Vi hade arbetsplatsmöte på institutionen med avtackning av en kollega som går i pension. På en senare punkt diskuterade vi vad vi skulle göra med det överskott som genererats under 2011. Förslaget från prefekten var att kostnadsställen skulle kunna söka medel för olika satsningar som styrelsen sedan skulle ta ställning till. Jag opponerade mig och tyckte att detta var ineffektivt med tanke på all tid som skulle gå åt till att skriva ansökningar och sedan för styrelsen att bedöma dem som kommit in. Det skulle mellan tumme och pekfinger handla om 100000 kr för att fördela 900000 kr. Mitt förslag var att institutionstyrelsen skulle avgöra vad vi skulle göra med överskottet... jag har just själv gått in som ny styrelseledamot.
Här tyckte den redan avtackade kollegan att det vore bra om vi följde ledningens förslag och utlyste medel. Jag frågade henne då om hon inte hade tillräckligt med förtroende för styrelsen för att låta dem (oss) avgöra vad pengarna bäst skulle användas till. Hennes svar var att det hade hon inte. Det svaret skulle jag ha respekt för om det inte var för att hon själv i en rad år suttit i institutionsstyrelsen. Alltså har vi här en avgående styrelseledamot som inte själv har förtroende för den nya styrelsen för att låta dem (oss) avgöra hur vi skall handskas med medlen. Suck, vad gör man?
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar