Fördelningen av anslag för forskning och forskarutbildning

För en handfull år sedan fördelades forskningsanslagen år efter år på ett ganska enkelt sätt samtidigt som ju grundutbildningsanslagen byggde på helårsstudenter och helårsprestationer samt takbelopp och anslagssparande, ett betydligt mer komplicerat system. Men från 2009 har saker och ting förändrats. Då infördes en omfördelning av tio procent av basanslagen för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor som byggde på publiceringar och citeringar samt tilldelningen av externa medel som fördelats enligt bedömningar av forskningskvalitet. Inför budgetåret 2014 höjdes tilldelning till tjugo procent.

När jag räknade lite på vad detta innebar i omfördelning för universitet och högskolor så visade det sig att effekterna var relativt små. Betydligt mindre än vad ett bra utfall kunde innebära i satsningar som strategiska forskningsområden eller motsvarande satsningar på Linnéstöd och annat som skapats sedan 1990-talet. Men numera börjar saker och ting bli mer komplicerade.

Redan 2010 infördes att inget lärosäte skulle få mindre forsknings- och forskarutbildningsanslag än 8000 kronor per helårsstudent. Fick något lärosäte mindre än så efter att beräkningarna om tilldelning gjorts på grundval av publiceringar, citeringar och externa anslag togs dessa medel från potten som skulle omfördelas. I praktiken blev det alltså mindre än tio procent som omfördelades enligt denna så kallade räknesnurra. För budgetåret 2018 har regeringen för avsikt att höja det garanterade beloppet till minst 12000 kronor per helårsstudent enligt vad som framgått i forskningspropositionen från förra året.

Ytterligare en abrovinkel är att som jag nämnde tio procent av nya medel omfördelas enligt räknesnurran år från år, men att faktiskt hela anslagsökningen fördelas ut efter modellen första året. Det innebär att de lärosäten som kommer väl ut ett visst år då anslagshöjningarna är särskilt stora får ett permanent högt tillskott.

Inför 2016 infördes ytterligare nyheter när det gällde fördelning av ökningen av anslaget för forskning och forskarutbildning. Varje lärosäte garanterades för det första en höjning om minst fem miljoner kronor. Dessutom delades universitet och högskolor upp i tre kategorier, gamla universitet, nya universitet (Örebro, Karlstad, Linné- och Mitt-) samt högskolor som fick lika stora delar av tillskottet att konkurrera om. Detta var förstås en fördel för de nya universiteten där endast fyra lärosäten kunde konkurrera om lika mycket pengar som alla gamla universitet och även en fördel för nya högskolor som också fick en relativt stor tilldelning att kivas om, i alla fall om man jämför med vad de brukar få. Därmed hade komplikationerna nått nya nivåer, detta trots att universitets- och högskoleförbundet redan tidigare varit tveksamma till om omfördelningarna gjorts på rätt sätt.

Och till detta kommer att det i senaste forskningspropositionen dessutom flaggades för att ytterligare indikatorer skulle införas för samverkan, något som nog de flesta känner till. Vinnova hade redan sedan tidigare ett uppdrag att föreslå hur en modell för att utvärdera samverkan skulle kunna se ut och den finns nu ute på remiss. Det mesta pekar på att omfördelningen i framtiden blir minst tio procent för var och en av publiceringar och citeringar, externa anslag samt samverkansutvärderingar, något som förmodligen ytterligare komplicerar uträkningen av hur stort forsknings- och forskarutbildningsanslag varje lärosäte får. Jag tror fler än jag hoppas på att direktiven för den aviserade utredningen om ett nytt resursfördelningssystem för universitet och högskolor också kommer att innehålla ett uppdrag om att förenkla.