig tillbaka in mot domkyrkan är förstås Mat & Destillat den populäraste representationsrestaurangen sedan det öppnade för något år sedan. Den är bra, men ändå inte så bra som priserna indikerar. Trots allt kanske bästa stället att representera på i Lund när det handlar om folk från andra länder som man inte riktigt känner sedan tidigare. Här finns ju också den där bra sushirestaurangen. Ytterligare ett riktigt bra lunchalternativ för alla andra än japaner förstås. Genom Lundagård finns ju också Kulturen. Här var jag en gång på middag när de fortfarande var torrlagda. Märklig upplevelse, men ändå helt OK. Nu har de åter fått tillstånd och lunchbufféerna kan vara något för den hungrige om fokuserar på det vegetariska. Jag är inte jätteimponerad av köttet som ligger uppdukat här. Och på kvällarna… njaee, som så många andra ställen är det bara för ödsligt.

Jaha, så långt kan man konstatera att det finns en hel del att välja på, men att det mesta är oerhört lika. Vi får inte heller glömma den bort den franska krogen på Östra Vallgatan, jag tror den heter S:t Michel. Här har jag själv ätit gott bland stenvalven även man luktade hårdstekt anka hela vägen hem, det måtte vara något fel på ventilationen. Andra säger dessutom att det inte varit bra så det är nog lite ojämnt. Sedan finns förstås restauranger utanför Lund för den lite mer äventyrlige. Dalbys gästis är absolut ett jättebra alternativ om man vet hur man tar sig dit och hem igen med äran och gäster i behåll. Malmö… märkligt egentligen att lundensare så sällan verkar representera i Malmö. Utbudet är tveklöst större, bättre och mer varierat. Och sedan Köpenhamn förstås. Jag har faktiskt tagit mig ända hit, men då hade vi förstås andra ärenden i staden. På kvällen var i alla fall middagen på Café Teatret på Skindergade bättre än något jag ramlat på i Lund än.

Tråkigt att vara så negativ. Dock har jag hittat en lösning ur dilemmat. Jag tar helt enkelt tjuren vid hornen och letar upp en restaurang som har mat från det land gästen kommer. Sedan kan vi tillsammans förundras över tolkningar och "appropriations". För en tid sedan tog jag t.ex. ut en österrikare till Rauhrackel, vilket både han och jag tyckte var roligt och trevligt. Jag skulle förstås inte ta en indier till Tandoor eller en thailändare till Royal Thai på Mårtenstorget även om jag ätit gott där. Där skulle det trots allt bli lite för mycket av Lunds avigsidor.

Samarbete

Inom olika ämnesområden finns olika samarbetskulturer. På vissa håll är samarbete en självklarhet helt enkelt för att det är en nödvändighet. Här finns en kultur att alla omnämns i rapporter, pek och artiklar. Jag har själv haft erfarenheter om att bli tillfrågad om att stå med i artiklar som jag inte skrivit en rad i. Själv arbetar jag i ett fält där samarbete är ovanligare och där det krävs mer än att sitta i samma korridor för att namnet ska tas med i en publikation. Ändå förekommer samarbete ganska ofta och ganska mycket även inom mitt gebit.

Nu har jag samarbetat med en kollega i en större publikation, men börjar ruttna. Jag tycker, kanske orättvist, att jag har lagt ner bra mycket mer tid (minst 75 procent är min subjektiva bedömning) än min kollega och ändå kan jag bara inte få hen att göra det sista lilla för att skicka in det. Först hade hen en deadline på en annan publikation och det är förstås OK. Senare var det undervisning som tog all tid. Det är också OK. Nu tyckte jag dock att det var dags att sätta en deadline för oss så att vi kunde ha en färdig text att skicka in senast i slutet av månaden. Då säger hen att hen bestämt sig för att sitta med själv med eget efter 26 när undervisningen är klar. Visst, men vem ska då göra klart texten om hen inte hinner till den självpåtagna deadlinen? Ska bli spännande att se hur detta slutar. I alla händelser lär man sig hela tiden saker om varandra och det är det man får ta till sig.

Forskningsproppen

Igår kom så forskningspropositionen där allt redan var känt. Och väl var väl det med tanke på att nyhetsrapporteringen drunknade i all upphetsning kring årets pseudonyhet, en ny nobelpristagare i litteratur. I alla fall har kommentarerna hittills främst handlat om Björklunds förslag om peer-review för att fördela forskningsmedel som också offentliggjordes på DNDebatt igår. Redan har VR:s generaldirektör blodlöst kommenterat detta liksom DN:s ledare som dock verkar lite tveksam både till peer-review och till citeringsräknande.

