Vad är det med medicinare?

Ända sedan Macchiarini-affären briserade i offentligheten i början av året efter SvT:s Dokument inifråns reportage har jag undrat vad det är med medicinare. Nej, självklart är inte alla medicinare Macchiarini-läkare. Tvärtom är alla jag känner synnerligen trevliga och empatiska människor. Ändå går det inte att frigöra sig från känslan att landets medicinska fakulteter är överrepresenterade när det gäller dåligt handhavande av etiska frågeställningar eller självsvåldigt beteende i allmänhet. Även om denna min känsla inte bygger på annat än anekdotisk bevisföring.

För är det bara en tillfällighet att just en medicinare, Christoper Gillberg, barn- och ungdomspsykiatrikern på Sahlgrenska i Göteborg, fälldes för mer än tio år sedan när han vägrade lämna ut material enligt offentlighetsprincipen och istället förstörde allt? Är det en tillfällighet att operationer vid Sahlgrenska i Göteborg nyligen polisanmälts för att inte ha genomförts med korrekta tillstånd? Är det en tillfällighet att professorn som i år avskedades från Lunds universitet på grund av arbetsvägran var anställd på Medicinsk fakultet? Är det en tillfällighet att den hemliga sammanslutningen Hincus som enligt Lundagård är sexistisk och uteslutande har medlemmar som är studenter och anställda vid Medicinsk fakulteten här i staden?

Jo, det kanske det är. Även ekonomer, språkmänniskor, ingenjörer och andra fuskar och förskingrar universitetets resurser. Samtidigt omgärdas medicinare och deras verksamhet mer än oss vid andra fakulteter av ett rigoröst regelsystem och hårdare kontroll. De pysslar trots allt med människoliv. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att det finns något generellt självgott över medicinares handel och vandel. Inget fel i det. Men när det självgoda övergår i självsvåldigt beteende som inte tar hänsyn till gällande normer och värderingar så bör man fundera ett varv till. Det gör säkert inte alla medicinare, men säkert inte alla anställda vid andra fakulteter heller? Frågan är om det är vanligare att medicinare inte gör det?

Ja, kanske är det trots allt det. Det kan i så fall finnas många förklaringar till det. En skulle kunna vara en klassaspekt, att verksamma vid medicinska fakulteter överlag kommer från bättre bemedlade sammanhang än vad som gäller vid andra fakulteter och att de därmed har med sig en självsäkerhet hemifrån som innebär att den egna kompetensen övervärderas (allmänt sett förstås). Tankekedjan är naturligtvis svag. Jag saknar belägg för varje led, både att anställda vid medicinsk fakultet kommer från bättre sociala förhållanden liksom att människor från högre inkomstklasser litar mer på den egna kompetensen än andra. Men detta är en blogg och jag tar mig friheten att använda den för att spekulera högt även om det kanske leder fel.

En annan tanke och kanske rimligare tanke är att vissa kategorier medicinare är tvungna att ägna sig åt verksamheter som är i marginalen på det som faller inom gängse normer och värderingar som att skära i levande människor eller skriva ut droger som förändrar ens personlighet. Sådana verksamheter attraherar vissa typer av människor, något som sedan kan få genomslag för hur medicinare framstår i jämförelse med andra forskare och lärare.

Kanske skulle medicinares större självsvåldighet kunna förklaras med en kombination av allt detta? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det ligger något i min känsla av att medicinare är överrepresenterade när det gäller självsvåldigt beteende i allmänhet. Men att jag har den är illa nog.