Vetenskapens trovärdighet och god forskningssed

En kollega frågade här om dagen om en paragraf i högskolelagen. Han menade på fullt allvar att det skulle finnas en bestämmelse om att forskare var tvungna att försvara vetenskapens trovärdighet. Jag var minst sagt tvivlande. Skulle det finnas en bestämmelse i högskolelagen som omöjliggjorde vetenskapskritik? Nej, det kunde inte stämma. Och hade den funnits hade den varit så omdebatterad att jag säkert hade känt till den. Självklart sa jag att det inte fanns någon sådan bestämmelse. Att han måste fått det hela om bakfoten.

Men jag kollade i alla fall upp det hela. Och det visade sig att jag hade fel... "I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas" 1 kap. 3 a § högskolelagen (1992:1434). Jag tyckte att det hela lät så orimligt att jag kollade upp förarbetena. Paragrafen var när den trädde i kraft 2001 efter en ändring av högskolelagen (2000:1370) en helt ny bestämmelse utan liknande föregångare. Bakgrunden var en utredning som kommit 1999 (SOU 1999:4) där ett förslag var att ändra högskolelagen. Förslaget togs upp i följande forskningsproposition (prop. 2000/01:3) som kommit under hösten 2000 och som ledde till att den nya paragrafen infördes 2001.

I forskningspropositionen står det klart att det inte handlar om att begränsa vetenskapskritiska resonemang allmänt. Istället handlar det om att ledningarna för högskolorna och universiteten har ansvar för att det inte förekommer oredlighet i forskning vid respektive myndighet. Nu framgår det att oredlighet i forskning knappast är förenligt med andra bestämmelser i högskolelagen som att verksamheten ska avpassas så att hög kvalitet nås (prop. 2000/01:3, 89). Ändå föreslogs den nya paragrafen som alltså sedan också beslutades av riksdagen. Skälet var att regeringen ville understryka högskoleledningarnas ansvar för att införa förebyggande åtgärder på respektive lärosäte med kurser och andra institutioner för att förebygga oredlighet. Det är alltså det som paragrafen 3 a i högskolelagen handlar om och ingenting annat. De som vill kan lugnt fortsätta kritisera vetenskapens trovärdighet utifrån alla upptänkliga perspektiv utan att riskera att bli av med jobbet.

Stockholms högskola

Examensrätt heter det idag och många högskolor har som mål att bygga ut verksamheten med sikte på att inrätta olika examen. I synnerhet doktorsexamina är ju presitgehöjare. På universiteten är det annorlunda. Här kan vi utfärda alla examina vi vill utom yrkesexamen.

Sällan reflekterar vi över hur examina innebär en utökad extern kontroll av undervisning och utbildningsmål. Jag tänker att särskilt i dessa tider då New Public Management på universiteten och linjeorganisationens nackdelar debatteras så häftigt så borde vi ägna åtminstone en liten tanke också åt hur examensrätten styr verksamheten. Men istället strävar många högskolor och universitet efter att få utfärda så många examina som möjligt. Ingen enda utbildning kan idag inrättas utan att den leder till examen verkar det som. Eller i alla fall inte utan att kurserna på ett tydligt sett bidrar till att någon examen kan uppnås.

Annorlunda var det förr. När Stockholms högskola inrättades 1879 saknade den examensskyldighet som det hette då. Studenter som efter avslutade studier ville ta ut examen fick ta sig till Uppsala eller Lund för att examineras. På Stockholms högskola fick man läsa kurser och därmed var det jämnt.

Nu kunde man ju tro att högskolan gjorde allt den kunde för att uppnå examensrättigheter. Men så enkelt var det inte. Grovt uppdelat kan man säga att styrelsen gärna ville få examensskyldigheter för att högskolan på så sätt mer skulle likna de traditionella universiteten. Men i lärarkåren fanns många framträdande lärare, bland dem lundazoologen Wilhelm Leche och stockholmsmatematikern Gösta Mittag-Leffler som kraftfullt argumenterade mot examensskyldigheter eftersom de menade att det skulle innebära att lärarnas frihet att ordna undervisningen efter eget huvud skulle försämras. Med examensskyldighet var de tvungna att undervisa vissa saker och på vissa sätt.

