SKB

Jag sitter i Kärnavfallsrådet som är ett oberoende rådgivande organ till regeringen i frågor som rör kärnavfall. Det innebär att man får en del kunskaper, exempelvis om det forskningsprojekt som pågått sedan mitten av 1970-talet med syfte att bygga ett säkert slutförvar för använt kärnbränsle. Det är Sveriges i särklass största forsknings- och utvecklingsprojekt alla kategorier någonsin. Större än JAS, större än Öresundsbron. Och trots det nästan totalt okänt även bland de mest initierade av forskningspolitiskt intresserade svenska forskarna. Jag vet för jag har frågat dem.

Projektet leds av ett dotterföretag till Vattenfall som heter SKB. De har utvecklat metoden att förvara det använda bränslet 500 meter ner i berget inkapslat i kopparkapslar och igenfyllt med kattsand (bentonit). Hela slutförvarslösningen prövas just nu av en miljödomstol och av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Helt oavhängigt av den prövningen har SSM nyligen kommit med en rapport om säkerhetsledarskapet på SKB som innehåller mycket skarp kritik mot organisationskulturen och säkerhetstänkandet. Märkligt nog har den 22-sidiga rapporten inte resulterat i några tidningsskriverier alls förutom en artikel i Uppsala Nya Tidning. Detta trots att det handlar om den skarpaste kritiken jag någonsin sett en myndighet rikta mot SKB.

Två aspekter är särskilt intressanta. För det första att SSM, som sannerligen inte tidigare kan anses ha haft någon större kompetens inom organisationsvetenskap, nu har genomfört en undersökning med just det perspektivet. Förhoppningsvis innebär det att den hittills övervägande  naturvetenskapliga och tekniska kompetensen på SSM nu börjar breddas även mot det samhällsvetenskapliga. Det vore mycket välkommet och rapporten visar på varför. Dessa frågor har alldeles för länge varit negligerade både av SKB och SSM trots att de har självklar bäring på hur säkert slutförvaret blir.

Den andra aspekten gäller de sju-procentiga besparingarna som SKB utsatts för generellt av Vattenfall med hänvisning till moderbolagets dåliga ekonomi. Här ser vi alltså de yttersta konsekvenserna av förre näringsministern Maud Olofssons och näringsdepartementets slapphet gentemot Vattenfalls minst sagt halsbrytande investeringar i olika europeiska kraftbolag för ett antal år sedan. De vidlyftiga affärerna som orsakade avskrivningar på över 150 miljarder äventyrar alltså numera svensk kärnkraftssäkerhet. Det ironiska är att Centern som var det parti som spräckte en regering i kärnkraftsfrågan på 1970-talet och alltid var det mest kärnkraftsskeptiska partiet i riksdagen nu också är det som bidragit mest till att skapa osäkerhet kring tekniken i Sverige. Så kan det gå...