Styrelseordförande och externa styrelseledamöter

Kanske är det lite nördigt att intressera sig för universitets och högskolors ledning på sådan detaljnivå att man till och med följer hur tillsättningsprocesserna för högskolestyrelser förändras. Nåja, i så fall får jag väl erkänna mig som nörd.

I alla fall har det relativt nyligen, 8 juni i somras, kommit ett nytt dekret om hur detta ska gå till efter att den förra ordningen skrotats med en nomineringsgrupp som bestod av landshövding i länet för universitetet eller högskolan, en regeringsutsedd person och en studentrepresentant. Den nya ordningen är ett av de få  konkreta resultaten av Kåre Bremers så nedsablade ledningsutredning (SOU 2015:92, prop. 2015/16:131), ett förslag som typiskt nog redovisats separat.

Sedan i somras gäller i alla fall att nomineringsgrupperna, en för varje universitet och högskola, numera består av två nomineringspersoner, en som företräder ett övergripande statligt intresse och en som står för lokalkunskapen. Dessa är numera utsedda för alla universitet och högskolor (PM Utbildningsdepartementet, 17 november 2016) och ska alltså föreslå styrelseordförande och de sju övriga regeringstillsatta styrelseledamöterna för vart och ett av våra universitet och högskolor.

Det blir en grannlaga uppgift för alla nomineringspersoner att hitta en styrelseordförande och ytterligare sju ledamöter för varje styrelse. Mängder av lämpliga och kompetenta personer ska nosas upp och tillfrågas om de vill göra en insats för respektive lärosäte. Hittills har det ofta handlat om lokala näringslivstoppar, kanske en kommunalpamp och någon från landstinget. Andra representerade grupper har varit gamla statssekreterare och liknande förmågor som vunnit sina lagrar i huvudstaden.

Inget fel i det. Men det finns en kategori som hittills ofta förbisetts av regeringen när de utsett externa ledamöter i olika universitets- och högskolestyrelser, våra gamla osaligt avgångna rektorer och prorektorer. När man tittar igenom de olika externa ledamöterna i landets styrelser för universitet och högskolor är det faktiskt förvånansvärt få gamla rektorer som dyker upp. Visst sitter Kåre Bremer själv i styrelsen för någon konstnärlig högskola, men skulle inte hans kompetens kunna utnyttjas bättre än så? Och hur är det med andra gamla trotjänare? Många av dem har mycket goda insikter om möjligheter och svårigheter med att leda universitet och högskolor som alldeles för sällan tas i anspråk i dagens styrelser.

Nu menar jag inte att en rektor ska gå in i styrelsen för en högskola eller universitet där hon själv verkat. Nej, det vore nog inte så lämpligt. Men varför inte ta plats i en annan styrelse? Själv tror och hoppas jag att våra nomineringspersoner mer än tidigare ska ta denna dolda kunskapsreserv i anspråk för att på förtjänstfullast möjliga sätt fullborda sina respektive uppdrag. Det är en förhoppning och ett förslag som jag verkligen tror skulle kunna förnya våra styrelser på ett positivt sätt. Kom bara ihåg var du läste det först.