Nu fick högskolan till slut, 1904, examensskyldigheter och den blev allt mer lik universitetens naturvetenskapliga fakulteter. Lärarna på Stockholms högskola som själva ville bestämmas över sin undervisning hade förlorat slaget. Idag är det svårt att tänka sig lärare på ett universitet eller högskola som skulle arbeta mot examensrättigheter inom sitt ämne med motiveringen att de vill behålla kontrollen över lärostoffet.

Under de decennierna har onekligen universitets- och högskolelärarnas möjligheter att forma sin verksamhet inskränkts högst påtagligt. Men kanske har processen varit mycket långsammare och ihållande än vad vi vanligtvis tror. Kanske har den redan pågått i över ett sekel.

Fakulteter vs institutioner

I mitten av oktober skrev jag två bloggposter med anledning av debatten om rektorsvalet vid Uppsala universitet. De handlade om debatten om ledningen av universitet och högskolor. Men sedan dess har jag kommit till insikten att detta är något av ett pseudoproblem. När det gäller ledning av forskning och undervisning vid åtminstone de äldre universiteten, de som funnits i mer än tjugo år, finns det en betydligt viktigare organisatorisk aspekt. Nämligen hur kontrollen av resurserna fördelas mellan fakulteter och institutioner.

På ett teoretiskt plan, och delvis också praktiskt, är förstås universitetsledningens utformning viktig. Den kan ju teoretiskt göra vad den vill, slå ihop eller till och med lägga ner fakulteter. Här flyter dessutom de stora penningströmmarna från Regeringskansliet, vilket gör att universitetsledningen kan omfördela relativt stora summor efter egna principer och infall. Ett exempel är vår egna rektor Bexells beslut för ett antal år sedan att satsa betydande belopp på MAX IV och ESS, något som säkert var beroende av att styrelseordförande på den tiden hette Allan Larsson som ju var en av de riktigt stora anhängarna av dessa forskningsanläggningar. Ett annat beslut på universitetsledningsnivå var att skippa omfördelningssystemet av grundutbildningsmedel för cirka tio år sedan så att fördelningen mellan fakulteterna i Lund numera följer de prislappar för ersättning av helårsstudenter och helårsprestationer som bestämts av regeringen.

Men i praktiken är den stora frågan för hur väl forskningen och utbildningen kan bedrivas vid universiteten inte vad universitetsledningen gör, utan om resursfördelningen sker på fakultetsnivå eller institutionsnivå. Här finns olika doktriner. Jag arbetade för dryga sex år sedan vid KTH och då fick varje institution på den skola (motsvarande fakultet) där jag arbetade ett belopp som den kunde använda efter eget huvud. Ibland gjordes särskilda satsningar på lektorat inom strategiska områden eller andra insatser från universitetsledningen. Blev någon institution framgångsrik i en sådan satsning gick också dessa medel direkt till institutionen. Ibland när fakulteten var tvungen att ge medel till något särskilt område, jag minns särskilt ett antal underfinansierade doktorander från Kina, så väckte det ont blod. Alla var överens om att det var på institutionsnivå som kunskapen fanns om vad som främjade verksamheten bäst, en ny doktorand eller en ny postdoc.

När jag talar med kolleger på olika håll upptäcker jag att detta verkar vara den vanligaste modellen. Fakulteten fördelar ut resurser efter olika nycklar som kan bestå av antal anställda, antal publikationer, antal citeringar, antal kvadratmeter kontorsyta eller vad som helst. Men sedan får institutionerna använda de medel som de blir tilldelade på bästa sätt. Det gäller väl de flesta fakulteter i Lund såvitt jag vet. Det gäller också de flesta humanistiska fakulteter runt om i landet, i Göteborg, i Stockholm och så vidare.

