Konferenspresentation

Detta är ju ingen forskningsblogg i och med att jag knappast alls gör inlägg om min forskning. Det ska jag inte göra nu heller: Men jag ska i alla fall publicera en text som jag nyligen presenterade på en konferens om kärnkraft och säkerhet. Den handlar om svårigheterna att skapa förutsättningar för lekmannadeltagande i diskussionerna om hur vi kan och bör hantera använt kärnbränsle, ett område där Sverige och Finland i omvärldens ses som föregångsländer. Presentationen följer här:

Dear organizers and participants. Thank you for inviting me and for giving me this opportunity to present some of my ideas regarding scientific knowledge and social interaction. Scientific and technical knowledge is indeed a major battleground in the debates and discussions regarding nuclear waste management. What are the best solutions? How can repositories be constructed? Scientific and technical methods are used to develop safe storage techniques and these techniques are then again tested and evaluated. In fact, science and technology is so closely connected in these processes that there is no telling where one finishes and another one starts. That is the reason people involved in science and technology studies like myself refrain from talking about science and technology as if they could be separated. They cannot, and so we rather talk about technoscience.

The technoscience of depositing used nuclear fuel is often empirical and astonishingly simple. A standard automobile cruising the Zubovsky Boulevard just outside of here is far more technically advanced than the technologies used to test the methods proposed to take care of used nuclear fuel. Nevertheless, the projects waged to achieve this are neither simple, nor inexpensive. The Swedish project launched in the 1970s by the Swedish Nuclear Fuel and Waste Management Company, the Swedish implementer abbreviated SKB, has up until now costed 6-7 billion dollars equivalent to about 220 billion rubles.[1] And that is only up until today when construction haven’t even yet begun. This makes it by far the biggest research-and-development program in Sweden ever.

One would of course assume that this would be a hotly debated program in Sweden today, especially since the Swedish implementer SKB, the Swedish Nuclear Fuel and Waste Management Company, submitted a license application in 2011 to construct a final repository for used nuclear fuel in the form of a deep geological disposal in the municipality of Östhammar in mid-eastern Sweden. This application is now under review by the Swedish Radiation Safety Authority, that is the Swedish regulator, and an Environmental Court. Statements are expected during next year as well as a local referendum in the municipality of Östhammar, the site picked in the license application for the construction of the final repository.

But no, this program is not debated at all. Although the result of a 30-years long research-and-development program, by far the most expensive ever in the Swedish history of science and technology, is under evaluation as I speak, not a word is heard on public television, radio or in the bigger newspapers. Not a word….

How is this possible? How can it be that when the municipality of Östhammar are announcing public hearings in connection to the construction of the repository, only a handful of laypersons appear, merely a fraction of a per mili of the Östhammar population? Why indeed are the discussions regarding the feasibility—the pros and cons—of Sweden’s biggest research-and-development program ever, restricted to the closed halls of the implementer SKB and the regulator, the Swedish Radiation Safety Authority as well as an unknown Environmental Court and, perhaps, a small number of academics who for one reason or another are interested in these issues, perhaps through an appointment to the Swedish National Council for Nuclear Waste as myself or through their engagement in one of the many different Non-Governmental Organizations and interest groups which also follow developments more or less closely. Why is this?

The answer to this conundrum, this mystery, lies in a widespread misconception of how technoscientific knowledge is created and how it evolves. We experts think we know best. We think that if we as scientists, engineers, public officers and professionals, if we are allowed to communicate what we know about different solutions to the problems of managing used nuclear fuel, everyone with lesser experience, skills and knowledge will be convinced. We think that if we repeat that nuclear power is safe and that its used fuel can and will be safely managed, either in a repository or through reprocessing for use in yet non-existent fast reactors (so help us God), we will be heard and everyone else will be convinced that this is indeed the case. But, unfortunately, expert knowledge does not work like this. Expert knowledge does not disseminate like it used to.

The model of how knowledge can be spread, disseminated, from experts to a lay audience, which quietly accepts what they are told is dated. It does not hold water any longer. It does not work. It doesn’t matter if the experts in question are professionally educated and have spent a whole lifetime pursuing a science career to find out the best way to pack up used nuclear fuel in a canister or if the canister in turn should be stored vertically or horizontally in the deep geological repository (while simultaneously deserting family, children and friends). It does not matter if they are world authorities in their field. The world has changed and the legitimacy and authority of technoscience is constantly questioned today no matter what the underpinnings of the claims are.

Today, knowledge does not trickle down from centers of technoscience like Rosatom or its Swedish correspondent implementer SKB. In order to be convincing, to be legitimate and to be accepted, knowledge can no longer be disseminated to stakeholders, citizens, the man or woman in the street, even through the skillful operations of communication consultants. In order for technoscientific knowledge to be accepted, it needs to be circulated.

