LUX

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att LUX arkitekter har belönats med Stadsbyggnadspriset för byggnadens utformning. Jag har själv flyttat till LUX och kan inte annat än att hålla med. Det är ett utmärkt hus att vara i på alla sätt. Arkitekturen är mycket lyckad så när som på några undantag. Trapporna har exempelvis utrustats med ett trägolv och en ytbehandling som jag aldrig hade vågat välja ens till det egna köksgolvet. Resultatet syntes redan efter några månader. Det är fläckar och smuts överallt. Golvet kommer snart att vara jämngrått med ingrodd smuts från tusentals stövlar och skor. Här undrar man hur de har tänkt när en amatör som jag redan från dag ett kan räkna ut hur det kommer att se ut inom ett halvår. Sedan finns förstås mycket annat. Behandlade fönsterglas som är så "smarta" att man inte kan använda mobilen i stora delar av byggnaden (kanske en bidragande orsak till att det har blivit en så populär studiemiljö?). Men på det hela taget är interiören alltså mycket lyckad, riktigt prisvärd.

Med exteriören tycker jag att det är lite annorlunda. Den gamla fina Zoologen i tegel går naturligtvis inte av för hackor. Men den nya delen tycker jag nog är rätt anskrämlig faktiskt. Här ovan syns LUX från Sölvegatan, mer lik en fabrikslada, kanske ett modernt mejeri med tanke på de stålkonstruktioner med oklar funktion som placerats väl synliga framför fasaden, mest liknar de väl jättelika mjölkflaskor. Värst är ändå de tvärgående träbalkarna som placerats i zigzag-mönster framför de stora fönstren. De skapar en känsla av oordning, rentav kaos precis som tvära linjer skapar olust inom bildkonst och film. Över hela anrättningen har, arkitekterna oförskyllt men likväl helt malplacerat, en aningslös konstnär gjort en svårbegriplig utsmyckning med gemener som bildar sentensen "men vänta nu". Nej, vänta inte! Hasta snabbt förbi denna vy om du inte vill gripas av vanmakt eller ännu värre känslor. (Jag sitter förresten själv bakom en av gluggarna ovanför det utskjutande taket och kommer till våren att sätta en vilstol utanför fönstret där jag kan sitta och läsa i solgasset.)

Inga hus saknar väl helt skönhetsfläckar och LUX företräden tycker jag alltså klart överglänser baksidorna och framför allt alltså den framsida som vetter åt nordväst mot Sölvegatan. Men nu kommer jag till det som är det obegripliga med denna historia. LUX har alltså belönats med Stadsbyggnadspriset som enligt Sydsvenskan delas ut till de som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till stadsbildens utveckling i Lunds kommun. När det gäller LUX meddelar bladet att motiveringen är att ha "understött stadsutvecklingen längs Kunskapsstråket" med en fasad som "synliggör moderna studiemiljöer och bjuder in till möten". Om de som beslutar om Stadsbyggnadspriset tycker att LUX stora förtjänst ligger i stadsbildens utveckling längs Kunkskapsstråket, som här alltså också inbegriper Sölvegatan och bilden ovan, så vet jag inte längre vad. Jag är liksom glad att jag bara är en amatör och inte behöver tycka att fasaden ovan bidrar till stadsbildens utveckling. Det ser ju på ren svenska för hemskt ut. Jag hoppas innerligt att denna utveckling av stadsbilden inte sprider sig till andra områden än Kunskapsstråket. För att sammanfatta är alltså priset rätt, men motiveringen helt uppåt väggarna.

Och för dem som har Sydsvenskan i pappersform kan det vara intressant att notera att bilderna i tidningen med ett enda undantag är tagna inne i LUX. Den enda exteriörbilden är söderifrån där den gamla vackra tegelbyggnaden syns väl. Men från väster har de nogsamt undvikit att ta några foton. Möjligen var det ett klokt beslut med tanke på artikeltexten. Det hela hade kunnat bli ordentligt obegripligt om byggnaden visats från flera än ett håll.

