Hyra bostad av Lunds universitet

Jag har hyrt en lägenhet av Lunds universitet under hösten och flyttar nu ut. Det var en tänkvärd erfarenhet. Redan när familjen med två vuxna och två barn flyttade in efter sommaren uppstod problem. Det var dåligt städat och vi klagade på det. Då visade det sig att vi egentligen inte fick hyra alls eftersom jag har fast anställning vid universitetet. Enligt högskoleförordningen (tror jag) får universitet och högskolor inte äga och hyra ut bostäder med undantag för gästlärare, alltså skulle vi åka ut redan efter en dag i lägenheten. Vi blev förstås förtvivlade eftersom vi inte hade någon bostad alls att flytta till. Det hela var också konstigt eftersom jag flera gånger sagt att jag var anställd vid universitetet och eftersom jag använt tjänsteepost och tjänstetelefon i mina kontakter med uthyrningsavdelningen. Vår förtvivlan innebar i alla fall att vi fick stanna kvar mot regelverket (misstänker att ingen utom vi och närmaste tjänsteman på universitetet kände till detta förhållande).

Nu har vi alla fall flyttat ut och jag kan konstatera att detta inte var någon bra erfarenhet. Det var som sagt dåligt städat när vi flyttade in. Enligt kontraktet skulle lägenheten vara på 106 kvadratmeter, men det kan den omöjjligen ha varit. Massor med dödytor p.g.a. en stor trappa och sneda tak. En uppmätning hade säkert givit betydligt färre kvadratmeter, lägenheten passar utmärkt som exjobb på LTH:s lantmäteriutbildning. Visst var det fint och charmigt med takbjälkar och allt. Men precis som i de gamla allmogestugorna på landet var här extremt trångt för en två-barnsfamilj trots att här fanns fyra sängar i två sovrum. Hyran på 9500 kr månaden antyder också att detta inte var tänkt för ensam forskare utan för tre eller fyra personer.

Dessutom var köket extremt opraktiskt med lite kyl, anpassad för två snarare än fyra. Till detta fanns bara en pyttig spis med tre plattor och liten diskmaskin som vi fick köra en eller två gånger om dagen. Trots detta fanns gott om tomma ytor, en hel vitkalkad vägg utan ett enda skåp. Man kan konstatera att det var extremt dåligt planerat med mycket tom plats samtidigt som det var trångt i de skåp som kunde nås utan att man klättrade på stolar och annat. Jag misstänker att det hela hängde samman med att det var arkitektritat. Här gick uppenbarligen form före innehåll fast svårigheten ju ligger i att kombinera dessa båda storheter. Utrymme för ytterligare ett exjobb på annan LTH-utbildning uppenbarligen.

Till detta kom den dåliga standarden. Hål i stoppningen på de luggslitna möblerna så att det billiga skumgummit hängde ut och som inte kunde fixas eftersom lägenheten alltid var bokad. Blandaren i en av de två duscharna var trasig och gick bara på gejserhett vatten. Skulle man bada i badkaret fick man ta en gryta och ösa i kallvatten från handfatet bredvid. En lysrörsarmatur var trasig. Efter några månader började det nyinstallerade brandlarmet låta helt utan anledning och trots en lagning med avancerad elektronisk felsökning var vi tvungna att stänga av det. När det sedan blev kallt på hösten visade det sig att värmeanläggningen var totalt underdimensionerad. I det kallaste rummet, vårt sovrum, fanns inte ens element. Vi hade under tretton grader i sovrummet när vi vaknade på morgonen... Vi var tvungna att köra värmefläkten alla timmar vi var hemma och vakna vilket ju är lite jobbigt med tanke på ljudet. Kanske var det därför duschen endast gick att köra på hetvatten....

Det är tur att universitetet inte får syssla med ägande och uthyrning av bostäder, hade nog varit ännu bättre om de inte fått skriva hyresavtal heller med tanke på Medicon Village.

Ledning och ansvar

Inlägget nyss om ledning och förtroende på en institution går att generalisera. Jag har länge retat mig på alla medel som ska sökas internt på universitet och högskolor. Det är ett mycket ineffektivt sätt att fördela medel om man skulle räkna igenom all tid som går åt för att söka och fördela medlen. Men än värre är att det i grunden handlar om dåligt akademiskt ledarskap. För en ledning i en organisation måste våga ta ansvar, inte gömma sig bakom värdering av ansökningar som ibland till och med värderats av externa reviewers.

