Wallenborg

Helgen i Stockholm och DN på planet tillbaka där jag läste Ingrid Carlbergs artikel om Raoul Wallenberg. Intressant och spännande, men också lite väl obalanserad såvitt jag som lekman på området kan bedöma. Enligt Attila Lajos avhandling Hjälten och offren från 2004 stämmer det inte att Wallenberg designade skyddspassen. Istället fanns ett mycket komplicerat system av olika pass, identitetshandlingar m.m. utfärdade av Schweiz, Röda korset, m.fl. som Budapests judar försågs med. För den som läser Lajos avhandling verkar det inte heller så svårt, i motsats till vad Carlberg skriver, att hitta organisationer som räddade betydligt fler judar än svenska ambassaden lyckades med. Ytterligare en viktig aspekt som inte nämns i Carlbergs artikel är att de amerikanske intressena som Wallenberg arbetade för inte bara handlade om att rädda människor, utan kanske ännu mer om att rädda egendom, något som möjligen kan förklara Sovjetunionens misstro mot honom. Sovjetunionen plundrade ju med segrarens självklara rätt systematiskt all erövrad egendom och ville nog inte ha konkurrens på det området.

Enligt Lajos och andra historiker var det framför allt situationen under det kalla kriget som gjorde att Wallenbergs insatser kom att uppmärksammas så mycket som de gjorde. Personligen tror jag att två ytterligare faktorer var nödvändiga. Wallenberg var en wallenbergare. Efter kriget och efter hans försvinnande i Sovjetunionen anlitade släktingar upprepade gånger författare och andra för att glorifiera hans insatser i Budapest. För det andra försvann Wallenberg i Sovjetunionen, något som kunde användas för att framhäva diktaturens oresonlighet. Hade Raoul Wallenberg haft ett annat efternamn eller försvunnit någon annanstans än i Moskva hade han idag varit glömd, alla sina heroiska insatser till trots. Inget av detta nämns förstås i Carlbergs artikel.