Tiden går

Ibland känns det som att man får till det. I samtal med tolvårige sonen som är svårt dataspelsbiten kunde jag formulera vad jag tyckte var problemet med all skärmtid. Framför en skärm känns det ofta som att det händer väldigt mycket på kort tid oavsett om man spelar ett spel, tittar på en film, ägnar sig åt social medier eller vad det nu kan vara. Läser man istället en bok eller lyssnar på musik, går en promenad eller pluggar inför ett prov kan det istället kännas som att det inte händer särskilt mycket alls i jämförelse.

Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.

Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.

Konferenskostnader

I veckan hände igen en sådan universitetsadministrativ quirck som får en att älska ekonomihanteringssystemet och -administrationen. Vi är några kolleger som tillsammans anordnar en konferens på vår institution. Det handlar om en nationell konferens med vissa nordiska inslag som arrangerats ungefär vartannat år sedan 1990 med en nationalkommitté som organisatör. Vi har skrapat ihop lite pengar från några lokala och andra fonder och har trots det en ganska bastant konferensavgift för de cirka 70 anmälda deltagarna. Detta går till luncher, middagar och hitresta keynotes. Allt ser bra ut med kul program.

På våra utgifter läggs förstås oh som på vår institution ligger på dryga 70 procent för forskning. Men som genom ett under har vi en universitetsledning som plötsligt och utan förvarning bestämt att konferenser ska välsignas med betydligt lägre oh. Men då måste pengarna slussas genom ett särskilt centralt konto och budgeten måste landa på plus minus noll.

Vi hade dock varit så lyckosamma att vår budget pekade på ett plus om 38.000 kr som skulle betalas in till vår nationalkommitté efter arrangemanget. Det innebär att vi skulle vara tvungna att betala full oh och därmed ett resulterande underskott om 40.000 kr. Nu var goda råd dyra. Hur hissa upp kostnaderna så att budgeten gick jämnt ut? Mer vin till middagen? Nej, det fick vi inte eftersom det skulle vara emot reglementet för representation.

Svaret blev till slut självklart. Den administration som planerats för konferensen, några veckors arbetstid, låt utanför budget och genom att lägga in delar av den i budget kunde vi få den att landa på jämna pengar och kunde på så sätt spara en rejäl slant av vårt surt ihopsparade myndighetskapital. Slutet gott, allting gott..... hoppas vi. Kvar är bara själva konferensen. Men det känns som en bisak i sammanhanget när man kryssat sig igenom alla universitetsadministrativa blindskär och gatt....

Ett icke-haveri

Ibland blir man glad och stolt över att arbeta på Lunds universitet. Senast var det häromdagen när en kollega uttalade sig i P1-morgon (cirka 1.40 in i programmet) om Germanwings-planets haveri i Alperna för några dagar sedan. Det var verkligen förtroendeingivande att få höra något så klokt och varierat om haverikommissioners arbete. Särskilt glädjande var att detta var en kollega från just LTH. Efter att ha arbetat länge på KTH tror jag att jag kan säga att något lika insiktsfullt knappast hade kunnat komma därifrån. Jag inbillar mig att det ibland spelar roll för LTH att det är del av ett större universitet. Och igår morse fick jag vatten på min kvarn. Tack för det!

MAX V

Ingen är väl förvånad av NY Tekniks artikel om en frielektronlaser i Lund. Det gäller att smida innan det uppdagas att det saknas medel till driftskostnaderna. När det väl står klart 2018 eller så lär folk bli så sura att det blir svårt att få igenom en utbyggnad om den inte redan är på rull.

Lemne lämnar inte

Tajmingen var som vanligt osviklig när Sveriges näringslivsrepresentanter som på ett kommando försvarade Saudiavtalet för snart två veckor sedan. Redan samma dag avslöjade ekot att det hela verkligen skett på kommando... av Jacob Wallenberg. Bara två helgdagar senare stod det också klart att regeringen redan innan trycksvärtan på debattartikeln hunnit torka beslutat att säga upp avtalet. Några alternativ fanns inte heller om Margot Wallström, Lunds universitets tidigare ordförande, skulle kunna sitta kvar som utrikesminister eftersom hon redan från början lanserat en feministisk utrikespolitik. Det var nog fler än jag som i hemlighet och liksom lite i smyg någonstans hoppades att avtalet skulle överleva bara för att få höra hur hon skulle förklara hur en feministisk utrikespolitik kunde resultera i ett militärt samarbetsavtal med just Saudiarabien av jordens alla länder, ett land där en lagändring som gör det möjligt för kvinnor att köra bil ses som ett genombrott.