Men det gäller inte de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. Jo, grundutbildningsmedel fördelas förstås utifrån helårsstudenter och helårsprestationer. Här är svårt att tänka sig något annat sätt för huvudströmmarna av pengar. Men när det gäller forskningsresurser så är HT-fakultetern här i staden något av ett undantag. Här fördelas visserligen en del av medlen enligt schabloner för hur mycket forskning olika anställningskategorier som lektor, docent och professor har i tjänsten. Men allt annat kommer som ett antal doktorander, ett antal postdoc. och annat som fakulteten vill satsa på. Om någon institution tycker att det vore bättre att anställa en postdoc. istället för en doktorand blir det svårt för att inte säga omöjligt utan externa medel.

Jag har funderat lite över denna modell och måste säga att jag inte tycker att den inte verkar vara så väl utformad. Enda skälet att låta fakulteterna bestämma är egentligen om institutionerna är för små för att kunna göra egna satsningar. I fallet med HT-fakulteterna kan det mycket väl gälla en del, men knappast alla. I min värld vore det i så fall bättre att slå samman de minsta enheterna för att kunna banta fakultetens inflytande över hur forskningsmedlen används. All makt åt institutionerna!

SKB

Jag sitter i Kärnavfallsrådet som är ett oberoende rådgivande organ till regeringen i frågor som rör kärnavfall. Det innebär att man får en del kunskaper, exempelvis om det forskningsprojekt som pågått sedan mitten av 1970-talet med syfte att bygga ett säkert slutförvar för använt kärnbränsle. Det är Sveriges i särklass största forsknings- och utvecklingsprojekt alla kategorier någonsin. Större än JAS, större än Öresundsbron. Och trots det nästan totalt okänt även bland de mest initierade av forskningspolitiskt intresserade svenska forskarna. Jag vet för jag har frågat dem.

Projektet leds av ett dotterföretag till Vattenfall som heter SKB. De har utvecklat metoden att förvara det använda bränslet 500 meter ner i berget inkapslat i kopparkapslar och igenfyllt med kattsand (bentonit). Hela slutförvarslösningen prövas just nu av en miljödomstol och av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).

Helt oavhängigt av den prövningen har SSM nyligen kommit med en rapport om säkerhetsledarskapet på SKB som innehåller mycket skarp kritik mot organisationskulturen och säkerhetstänkandet. Märkligt nog har den 22-sidiga rapporten inte resulterat i några tidningsskriverier alls förutom en artikel i Uppsala Nya Tidning. Detta trots att det handlar om den skarpaste kritiken jag någonsin sett en myndighet rikta mot SKB.

Två aspekter är särskilt intressanta. För det första att SSM, som sannerligen inte tidigare kan anses ha haft någon större kompetens inom organisationsvetenskap, nu har genomfört en undersökning med just det perspektivet. Förhoppningsvis innebär det att den hittills övervägande  naturvetenskapliga och tekniska kompetensen på SSM nu börjar breddas även mot det samhällsvetenskapliga. Det vore mycket välkommet och rapporten visar på varför. Dessa frågor har alldeles för länge varit negligerade både av SKB och SSM trots att de har självklar bäring på hur säkert slutförvaret blir.

Den andra aspekten gäller de sju-procentiga besparingarna som SKB utsatts för generellt av Vattenfall med hänvisning till moderbolagets dåliga ekonomi. Här ser vi alltså de yttersta konsekvenserna av förre näringsministern Maud Olofssons och näringsdepartementets slapphet gentemot Vattenfalls minst sagt halsbrytande investeringar i olika europeiska kraftbolag för ett antal år sedan. De vidlyftiga affärerna som orsakade avskrivningar på över 150 miljarder äventyrar alltså numera svensk kärnkraftssäkerhet. Det ironiska är att Centern som var det parti som spräckte en regering i kärnkraftsfrågan på 1970-talet och alltid var det mest kärnkraftsskeptiska partiet i riksdagen nu också är det som bidragit mest till att skapa osäkerhet kring tekniken i Sverige. Så kan det gå...