Nobelpris

Min specialitet inom det idé och lärdomshistoriska fältet är teknik- och vetenskapshistoria och att vara svensk vetenskapshistoriker har onekligen sina alldeles särskilda betingelser. En sak är nobelpriset. Jag råkar alltså vara en vetenskapshistoriker som kan läsa det lilla indoeuropeiska språk som används till underlagen för världens främsta vetenskapliga pris. Det klart att det ligger nära till hands att bygga sin karriär på det. Nu finns det förstås en hel del bra vetenskapshistoria om nobelpriset, en del skrivet av svenskar, men en god del också av andra som lärt sig svenska. Samtidigt är jag glad över att redan som doktorand ha fattat det högst medvetna beslutet om att inte skriva om nobelpris annat än om det är nödvändigt för att ge sammanhang åt något annat fenomen. Skälet är att jag tycker att pris inrättade för att belöna vetenskaplig verksamhet som inte kan delas ut till forskarlag eller organisationer eller kollektiv ger uttryck för en förlegad bild av hur vetenskaplig forskning fungerar. Vetenskapliga upptäckter görs inte av enskilda individuella genier vars intellekt kan romantiseras som om de vore skönandar från 1800-talets första hälft. Vetenskapliga upptäckter görs av kollektiv i miljöer där olika bidragsgivare har olika roller att spela. En historikerkollega beskrev institutionen som ett ekosystem där det behövs de som är bra på att kommentera och kritisera resultat lika mycket som de som behärskar artikelskrivandet, ingenjörerna i labbet, kollegerna med nätverken o.s.v. Ett nobelpris kan aldrig spegla denna viktiga verklighet och därför bör vi betrakta hela spektaklet med skepsis. Tyvärr framförs också denna självklara kritik av hela företeelsen allt för sällan i samband med att priset delas ut.

TIllbaka

Jag har beslutat att återta bloggandet, men nu inte längre fegt anonym utan med namns nämnande. Jag heter Thomas Kaiserfeld och är idé- och lärdomshistoriker vid Lunds universitet. Många som har läst denna blogg vet redan om det. Skälet till att jag slutade blogga i våras är att jag ingår i Universitetskollegiet och att jag inte, under anonymitetens täckmantel, ville riskera att uttala mig om rektorsvalsprocessen på ett sätt som skulle kunna skada den. Nu är val till rektor och prorektor avslutade för denna gång och jag känner att jag med kan återuppta bloggandet utan att riskera något annat än min egen heder och vandel. Jag ville dessutom sluta vara anonym eftersom jag tagit till mig av det senaste årets diskussion om anonymt näthat och inte på något sätt vill förknippas med denna avskyvärda företeelse. Alltså tar jag klivet ut ur garderoben.

Nu blir utmaningen för mig att fortsätta vara ärlig och att fortsätta stå för det jag skriver.

Bloggpaus

Denna blogg tar nu en paus fram till senhösten 2014. Anledningen kunde vara bristande anonymitet. Men faktum är att jag känner att jag inte längre kan reflektera fritt om allt som jag skulle vilja, anonym eller inte, och tycker därför att det är rätt med en paus medan jag funderar över fortsättningen. Ta en sak som den senaste bloggposten om Formas och Mistras utlysning om "Environmental Humanities". Enligt uppgift ska det vara ansökan från Linköpings universitet som är under utredning eftersom en av de sakkunniga har haft nära samarbete med forskare där. Frågan skulle i så fall vara om det är otillbörligt nära samarbete eller inte. Detta skulle jag vilja skriva om, men tycker inte att jag riktigt kan av flera olika skäl.

Under pausen har jag plockat bort de sammanlagt 120 inläggen som visats sammanlagt 16000 gånger sedan januari 2012. De ska inte ligga och samla damm som något slags bloggskrot. De läggs ut igen när jag tar upp tråden på ett eller annat sätt i höst.

Och tills dess, ta vara på sommaren!