Men nu behövde alltså Wallström aldrig förklara sig. En feministisk utrikespolitik ledde till att avtalet sades upp. En av dem som sörjer detta och alltså tyckte att det var värt några miljarder att fortsätta hjälpa familjediktaturen Saudiarabien med militärteknik var Uppsala universitets styrelseordförande Carola Lemne. Hennes uttalande för avtalet har förstås kritiserats, först av ett antal lärare och forskare vid universitetet med studenterna som snart följde efter.

Lemnes försvar är värt att referera. Hon framhåller att hon skrev under debattartikeln som vd för Svenskt Näringsliv, att hon alltid är "mycket tydlig med i vilken roll jag uttalar mig" samt att "Jag tror att de allra flesta klarar av att se och förstå att det handlar om olika uppdrag."

Det stämmer. Till och med jag klarar av att se i vilken roll Lemne uttalar sig. I den famöst korkade debattartikeln gjorde hon det som vd för Svenskt Näringsliv och inget annat. Uttalandet skadar alltså bara den organisationen och alla vet vi nu hur högt den värderar frihet och jämlikhet, någonstans under 350 kr per person och år (tio miljarder som är det beräknade värdet på avtalet delat med Saudiarabiens befolkning om 29 miljoner).

Men vad jag inte förstår är om detta betyder att hon har olika åsikter när hon är ordförande för Uppsala universitets konsistorium jämfört med när hon är vd för Svenskt Näringsliv, att hon byter åsikt någonstans i höjd med Märsta. Eller om det betyder att hon har en åsikt, nämligen den som hon gav uttryck för i debattartikeln, men att den åsikten inte inverkar på hennes uppdrag som styrelseordförande vid Uppsala universitet? I så fall måste hon nog förklara hur hennes omtanke om ett fortsatt svenskt-saudiskt militärt samarbete stämmer överens med Uppsala universitets mål och strategi (UFV 2013/110) där medarbetare ska uppmuntras att "ta ansvar inte bara för sin egen del av verksamheten utan för en större helhet" (s. 9) med sikte på "mänsklighetens gagn och för en bättre värld." (s. 3) Till detta kommer att ledarskap vid universitetet ska präglas av "ansvar och förtroende." (s. 3) Jag gissar att Lemne har lärt sig av kollegerna på SCA och anser att sådana där strategier, värdegrunder och måldokument är till för "medarbetare" medan ledningen högaktningsfullt kan strunta i dem eftersom de står över sådant värdelöst tjafs.

Eller har hon månne ingen åsikt alls utan skriver bara på de papper hon ombeds skriva på av människor hon anser sig behöva lyda, typ JW i rollen som vd för Svenskt Näringsliv och kanske Gustav Fridolin eller Helene Hellmark Knutsson i rollen som konsistorieordförande? (Eller är det JW då också i konsekvensens namn?) Uttalandet går nog att tolka på ännu flera sätt och var jag anställd vid Uppsala universitet, vilket jag tack och lov inte är, så hade jag nog krävt att få veta vilken tolkning som faktiskt gäller.

En ledtråd lämnar Lemne. Hon hävdar att hon innan hon satte sig på de dubbla stolarna "reflekterat noga över potentiella intressekonflikter". Tankemödan verkar dock inte ha gett något resultat eftersom hon istället ansåg sig tvungen att ta "kontakt med regeringen och den rekryteringskommitté som lämnade förslag till konsistoriets sammansättning" för att fråga dem "om de såg några intressekonflikter. Det gjorde de inte." Förklaringen är svårbegriplig. Är det alltså inte Lemnes fel att hon hamnat på dubbla stolar utan de hon frågade om råd och som inte hade vett och sans att avråda henne? Har hon själv inget ansvar alls? Till detta kan läggas att regeringen sedan dess har bytts ut. Frågan allt fler ställer sig är om inte också Lemne borde bytas ut.

