Melodifestival

Nu får det för en gångs skull handla om något annat än universitetet. Var igår på Melodifestivalen (med dotter och hennes kompis) och kunde då förfära mig över hur Public Service lägger ohemult med pengar på rent kommersiella sändningar. Dessutom som vanligt med svensk public service (både radio och TV) alla resurser på teknik och inget på innehåll.

Det var rent fabulöst och se hur sändningsledaren hanterade åtta artister, två programledare, förband och förprogramledare (som var bra) och ytterligare ett tiotal medverkande samt alla effektapparater. Lika nedslående att lyssna på manus av Ola Söderholm och Lars Wickström. De har en bra track-record, men har nu helt gått bort sig i formatet tyvärr. Samma sak med den s.k. festivalgeneralen Christer Björkman. Efter 13 säsonger vet han hur man gör. Men han måste få ett manus till intervjun före sändning. Det går inte att elda massorna genom att snacka om hur mycket man tycker om "formatet". Nittio procent av de närvarande vet överhuvudtaget inte vad ett format är.

Intressant att se var i alla fall logistiken och hur inrepat alla rörelser och uttryck är. Att artisterna inte rör sig alls för att synas i bild, men hur det precis utanför bild pågår febril verksamhet för att bygga och riva olika saker på och utanför scen, sopa upp konfetti och släcka krishärdar av olika slag. Dansarna behövs kan jag försäkra, annars blir det hela helt omöjligt att titta på. Nej, live är bättre. Då får artisterna utlopp för adrenalinet.

Sedan behöver jag inte gå in på de två programledarnas manus, det tror jag har rapporterats tillräckligt i sociala medier. Problemet är alltså inte i första hand dem (alltså två vana och luttrade proffs). Men de passar inte "formatet", det borde producenter och andra ha insett. Det är här problemet sitter. Han heter Henrik Johnsson och har dekorerats om från sändningsproducent till innehållsansvarig (som jag förstår det är han redaktör, men det är inte lätt att veta). Det är som om man bara kan det tekniska så klarar man innehållet också. Men Melodifestivalen igår visar att det inte funkar så. Alla kameror, kranar, effekter och annat dyrt lyckas inte skyla faktum. Att ingen i hela publiken igår skrattade åt ett enda skämt eller inslag under hela kvällen.

Och som sagt, det är inte programledarnas fel. De är bara automater som inte blir bättre än de manus de matas med. Det är ledningens fel som sätter tekniker att ansvara för innehållet. Det kan de inte och det borde de ha vett nog att inse själva.