Utlysningen om grön humaniora

Jag har tidigare i något förtäckta ordalag kommenterat Mistras och Formas utlysning om environmental humanities. Nu under våren har sakkunniga utvärderat de sex ansökningarna som inkommit och det har hållits intervjuer med de olika grupperingarna i Stockholm. Många är vi som sett fram emot beslut om beviljande av medel till  detta, en av de största satsningarna i Sverige någonsin på humaniora inom ramen för ett enda program, men med tydliga kopplingar till andra kompetensområden som samhällsvetenskap, konst, teknik etc. Mistras styrelse hade frågan uppe för två veckor sedan och Formas tog upp ärendet för några dagar sedan. Det blev något av ett antiklimax i och med att båda instanser beslöt att bordlägga frågan eftersom "det inkommit synpunkter på att jäv kunde föreligga." Mistras vd har nu fått uppdraget att tillsätta en oberoende utredning för att undersöka saken. Vi får väl hoppas att det hela löser sig snabbt och att det inte ska vara nödvändigt att ta om hela sakkunnigbedömningen, vilket annars verkar vara utvägen som står till buds.

SU:s rektor

Hamnade häromdagen bredvid Astrid Söderbergh-Widding på en middag. Mycket trevligt och kul. Självklart talade vi om hennes debattartikel i Sydsvenskan och det var nog inte så förvånande att hon försökt få in den i stockholmspressen först utan att lyckas. Alltså första lärdomen att ESS trots alla pengar det kostar skattebetalarna är en lokal skånsk fråga. Hon var också självklart medveten om att kritiken var gammal men tyckte att den var värd att upprepas i detta läge när ESS tycks närma sig ett förverkligande. I jämförelse med Science for Life Lab i Stockholm och Uppsala är ESS trots allt väldigt mycket mer pengar, går egentligen inte att jämföra på samma dag.

Lite märkligare var att hon inte kände till debattartikeln i UNT om hur få humsam-rektorer vi har (och har haft de senaste decennierna. Nu verkade hon inte tycka att det var något större problem… Men jag tror jag lyckades förmedla vissa saker som gjorde att det kunde vara värt att fundera vidare över detta sakernas tillstånd.

En sak är i alla fall klar. Det kommer inte att gå att övertala henne att intressera sig för att leda Lunds universitet, inte ens om vår ordförande ringer. Förstås väntat, men ändå synd.

Min prefekt

Jag har klagat en hel del på olika delar av universitetet på denna blogg, rektor och styrelse, delar av administrationen och lite annat också. Men ibland blir man glatt överraskad. För några dagar sedan kom min prefekt in på mitt rum och undrade hur det var. Jag förstod inte varför. Han förklarade då att han tyckt att jag såg lite bister ut, inte alls lika glad och framåt som vanligt. Nej, det var nog inget jag reflekterat över. Bara kanske en viss koncentration för att jag håller på med en synnerligen krävande forskningsuppgift.

Tänk att min chef kommer in och frågar hur det är. Mycket bra tecken på lysande ledarskap igen. Jag har själv varit prefekt och kan nog någon gång gjort något liknande. Eller inte. I alla fall är det ett bra initiativ av en prefekt som har känselspröten ute och kan tajma insatserna rätt. Det är en del att tänka på för oss andra också. Helt enkelt en utmärkt förebild. Vi är nu inte alla prefekter, men kanske handledare, seminarieledare eller något annat som innebär att man har ett lite större ansvar för sina medarbetare.

Botan

I dagens blad står att läsa hur Botan går back, i år cirka en miljon. Inte konstigt med en så under finansierad verksamhet. Universitetets ledning tycker att det finns en smärtgräns för hur  mycket särskilda verksamheter får kosta. Som lösning på problemet föreslås att kommunen ska gå in och finansiera statlig verksamhet.

Det tycker jag är väl magstarkt. Ledningen lägger mångmiljonbelopp på samverkan och innovation samtidigt som de låter en av de effektivaste samverkansverksamheterna vi har gå med förlust. Säg upp två innovationskonsulter så är medlen som krävs räddade. Så svårt kan det inte vara.

Alternativet till att ropa på kommunen är förstås att kalla in donationsavdelningen som jag tidigare uttryckt mina tvivel om. Men här har de öppet mål. Inte kan de väl misslyckas med att på nio månader skrapa ihop en miljon till en av universitetets mest folkkära verksamheter? Nej, ålägg dem att bara göra det. Sedan tycker jag att det spelar mindre roll om Botan inte sysslar med forskning i första hand.