I många fall handlar det om att ledningar inte vet vad som finns i organisationen. Men det är inte heller ett hållbart argument. Är man osäker får man väl ta reda på vad som finns, vad som är bra och vad som är mindre bra, vad som bär sig och vad som måste hjälpas eller överges. Detta är ledningens ansvar och det är ett svaghetstecken eller tecken på oansvar om man hela tiden utlyser olika medel som skall sökas i konkurrens. Det vore helt otänkbart inom ett företag eller andra typer av myndigheter och organisationer. Där måste ledningar ta sitt ansvar på gott och ont, liksom känna till den verksamhet de leder.

Ledning och förtroende

Vi hade arbetsplatsmöte på institutionen med avtackning av en kollega som går i pension. På en senare punkt diskuterade vi vad vi skulle göra med det överskott som genererats under 2011. Förslaget från prefekten var att kostnadsställen skulle kunna söka medel för olika satsningar som styrelsen sedan skulle ta ställning till. Jag opponerade mig och tyckte att detta var ineffektivt med tanke på all tid som skulle gå åt till att skriva ansökningar och sedan för styrelsen att bedöma dem som kommit in. Det skulle mellan tumme och pekfinger handla om 100000 kr för att fördela 900000 kr. Mitt förslag var att institutionstyrelsen skulle avgöra vad vi skulle göra med överskottet... jag har just själv gått in som ny styrelseledamot.

Här tyckte den redan avtackade kollegan att det vore bra om vi följde ledningens förslag och utlyste medel. Jag frågade henne då om hon inte hade tillräckligt med förtroende för styrelsen för att låta dem (oss) avgöra vad pengarna bäst skulle användas till. Hennes svar var att det hade hon inte. Det svaret skulle jag ha respekt för om det inte var för att hon själv i en rad år suttit i institutionsstyrelsen. Alltså har vi här en avgående styrelseledamot som inte själv har förtroende för den nya styrelsen för att låta dem (oss) avgöra hur vi skall handskas med medlen. Suck, vad gör man?

I Skebobruk

Var två dagar på Skebobruk för att diskutera potentiella satsningar för Riksbankens jubileumsfond. Bra grupp som gav mycket stimulans under två dagar. Vi var två från Lund, jag som min vana trogen åkte tåg till Stockholm eftersom det är smidigast och ger mest effektiv tid även om det tar 45 minuter mer än flyg. Den andre var en miljöprofessor som självklart flög. Förmodligen eftersom tiden denna gång inte räckte för tåg, hon lovade i alla fall ta tåget nästa gång.

Detta är nu inte den enda miljöforskaren som reser. Den överlägset mest beresta kollegan jag har haft var också inom miljöområdet... Här verkar det inte finna någon större eftertanke. Bäst av alla är Johan Rockström på Stockholm Resilience Center. Han framhåller gärna hur miljömedveten han är. Cyklar när han kommer åt, videokonferenser och ombyggd villa i Vaxholm för att få ner energiförbrukningen. Ändå kan jag lova att han bränner åtskilligt mer energi och växthusgaser än jag själv, vår lägenhet i stan som är gammal och extremt dålig ur energisynpunkt drar inte mer att värma än hans ombyggda villa (har jag sett på energideklaration). För den miljömedvetna finns endast ett alternativ för boende, lägenhet i stan.

Universitetskollegium

Blev förra veckan tillfrågad av min prefekt om han kunde föreslå mig som ledamot i Universitetskollegiet som ju är det nya organet som skall föreslå rektor och prorektor. Självklart sa jag ja även om inflytandet naturligtvis är högst begränsat med 47 andra ledamöter. Borde i alla fall kunna bli intressant och lärorikt. Nu återstår bara att se om prefekten får gehör för sina förslag hos valberedningen och om kolleger på fakulteten följer färg.