Det som förvånar mig är att så många verkar tro att detta är ett nytt fenomen på svensk botten. Själv jobbade jag på en svensk institution som utsattes för peer-review bedömning så tidigt som 2008. Den gången gick det bra och vi fick ett lektorat för att det blivit så bra resultat. Sedan har den här typen av utvärderingar genomförts i Uppsala, Göteborg, Lund, KTH m.m. Anders Flodström hat gått igenom dem och kommit till slutsatsen att systemet inte är rättssäkert, många bedömningar kan ifrågasättas. Det tror jag också. Dock har det visat sig att peer-review ger en rättvisare jämförelse mellan olika ämnen än citeringsräkningar trots viktningarna. Själv skulle jag föreslå båda systemen och att avvägningar görs mellan dem. Det är också så granskningarna jag har varit med om har gått till.

Sällan har väl VR fått ett lättare uppdrag. De ska ge förslag på ett system som redan flera av landets största universitet och högskolor har använt sig av, några fler än en gång. Visst har metoderna varit lite olika, men det borde inte vara allt för svårt att dra slutsatser om vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Bäst av allt är att de flesta redan är insatta och vet vad som är att förvänta.

Ebba Expert

Vem är naturligare att fråga om nye kinesiske Nobelpristagarens i litteratur förtjänster än en professor i nordisk litteratur i Helsingfors? Dum fråga om hon råkar bo ihop med förre ständige sekreteraren. Bara några timmar efter priset meddelats kan hon flytande lätt låta sig intervjuas i SvD. Här finns inga tveksamheter, Mo Yan är nyläst som det verkar. Och visst är Ebba W-B nog så litteraturintresserad att hon visst kan ha läst och gillat Mo Yan utan att ha fått otillbörlig information från ledamöter i Svenska akademien. Samtidigt ligger det förstås nära till hands att hon (säkert orättvist) misstänkliggörs. Bara detta tycker jag borde vara tillräckligt från att avstå och istället bolla över frågan till en av alla våra sinologer som nu äntligen kan få lite plats i våra medier. Men nej, en decimeter spalt bör inte föraktas eller tillspillogivas nu när medierna kommer sättande.

Hade jag tänkt i dessa banor om rollerna hade varit ombytta? Om Ebba W-B suttit i akademin och Horace E varit prof. i nordisk litteratur i Helsingfors? Jajamensan, det hade jag helt säkert. I denna fråga är jag könsneutral.

Forskningssastningar, undervisningssatsningar

Tycker att det finns en enorm obalans i vår universitets- och högskolevärld. Forskningsinriktningar går det att göra strategiska satsningar på. Den högskola eller det universitet som bygger upp något bra kan räkna med att detta belönas med forskningsmedel på alla tänkbara nivåer från en mängd olika källor, europeiska, nationella och privata. På detta fält lönar det sig i alla fall ibland att satsa.

Men undervisning... här finns ingenting i termer av incitament. Det universitet eller högskola som till äventyrs vill bygga upp utbildning på ett område kan i bästa fall räkna med lite utmärkelser och godkänt i en HSV-utvärdering. Pengar, annat än växelmynt, finns inte. Takbeloppet härskar på detta område och ingen utanför universitet är villiga att satsa på excellens. Denna obalans i systemet cementerar universitetsanställdas ständiga prioritering av forskning framför undervisning oavsett vad olika instanser tycker om det.

Rektorsseminarium

Kan någon god människa berätta vad som har hänt med rektorsseminarium? Jag tyckte att det var ett bra initiativ som absolut fyllde en funktion. Nu har det inte varit något på över fem månader och inget annonserat, såvitt jag kan se, för resten av hösten heller. Det tycker jag är tråkigt och hoppas att det sista ännu inte har varit.

Väntans tider

Nu är väntan över för alla som tycker att litteraturpriset är något att hänga i julgran. Alla vi andra som tycker att verkligheten överträffar dikten får vänta en timme till, till 14.30 då allas vår shorty äntligen presenterar forskningsproppen. Men det klart, som många redan påpekat så är väl allt redan känt. Den sista lilla hemlisen(?) publicerades på DNDebatt idag.

Senaste ESO-rapporten

Det har kommit en ny ESO-rapport om effektiviteten i den högre svenska utbildningen. Intressant förstås, men också en del felaktiga slutsatser... jo faktiskt felaktiga. Många har hovsamt påpekat detta, bäst hittills i en kollegas blogg.