För övrigt anser jag att Margot borde ringa upp Stacey och åtminstone försöka övertala henne att söka jobbet.

Review

Jag vet inte hur många som har samma erfarenheter som jag av att vara reviewer. Men nu har det hänt två gånger på senaste året att jag reviewat jättedåliga artiklar och rekommenderat "refuse" eller "substantial revisions" för att bara ett antal månader senare upptäcka att respektive artikel publicerats utan att jag fått se den igen. När jag själv har skickat in artiklar har något liknande aldrig hänt. Det har aldrig varit tal om  att publicera efter revision utan att samtliga reviewers godkänt artikeln. Men nu verkar alltså något ha hänt.

Eller så är det en skandinavisk praxis. I båda dessa fall handlade det om engelskspråkiga tidskrifter som ges ut i andra skandinaviska länder. I alla händelser är det irriterande att man lägger ner massa arbete på att kommentera dåliga artiklar och att detta arbete sedan inte verkar leda till att redaktionen tycker att man behöver få se på resultatet. Kanske är det så enkelt att redaktionen helt enkelt inte har tyckt att mina kommentarer var rättvisa. Men det har jag faktiskt svårt att tro.

Kataloger

Nu har de kommit, utbildningskatalogerna från Lunds universitet. Det märkliga är att det krävs plural för att beskriva dem. Lunds universitet har alltså inte en, utan flera kataloger där höstens kurser och program beskrivs. Först har vi den stora katalogen som är relativt detaljerad när det gäller kurs- och programutbud, men mer återhållen när det gäller copywriting av rena reklamtexter om hur bra universitetet är och hur lyckliga dess studenter blir.  Sedan har vi inspirationsmagasinet som innehåller tjusigare layout och mer reklam samt lite mindre utförligt om de olika kurserna. Istället beskrivs grundutbildningsämnena kortfattat. Till detta kommer sedan en fakultetsspecifik katalog med kurser och program på en enstaka fakultet, i alla fall har vi en sådan.

Frågan är förstås om alla dessa behövs? Det verkar nu inte så eftersom vår administratör hävdar att vi slänger högvis med odistribuerade kataloger varje termin. Egentligen borde det räcka med den stora katalogen där kursutbudet beskrivs relativt ingående. Visst kan man tänka sig att även inspirationsmagasinet fyller någon funktion med tanke på konkurrensen från andra högskolor och att osäkra studenter kan behöva någon slags övertygande reklamtext för att ta steget in i högre utbildning. Men att det sedan också ska behövas faktultetsspecifika kataloger verkar inte klokt. Mer ett utslag av missriktad fakultetspolitik än smart marknadsföring.

Men vad detta överflöd av kataloger framför allt pekar på är att det finns alldeles för många informatörer på vårt universitet. Vi har en på institutionen. På fakultetens kansli sitter ytterligare minst en och på universitetet centralt finns säkert långt fler än så. En första åtgärd från kommande rektor borde vara att i enhetlighetens namn förbjuda fakulteterna från att ge ut egna kataloger och att sedan se till att universitet bara ger ut en enda 2015. När det sedan blir känt hur många sökande olika utbildningar har fått kan vi utvärdera om alla dessa kataloger behövdes. Att bara ge ut dem slentrianmässigt som nu sker ger bara intryck av överflöd av administrativa resurser. Här finns pengar att spara lika mycket som miljövärden i räddade träd.

Utvärdera administrationen

Så där ja. Nu har det äntligen hänt. KTH utvärderar sin administration. Ett mycket lovvärt initiativ som naturligtvis snarast borde följas av Lunds universitet som ju gärna tar till sig och genomför goda initiativ utifrån. Dock måste det konstateras att KTH:s utvärdering verkar missa några huvudpunkter. Utvärderingar är inte med i utvärderingen trots att det är en stödfunktion som kostar en hel del och dessutom ibland rör upp känslor. Ytterligare en funktion man beklagligt nog missar är olika administrativa system som resehantering, kursplattformar (även om det kanske är med grundutbildningen), rekryteringssystem, fakturahanteringssystem etc. Både på KTH och på LU är dessa ofta hemmasnickrade och helt undermåliga. Här finns alltså utrymme för förbättringar när vi gör detta här i Lund. När börjar vi?

