Stockholms högskola

Examensrätt heter det idag och många högskolor har som mål att bygga ut verksamheten med sikte på att inrätta olika examen. I synnerhet doktorsexamina är ju presitgehöjare. På universiteten är det annorlunda. Här kan vi utfärda alla examina vi vill utom yrkesexamen.

Sällan reflekterar vi över hur examina innebär en utökad extern kontroll av undervisning och utbildningsmål. Jag tänker att särskilt i dessa tider då New Public Management på universiteten och linjeorganisationens nackdelar debatteras så häftigt så borde vi ägna åtminstone en liten tanke också åt hur examensrätten styr verksamheten. Men istället strävar många högskolor och universitet efter att få utfärda så många examina som möjligt. Ingen enda utbildning kan idag inrättas utan att den leder till examen verkar det som. Eller i alla fall inte utan att kurserna på ett tydligt sett bidrar till att någon examen kan uppnås.

Annorlunda var det förr. När Stockholms högskola inrättades 1879 saknade den examensskyldighet som det hette då. Studenter som efter avslutade studier ville ta ut examen fick ta sig till Uppsala eller Lund för att examineras. På Stockholms högskola fick man läsa kurser och därmed var det jämnt.

Nu kunde man ju tro att högskolan gjorde allt den kunde för att uppnå examensrättigheter. Men så enkelt var det inte. Grovt uppdelat kan man säga att styrelsen gärna ville få examensskyldigheter för att högskolan på så sätt mer skulle likna de traditionella universiteten. Men i lärarkåren fanns många framträdande lärare, bland dem lundazoologen Wilhelm Leche och stockholmsmatematikern Gösta Mittag-Leffler som kraftfullt argumenterade mot examensskyldigheter eftersom de menade att det skulle innebära att lärarnas frihet att ordna undervisningen efter eget huvud skulle försämras. Med examensskyldighet var de tvungna att undervisa vissa saker och på vissa sätt.

Nu fick högskolan till slut, 1904, examensskyldigheter och den blev allt mer lik universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Lärarna på Stockholms högskola som själva ville bestämmas över sin undervisning hade förlorat slaget. Idag är det svårt att tänka sig lärare på ett universitet eller högskola som skulle arbeta mot examensrättigheter inom sitt ämne med motiveringen att de vill behålla kontrollen över lärostoffet.

Under de decennierna har onekligen universitets- och högskolelärarnas möjligheter att forma sin verksamhet inskränkts högst påtagligt. Men kanske har processen varit mycket långsammare och ihållande än vad vi vanligtvis tror. Kanske har den redan pågått i över ett sekel.