Ledning och internsökningar

Vi hade för en tid sedan arbetsplatsmöte på institutionen med avtackning av en kollega som går i pension. På en senare punkt diskuterade vad vi ska göra med överskottet som genererats under 2011. Förslaget från prefekten var att kostnadsställen skulle kunna söka medel för olika satsningar som styrelsen skulle ta ställning till. Jag opponerade mig och tyckte att detta var ineffektivt med tanke på all tid som skulle gå åt till att skriva ansökningar och sedan läsa och bedöma dem. Det skulle mellan pekfinger och tumme handla om 100000 kr för att fördela 900000 kr. Mitt förslag var att institutionsstyrelsen skulle avgöra vad vi skulle göra med överskottet... jag själv har just gått in i styrelsen, det hör absolut till saken.

Här tyckte den redan avtackade kollegan att det vore bra om vi följde ledningens förslag och sökte medel. Jag frågade henne då om hon inte hade nog med förtroende för ledningen för att låta dem (vi) avgöra. Hennes svar var att det tyckte hon inte. Det skulle jag ha respekt för om det inte var för det att hon själv under en rad år suttit i institutionsstyrelsen. Alltså har vi här är en avgående styrelseledamot som inte själv har förtroende för nya ledningen för att låta dem (oss) avgöra hur vi ska fördela medlen. Suck, vad gör man?

coursera

Jag undrar hur Lunds universitet arbetar med nätbaserade undervisningsplattformar. På hemsidan finns inte mycket information. Vill man läsa en nätkurs får man, som det verkar, anmäla sig enligt det vanliga svenska anmälningssystemet.Här gäller för svenskar som för icke-svenskar att man måste skaffa konto och anmäla sig före vissa datum. Då får man också alla formaliteter med poäng registrerade i LADOK och chans på examen. För alla utanför samarbetsområdena kostar det förstås kosing om man skulle bli antagen.

Jämför det med de nya plattformarna där världens bästa universitet lägger upp kurser gratis. Den största är coursera.org som har ett fantastiskt utbud som dessutom når en global publik. Att gå en kurs innebär inte att man får poäng eller examen, ibland inte ens ett bevis även om det förekommer pdf-diplom per epost på vissa kurser, även sådana kurser som ges vid Stanford och andra dyra universitet. Företaget är vinstdrivande, men lägger alltså upp kurser från världens bästa universitet gratis. Pengarna tar de på sikt in på annat håll, exempelvis genom att föra samman arbetsgivare och potentiella arbetssökande.

Undrar hur lång tid det tar innan Lunds universitet är med i ett sådant här sammanhang? Det borde i alla fall inte finnas några juridiska hinder så länge rättighetsaspekterna är tillgodosedda och om man inte ger ut examensbevis eller poäng, något som alltså inte heller andra deltagande universitet heller gör. Här finns alltså äntligen något att göra för universitetsförvaltningens sektion Externa relationer som ger lite tyngd. Och äntligen kan Utbildningsnämnden och prorektor Eva Wiberg börja driva en konkret fråga med strategisk betydelse. För visst är väl detta ett mycket bättre sätt att fylla den tredje uppgiften än att hålla på att larva sig med Science Slam? Helt klart är det i alla fall ett steg mot högre ranking som är både billigare och mer effektivt än ta styrelsen och toppadministratörerna till England för att begapa Oxbridge och London. Väntar med spänning på detta initiativ, minns bara vara du hörde om det först.

Korrigering och Medicon Village igen

För några dagar sedan, 27 september, skrev jag att rektor ville begränsa myndighetskapitalet för att täppa till hålen i MAX IV budget. Det var korrekt, men redan när jag skrev det hade rektor backat från planerna efter möte med dekanerna, allt enligt Sydsvenskan som ju är källan till all visdom i dessa frågor.

Som alla intresserade redan sett har samma tidning också meddelat oss om de frustrerade medicinarna som inte kan flytta eftersom det inte är glasklart vilka villkor som gäller i hyresavtalen i Medicon Village. Enligt dekanen räknar de fortfarande på det, fast längre ned i artikeln förstår man att det nog inte går att räkna eftersom randvillkoren är okända. I alla fall kan man konstatera att det som Sydsvenskan skrev i december 2011 inte stämmer, att cancerforskarna skulle flytta in successivt under 2012. Året närmar sig sitt slut och ännu har de inte ens skrivit kontrakt.