Circulation means that experts, stakeholders and others are continually and from the start exposed to each other. While universities all around the world today are required to be ever more relevant and create impact, from commercial innovations at medical and engineering departments down to the most unworldly and detached researchers in the humanities, experts contracted by an implementer of nuclear waste management can go on without ever having to be exposed to anyone. But the experience and views of stakeholders also need to be incorporated into the solution right from the outset. It does not work to have a number of scientists and engineers locked up in a hard rock laboratory for thirty years to develop a plan for how to manage used nuclear fuel and then present the solution ready-made to those who are expected to accept it. No, instead solutions must be discussed with stakeholders continually throughout the process. Stakeholders need to be invited to participate in the process of developing and designing the final repository from the start. The technoscientific expertise must be forced out of their comfort zones down deep below in hard rock laboratories and out in the streets of the municipalities to communicate with members of the communities involved.

But if the dissemination model of technoscientific knowledge is dead, how do we create circulation regarding actual problems? Well, just like the source code of operating systems in our cell phones are open source making it possible for anyone with programming skills to construct and sell apps, the research-and-development program for a final repository for used nuclear fuel should be open for contributions from the public. Social interaction should begin with the research-and-development program itself. It should not be something to be reluctantly added on as the program ends. Much of the input may of course be unreasonable or unrealistic. But circulation means that ideas from one perspective is used and reworked in other contexts and then again confronted in a third context and so on. Repetitiously, again and again, circulating and slowly transforming as it circulates. Circulation means that the outcome is the result of a process where many different voices have been heard and stirred together.

Let me be concrete. There are still a number of unresolved issues regarding the license application for a final repository in Sweden, at least according to some of the stakeholders. For instance the possibility of monitoring the repository after it has been closed through the positioning of different measurement instruments to follow developments underground at a distant. Over the past years there have been attempts to engage the local municipality to discuss this issue, but it is hard to involve stakeholders in a creative process at this late stage. They simply do not seem turn up since they are convinced that all the problems have already been solved. And if they haven’t, it is too complicated for them to have anything to contribute with.

Another example is that of copper corrosion. In the license application, the canisters containing used nuclear fuel will be of five centimeter thick pure copper surrounding an insert of cast iron, a solution relying on the assumption that copper cannot corrode in the oxygen-free environment of the deep geological disposal. A number of different experiments have been carried out over the past decades to prove that copper can respectively cannot corrode without oxygen. But the scientific community remains undecided, there are at least some researchers that fear that copper can corrode without oxygen. Complicating the issue is also that some involved researchers have patents for alternative alloys that can be used instead of copper. But why not engage non-experts in this matter? Not to settle the dispute. But to have it discussed outside the narrow circle of chemical experts and suggest solutions to how the dispute can be settled. The circulation of knowledge could be a method to unlock the dispute. But again, I fear it is too late.

A third unresolved issue is that of deep boreholes, an alternative method placing single canisters at considerably deeper depths than in a deep geological disposal. There are stakeholders who think that this alternative has not been investigated thoroughly enough and that deep boreholes could be a better solution. Again, the resolution could be engagement of larger crowds to circulate the knowledge of deep boreholes and have others than experts consider the pros and cons and suggest how to resolve the issue. And again, the solution involving knowledge circulation is no longer realistic since the research-and-development program has used up the better part of thirty years to try to convince everyone that their deep geological disposal is the best way of managing used nuclear fuel. The circulation of knowledge about alternatives such as deep boreholes outside of the group of technoscientific experts was never itself an alternative.

Knowledge circulation is not the solution to technoscientific problems. It is rather the solution to stakeholder engagement that may simultaneously create new leads to how to solve technoscientific problems. It is more than anything else a model for how to achieve social interaction regarding technoscientific problems and technoscientific knowledge. But it is important that knowledge circulation is initiated as early in the process as possible. The app industry for cell phones would have taken considerably longer to develop if the operating system had not been based on open source code already from the introduction of android-relying smartphones in 2008.

The reason it is important to introduce knowledge circulation as early as possible in the process, is that the construction of a final repository for used nuclear fuel is an activity that, like any other technoscientific activity, slowly solidifies as years and decades go by. And as it solidifies, it takes more and more effort to stir it, more and more energy to circulate the technoscientific knowledge invested in it. I am afraid that the Swedish efforts to build a deep geological disposal is already solid through and through. It can no longer be stirred. It is no longer possible to circulate the knowledge invested. But it is not too late in other countries where the disposal of used nuclear fuel is still in its infancy. Here, the process is still liquid enough for knowledge to be circulated.

