March for Science

Idag ska det marscheras för vetenskapen, ett påhitt som stöds både av Lunds universitet och Vetenskapsrådet bland många andra svenska och internationella aktörer. Saken verkar vällovlig, att framhålla vikten av att beslut fattas på grundval av vedertagen vetenskaplig kunskap snarare än värderingar och löst tyckande. En utgångspunkt för initiativet har varit många forskares kritiska hållning till den nya amerikanska administrationen som verkar ha svårt att agera på accepterade fakta om exempelvis klimatförändringar. Men marschen har flera syften än så. Enligt den svenska hemsidan handlar det om att alla människor ska ha rätt till tillförlitlig evidensbaserad kunskap. På den amerikanska sajten listas evidensbaserad policy som det näst viktigaste skälet till marschen. Det är här jag blir tveksam.

För visst håller jag med om att politiska satsningar ska vara väl underbyggda med kända fakta. Det svenska utredningssystemet borgade länge för det, när experter kallades in som fick goda resurser för att kunna göra de studier som krävdes för att dra slutsatser om hur olika politiska satsningar eller förändringar borde utformas. Idag vittnar många om att utredningssystemet har urholkats genom allt för snäva direktiv, för lite resurser och för korta tidsramar. Utredningar handlar numera mer om att bekräfta en politisk vilja än om att förutsättningslöst utreda vad som borde göras.

Men utredningar gav aldrig någonsin svar som kan kallas evidensbaserade. För att kunskap ska kunna kallas evidensbaserad krävs empiriska undersökningar som upprepas till ett visst mått av tillförlitlighet uppnåtts. Begreppet och tankegången har hittills utvecklats inom medicin där det krävs evidens för att kunna börja testa och så småningom få läkemedel godkända för marknaden. Under 1990-talet togs tanken upp i Storbritannien och Australien att politik skulle kunna vara evidensbaserad för att komma undan olika initiativ som bygger på ideologisk övertygelse eller värderingar snarare än beprövad erfarenhet. Begreppet evidensbaserad policy utvecklades. Men samtidigt måste det konstateras att det knappast går att tillämpa i politiska sammanhang. Jag känner inte till något enda exempel på att man för att utveckla en viss politik varit förmögen att göra upprepade försök, utvärdera effekterna av försöken samt sedan agera på resultaten. Eller jo, i det stora hela har det kanske varit möjligt att åstadkomma något som liknar evidens för vissa beslut även om jag inte känner till det. Men när man kommer ner på detaljnivå så visar det sig att utvärderingsmetoderna knappast är neutrala eller att det finns andra invändningar att göra. Jag är på det hela taget mycket skeptisk till att en evidensbaserad politik överhuvudtaget är möjlig. Och jag blir direkt orolig inför tanken att jag skulle delta i en marsch för att politiska beslut ska bygga på evidens. Det luktar allt för mycket totalitarism.

Många har nämligen historiens diktatorer varit som hänvisat till vetenskapligt vedertagna sanningar som stöd för sin politik. Karl Marx ansåg att hans egna marxism var vetenskapligt belagd. Inom tredje riket la man ner mycket resurser på att leda i bevis den egna rasens överlägsenhet, inte minst genom etnologiska och antropologiska forskningsinsatser. Nej, spåren förskräcker när man tänker tanken evidensbaserad policy.

Politiska beslut borde absolut ta hjälp av expertis för att få fram bra underlag, exempelvis för utformningen av en energipolitik eller en utbildningspolitik, som en hjälp för att få insikt om olika konsekvenser av olika alternativ. Men sedan måste det också till en ideologiskt betingad komponent. Ta fördelningspolitiken. Det är kanske möjligt att det finns en fördelning av gemensamma resurser som är optimal utifrån en kombination av tillväxtperspektiv och rättviseperspektiv. Men det är ju i så fall en fördelning som ständigt förändras beroende på konjunkturer och andra världshändelser. Och den förändringen går snabbare än någonsin politiker kan hänga med i. Här är det istället bra om det tillkommer en ideologisk komponent. Vissa faktiskt kanske vill ha en rättvisare fördelning trots att den är något tillväxthämmande. Inte hur mycket som helst, men inom rimliga gränser. Andra vill kanske ha en mer orättvis politik för de tror att det bidrar till en starkare allmän tillväxt. Som sagt, någonstans finns en jämviktspunkt, men den förändras kontinuerligt och istället för att jaga den är det kanske bättre att låta folk rösta om att ligga lite mer åt ena eller andra hållet. Det vill säga rösta på partier som står för lite olika fördelningsmodeller, en som lägger vikt vid rättvisa mot en som lägger vikt vid tillväxt.

Jag är glad att politiska beslut fattas av politiker med hjälp av experter istället för att experter kontrollerar och godkänner eller underkänner politikernas beslut, något som kraven på evidens lätt implicerar. Det gäller faktiskt också klimatpolitiken. Och det säger jag trots att jag inser att många saker som jag är kritisk mot som allt för mycket konkurrens i utbildningssystemet och vården eller kärnkraft inte skulle ha en chans om den skulle avkrävas evidens.

Styrkan med demokratiska beslut är nämligen att de ibland blir fel och att man senare i så fall kan rösta för en förändring. Jag är exempelvis övertygad om att Trumps regering endast har fyra år och att nästa amerikanska regering kommer att ha ett helt annat politiskt program, bara demokratin får råda och valen som organiseras inte manipuleras. Det är faktiskt här faran ligger. Inte i att det ibland väljs regeringar som är knasiga och inte vill lyssna till den samlade expertisen. Det kommer alltid att hända och dem får vi då leva med under en begränsad tid. Faran är istället att dessa regeringar kan klamra sig fast vid makten genom att manipulera media och val och att demokratin inte tillåts fungera för att korrigera de fel som ibland skapas. Hade det handlat om en marsch för demokrati hade jag deltagit utan att blinka.