En sak är dock klar. De krafter som alltid och urskillningslöst kritiserar svenskt näringsliv och ständigt fördömer allt de gör, de kan för stunden andas ut. Med sådana fiender som Carola Lemne behöver man inga vänner.

Krönika i Curie

Curie har nyligen publicerat en krönika som jag skrivit. Tack och lov fick jag göra den lite längre än ramen egentligen tillät. Det behövdes för att jag skulle kunna få in hela resonemanget. Senast jag tittade hade jag också fått två bra konstruktiva kommentarer.

Att äga sitt hus

I torsdags avslog regeringen Lunds universitets ansökan om statligt lån för att kunna köpa fastigheter som byggs för MAX IV och på så sätt, enligt beräkningar, spara 30 miljoner om året. Det var nog inte oväntat. Staten avslår nästan alltid universitetens försök att köpa loss sina fastigheter. Universiteten ska inte äga sina fastigheter enligt den allmänna politiska visdomen återspeglat i en förordning som tydligt reglerar att statens fastigheter endast får förvärvas, ägas och förvaltas av särskilda myndigheter. Samtidigt finns det inget, verkligen inget, som inte en sansad universitetsledning så hett eftertraktar som att få äga sina fastigheter. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Skälet universitetens intressen i att äga sina fastigheter är inte bara att det går att spara pengar genom att inte betala överhyra till Akademiska Hus AB som 2013 hade ett rörelseresultat om 3,7 miljarder kr. Det handlar nog lika mycket om oberoende. Historiskt sett har nämligen universiteten inte bara ägt sina egna lokaler utan dessutom jordbruksfastigheter vars avkastning finansierat verksamheten. Under 1800-talets lopp blev dock universiteten allt mer beroende av statsanslag som finansierade den kraftfulla expansionen som universiteten genomgick. Priset för dessa utökade anslag var dock ett starkare finansiellt beroende till statsmakten. Idag är vi helt händerna på staten och dess anslag, de fastigheter som ännu ägs av universiteten genom stiftelser är såvitt jag vet mer att betrakta som kuriosa.

Så även om idén var god att försöka låna pengar för att köpa loss MAX IV:s fastigheter så var det inte heller någon överraskning att det blev ett nej. Det finns ett antal uttryckliga argument. För det första är det rimligt att statens fastighetsförvaltning sköts av specialiserade myndigheter eller statliga bolag. Det handlar helt enkelt om effektivitet. För det andra handlar det om att universiteten inte alltid har varit att lita på som fastighetsförvaltare. Det är inte deras huvudsakliga verksamhet och även om det kanske går att spara pengar så innebär det samtidigt en risk för staten, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt. Faktiskt kan ju en korrupt universitetsledning orsaka förluster av väldigt stora värden om universiteten fick köpa loss sina fastigheter. Och handen på hjärtat ska vi kanske vara lite glada över dessa insiktsfulla bestämmelser med tanke på MAX IV:s organisatoriska och finansiella tillstånd för bara några få år sedan liksom vår föregående universitetslednings frivola syn på tillgängliggörande av resurser. Sedan finns för förstås också ytterligare argument som inte luftas lika öppet och som jag redan varit inne på. Möjligheten för staten att själv ta hand om hyresintäkter liksom att begränsa universitetens oberoende.

Det finns dock en del saker som sticker i ögonen. För det första handlar det om att Akademiska Hus AB satsar delar av sin vinst på olika forskningsprojekt. Bland annat går hela fem miljoner kronor till forskning om framtidens lärmiljöer i Umeå. Andra medel finansierar en KTH-professur i fastighetsförvaltning. Inte i något fall går det att få fram hur processen har sett ut för dessa satsningar. Har det handlat om upphandling? Eller har det varit öppna konkurrensutsatta utlysningar om forskningsmedel? Eller har Akademiska Hus AB helt enkelt badat bastu med representanter för olika intressen och sedan kommit överens om att satsa sina hyresintäkter på projekt som verkar roliga och intressanta?