This is the reason we should not be in here at all, at the Rossiya Segodnya International Press Center discussing in a room without windows where participants are placed in roundtables thus turning their backs against each other. It is not surprising that everyone is constantly on their cell phones texting and answering emails given these circumstances. Instead, we should be out in the Zubovsky Boulevard discussing with the pedestrians. That is the only way to make technoscientific knowledge be part of social interaction.

Thank you very much for your attention.

---

[1] The full Apollo program running 1960-1973 cost a total of 25,4 billion dollars in 1973. In today’s value, this adds up to 140 billion dollars, about twenty times the costs of the Swedish program for depositing spent nuclear fuel. Per subject, the Apollo program cost about 700 dollars and the Swedish program for a final repository for spent nuclear fuel has so far cost 1000 dollars per subject. The repository is still being planned though. It is still to achieve the correspondence of three crews on the moon.

Lunds J-, E-, S- och HT-fakulteter sämst på VR

Jag sitter i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, vilket bland annat innebär att man får sig tillgodo en del intressant statistik om hur de olika medlen fördelas. Det visar sig nämligen att i årets ansökningsomgång kom humaniora och samhällsvetenskap vid Lunds universitet riktigt dåligt ut.

I utlysningen om så kallade fria projektmedel, alltså den stora utlysningen som inte är riktad mot något särskilt problemområde, inkom sammanlagt 870 ansökningar och av dessa beviljades 88 stycken eller 10,1 procent. Om man sedan roar sig med att bryta ner ansökningarna på vilka universitet och högskolor de kom ifrån visar det sig att endast en handfull skickade in fler än 40 ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap. De var Stockholms universitet (145), Uppsala universitet (138), Lunds universitet (125), Göteborgs universitet (122), Umeå universitet (78) och Linnéuniversitetet (45). Den största ansökande institution efter Linnéuniversitetet var Södertörns högskola som stod för 25 ansökningar, men då börjar underlaget bli så litet att det inte verkar meningsfullt längre.

Av de sex universitet som skickade in flest ansökningar inom humaniora och samhällsvetenskap kan det konstateras att Linnéuniversitetet fick sämst utslag. Endast fyra (4) av deras ansökningar beviljades. Näst sämst var Lunds universitet som endast hade sex (6) beviljade ansökningar. Nu inser varje läsare direkt att de absoluta talen inte säger så mycket. Och mycket riktigt, går vi igenom hur framgångsrika de sex universiteten var relativt så visar det sig snart att Lunds universitet var klart sämst. Beviljningsgraden för de olika universiteten var följande: Stockholms universitet 14,5 procent, Göteborgs universitet 13,9 procent, Uppsala universitet 13,0 procent, Umeå universitet 9,0 procent, Linnéuniversitetet 8,9 procent och Lunds universitet 4,8 procent.

Siffrorna visar att Lunds universitet inte bara var sämst utan dessutom var mycket sämre än alla andra av de stora projektmottagarna. Bara lite mer än hälften så dåliga som Linnéuniversitetet. Och mycket, mycket, mycket sämre än de som vi vanligtvis vill jämföra oss med, de andra stora universiteten i Mälardalen och på västkusten. Men vi är alltså mycket sämre än lillebror Linné och universitetet i Umeå….

Här finns en del reflektioner att göra. För det första. Detta är statistik som gäller endast ett enda år. För att det ska bli intressant måste man följa utvecklingen under ett antal år. Det är en mycket relevant och rimlig invändning som utan tvekan gäller. Jag har inte tittat på statistik för en följd av år som jag antar finns på VR och som säkert ledningarna för J, S E och HT-fakulteterna känner väl till. En annan invändning är att detta inte är tecken på kvaliteten på ansökningarna utan på hur illa beredningsgruppsledamöter från Lunds universitet tillvaratar universitetets intressen. Detta mer konspiratoriskt anlagda perspektiv som utgår från att ämnesrådsledamöter, och även i förlängningen ledamöter i beredningsgrupperna, till viss del i alla fall sitter där för att ta tillvara det egna universitetets intressen vill jag däremot avfärda å det bestämdaste. Jag har ännu inte varit med om att någon ledamot ensam eller i minoritet framhåller en ansökan från det egna lärosätet. I beredningsgruppen är man ofta jävig när en ansökan från det egna lärosätet ska diskuteras och i ämnesrådet förs inte egentligen diskussioner av den typen som gör att ett lärosäte premieras framför ett annat. I ett avseende skulle ämnesrådsledamöter kunna bidra till framgångar på det egna lärosätet och det skulle vara i förslag på beredningsgruppsledamöter. Men inte heller här kan jag hitta någon tendens. Av de nio beredningsgrupperna finns det bara en ytterligare ledamot från samma lärosäte som ordförande och ämnesrådsledamoten i fem beredningsgruppen och aldrig mer än en från samma lärosäte.