Forskningspolitik a la Lajv Sajens

Förrförra veckan kom  regeringskansliet med en pm om innehållet i forsknings- och innovationsproppen. Kommentarerna har sedan dess haglat i behagligt jämna skurar. Ris och ros förstås. Intressantast var nog ändå den lilla panelen i Vetandets värld som sammanträdde om detta. Där fick man lära sig att Life Science inte tillhör de allra starkaste av svenska forskningsområden. Istället är det de klassiska naturvetenskapliga ämnena geologi, fysik, kemi etc. Nu är det förstås fullt rimligt att vi satsar stora forskningssummor på områden som inte är de bästa för att de ska bli bättre. Frågan blir då istället, varför just Life Science?

Här kan man ju fundera en del. En kvalificerad gissning är att statsmakterna anser att Life Science-forskning har de bästa förutsättningarna att skapa tillväxt och jobb. Det är inte omöjligt att det är en korrekt bedömning. Dock måste man fråga sig om de kommersialiserbara forskningsresultaten verkligen kommer att leda till tillväxt i Sverige. Här är jag betydligt mer tveksam. Vi har ju de senaste åren och månaderna sett hur läkemedelsföretag efter läkemedelsföretag flyttar sin forsknings- och pillertrillarverksamhet från Sverige. En massa svensk forskning inom området tror jag knappast förmår vända den trenden. Dessutom satsas det på Life Science i en rad andra länder som redan är bättre på detta forskningsområde än vi svenskar. Personligen tror jag att det hade varit klokare att satsa pengarna på andra områden där Sverige redan är framstående och där den internationella konkurrensen inte är lika mördande. Det kan vara skogsforskning eller förnybar energi.

Men det än intressantare är förstås att forskningspolitiken i och med detta nu helt upphört att vara forskningspolitik och istället blivit innovations- och tillväxtpolitik. Det är nog den enda slutsatsen man kan dra om man väljer att satsa forskningspengarna på de områden där man bedömer att de största möjligheterna till ekonomisk tillväxt ligger istället för de bästa möjligheterna till nya intressanta forskningsresultat.

Men det finns också en annan tolkning, nämligen att det handlar om ett liberalt nätverk som nu landat pengarna till sina egna. Hans Bergström har ju länge vurmat för Life Science, han har minst sagt goda kontakter med liberalerna. Det är nog ingen tillfällighet att DN Debatt i dag publicerar en debattartikel av fyra Life Science-forskare som mer hejigt än vanligt lägger fram en partsinlaga för den egna forskningen och dess förträffliga tillämpningsområden. Alltså förlåt, men vad har den texten med debatt att göra? Det handlar ju om de redan smorda som nu igen får berätta om sin förträfflighet trots att de faktiskt inte är så förträffliga som de själva tror.

Underhållande nog kan jag inte låta bli att kommentera skribenternas dåliga svenska... andra meningen lyder "Om tjugo år kommer troligtvis alla att känna någon som dött in en infektionssjukdom". Hur ska detta förstås? Kommer våra Life scienceare att utveckla en metod för att återuppväcka de döda inom tjugo år? Varför inte använda perfektformer när vårt svenska språk är begåvat med sådana? I alla händelser är förstås horisonten tjugo år till intet förpliktigande eftersom ingen kommer ihåg vad som skrevs idag om två decennier och de inte riskerar att någon galning ställer dem till svars för deras glada framtidsvisioner bara för att få ännu mer forskningsmedel.

Nedlagd cykelreparatör

Tog mig återigen till Malmö på cykel och kunde konstatera att den fantastiska cykelreparatören jag bloggade om 20 juni nu typiskt nog slagit igen. Så går det alltså för dem som satsar på kvalitet i cyeklbranschen.  Eller så har de bara helt enkelt flyttat.

232 miljoner upphittade

Tänka sig att MAX IV är på benen igen. Någon kollade på bankkontot och upptäckte att det fanns mer pengar än vad de trodde för bara en månad sedan när de skickade in ansökan om 232 miljoner kr i tillägg för att rädda projektet. Så rapporterades det i alla fall förra veckan.

Detta är ju i grunden positivt som rektor konstaterar, men också väldigt, väldigt oroväckande. Är det inte dags för fysikerna att sluta leka forskningsorganisatörer och skärpa sig. Om två veckor kan det åter komma nya larmrapporter och rektor vill begränsa myndighetskapitalet. Nej, det är inte bra för något universitet om det finns liten klick som har så här dålig koll samtidigt som deras domän är så stor att den hotar hela universitetet. Jag undrar om det inte är dags för rektor att sluta se det som att det "viktigaste nu är att vi går vidare" (Sydsvenskan, 30 augusti 2012) och istället börja utvärdera MAX IV-organisationen så långt. Det kan visa sig vara guld värt i framtiden.

