Det har väl knappast undgått någon att den nya, endast något år gamla, anställningsordningen innebär att det inte längre är någon rättighet att få prövas för befordran till professor. Istället är det en möjlighet som kräver fakultetsstyrelsens godkännande och där inte längre den individuella kompetensen är enda måttstocken, utan också behov och andra överväganden. Samtidigt är det nu också reglerat att befordrade professorer har samma villkor som rekryterade.
Det har visat sig få intressanta konsekvenser på olika fakulteter. På S har tidigare befordrade professorer inte fått några ändrade villkor utan fortsatt som lektorer, endast med en mer hedersam titel. Här har förändringen inneburit att det blivit betydligt svårare att få befordran till professor, vet dock inte om det är helt stopp. Skälet är förstås att det blivit dyrare där att befordra eftersom det nu krävs forskningstid för dem som skaffar sig professorstiteln. Det gäller även retroaktivt så att de som tidigare befordrats med titel, men utan forskning i tjänsten nu helt plötsligt får det utan att det kanske finns ekonomisk täckning.
På HT har man sedan relativt lång tid tillbaka gjort tvärtom, d.v.s. låtit befordrade professor få samma villkor och ställning som rekryterade. Här har alltså det nya avtalet inte innebär någon skillnad i praktiken. Ändå har man liksom på S slagit till bromsen och totalstoppat alla möjligheter till befordran. Skälet här är i ännu större utsträckning ekonomiskt. Alla befordringar av lektorer har nått vägs ände och kostar nu så mycket att man helt enkelt inte har råd att befordra fler. Redan har alla befordringarna gått ut över doktorandrekryteringen som är så låg att den nu understiger alla rimliga nivåer. Ett ämne på HT, vilket som helst, kan räkna med en ny fakultetsfinansierad doktorand vart annat eller vart tredje år. Jag vet att detta är mycket jämfört med Medicin eller LTH där det väl inte finns fakultetsfinansierade doktorander alls. Men då ska man betänka att det på HT är i stort sett omöjligt att få externfinansierade doktorander. I alla fall i ämnen som saknar tydlig tillämpning.
På både S och HT har det alltså blivit mycket svårt att få befordran, men av två lite olika anledningar. Konsekvenserna är ändå likartade i de två fallen. En äldre generation av lärare, de som är 60+, har blivit befordrade, inte sällan efter flera försök. Av dem i en yngre generation, 50-, som ännu inte hunnit har det nu istället blivit väldigt svårt att få befordran, på HT t.o.m. omöjligt,. Kanske var detta inte ett medvetet resultat av nya avtalet, men f-n trot.
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
Till denna post kan tilläggas att jag personligen har väldigt svårt för titlar och tycker att just professuren är tämligen tom och till intet förpliktigande. Visst har den visst symboliskt värde, men mer för folk utanför universiteten. Egentligen skulle jag med glädje välkomna en nyordning som innebär att alla får professorstitel som lyckas disputera. På så sätt vore den saken löst en gång för alla. Nu har ju tyvärr den nya anställningsordningen omöjliggjort en sådan ordning. Alternativet vore då att degradera alla professorer till lektorer och helt överge professorstiteln. Vi har ju trots allt alla de anställningsvillkor vi har.
SvaraRaderaBo Rothstein har haft ett intressant inlägg i frågan:
SvaraRaderahttp://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-4-13/Reform-for-okad-jamstalldhet/
Tack för denna länk. Jag läste faktiskt det där inlägget redan för något år sedan och håller alltså med. En liten kommentar tillåter jag mig dock och det gäller situationen i USA. Rothstein jämför en automatisk befordran från lektor till professor efter sex år med amerikanska tenure-track. Det är en jämförelse som jag tycker haltar eftersom tenure-tracks stora poäng är just att alla inte får tenure och ännu viktigare att det är olika svårt att får tenure vid olika universitet.
SvaraRaderaJag har en framstående kollega inom mitt ämne som publicerade vansinnigt mycket och bra som tenure-track på Stanford utan att få tenure, men kunde sedan lätt räkna hem tenure på ett nästan lika framstående universitet på annan ort. När Sverige för en femton år sedan införde biträdande lektorer blev det ju parodiskt eftersom kraven var så låga att i stort sett alla fick lektorat efter två eller fyra år. På KTH tror jag det handlade om 98 procent som fick lektorat efter biträdande lektorat. På så sätt har man ju helt missat poängen med tenure-track,
I alla händelser undrar jag varför man helt enkelt inte kan nöja sig med en kategori universitetslärare... professorer. Och sedan differentiera lön och forskningstid. Ja, nu går det ju förstås inte längre eftersom facket valt att särbehandla professorer och kräva ett golv på 50 procents forskning. Det är lite det som är det lustiga, att den organisation som främst kämpar för att upprätthålla professorstitelns värde har idag blivit facket. Att det på många håll inneburit extremt få doktorandtjänster (delvis också genom det fackliga kravet på doktorandtjänster med slopande av utbildningsbidrag) och nära nog stopp på befordran av lektorer tycks facket inte tycka är något problem. Det förvånar mig. Men som sagt, tack för länken.