Befordran

Det har väl knappast undgått någon att den nya, endast något år gamla, anställningsordningen innebär att det inte längre är någon rättighet att få prövas för befordran till professor. Istället är det en möjlighet som kräver fakultetsstyrelsens godkännande och där inte längre den individuella kompetensen är enda måttstocken, utan också behov och andra överväganden. Samtidigt är det nu också reglerat att befordrade professorer har samma villkor som rekryterade.

Det har visat sig få intressanta konsekvenser på olika fakulteter. På S har tidigare befordrade professorer inte fått några ändrade villkor utan fortsatt som lektorer, endast med en mer hedersam titel. Här har förändringen inneburit att det blivit betydligt svårare att få befordran till professor, vet dock inte om det är helt stopp. Skälet är förstås att det blivit dyrare där att befordra eftersom det nu krävs forskningstid för dem som skaffar sig professorstiteln. Det gäller även retroaktivt så att de som tidigare befordrats med titel, men utan forskning i tjänsten nu helt plötsligt får det utan att det kanske finns ekonomisk täckning.

På HT har man sedan relativt lång tid tillbaka gjort tvärtom, d.v.s. låtit befordrade professor få samma villkor och ställning som rekryterade. Här har alltså det nya avtalet inte innebär någon skillnad i praktiken. Ändå har man liksom på S slagit till bromsen och totalstoppat alla möjligheter till befordran. Skälet här är i ännu större utsträckning ekonomiskt. Alla befordringar av lektorer har nått vägs ände och kostar nu så mycket att man helt enkelt inte har råd att befordra fler. Redan har alla befordringarna gått ut över doktorandrekryteringen som är så låg att den nu understiger alla rimliga nivåer. Ett ämne på HT, vilket som helst, kan räkna med en ny fakultetsfinansierad doktorand vart annat  eller vart tredje år. Jag vet att detta är mycket jämfört med Medicin eller LTH där det väl inte finns fakultetsfinansierade doktorander alls. Men då ska man betänka att det på HT är i stort sett omöjligt att få externfinansierade doktorander. I alla fall i ämnen som saknar tydlig tillämpning.

På både S och HT har det alltså blivit mycket svårt att få befordran, men av två lite olika anledningar. Konsekvenserna är ändå likartade i de två fallen. En äldre generation av lärare, de som är 60+, har blivit befordrade, inte sällan efter flera försök. Av dem i en yngre generation, 50-, som ännu inte hunnit har det nu istället blivit väldigt svårt att få befordran, på HT t.o.m. omöjligt,. Kanske var detta inte ett medvetet resultat av nya avtalet, men f-n trot.

Donationskampanjen

För en dryg månad sedan kom så beskedet att målet med donationskampanjen inför jubileet 2016-18 blir ohemula tre miljarder kronor. Summan verkar lite gripen ur luften. Varför inte lägre? Varför inte högre? Nåväl, redan på nobeldagen förra året bloggade jag om fundraising kontoret, eller Development Office som de egentligen heter, och problemet med att de inte verkar kunna redovisa vad de drar in. I det ljuset kan ju förstås målet med en donationskampanj i reda pengar sättas lite hipp som happ. Ingen kommer ju ändå att kunna följa upp måluppfyllelsen.

Ändå är summan tre miljarder värd att kommentera. Den är hög. Själv tycker jag för hög. Skälet är att en målsättning i reda pengar tvingar fundraisarna att satsa på medicinsk forskning där de största pengarna ju finns. Allt annat utom möjligen viss teknik och kanske rentav naturvetenskap och ekonomi i termer av innovations- och entreprenörsforskning är slöseri med tid och kommer bara att innebära att tremiljarders målet inte kan uppfyllas. Humaniora och samhällsvetenskap göre sig icke besvär.

Det är synd med tanke på att alla fakulteter bidrar till att finansiera donationskampanjen. På vissa fakulteter  måste man snart börja fråga sig varför man ska bidra till central verksamhet som ger så lite tillbaka. I det sammanhanget är förstås donationskampanjer väldigt lite pengar. Mycket mer handlar om samverkan och innovation där det går åt en hel del medel centralt som mer eller mindre endast vissa få fakulteter har någon nytta av.