Kvar finns två rimligare förklaringar. Den första är att detta är en tillfällig dipp i VR-framgångarna för humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet. Detta skulle vara relativt lätt att kolla upp genom VR för den som är intresserad. Jag har endast fått tag i uppgifter som finns angivna på VR:s hemsida. Här framgår att ansökningarna från Lunds universitet inte står sig riktigt i konkurrensen med de övriga större universiteten inom humaniora och samhällsvetenskap de senaste åren vad gäller beviljade belopp. De belopp som 2015 beviljades Lunds universitet var lägre än de som beviljades Stockholm, Uppsala och Göteborg, faktiskt nästan hälften av det belopp som beviljades Stockholms universitet. Samma sak gällde 2014 då beviljade medel till Lunds universitet var mindre än en fjärdedel av det som gick till Uppsala, mindre än en tredjedel av det som gick till Göteborg och mindre än hälften av det som gick till Stockholm. Detta år fick Lund drygt dubbelt så mycket som gick till Linnéuniversitetet. Tyvärr är detta inte riktigt jämförbara siffror eftersom jag bara tar det jag hittar lätt tillgängligt på nätet, men kanske är det ändå indikationer.

Min slutsats är tills vidare och tills någon kan peka på statistik eller annan empiri som pekar åt ett annat håll istället att Lunds universitets J, E, S och HT-fakulteter inte står sig i den inhemskt svenska konkurrensen när det gäller forskningsansökningar till VR. Detta borde vara något som diskuteras med stort allvar inom fakultetsledningarna på Juridicum, Ekonomihögskolan, S och HT. Frågan är vad de vill göra åt det?

För att vidta åtgärder krävs idéer om orsakerna. Handlar det om att vi har mindre resurser och därför klarar oss sämre? Ska vi helt enkelt skylla på sämre yttre betingelser? Kanske har resurser till HT och S dränerats, delvis på grund av naturvetenskapliga satsningar på bland annat ESS och MAX IV? Jag är tveksam eftersom det nog mest skulle märkas på att vi får in färre ansökningar. Men det får vi inte. Istället är det det relativa utfallet som är sämre än på andra håll. Det tyder på att problemen snarare ligger inom fakulteterna. Om vi tittar på skillnaderna i Lund jämfört med på andra håll så kan man konstatera att det finns en del att gå på. Det första gäller fördelningen av grundutbildningsresurser. I Lund får varje fakultet prisbeloppet som kommer från staten. Ingen omräkning görs för att fördelningen ska bli jämnare mellan olika ämnesområden. De stora förlorarna är förstås J, E, S och HT. Jag vet inte hur det går till i Stockholm, Göteborg, Umeå och Linné. Däremot vet jag att man i Uppsala gör en omfördelning på samma sätt som man tidigare gjorde i Lund, för ungefär tio år sedan. Nu handlar detta om grundutbildningsresurser och det ska ju egentligen inte påverka möjligheterna för forskningsansökningar från J, E, S och HT. Men samtidigt är det inte omöjligt att en del av grundutbildningen också spiller över på möjligheterna till forskningsansökningar.

En annan skillnad mellan Lund och Uppsala och även Göteborg tror jag är hur man hanterat befordringsreformen. I Uppsala fick befordrade professorer sämre villkor än rekryterade medan man i Lund på de fakulteter jag känner till likställde de två kategorierna. Idag ser vi resultatet på HT, att man har ett befordringsstopp som innebär att skickliga lektorer söker sig ifrån får fakultet.

En sista skillnad som jag bara gissar är den stora internrekryteringen vid Lunds universitet. Jag visade i mitt förra blogginlägg att internrekryteringen till lärare vid LUX förutom CTR var betydligt större än genomsnittet i Sverige. Jag tror också att man på goda grunder kan anta att internrekryteringen är större i Lund generellt än i alla fall på några av de andra lärosätena i Uppsala, Göteborg, Stockholm, Umeå och Växjö. Förmodligen större här än på alla övriga, i alla fall på HT-området.

Min gissning är att Lund klarar sig mycket sämre än de andra större svenska universiteten i konkurrensen om forskningsmedel för humaniora och samhällsvetenskap på VR i år därför att vi får för låg tilldelning av universitetsgemensamma undervisningsmedel i och med att prislapparna inte räknas om på universitetet; att vi har spridit forskningsresurserna på för många händer när vi implementerat befordringsreformen och att vi har för stor internrekrytering till lärartjänster. Dessa mina gissningar bygger bara på indicier, en del starkare än andra. Här finns alltså stort utrymme för korrigeringen och andra bättre förslag. Det viktiga är dock att få igång en diskussion och att fakultetsledningarna gör något, något som märks.