Lunchdiskussion

Njöt idag av en lunchdiskussion på jobbet om olika malmökrogar. Hade förstås inte hört talas om en enda och kunde inte tillföra någonting. Lika bra det. Kom i alla fall snart fram till att det var ont om ölhallar av tyskt eller tjeckiskt snitt i Malmö. Faktiskt verkar det som om närmaste tjeckiska restaurang och krog, "Gyllene Prag" originellt nog, ligger i Helsingborg. Än värre är att den enligt säker källa verkar ha chanserat efter ägarbyte. Äntligen en nackdel med att bo här nere. Det är långt till närmaste panerade ost. Trösten är att ryktet sprider sig att Rauhrackel öppnat igen.

Löprundan

Min löprunda går förbi reningsdammarna och över Helgeå. Här kan man observera mycket spännande. Förra helgen till exempel sköts det hej vilt, förmodligen på fåglarna. Antar att kommunen eller någon sysslar med att hålla flockarna nere för att minska skadeverkningarna. Men säker kan man aldrig vara. Intressant är också för en gammal stockholmare att följa årstidernas växlingar på fälten. Nu är sedan länge allt slaget och skördat förstås. På andra sidan ån sker också utbyggnad av infrastrukturen. Det anläggs något som nog måste vara en ny parkväg längs ån på den södra stranden, några hundra meter väster om cykel- och gångbron vid St Lars. Och hästarna är fortfarande ute i sin hage.

ESS och MAX IV igen

Nu verkar det som om regeringen kickar in de 100 miljoner som universitetet krävt för att MAX IV ska kunna flyta vidare och därmed verkar krisen för tillfället över. Vi får se hur det går om ett år eller så när det åter fattas pengar. Under tiden verkar också optimismen stiga när det gäller möjligheterna att komma igång med ESS enligt tidtabellen. Enligt ganska säkra uppgifter har man en ny VD på kroken efter Colin Carlisle som avgår med pension, inte dåligt med tanke på att det inte är helt lätt att hitta bra personer som kan tänka sig att flytta till Skåne. Jag tror för tillfället att jag får fel och ESS faktiskt nu kommer igång enligt planerna. Men den som lever får som vanligt se.

Plankad? Eller plankare?

Nu har det äntligen hänt mig också, det otroliga som bara händer andra. Jag skrev i maj en text där jag använde mig av en väldigt speciell metafor som jag inte sett användas någon annanstans. Texten publiceras inom kort i en forskningsantologi med peer-review-förfarande. Just idag fick jag av antologins redaktör en länk till en artikel med exakt samma metafor som förpublicerats för bara fyra dagar sedan på en amerikansk tidskrifts hemsida. Min metafor användes alltså av andra i bara lite annorlunda sammanhang. Hur är det möjligt att två tyskar använde samma metafor som jag nästan samtidigt, känns nästan kusligt. Men framför allt, hur är det möjligt att antologins redaktör snokade upp denna artikel endast fyra dagar efter att den förpublicerats i en tidskrift som jag misstänker han inte läser varenda gång den kommer ut.

Campus Helsingborg

Har hört illvilliga rykten om att de nya hås och håp som gavs till utbildningar som startades i Helsingborg kan komma att frysa inne efter 2015 eller 2016, hur långt fram planeringsförutsättningarna nu sträcker sig. Alltså, bakgrunden var att det är svårt att få hås och håp för nya kurser och utbildningar. Dock gällde att dem som startade i Helsingborg skulle få det eftersom det befrämjade uppbyggnaden av verksamheten där, något som av någon outgrundlig anledning ansågs eftersträvansvärt av universitetsledningen. Framför allt var det väl lärarutbildningar som startades i Helsingborg just för att de behövde lösgöra nya hås och håp.

Men nu glunkas det alltså om att detta inte skulle gälla efter 2015...

Om det skulle visa sig stämma har universitetsledningen för mycket lång tid framöver diskvalificerat olika försöka att styra verksamheten. Om det som sägs är bortglömt efter bara tre år finns ju ingen som helst anledning att lita på de olika infall som omsätts till lockbeten för att vi anställda ska göra än det ena, än det andra som ligger i ledningens intresse. Personligen tror jag att dessa illvilliga rykten är just det och inget annat. Låt oss hoppas det.