Ur det perspektivet är det alltså oerhört olyckligt med ett konkret mål som mäts i pengar och dessutom ett så högt belopp som tre miljarder. I alla fall om det inte också ställs upp andra mål som att vissa andelar av donationerna ska komma vissa fakulteter till del. Jag har ett mycket bättre förslag till målsättning med donationskampanjen. Det är att Development Office varje år kan redovisa vilka nya medel de drar in och vilka kostnader de har för att lyckas med det. Det är ett mål som är rimligt och dessutom lätt går att kontrollera måluppfyllelsen av.

Melodifestival

Nu får det för en gångs skull handla om något annat än universitetet. Var igår på Melodifestivalen (med dotter och hennes kompis) och kunde då förfära mig över hur Public Service lägger ohemult med pengar på rent kommersiella sändningar. Dessutom som vanligt med svensk public service (både radio och TV) alla resurser på teknik och inget på innehåll.

Det var rent fabulöst och se hur sändningsledaren hanterade åtta artister, två programledare, förband och förprogramledare (som var bra) och ytterligare ett tiotal medverkande samt alla effektapparater. Lika nedslående att lyssna på manus av Ola Söderholm och Lars Wickström. De har en bra track-record, men har nu helt gått bort sig i formatet tyvärr. Samma sak med den s.k. festivalgeneralen Christer Björkman. Efter 13 säsonger vet han hur man gör. Men han måste få ett manus till intervjun före sändning. Det går inte att elda massorna genom att snacka om hur mycket man tycker om "formatet". Nittio procent av de närvarande vet överhuvudtaget inte vad ett format är.

Intressant att se var i alla fall logistiken och hur inrepat alla rörelser och uttryck är. Att artisterna inte rör sig alls för att synas i bild, men hur det precis utanför bild pågår febril verksamhet för att bygga och riva olika saker på och utanför scen, sopa upp konfetti och släcka krishärdar av olika slag. Dansarna behövs kan jag försäkra, annars blir det hela helt omöjligt att titta på. Nej, live är bättre. Då får artisterna utlopp för adrenalinet.

Sedan behöver jag inte gå in på de två programledarnas manus, det tror jag har rapporterats tillräckligt i sociala medier. Problemet är alltså inte i första hand dem (alltså två vana och luttrade proffs). Men de passar inte "formatet", det borde producenter och andra ha insett. Det är här problemet sitter. Han heter Henrik Johnsson och har dekorerats om från sändningsproducent till innehållsansvarig (som jag förstår det är han redaktör, men det är inte lätt att veta). Det är som om man bara kan det tekniska så klarar man innehållet också. Men Melodifestivalen igår visar att det inte funkar så. Alla kameror, kranar, effekter och annat dyrt lyckas inte skyla faktum. Att ingen i hela publiken igår skrattade åt ett enda skämt eller inslag under hela kvällen.

Och som sagt, det är inte programledarnas fel. De är bara automater som inte blir bättre än de manus de matas med. Det är ledningens fel som sätter tekniker att ansvara för innehållet. Det kan de inte och det borde de ha vett nog att inse själva.

Nu kan ESS artbestämmas!

ESS-dramatiken går vidare och vem hade väl förväntat sig något annat. Nu i senaste regleringsbrevet för Vetenskapsrådet har regeringen beslutat att 428 miljoner av beslutade 800 miljoner ska betalas ut till ESS under 2014. Detta alltså utöver de 284 miljoner som Lunds universitet ska betala under 2014 av de 550 miljoner som styrelsen beslutat sedan tidigare då Allan Larsson var styrelseordförande och rektor hade att acceptera det han hittade på. Det börjar alltså bli betydande belopp som plöjs ner i ett internationellt åtagande trots att inget annat land utanför Skandinavien fattat några bindande beslut. Det börjar allt mer se ut som om regeringen och universitetet med gemensamma krafter målat in sig i ett hörn som kan leda till att det i slutänden blir ett helsvenskt projekt. Det vore något, en svensk 16-miljarders satsning på åkrarna utanför Lund….

