Intern rekrytering

Jag upplever ett problem på min arbetsplats, den mycket stora interna rekryteringen. Det har hittills bara varit en upplevelse, att osedvanligt många på min fakultet också disputerat vid Lunds universitet. Jag har inte vetat. Själv har jag disputerat i Stockholm och fick sedan tidsbegränsade anställningar på fyra olika andra universitet innan jag fick en fast anställning på ett femte och sedan bytte fast anställning till det lärosätet där jag hade disputerat för att sedan byta igen till Lunds universitet som alltså blir det sjätte universitetet där jag arbetat en termin eller längre.

Nu är detta kringflackande förstås inget att stå efter. Men jag tror ändå att det är viktigt att upprätthålla en viss rörlighet. Att ledningen för en forskargrupp, en institution, en fakultet eller ett universitet har koll på hur stor andel av lärare och forskare som rekryteras internt och hur stor andel som kommer utifrån samt också månar om att se till att man har en viss rörlighet bland de anställda i olika kategorier, framför allt de tillsvidareanställda. Det är viktigt att anställa lärare och forskare med erfarenheter utanför det egna universitetet.

Nu finns det nationell statistik på hur stor den interna rekryteringen är vid svenska universitet och högskolor. I en VR-rapport från i våras undersöks hur stor andel av olika kategorier disputerade lärare och forskare vid olika universitet och högskolor som disputerat vid samma lärosäte som de arbetade vid 2014. Det visar sig att lite drygt hälften av professorerna arbetar vid samma lärosäte som de disputerade vid och att även lite drygt hälften av lektorerna gör det (se fig. 1 nedan ur rapporten som länkas ovan).

När det gäller humaniora och samhällsvetenskap så gäller för alla lärarkategorier att lite drygt hälften av samhällsvetare rekryteras internt och prick femtio procent av humanisterna (se fig. 4 nedan ur rapporten).

Om man nu för ihop dessa grafer så visar det sig att för professorer och lektorer inom humaniora så är det bara knappt hälften som disputerat vid samma universitet som de arbetade vid 2014 (se fig. 6 nedan ur rapporten).

Nästa steg i rapporten är att jämföra internrekryteringen mellan olika lärosäten: stora universitet, mindre universitet och högskolor. Det visar sig då att internrekryteringen är störst vid de större universiteten. För professorer handlar det om dryga sextio procent och för lektorer dryga sjuttio procent som internrekryterats vid stora universitet. När man begränsar sig till professorer och lektorer i humaniora vid stora universitet är det också sextio respektive drygt sjuttio procent som internrekryterats.

Hur är det då vid min arbetsplats? Speglar rekryteringen av lärare och forskare på HT-fakulteterna vid Lunds universitet de nationella siffrorna? Tja, det vet vi inte eftersom ledningen för fakulteten inte har koll på dessa siffror. Inte heller på institutionsnivå finns någon statistik, i alla fall inte på min institution. I och med att jag nyligen i ett inlägg klagat över riktade utlysningar, något som ju absolut bidrar till att höja graden av internrekrytering, så var jag dock nyfiken på hur stor internrekrytering vi har på min arbetsplats.

Jag gick därför igenom alla anställda professorer och lektorer vid LUX utom Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR), alltså i praktiken HT-fakulteterna utom alla teologer, religionsvetare och språk- och litteraturcentrum (SOL). Resultaten blev att av 85 lektorer och professorer så hade 20 disputerat på annat universitet än Lunds universitet, alltså 23,5 procent. Över 75 procent av lektorer och professorer på min arbetsplats har internrekryterats, alltså klart över det nationella genomsnittet för humanistprofessorer och -lektorer vid stora svenska universitet och skyhögt över det nationella genomsnittet för professorer och lektorer i humaniora.

Mina aningar har visat sig ha haft fog för sig. Det är en osedvanligt stor internrekrytering av professorer och lektorer i humaniora (oräknat teologer, religionsvetare och anställda vid SOL) vid Lunds universitet. Jag är dessutom rätt säker på att det inte skulle bli någon större skillnad om jag också räknade samtliga anställda professorer och lektorer vid HT-fakulteterna.

Nu verkar det tyvärr bara vara jag som tycker att detta är ett problem, något att diskutera och hantera. I strategier och andra dokument jag har tagit del nämns ingenting om att försöka uppnå våra mål genom att måna om breda utlysningar och rekrytering i både intern och extern konkurrens även om fakultetens strategi nämner vikten av professionell rekrytering av lärare, något som dock inte verkar medföra att man undviker smala eller mycket smala utlysningar av fasta anställningar. Jag har sett fler exempel på det bara den senaste tiden.

Frågan är förstås ganska komplicerad. Visst kan man ha skaffat sig erfarenheter av andra lärosäten efter det att man disputerat och före man fått fast anställning. Många har säkert gjort det. Men det hjälper inte att intrycket kvarstår. Humanister vid Lunds universitet rekryteras internt i större utsträckning än vad som gäller vid många andra universitet och högskolor i Sverige och därmed säkert också i världen. Men tänk om det stora måttet av internrekrytering är en av de största bidragande orsakerna till att vi har så förtvivlat svårt att göra oss gällande i olika utvärderingar. Och tänk om det är ett förhållande vi borde tala mycket mer om även om det kan kännas jobbigt eftersom så många av oss nog känner sig träffade. De är ju internrekryterade.