Fakulteter vs institutioner

I mitten av oktober skrev jag två bloggposter med anledning av debatten om rektorsvalet vid Uppsala universitet. De handlade om debatten om ledningen av universitet och högskolor. Men sedan dess har jag kommit till insikten att detta är något av ett pseudoproblem. När det gäller ledning av forskning och undervisning vid åtminstone de äldre universiteten, de som funnits i mer än tjugo år, finns det en betydligt viktigare organisatorisk aspekt. Nämligen hur kontrollen av resurserna fördelas mellan fakulteter och institutioner.

På ett teoretiskt plan, och delvis också praktiskt, är förstås universitetsledningens utformning viktig. Den kan ju teoretiskt göra vad den vill, slå ihop eller till och med lägga ner fakulteter. Här flyter dessutom de stora penningströmmarna från Regeringskansliet, vilket gör att universitetsledningen kan omfördela relativt stora summor efter egna principer och infall. Ett exempel är vår egna rektor Bexells beslut för ett antal år sedan att satsa betydande belopp på MAX IV och ESS, något som säkert var beroende av att styrelseordförande på den tiden hette Allan Larsson som ju var en av de riktigt stora anhängarna av dessa forskningsanläggningar. Ett annat beslut på universitetsledningsnivå var att skippa omfördelningssystemet av grundutbildningsmedel för cirka tio år sedan så att fördelningen mellan fakulteterna i Lund numera följer de prislappar för ersättning av helårsstudenter och helårsprestationer som bestämts av regeringen.

Men i praktiken är den stora frågan för hur väl forskningen och utbildningen kan bedrivas vid universiteten inte vad universitetsledningen gör, utan om resursfördelningen sker på fakultetsnivå eller institutionsnivå. Här finns olika doktriner. Jag arbetade för dryga sex år sedan vid KTH och då fick varje institution på den skola (motsvarande fakultet) där jag arbetade ett belopp som den kunde använda efter eget huvud. Ibland gjordes särskilda satsningar på lektorat inom strategiska områden eller andra insatser från universitetsledningen. Blev någon institution framgångsrik i en sådan satsning gick också dessa medel direkt till institutionen. Ibland när fakulteten var tvungen att ge medel till något särskilt område, jag minns särskilt ett antal underfinansierade doktorander från Kina, så väckte det ont blod. Alla var överens om att det var på institutionsnivå som kunskapen fanns om vad som främjade verksamheten bäst, en ny doktorand eller en ny postdoc.

När jag talar med kolleger på olika håll upptäcker jag att detta verkar vara den vanligaste modellen. Fakulteten fördelar ut resurser efter olika nycklar som kan bestå av antal anställda, antal publikationer, antal citeringar, antal kvadratmeter kontorsyta eller vad som helst. Men sedan får institutionerna använda de medel som de blir tilldelade på bästa sätt. Det gäller väl de flesta fakulteter i Lund såvitt jag vet. Det gäller också de flesta humanistiska fakulteter runt om i landet, i Göteborg, i Stockholm och så vidare.

Men det gäller inte de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. Jo, grundutbildningsmedel fördelas förstås utifrån helårsstudenter och helårsprestationer. Här är svårt att tänka sig något annat sätt för huvudströmmarna av pengar. Men när det gäller forskningsresurser så är HT-fakultetern här i staden något av ett undantag. Här fördelas visserligen en del av medlen enligt schabloner för hur mycket forskning olika anställningskategorier som lektor, docent och professor har i tjänsten. Men allt annat kommer som ett antal doktorander, ett antal postdoc. och annat som fakulteten vill satsa på. Om någon institution tycker att det vore bättre att anställa en postdoc. istället för en doktorand blir det svårt för att inte säga omöjligt utan externa medel.

Jag har funderat lite över denna modell och måste säga att jag inte tycker att den inte verkar vara så väl utformad. Enda skälet att låta fakulteterna bestämma är egentligen om institutionerna är för små för att kunna göra egna satsningar. I fallet med HT-fakulteterna kan det mycket väl gälla en del, men knappast alla. I min värld vore det i så fall bättre att slå samman de minsta enheterna för att kunna banta fakultetens inflytande över hur forskningsmedlen används. All makt åt institutionerna!