Det som gör detta lite svårsmält är att det som finansierar dessa forskningssatsningar är alla våra gemensamma forskningsmedel som dragits in som hyresintäkter av Akademiska Hus och sedan distribuerats vidare till utpekade särskilda forskningsinsatser beslutade av samma bolag. Jag undrar vad VR och andra anslagsgivare tycker om det? De brukar annars reagera mycket starkt på när deras forskningsmedel som delats ut i hård konkurrens via OH eller på andra sätt felaktigt går till andra forskningsinsatser än vad som var avsett. Till Akademisk Hus försvar kan sägas att de har ett regeringsuppdrag att "äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet samt bedriva därmed förenlig verksamhet." Det är ju inte orimligt att tolka detta som att de också borde satsa på forskning om sin verksamhet. Men nog borde de vara tydligare på sin hemsida med hur de har valt ut de satsningar som de gör, inte minst med tanke på att det är så känsligt.

För det andra att den autonomireform för universitet och högskolor som beslutades 2010 inte egentligen tog sig an frågan om möjligheter för universitet och högskolor att äga sina fastigheter. Här var istället fokus organisationsfrågor som nog i realiteten inte har så stor betydelse för oberoende och autonomi som frågan om ägandet av fast egendom. Eller egentligen gjorde reformen faktiskt det, men på ett smart sätt som innebar att det allmänna förbudet för andra än specialmyndigheter att förvärva, äga och förvalta fastigheter kunde kringgås. Det var det famösa förslaget att ombilda vissa universitet och högskolor till stiftelser 2013 som också innebar möjligheten för de ombildade högskolestiftelserna att äga sina fastigheter. För en stiftelse som Chalmers AB äger faktiskt sina fastigheter. Detta var egentligen den stora fördelen med att bilda en stiftelse. Tyvärr kom den frågan egentligen aldrig fram i ljuset eftersom förslaget var så dåligt underbyggt att det föll på andra frågor som anställningstrygghet. Med ett bättre förslag och lite mer resurser på lite längre sikt hade stiftelsehögskolorna blivit en mycket attraktiv form att fundera över. Samtidigt är det säkert som Peter Honeth undslapp sig under ett besök i Lund, att det varit svårt nog att få finansdep. att gå med på villkoren i förslaget.

Och här står vi alltså. Det var med andra ord ingen överraskning att staten avslog universitets hemställan om att få låna medel till att köpa lokaler i anslutning till MAX IV. Det som jag inte begriper är hur någon någonsin kunnat tro så mycket på tanken att de var villiga att lägga energi och kraft på att driva det ända till regeringen.

Universitetsranking

Vår förra universitetsledning var ju relativt förtjust i universitetsrankningar och vårt universitets kräftgång under dess egid rapporterades årligen. Jag är själv djupt skeptisk mot dessa främst kvantitativa övningar, men kan nu inte låta bli att använda Times Higher Education senaste fynd om Lunds universitet i jämförelse med andra universitet för att diskutera hur våra olika fakulteter bidrar till upp- eller nedgångar i rankinglistorna. Här finns nämligen lite olika listor som kan jämföras. Det visar sig att rankningen över universitet med avseende på "life sciences" placerar Lunds universitet på en hedersam 60:e plats. Rankningen över "physical sciences" ger en nästan lika god 68:e plats. "Engineering & Technology" får 79:e plats i sin rankning. Värre är det för "clinical, pre-clinical and health", jag tolkar det som medicinska fakulteten. De får en mer blygsam 86:e plats.

Hur går det då för de små och svårt underfinansierade samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna inklusive Ekonomihögskolan och teologer och religionsvetare? Enligt den allmänna uppfattningen här på universitetet är ju de sänken i sådana här sammanhang, något som man gör bäst i att räkna bort om inte hela universitetet ska ligga och skramla bland University of Groningen, University of York och andra universitet som universitetsledningen aldrig skulle komma på tanken att besöka vid någon av sina årliga utrikes så kallade dekanresor, egentligen förklädda middagsbjudningar med turistiska inslag.