Disputationer

Har under fredagen och lördagen suttit i inte mindre än två betygsnämnder. Båda gångerna har det varit mycket bra opponenter och mycket bra diskussioner, något som tyder på mycket bra respondenter och dessutom bra och diskussionsvänliga avhandlingar. Det är ju inte alltid som disputationer blir så lyckade, men när de blir det och dessutom två gånger på raken med så kort tid emellan är det verkligen upplyftande. Något som gör en både inspirerad och ödmjuk inför alla fällor det är så lätt att ramla i som forskare.

Jag ska inte ge mig in på att diskutera komponenterna i en bra disputation. Det gör så många andra så bra. Däremot har upplevelserna under fredagen och lördagen fått mig att fundera över hur viktigt disputationer faktiskt är, i synnerhet kanske inom humaniora. Disputationsinrättningen är en av de viktigaste och mest noggranna sakkunniggranskningarna som görs av vetenskapliga arbeten och när det görs skickligt och med esprit är det verkligen stor underhållning kombinerad med allvar. Det har hänt mer än en gång att opponentens insatser fått mig att ändra uppfattning om en avhandling jag läst inför disputationen. Därför är det också så viktigt att det inte slarvas bort. Något som jag tyvärr också ibland har upplevt även om jag tycker att det ännu hör till ovanligheterna.

Vad är det med medicinare?

Ända sedan Macchiarini-affären briserade i offentligheten i början av året efter SvT:s Dokument inifråns reportage har jag undrat vad det är med medicinare. Nej, självklart är inte alla medicinare Macchiarini-läkare. Tvärtom är alla jag känner synnerligen trevliga och empatiska människor. Ändå går det inte att frigöra sig från känslan att landets medicinska fakulteter är överrepresenterade när det gäller dåligt handhavande av etiska frågeställningar eller självsvåldigt beteende i allmänhet. Även om denna min känsla inte bygger på annat än anekdotisk bevisföring.

För är det bara en tillfällighet att just en medicinare, Christoper Gillberg, barn- och ungdomspsykiatrikern på Sahlgrenska i Göteborg, fälldes för mer än tio år sedan när han vägrade lämna ut material enligt offentlighetsprincipen och istället förstörde allt? Är det en tillfällighet att operationer vid Sahlgrenska i Göteborg nyligen polisanmälts för att inte ha genomförts med korrekta tillstånd? Är det en tillfällighet att professorn som i år avskedades från Lunds universitet på grund av arbetsvägran var anställd på Medicinsk fakultet? Är det en tillfällighet att den hemliga sammanslutningen Hincus som enligt Lundagård är sexistisk och uteslutande har medlemmar som är studenter och anställda vid Medicinsk fakulteten här i staden?

Jo, det kanske det är. Även ekonomer, språkmänniskor, ingenjörer och andra fuskar och förskingrar universitetets resurser. Samtidigt omgärdas medicinare och deras verksamhet mer än oss vid andra fakulteter av ett rigoröst regelsystem och hårdare kontroll. De pysslar trots allt med människoliv. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att det finns något generellt självgott över medicinares handel och vandel. Inget fel i det. Men när det självgoda övergår i självsvåldigt beteende som inte tar hänsyn till gällande normer och värderingar så bör man fundera ett varv till. Det gör säkert inte alla medicinare, men säkert inte alla anställda vid andra fakulteter heller? Frågan är om det är vanligare att medicinare inte gör det?

Ja, kanske är det trots allt det. Det kan i så fall finnas många förklaringar till det. En skulle kunna vara en klassaspekt, att verksamma vid medicinska fakulteter överlag kommer från bättre bemedlade sammanhang än vad som gäller vid andra fakulteter och att de därmed har med sig en självsäkerhet hemifrån som innebär att den egna kompetensen övervärderas (allmänt sett förstås). Tankekedjan är naturligtvis svag. Jag saknar belägg för varje led, både att anställda vid medicinsk fakultet kommer från bättre sociala förhållanden liksom att människor från högre inkomstklasser litar mer på den egna kompetensen än andra. Men detta är en blogg och jag tar mig friheten att använda den för att spekulera högt även om det kanske leder fel.