Intern rekrytering

Jag upplever ett problem på min arbetsplats, den mycket stora interna rekryteringen. Det har hittills bara varit en upplevelse, att osedvanligt många på min fakultet också disputerat vid Lunds universitet. Jag har inte vetat. Själv har jag disputerat i Stockholm och fick sedan tidsbegränsade anställningar på fyra olika andra universitet innan jag fick en fast anställning på ett femte och sedan bytte fast anställning till det lärosätet där jag hade disputerat för att sedan byta igen till Lunds universitet som alltså blir det sjätte universitetet där jag arbetat en termin eller längre.

Nu är detta kringflackande förstås inget att stå efter. Men jag tror ändå att det är viktigt att upprätthålla en viss rörlighet. Att ledningen för en forskargrupp, en institution, en fakultet eller ett universitet har koll på hur stor andel av lärare och forskare som rekryteras internt och hur stor andel som kommer utifrån samt också månar om att se till att man har en viss rörlighet bland de anställda i olika kategorier, framför allt de tillsvidareanställda. Det är viktigt att anställa lärare och forskare med erfarenheter utanför det egna universitetet.

Nu finns det nationell statistik på hur stor den interna rekryteringen är vid svenska universitet och högskolor. I en VR-rapport från i våras undersöks hur stor andel av olika kategorier disputerade lärare och forskare vid olika universitet och högskolor som disputerat vid samma lärosäte som de arbetade vid 2014. Det visar sig att lite drygt hälften av professorerna arbetar vid samma lärosäte som de disputerade vid och att även lite drygt hälften av lektorerna gör det (se fig. 1 nedan ur rapporten som länkas ovan).

När det gäller humaniora och samhällsvetenskap så gäller för alla lärarkategorier att lite drygt hälften av samhällsvetare rekryteras internt och prick femtio procent av humanisterna (se fig. 4 nedan ur rapporten).

Om man nu för ihop dessa grafer så visar det sig att för professorer och lektorer inom humaniora så är det bara knappt hälften som disputerat vid samma universitet som de arbetade vid 2014 (se fig. 6 nedan ur rapporten).

Nästa steg i rapporten är att jämföra internrekryteringen mellan olika lärosäten: stora universitet, mindre universitet och högskolor. Det visar sig då att internrekryteringen är störst vid de större universiteten. För professorer handlar det om dryga sextio procent och för lektorer dryga sjuttio procent som internrekryterats vid stora universitet. När man begränsar sig till professorer och lektorer i humaniora vid stora universitet är det också sextio respektive drygt sjuttio procent som internrekryterats.

Hur är det då vid min arbetsplats? Speglar rekryteringen av lärare och forskare på HT-fakulteterna vid Lunds universitet de nationella siffrorna? Tja, det vet vi inte eftersom ledningen för fakulteten inte har koll på dessa siffror. Inte heller på institutionsnivå finns någon statistik, i alla fall inte på min institution. I och med att jag nyligen i ett inlägg klagat över riktade utlysningar, något som ju absolut bidrar till att höja graden av internrekrytering, så var jag dock nyfiken på hur stor internrekrytering vi har på min arbetsplats.

Jag gick därför igenom alla anställda professorer och lektorer vid LUX utom Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR), alltså i praktiken HT-fakulteterna utom alla teologer, religionsvetare och språk- och litteraturcentrum (SOL). Resultaten blev att av 85 lektorer och professorer så hade 20 disputerat på annat universitet än Lunds universitet, alltså 23,5 procent. Över 75 procent av lektorer och professorer på min arbetsplats har internrekryterats, alltså klart över det nationella genomsnittet för humanistprofessorer och -lektorer vid stora svenska universitet och skyhögt över det nationella genomsnittet för professorer och lektorer i humaniora.

Mina aningar har visat sig ha haft fog för sig. Det är en osedvanligt stor internrekrytering av professorer och lektorer i humaniora (oräknat teologer, religionsvetare och anställda vid SOL) vid Lunds universitet. Jag är dessutom rätt säker på att det inte skulle bli någon större skillnad om jag också räknade samtliga anställda professorer och lektorer vid HT-fakulteterna.

Nu verkar det tyvärr bara vara jag som tycker att detta är ett problem, något att diskutera och hantera. I strategier och andra dokument jag har tagit del nämns ingenting om att försöka uppnå våra mål genom att måna om breda utlysningar och rekrytering i både intern och extern konkurrens även om fakultetens strategi nämner vikten av professionell rekrytering av lärare, något som dock inte verkar medföra att man undviker smala eller mycket smala utlysningar av fasta anställningar. Jag har sett fler exempel på det bara den senaste tiden.

