Akribi

Idag har tre forskare vid Malmö högskola skrivit en mycket angelägen debattartikel om sexuella trakasserier i Sydsvenskan. Jag tror deras slutsatser är helt och hållet riktiga, att problemlösningen kräver omfattande attitydförändringar hos både män och kvinnor. Här finns knappast något kontroversiellt överhuvudtaget.

Men det finns en liten detalj som jag började fundera över och som rör problemen med att använda illa redovisade undersökningar. Nu ska genast sägas att huvuddelen av artikeln bygger på en enkätundersökning vid Malmö högskola som jag inte tittat på alls och som jag inte har någon anledning att ifrågasätta överhuvudtaget.

Däremot refererar forskarna inledningsvis en annan undersökning gjord av tidskriften Runner's World. Den undersökning lämnar en hel del frågor öppna. Undersökningen är nämligen ingen enkätundersökning utan istället en sådan där undersökning där läsare (och andra antar jag) fått möjlighet att fylla i en webbenkät. Risken att det finns en överrepresentation av särskilt engagerade är välkänd i sådan här sammanhang. Skälen är många och goda att ifrågasätta om svaren på webbenkäten speglar de svarandes erfarenheter.

I denna undersökning deltog hur som helst 1.200 svenska löpare. Här framgår vidare att 50 procent av de kvinnliga läsarna utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Men det framgår ingenstans det bara är läsare som fyllt i webbenkäten. Men okey, det kan ju faktiskt ha varit så att det fanns en ruta att klicka i där man skrev om man var läsare eller inte. Eller kanske låg enkäten bakom en inloggning som endast läsare hade tillgång till. Det är möjligt att denna siffra stämmer.

Fortsatt i Runner's Worlds artikel refereras en mängd siffror som gäller kvinnor. En av dem är att nästan 90 procent av kvinnorna i studien vidtagit någon säkerhetsåtgärd. Här finns också en ruta där siffror från undersökningen redovisas på totalen, inte uppdelat i svar från män och kvinnor. Här framgår att 88 procent av det totala antalet svarande uppgivit att de vidtagit en åtgärd för att känna sig säkrare.  Eftersom undersökningen är extremt illa redovisade går detta inte att avgöra med säkerhet, men siffrorna i texten och i sifferrutan är svåra att få ihop. Om sifferrutan redovisar samtliga svar stämmer inte textens påståenden som bara gäller kvinnliga svarande. Om sifferrutan endast gäller svar från kvinnor är det konstigt att detta inte skrivs uttryckligen utan det istället i slutet av rutan står att 1.222 personer deltog. (Hur Runner's World vet att 22 av dessa inte var löpare framgår inte heller.)

I debattartikeln i Sydsvenskan återkommer påståendena från Runner's Worlds webbundersökning. De tre forskarna hävdar att artikeln "visade" att nästan 90 procent av kvinnorna i undersökningen "vidtagit någon åtgärd för att känna sig tryggare." Det är som sagt möjligt att det stämmer. Men det finns stor risk att det är fel. Om siffran istället gäller samtliga deltagare i undersökning som antyds i sifferrutan är det snarare rimligare att tro att det är fler än 90 procent av kvinnorna som svarade som vidtagit någon säkerhetsåtgärd.

Min poäng är inte att ifrågasätta debattartikelns innehåll. Det finns knappast någon anledning till det. Däremot tycker jag att det är värt att diskutera hur vi forskare använder olika resultat i olika sammanhang. Exempelvis tycker jag att forskare inte bör referera webbundersökningar överhuvudtaget eftersom underlaget är så osäkert. Mitt intryck av Runner's World undersökning är att det är svårt att avgöra om det är löpare, läsare eller personer som svarat på enkäten trots att alla dessa beskrivningar används. Det är ännu svårare att avgöra om det verkligen är 1.222 personer som deltagit eftersom det inte klargörs någonstans om webbenkäten varit öppen eller endast för dem som kan logga in med konto. Men tanke på hur illa redovisad undersökningen tycker jag att forskare bör avhålla sig från att använda den överhuvudtaget. Enda undantaget skulle möjligen vara om den motsäger de egna resultaten, men även då är det tveksamt.

Min poäng är att vi forskare bör vara mycket noggranna med hur vi använder olika undersökningar också när vi uttalar oss i media. God akribi är ett ansvar vi har mot forskarsamhället och något som är särskilt viktigt i dessa tider av faktaresistens och alternativa fakta. Inte minst gäller det så angelägna frågor som sexuella trakasserier. Risken finns alltså att webbundersökningens påstående att knappt 90 procent av de kvinnliga svarande vidtagit säkerhetsåtgärder är för låg. Men det är som sagt mycket oklart. I det specifika fallet med debattartikeln finns ingen anledning att ifrågasätta slutsatserna som till stora delar bygger på en helt annan undersökning. Men argumentationen hade vunnit ytterligare på undvika en av allt att döma undermåligt redovisad undersökning.