En annan tanke och kanske rimligare tanke är att vissa kategorier medicinare är tvungna att ägna sig åt verksamheter som är i marginalen på det som faller inom gängse normer och värderingar som att skära i levande människor eller skriva ut droger som förändrar ens personlighet. Sådana verksamheter attraherar vissa typer av människor, något som sedan kan få genomslag för hur medicinare framstår i jämförelse med andra forskare och lärare.

Kanske skulle medicinares större självsvåldighet kunna förklaras med en kombination av allt detta? Jag vet inte. Jag vet inte ens om det ligger något i min känsla av att medicinare är överrepresenterade när det gäller självsvåldigt beteende i allmänhet. Men att jag har den är illa nog.

Styrelseordförande och externa styrelseledamöter

Kanske är det lite nördigt att intressera sig för universitets och högskolors ledning på sådan detaljnivå att man till och med följer hur tillsättningsprocesserna för högskolestyrelser förändras. Nåja, i så fall får jag väl erkänna mig som nörd.

I alla fall har det relativt nyligen, 8 juni i somras, kommit ett nytt dekret om hur detta ska gå till efter att den förra ordningen skrotats med en nomineringsgrupp som bestod av landshövding i länet för universitetet eller högskolan, en regeringsutsedd person och en studentrepresentant. Den nya ordningen är ett av de få  konkreta resultaten av Kåre Bremers så nedsablade ledningsutredning (SOU 2015:92, prop. 2015/16:131), ett förslag som typiskt nog redovisats separat.

Sedan i somras gäller i alla fall att nomineringsgrupperna, en för varje universitet och högskola, numera består av två nomineringspersoner, en som företräder ett övergripande statligt intresse och en som står för lokalkunskapen. Dessa är numera utsedda för alla universitet och högskolor (PM Utbildningsdepartementet, 17 november 2016) och ska alltså föreslå styrelseordförande och de sju övriga regeringstillsatta styrelseledamöterna för vart och ett av våra universitet och högskolor.

Det blir en grannlaga uppgift för alla nomineringspersoner att hitta en styrelseordförande och ytterligare sju ledamöter för varje styrelse. Mängder av lämpliga och kompetenta personer ska nosas upp och tillfrågas om de vill göra en insats för respektive lärosäte. Hittills har det ofta handlat om lokala näringslivstoppar, kanske en kommunalpamp och någon från landstinget. Andra representerade grupper har varit gamla statssekreterare och liknande förmågor som vunnit sina lagrar i huvudstaden.

Inget fel i det. Men det finns en kategori som hittills ofta förbisetts av regeringen när de utsett externa ledamöter i olika universitets- och högskolestyrelser, våra gamla osaligt avgångna rektorer och prorektorer. När man tittar igenom de olika externa ledamöterna i landets styrelser för universitet och högskolor är det faktiskt förvånansvärt få gamla rektorer som dyker upp. Visst sitter Kåre Bremer själv i styrelsen för någon konstnärlig högskola, men skulle inte hans kompetens kunna utnyttjas bättre än så? Och hur är det med andra gamla trotjänare? Många av dem har mycket goda insikter om möjligheter och svårigheter med att leda universitet och högskolor som alldeles för sällan tas i anspråk i dagens styrelser.

Nu menar jag inte att en rektor ska gå in i styrelsen för en högskola eller universitet där hon själv verkat. Nej, det vore nog inte så lämpligt. Men varför inte ta plats i en annan styrelse? Själv tror och hoppas jag att våra nomineringspersoner mer än tidigare ska ta denna dolda kunskapsreserv i anspråk för att på förtjänstfullast möjliga sätt fullborda sina respektive uppdrag. Det är en förhoppning och ett förslag som jag verkligen tror skulle kunna förnya våra styrelser på ett positivt sätt. Kom bara ihåg var du läste det först.