Frågan är förstås ganska komplicerad. Visst kan man ha skaffat sig erfarenheter av andra lärosäten efter det att man disputerat och före man fått fast anställning. Många har säkert gjort det. Men det hjälper inte att intrycket kvarstår. Humanister vid Lunds universitet rekryteras internt i större utsträckning än vad som gäller vid många andra universitet och högskolor i Sverige och därmed säkert också i världen. Men tänk om det stora måttet av internrekrytering är en av de största bidragande orsakerna till att vi har så förtvivlat svårt att göra oss gällande i olika utvärderingar. Och tänk om det är ett förhållande vi borde tala mycket mer om även om det kan kännas jobbigt eftersom så många av oss nog känner sig träffade. De är ju internrekryterade.

Projektansökningar

De senaste veckorna har de årliga beskeden kommit från humanioras och samhällsvetenskapernas stora anslagsgivare, Riksbankens jubileumsfond och Vetenskapsrådet. Visst kan humanister och samhällsvetare inriktade mot sociala frågor, miljöfrågor eller innovation också få pengar från finansiärer som FORTE, Formas eller Mistra samt Vinnova där konkurrensen inte är lika stark. Ytterligare specialintressen kan också få medel från exempelvis Beredskapsmyndigheten eller Energimyndigheten. Ja till och med Akademiska Hus har beviljat forskningsprojekt, eller beviljat och beviljat. De har gett pengar till forskning som de bedömt som relevant för den egna verksamheten utan att utlysningsförfarande, vilket naturligtvis är djupt problematiskt eftersom de finansieras med overhead som per definition inte får gå till forskning eller undervisning. Men jag skulle vilja påstå att urvalsprocesserna mer allmänt är betydligt mindre rigorösa på många andra håll än vad det gäller Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond. Akademiska Hus är inte de enda som delar ut betydande belopp till forskare utan öppna utlysningar. Men det är en annan historia.

Vad jag egentligen ville skriva om här är reaktionerna på anslagsbesluten. För vi blir alla glada när någon i vår närhet får anslag. Vi firar med tårta och kaffe och ibland även starkare saker som bubbel. Prefekter och dekaner facebookar och twittrar glatt om framgångar i den egna organisationen. Flocken av kommunikatörer på alla nivåer, institutions-, fakultets- och universitetsledning, har bråda dagar med att skriva snärtiga texter om de mer eller mindre relevanta projekt som fått anslag.

Det är då jag försöker att lugna mig och mellan ryggdunkarna till de framgångsrika också säga något uppmuntrande till de som fått avslag. För trots allt beror våra framgångar inte bara på att det finns projektansökningar som beviljas, utan också på att de som skriver ansökningar som får avslag inte ger upp utan kommer igen och skriver nya bättre ansökningar nästa gång. Faktiskt är detta kanske ännu viktigare med tanke på alla dem som givit upp och inte längre försöker.

LUX igen

Jag har tidigare kommenterat LUX som ju är min arbetsplats. Fint och bra inuti, men ganska anskrämligt utanpå—i alla fall fasaden mot Sölvegatan. Det var min dom. Samtidigt har jag uttryckt farhågor om hur interiörerna kommer att åldras och slitas med tanke på det ljusa träet i trappor och vitmålade ytor.

Förslitningen syns väl inte alltför mycket av än. Bara dryga två år efter öppningen upptäckte jag dock i fredags något ganska allvarligt. Det läcker in. Nu regnade det mycket i fredags, men i alla fall. Ett hus som bara har lite mer än två år på nacken och inte varit direkt billigt ska väl inte ha hål i taket? Men så är det med en rejäl regnpöl i nordöstra delen av bottenvåningen där taket visserligen inte består av pannor eller mossa, men av fönster. Det blir paraply till jobbet på måndag.

Riktade utlysningar

Jag har alltid varit en fiende mot riktade utlysningar, lärarjänster som annonseras med så snäva innehållsbeskrivningar eller uppräkningar på särskilt meriterande forskningsinriktningar att alla förstår att det inte kan vara särskilt många som motsvarar förväntningarna. Exemplena flödar tyvärr över inom högskolan och nu senast har det hänt på min egna institution. Många blir besvikna, många blir ledsna, många blir arga. I första hand ett antal yngre forskare och lärare som skulle ha en chans att komma ifråga för den om den bara hade varit formulerad lite bredare. En annan negativ aspekt är vad den här typen av riktade utlysningar får för effekter på arbetsklimatet när alla vet att det inte alltid handlar om att agera i öppen konkurrens med andra forskare och lärare. Risken är uppenbar att det skapas en tystare kultur där kritik hålls inne eftersom det kan hämma möjligheten att i framtiden få en fast anställning när detta i praktiken bestäms av dem som har något att säga till om när det gäller utlysningstexterna.

