Ledningsfrågan

Det dröjde inte mer än ett år efter det att Kåre Bremers utredning om universitetets ledning varsamt lagts i papperskorgen förrän frågan blossat upp igen. Det är som vanligt i Uppsala som man tar till stridsyxan. Och som vanligt verkar det befogat.

Bakgrunden är som sagt Kåre Bremers av remissinstanserna så utskällda utredning om hur universiteten bör ledas där bland annat frågan om hur rektor ska rekryteras var en huvudsak. Bremers förslag var att beslutet skulle ligga hos regeringen efter förslag från styrelsen samt att hörandeförsamlingar och andra kollegiala organ inte skulle vara beslutande utan endast rådgivande. Dessutom föreslog Bremer att dessa kollegiala hörandeförsamlingar endast skulle ta ställning till en enda kandidat eftersom det annars kunde vara svårt att rekrytera toppkrafter som redan hade framskjutna positioner. Sådana kandidater måste nämligen kunna förbli anonyma och låter sig inte schavotteras framför ett kollegium om de inte kan vara säkra på att erbjudas jobbet.

I Uppsala sitter som bekant Svenskt Näringslivs vd som styrelseordförande, ja jag vet, konsistorieordförande. Nu har organisationens forskningsutskott Näringslivets forskningsberedning för en tid sedan kommit med en rapport som också resulterade i en artikel på DN Debatt i mitten av september. Här menade författarna, gamla styrelseproffs och näringslivschefer tillsammans med den upphöjda uppsaliensiska nanoforskaren Maria Strømme som också sitter i konsistoriet, att rekryteringen av rektor måste bli mer lik rekryteringen inom näringslivet så att man kan få de bästa kandidaterna. De menar att kollegier och andra församlingar inte ska ha så stort inflytande utan att processen huvudsakligen ska skötas av en rekryteringsgrupp och av styrelsen där hörandeförsamlingen endast ska kunna intervjua en enda kandidat. Faktiskt är deras förslag på pricken lika Kåre Bremers förslag från ett knappt år sedan och alltså redan tillintetgjorda i en relativt omfattande remissomgång.

Nu har en grupp lärare och forskare nu avkrävt ledningen en viljeyttring inför konsistoriets möte 27 oktober då rekryteringsprocessen ska beslutas (den är inte beskriven i arbetsordningen för Uppsala universitet på samma sätt som den är i Lund). Inte att undra på eftersom Lemne är ordförande och Strømme ledamot i konsistoriet. Vi får väl se hur det går med rekryteringen av ny rektor till Uppsala, inte minst spännande ur ett lundaperspektiv med tanke på att vår egen Eva Åkesson ju var i blåsväder där för inte allt för länge sedan. Tillsättningen av hennes ersättare påverkas förstås av den process som uppsalakonsistoriet landar i.

Så långt bakgrunden till det jag egentligen hade tänkt att detta inlägg skulle handla om, nämligen det faktum att precis det som riskerar att bli rekryteringsprocessen för ny rektor i Uppsala och som flera anställda visar sådan oro för mycket väl kan bli verklighet i Lund när processen drar igång här igen. I arbetsordningen för Lunds universitet framgår nämligen att det är styrelsen som inom sig ska utse en beredningsgrupp för att ta fram förslag till ny rektor. Senast det begav sig bestod denna grupp av styrelseordförande, en allmänrepresentant i styrelsen, en lärarrepresentant i styrelsen samt en studentrepresentant i styrelsen. Beredningsgruppen vaskar fram ett antal kandidater som sedan presenteras för universitetskollegiet som utifrån detta har att returnera ett förslag till styrelsen som i sin tur kan välja att föra universitetskollegiets förslag vidare till regeringen för beslut eller bortse från det till förmån för en helt annan kandidat. När det gäller beskrivning av processen är vår arbetsordning Lund betydligt tydligare än den som gäller i Uppsala där konsistoriet har helt fria händer inom ramen för högskoleförordningen.

Kruxet är att arbetsordningen vid Lunds universitet inte uttryckligen nämner ett minimiantal kandidater som ska presenteras för universitetskollegium. Det kan mycket väl vara så att de endast presenterar en kandidat. I och för sig står i arbetsordningen att styrelsen ska fastställa en kravprofil efter hörande med universitetskollegium. Men det står inget om hur många kandidater de ska presentera för universitetskollegiet att ta ställning till. Nu senast hade tack och lov beredningsgruppen tagit fram fyra kandidater att intervjua och diskutera i kollegiet, men det finns inga garantier för att det blir lika många i fortsättningen. Här är universitetskollegiet helt i händerna på styrelsen och dess beredningsgrupp, något som med utgångspunkt i utvecklingen i Uppsala känns en aning osäkert. Det som just nu debatteras i Uppsala med skarpa inlägg, slutrepliker och fortsatt rapportering i rikspressen och på kultursidor (fler länkar här) kan alltså mycket väl bli verklighet i Lund med gällande arbetsordning och regelsystem. Vi är inte på något vis skyddade mot en styrelse som drivs av managementtänkande om någon nu till äventyrs trodde det.

Min slutsats är att arbetsordningen för Lunds universitet borde ändras så att styrelsens beredningsgrupp tvingas föreslå minst tre rektorskandidater till universitetskollegiet eller annars samtliga sökande så att vi inte riskerar att hamna i den situationen som våra kolleger vid Uppsala universitet nu riskerar. Jag inser förstås att en svaghet med en sådan skrivning är att beredningsgruppen kan tvingas att skicka vidare kandidater till universitetskollegiet som den egentligen inte anser fullt lämpliga. Men det kan ju i så fall korrigeras senare i styrelsen där ju hela beredningsgruppen ingår. Det handlar trots allt inte om någon stor förändring och kan inte heller ses som särskilt kontroversiell. Så svårt borde det därför inte vara. Särskilt inte med tanke på frågans vikt.