Stortingsmelding om humaniora

I Norge påbörjade kunskapsministern i januari 2016 en utredning om humaniora som nyligen blivit klar och offentliggjord. Egentligen är detta något alldeles oerhört och vore förstås helt otänkbart i Sverige där visserligen senaste forskningspropositionen innehåller fler och mer satsningar på samhällsvetenskap och humaniora än någon tidigare. Men dessa satsningar är till stora delar gjorda efter politiska preferenser snarare än på grundval av forskarsamhällets behov. Inget fel i det egentligen. Offentliga medel för forskning tycker jag nog delvis i alla fall bör dirigeras på grundval av samhälleliga behov även om jag håller med de kritiker som menar att det gått lite för långt idag och att det nu behövs en kraftfull förstärkning av fria forskningsmedel genom ökade direktanslag till universitet och högskolor liksom ytterligare ökade anslag till statliga forskningsfinansiärer öronmärkta för utlysningar av forskarinitierade bidrag.

I den senaste forskningspropositionen har båda dessa kategorier förstärkts, men inte lika mycket som de riktade satsningarna. Dessutom ligger satsningarna på forskarinitierad forskning sent under den kommande fyra-årsperioden, huvudsakligen under 3:e och 4:e året, samtidigt som de riktade satsningarna huvudsakligen ligger under 1:a och 2:a året. Risken är påtaglig att de satsningar som planeras senare i själva verket aldrig blir av, i synnerhet inte om det blir ett regeringsskifte efter nästa val som ju ligger före 3:e och 4:e året. I så fall har vi i slutänden endast fått en ännu starkare slagsida mot riktade utlysningar och mot politiskt motiverad forskning.

Nåja, nu var det inte svensk forskningspolitik som detta inlägg skulle handla om utan om det faktum att den norska regeringen offentliggjort en utredning om humanioras roll i samhällslivet. Jag tycker att utredningen är bra, till och med mycket bra. Den pekar ut ett antal svagheter i forskningssystemet, inom humaniora och inom näringslivet som innebär att potentialen i humanistisk forskning inte riktigt utnyttjas fullt ut. Utredningen konstaterar att det finns ett antal orsaker till detta olyckliga förhållande och föreslår ett några åtgärder för att komma till rätta med dessa liksom ytterligare utredningsinsatser som kan behövas för att hitta lämpliga lösningar på några konkreta problem. På det hela taget tycker jag att flera av dessa förslag är bra.

Här kan nog en del invända att utredningens förslag till viss del samtidigt innebär att humaniora mer än tidigare riktas in på vissa samhällsrelevanta forskningsområden snarare än mer resurser till fri humanistisk forskning även om det också finns en del av detta. Man kan nog allmänt säga att forskning vars potential uppmärksammas politiskt, som tidigare medicinsk och teknisk forskning i Sverige, kan förvänta sig två saker: ökade resurser och större styrning. Historien visar att de ökade resurserna skapar mer resurser till forskarinitierad forskning i absoluta tal samtidigt som den större styrningen omfördelar forskningsresurser relativ mellan olika inriktningar. En ökad politisk uppmärksamhet av humaniora innebär knappast någon skillnad, något som också bevisas i den senaste svenska forskningspropositionen liksom i den nya norska stortingsmeldingen.

Frågan som vi humanioraforskare måste ställa oss är om vi är villiga att acceptera ökade resurser till priset av en större styrning. Det har medicinarna och ingenjörsvetarna redan gjort före oss utan någon större debatt. Svaret beror nog på hur mycket ökade resurser det handlar om och hur mycket större styrning. I fallet med medicinare och ingenjörer har det handlat om mycket kraftigt ökade resurser till priset av en ganska mycket starkare styrning. Risken för humaniora både i Sverige och Norge är att det blir måttligt ökade resurser till priset av en kraftfullt ökad styrning.