Samtidigt måste man i ärlighetens namn också framhäva att det finns skäl till riktade utlysningar. För det första kan det faktiskt i vissa fall handla om arbetsuppgifter som är så speciella att en viss kompetens faktiskt behövs. I vissa fall som när det gäller anställning av forskare eller doktorander i väldefinierade externfinansierade projekt är det snarast ett måste med relativt snävt inriktade utlysningar. Andra skäl kan vara personalvård. Det är inget okänt fenomen att någon lärare som vikarierat på en lärartjänst under något år eller två löper mycket hög risk att få se sig omsprungen av någon kollega när väl ett lektorat blir utlyst eftersom de som inte vikarierat istället kunnat meritera sig genom att forska inom något projekt. Här ligger inte sällan också en könsaspekt gömd. Och det klart att det är frestande att under hot om att behöva anställa någon som inte är särskilt intresserad av att undervisa och som har stora möjligheter att dra in projektmedel välja en välkänt pålitlig lärare.

Det är ingen tvekan om att det handlar om svåra avvägningar, svårare än vad många nog vill låta påskina. I sådana här lägen är det viktigt att ha en strategi att luta sig emot. Tyvärr innehåller dock de flesta strategier formuleringar som innebär att man ska bli bättre på att dra in externa projektmedel (vilket skulle leda till slutsatsen att ha breda utlysningar) lika mycket som att hålla hög kvalitet i undervisning (vilket skulle kunna leda till att sätta det säkra framför det osäkra). Min egna slutsats blir trots allt att det är bättre att utlysa tjänster brett så länge alla vet vad som gäller. Det bör vara tydligt för en vikarie på en tjänst som kan komma att utlysas att det kommer att vara en bred utlysning där det inte finns konkurrensfördelar för de som redan är inne i systemet. I så fall sprids inga falska förhoppningar och det är väl just det som är grunden för hela problematiken.

Ledningsfrågan igen

Sedan senaste inlägget har en klok kollega påpekat att hela upprinnelsen till diskussionerna i Uppsala kan handla om att ordförande Lemne och andra vill säkerställa att processen inte landar som förra gången det begav sig för sex år sedan. Det var ju då vår egen Eva Åkesson anställdes som rektor i Uppsala. Nu när det är dags för förlängning av hennes period med tre nya år avstår alltså konsistoriet från det alternativet och väljer att utlysa tjänsten. Om denna tolkning stämmer, och den har nyligen fått visst stöd, är en sådan tydlig misstroendeförklaring förstås närmast unik. Det är väl inte många som tror att Åkesson kommer att söka tjänsten om igen.

Om detta är bakgrunden måste Näringslivets forskningsberednings rapport och framför allt debattartikel i Dagens Nyheter i september som jag länkade till i föregående inlägg ses som ett rejält skott i foten. Det är ju dessa tilltag som rört upp hela diskussionen. Den som framför allt hamnar i skottgluggen då är förstås nanoforskaren Strømme som var medförfattare till rapporten och debattartikeln samtidigt som hon sitter i konsistoriet. Det kan mycket väl tänkas att hon istället för att ha hjälpt planen vid Uppsala universitet att få till en snabb och friktionsfri rektorsrekrytering nu istället med sina insatser snarare har stjälpt den. Vi får väl se.

Ledningsfrågan

Det dröjde inte mer än ett år efter det att Kåre Bremers utredning om universitetets ledning varsamt lagts i papperskorgen förrän frågan blossat upp igen. Det är som vanligt i Uppsala som man tar till stridsyxan. Och som vanligt verkar det befogat.

Bakgrunden är som sagt Kåre Bremers av remissinstanserna så utskällda utredning om hur universiteten bör ledas där bland annat frågan om hur rektor ska rekryteras var en huvudsak. Bremers förslag var att beslutet skulle ligga hos regeringen efter förslag från styrelsen samt att hörandeförsamlingar och andra kollegiala organ inte skulle vara beslutande utan endast rådgivande. Dessutom föreslog Bremer att dessa kollegiala hörandeförsamlingar endast skulle ta ställning till en enda kandidat eftersom det annars kunde vara svårt att rekrytera toppkrafter som redan hade framskjutna positioner. Sådana kandidater måste nämligen kunna förbli anonyma och låter sig inte schavotteras framför ett kollegium om de inte kan vara säkra på att erbjudas jobbet.