Men det mest intressanta är egentligen inte de 428 miljonerna som ju redan beslutats sedan tidigare. Nej, det mest intressanta är att det utöver dessa pengar också finns en rad i regleringsbrevet om att ytterligare 150 miljoner ska gå till ESS av Vetenskaprådets allmänna anslag för forskningsfinansiering och forskningsinfrastruktur om sammanlagt 3,1 miljarder. Detta är faktiskt ingen liten sak utan det allra första fallet av att ESS drar pengar från allmänna forskningsmedel. De avsatta 800 miljonerna räckte inte och regeringen är tvungen att lägga till ytterligare 150 miljoner av de allmänna anslagen.

Det innebär att vi nu kan artbestämma den främmande fågeln ESS. Som många under flera år redan hävdat, vilket framgår av en ledare i Sydsvenskan helt nyligen, visar det sig nu att det var en gökunge och inget annat innanför skalet.

Oklart är ännu var Vetenskapsrådet ska ta in pengarna. Blir det på forskningsinfrastruktur eller humaniora? Oavsett vilket kan man nu inta lite olika hållningar. Den lokalpatriotiske kan förstås glädja sig åt att Lund och dess universitet lyckats tillskansa sig 150 miljoner på andras (läs Uppsalas) bekostnad. Personligen tror jag det vore ett misstag. Uppsalafysikerna kommer inte stillatigande åse detta utan att agera och resultatet kan mycket väl bli att allt större delar av VR:s anslag binds upp för olika mer eller mindre realistiska prestigesatsningar som görs av rättviseskäl mer än vetenskapliga. Jag landar alltså i den andra hållningen som innebär ett "vad var det jag sa" liksom en oro för hur det ska gå med svensk forskning i stort om nu ESS drar resurser under några år utan att ens byggas. Den som lever får se.

Kvalitetsmätningar

Utifrån föregående bloggpost om universitetens budgetprocess som jag skrev just före jul kan man resonera vidare. Många har ju utförligt kritiserat regeringens initiativ för att fördela forskningsmedel på grundval av kvalitetsindikatorer samt Vetenskapsrådets utredning. En del av kritiken är grundläggande och går ut på att man inte kan mäta kvalitet kvantitativt, det ligger liksom i begreppens natur. En annan relevant kritik går ut på att existerande system är orättvist eftersom det premierar vissa forskningsområden där citeringsanalyser fungerar och det finns databaser som är relativt heltäckande samtidigt som ämnen med andra citerings- och publikationsmönster än dem som mäts blir felrepresenterade.

Hela denna apparat är ju utslag av the new public management där man inför kvantitativa indikatorer att mäta verksamheten med ungefär som man i privat näringsliv kan mäta produktivitet i resultat- och balansräkningarna. I privat näringsliv inbillar jag mig utan att veta att man i första hans satsar på kärnverksamheten och att stödfunktioner endast hålls på den nivå som behövs för att kunna kontrollera och styra verksamheten för att optimera resultat. Utifrån det perspektivet vore det ingen dum idé att kvantifiera universitetens produktion och välja administration för att optimera forskning och utbildning och inget annat. Alltså, om Lunds universitet har som mål att bli världsledande utifrån vissa bestämda och RÄTTVISA indikatorer så måste vi räkna fram vad sådan forskning och utbildning skulle kosta, gärna jämfört med de bästa universiteten i världen. När vi vet det kan vi sätta av motsvarande medel i vår egna budget och sedan anpassa stödfunktionerna efter det som till äventyrs blir över.

Vet alltså någon var man på Lunds universitet sysslar med att ta fram rättvisa indikatorer för forskning och undervisning inom olika ämnen så att man får något som går att jämföra över fakulteter och ämnen? När vi har indikatorer borde dessa appliceras på andra världsledande universitet och dessutom jämföras med kostnaderna där. Med hjälp av resultaten bör vi kunna beräkna vilka medel som behövs för att vår forskning och undervisning ska kunna bli världsledande enligt de indikatorer vi tagit fram? För det kan väl inte vara så att en administrativ kostnad på cirka 30 procent inte rymmer en sådan fullständigt oumbärlig verksamhet?