Avskedsföreläsning

Min handledare har nyligen gått i pension. Veckan före höll han en avskedsföreläsning, en tradition på vissa håll, men kanske inte så ofta i Lund har jag fått känslan av. Men föreläsningen är mycket bra.  Skickligt väver han ihop sin egna professionella bana (och personliga) med sina forskningsintressen. Det som framför allt slår mig är hur hans forskningsintressen emanerar ur problem som han identifierat i tidigare projekt. På så sätt blir hans forskargärning tydligt kumulativ. Kanske är detta något av en efterhandskonstruktion, men inte bara.

Om jag jämför med mig själv så kan jag konstatera att jag är en helt annan forskartyp. Jag har sysslat med en mängd olika frågor inom en rad områden. Ofta har nog dessa varit beroende av att jag blivit intresserad av projekt som andra hållit på med och som jag blivit engagerad i. Nu senast intresserar jag mig för ESS historia, en tydlig konsekvens av att jag flyttat till Lund. I alla fall har detta inneburit att jag hela tiden varit tvungen att lära om från början. Min gamla handledare har istället kunnat lägga resultat på resultat på ett helt annat sätt. Kanske har jag i någon mening blivit bredare. Kanske har jag i en annan mening förblivit en mångsidig charlatan.

I alla fall inser jag hur sällan jag reflekterat över hur jag är som forskartyp. Nog har jag tidigare insett att jag knappast är den forskare som specialiserat mig, utan istället genom mina breda intressen hellre lär mig om något nytt än formulerar nya mer avancerade frågor om något som jag redan sysslat med. Men jag har ändå inte tänkt särskilt ofta på vilka konsekvenser detta fått mer långsiktigt, över tio eller tjugo år. Och sedan när det väl slår en vad det inneburit är det för sent att göra något åt saken. Inte för att jag ångrar mig. Det gör jag inte. Men för att det hade varit kul att se vad man kunnat göra om man hållit fast i forskningsfrågor som tydligare formulerats inom ett och samma fält.