I Uppsala sitter som bekant Svenskt Näringslivs vd som styrelseordförande, ja jag vet, konsistorieordförande. Nu har organisationens forskningsutskott Näringslivets forskningsberedning för en tid sedan kommit med en rapport som också resulterade i en artikel på DN Debatt i mitten av september. Här menade författarna, gamla styrelseproffs och näringslivschefer tillsammans med den upphöjda uppsaliensiska nanoforskaren Maria Strømme som också sitter i konsistoriet, att rekryteringen av rektor måste bli mer lik rekryteringen inom näringslivet så att man kan få de bästa kandidaterna. De menar att kollegier och andra församlingar inte ska ha så stort inflytande utan att processen huvudsakligen ska skötas av en rekryteringsgrupp och av styrelsen där hörandeförsamlingen endast ska kunna intervjua en enda kandidat. Faktiskt är deras förslag på pricken lika Kåre Bremers förslag från ett knappt år sedan och alltså redan tillintetgjorda i en relativt omfattande remissomgång.

Nu har en grupp lärare och forskare nu avkrävt ledningen en viljeyttring inför konsistoriets möte 27 oktober då rekryteringsprocessen ska beslutas (den är inte beskriven i arbetsordningen för Uppsala universitet på samma sätt som den är i Lund). Inte att undra på eftersom Lemne är ordförande och Strømme ledamot i konsistoriet. Vi får väl se hur det går med rekryteringen av ny rektor till Uppsala, inte minst spännande ur ett lundaperspektiv med tanke på att vår egen Eva Åkesson ju var i blåsväder där för inte allt för länge sedan. Tillsättningen av hennes ersättare påverkas förstås av den process som uppsalakonsistoriet landar i.

Så långt bakgrunden till det jag egentligen hade tänkt att detta inlägg skulle handla om, nämligen det faktum att precis det som riskerar att bli rekryteringsprocessen för ny rektor i Uppsala och som flera anställda visar sådan oro för mycket väl kan bli verklighet i Lund när processen drar igång här igen. I arbetsordningen för Lunds universitet framgår nämligen att det är styrelsen som inom sig ska utse en beredningsgrupp för att ta fram förslag till ny rektor. Senast det begav sig bestod denna grupp av styrelseordförande, en allmänrepresentant i styrelsen, en lärarrepresentant i styrelsen samt en studentrepresentant i styrelsen. Beredningsgruppen vaskar fram ett antal kandidater som sedan presenteras för universitetskollegiet som utifrån detta har att returnera ett förslag till styrelsen som i sin tur kan välja att föra universitetskollegiets förslag vidare till regeringen för beslut eller bortse från det till förmån för en helt annan kandidat. När det gäller beskrivning av processen är vår arbetsordning Lund betydligt tydligare än den som gäller i Uppsala där konsistoriet har helt fria händer inom ramen för högskoleförordningen.

Kruxet är att arbetsordningen vid Lunds universitet inte uttryckligen nämner ett minimiantal kandidater som ska presenteras för universitetskollegium. Det kan mycket väl vara så att de endast presenterar en kandidat. I och för sig står i arbetsordningen att styrelsen ska fastställa en kravprofil efter hörande med universitetskollegium. Men det står inget om hur många kandidater de ska presentera för universitetskollegiet att ta ställning till. Nu senast hade tack och lov beredningsgruppen tagit fram fyra kandidater att intervjua och diskutera i kollegiet, men det finns inga garantier för att det blir lika många i fortsättningen. Här är universitetskollegiet helt i händerna på styrelsen och dess beredningsgrupp, något som med utgångspunkt i utvecklingen i Uppsala känns en aning osäkert. Det som just nu debatteras i Uppsala med skarpa inlägg, slutrepliker och fortsatt rapportering i rikspressen och på kultursidor (fler länkar här) kan alltså mycket väl bli verklighet i Lund med gällande arbetsordning och regelsystem. Vi är inte på något vis skyddade mot en styrelse som drivs av managementtänkande om någon nu till äventyrs trodde det.

Min slutsats är att arbetsordningen för Lunds universitet borde ändras så att styrelsens beredningsgrupp tvingas föreslå minst tre rektorskandidater till universitetskollegiet eller annars samtliga sökande så att vi inte riskerar att hamna i den situationen som våra kolleger vid Uppsala universitet nu riskerar. Jag inser förstås att en svaghet med en sådan skrivning är att beredningsgruppen kan tvingas att skicka vidare kandidater till universitetskollegiet som den egentligen inte anser fullt lämpliga. Men det kan ju i så fall korrigeras senare i styrelsen där ju hela beredningsgruppen ingår. Det handlar trots allt inte om någon stor förändring och kan inte heller ses som särskilt kontroversiell. Så svårt borde det därför inte vara. Särskilt inte med tanke på frågans vikt.