Jodå, "social sciences" hamnar inte alls på topp-100 i sin kategori så där för kritikerna vatten på sin kvarn. Men "Arts & Humanities" hamnar på 74:e plats före både LTH och medicinska fakulteten. Skulle man våga sig på övningen att jämföra placeringar från de olika rankningslistorna skulle alltså inbördes ordningen bland våra fakulteter alltså bli: "life sciences", "physical sciences", "Arts & Humanities", "Engineering & Technology", "clinical, pre-clinical and health" och sist "social sciences". Tillsammans ger det Lunds universitet 119:e plats bland alla världens universitet generellt. Här finns uppenbarligen något att fundera över för alla de som tror att rankningar visar kvalitet och att vi borde omfördela resurser delvis baserat på hur olika ämnen och fakulteter klarar sig i dessa listor.

Lek nu för ett ögonblick med tanken på att vi skulle vikta fakulteternas placeringar med de resurser som står till de olika fakulteternas förfogande. Då skulle ordningen bli en annan. Det kan vara något ytterligare att fundera över för alla de som använder universitetsrankningar som en måttstock för hur bra eller dåligt arbetet går.

Medicinares lön

Hörde idag ett riktigt roligt och tänkvärt skvaller. En nordisk kollega som sitter i en beredningsgrupp berättade att någon i samma beredningsgrupp haft ögonen med sig mer än vanligt. Denne observante sakkunniga hade läst två olika ansökningar ställda till två olika finansiärer, en för medicinsk forskning och en för humanistisk. I båda ansökningarna ingick en och samma medicinare. Det intressanta var bara att han (det var pronomenet som användes) angav två olika lönelägen i de två olika ansökningarna. I den ena äskade han medel motsvarande 600 kr i timmen, i den andra 230 kr... Här ska jag inte avslöja vilket belopp som förekom i vilken ansökan.

Stadshusturism

Stadshuset från Tegelbacken mot väster, 9.00 torsdagsmorgonen 5 mars 2015.

Foto: Thomas Kaiserfeld.

"Det är trevligast att titta på Stadshuset tidigt en solig förmiddag, i synnerhet när man kommer från staden och går mot den eljest hela dagen i skugga liggande frontfasaden, som står mörkt skuren mot den ljusa rymden i väster. Stockholmarna äro sena morgonbarn, men en turist kanske kan komma dit en morgon vid niotiden." Arkitekt Ragnar Östberg, Vägvisare till Stockholm (1922).

En insiktsfull generaldirektör

Jag hamnade igår på Vetenskapsrådets presentation av ämnesrådens forskningsöversikter som sammanställts inför arbetet med att ta fram underlag till forskningspropositionen som väntas komma 2016 enligt gängse fyra-årscykel. Det finns förstås mycket att säga om innehållet i dessa översikter. För att inte bli långrandig kan det sammanfattas med att många ämnesråd framhöll möjligheter till tvärvetenskaplig samverkan liksom fortsatt goda möjligheter till forskarinitierade projekt. Till detta kom diskussioner i en del fall om vikten av stabila karriärvägar för yngre forskare (behövs inte för äldre...) samt i ett fall också en vilja att framhålla klinisk forskning. Till detta kom en intressant diskussion om infrastrukturfrågor.

Enligt vad som sades skulle dessa översikter läggas ut på nätet på samma sätt som tidigare de ämnesöversikter lagts ut som dessa forskningsöversikter bygger på. Nu har jag inte hittat dem än, men de kommer alltså så småningom om jag förstod det hela rätt.

Forskningsöversikterna till trots var det dock en kommentar mot slutet som jag tyckte var intressantast. Det var Vetenskapsrådets generaldirektör som i samband med en fråga om universitetens sviktande förmåga till samfinansiering framhöll att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Det är första gången någonsin som jag hört en generaldirektör säga att det egna verket eller egna myndigheten faktiskt kanske inte borde ha mer pengar just nu utan att det istället fanns andra aktörer som ökade anslag kunde göra mer nytta hos. Det tyder på insiktsfullhet och ödmjukhet samt en förmåga att kunna se till helheten mer än de egna intressena. Inte minst tror jag han har rätt trots att jag för ett antal år sedan absolut ansåg att forskningsmedel skulle konkurrensutsättas. Det tycker jag fortfarande, men frågan är om inte fördelningen nu börjar bli lite väl skev mellan konkurrensutsatta medel och basfinansiering när kvoten börjar krypa över 1,2.