Inte långt kvar

Under lång tid har många väntat på nya styrelseordförandes ankomst.Åtminstone en universitetsblogg, en krönika och en analys har varit ganska kallsinniga. Självklart handlar det här om fortsatt socialdemokratisk-liberal hegemoni bildad av goda företrädare för socialdemokraternas högerkant och liberaler som statssekreterare Peter Honeth. För Lunds universitet har detta tveklöst varit mycket bra, frågan är hur bra det har varit för det svenska högskolesystemet i stort. Ska i alla fall bli spännande att följa den vidare utvecklingen när Wallström sätter sig till sitt första möte om dryga två veckor.

Utredning om ett nytt Lund Univ. Press

Har just läst utredningen om vetenskaplig bokpublicering vid Lunds universitet. På det hela taget en bra utredning som lyfter på många stenar och som också tillhandahåller mycket intressant och tänkvärd information. Avslutningsordens förhoppningar om att skriften skall kunna ligga till grund för vidare diskussioner om vetenskaplig bokpublicering kommer nog att infrias.

Ändå är det med viss besvikelse man tar sig mot slutet. Det finns en avgrundsdjup diskrepans mellan förslaget, att starta en ganska omfattande utgivningsverksamhet vid Lunds universitet som helhet eller i alla fall på HT-området och problemet, att monografipublikationer vid Lunds universitet inte är samordnade och saknar struktur, att den egenpublicerade forskningen är i stort sett osynlig samt att publikationer tar slut utan att det finns någon som har koll på det eller möjligheterna att trycka ny upplaga.

Förslaget är i två delar. För det första att HT-området anställer en redaktionssekreterare om cirka 750 kkr per år som skall sköta publikationsverksamheten med kontakter med externa frilansare och andra. För det andra att universitetet på fem års sikt startar ett förlag med två till tre anställda till en kostnad av cirka två miljoner som då inte täcker mycket av själva verksamheten med review, språkgranskning, tryckning o.s.v. För det krävs som på kommersiella förlag ytterligare medel som söks externt. Nu påstår utredaren att det inom angiven kostnad ändå skall finnas lite medel för denna verksamhet, cirka 10-20 titlar, eftersom det även kommer intäkter från försäljning. Här finns en mycket stor osäkerhet och jag tror faktiskt inte på denna kalkyl. Personligen tror jag också att 750 kkr är en för låg summa för att en redaktionssekreterare skall kunna göra något mer än det som Lund University Press redan gjorde när det lades ned 1998. En sådan verksamhet riskerar att endast bli en person som håller koll på de olika seriernas utgivning, samordnar dem samt ser till att de finns tillgängliga open access samt eventuellt i nytryck om det finns efterfrågan.

Det är en stödfunktion som nog behövs, men som borde kunna hanteras inom ramen för HT-bibliotekets verksamhet. Här sköts ju redan poster med olika skrifter. Ett krav om open access borde inte vara så svårt att hantera när Lunds universitets interna skrifter registreras och katalogiseras i bibliotekets databaser. Vi har ju dessutom kravet att alla forskare skall lägga in referenser till sina publikationer i en forskningsdatabas, Lupin tror jag den heter. Utifrån posterna där borde väl en bibliotekarie kunna hålla koll på skriftserierna.

Jag tror alltså att problemen som finns på HT-området och vid Lunds universitet kan lösas på betydligt enklare och billigare sätt än att anställa redaktionssekreterare eller starta förlag. Tyvärr innehåller inte utredningen några alternativ. Det finns bara dessa två skarpa förslag och inga andra i utredningen. Det tycker jag är en stor svaghet, i synnerhet som förslagen som framställs är så avancerade i förhållande till det problem som formuleras. Att starta förlag för att komma till rätta med att Lunds universitets monografier är osynliga och ingår i serier med varierande organisation är att skjuta mygg med kanon.

Min gissning är att HT-området kommer att anställa en redaktionssekreterare som inom något år kommer att kosta 1,5 miljoner och ge ut fem till tio eländiga monografier på bekostnad av OH. Alla som kan ger förstås ut sina svenska monografier på ett förlag. Universitetsledningen kommer förstås och med rätta säga blankt nej till att starta ett förlag. Varför skulle den ta denna betydande ekonomiska risk när inga andra fakulteter än HT, S och kanske Ekonomihögskolan och Juridicum har något att tjäna på det? Nej, det kommer förstås  inte att hända (förlaget skulle inte ge ut läroböcker som är det enda som skulle intressera forskare vid andra fakulteter).

Det som är så synd med denna utredning är att den bara driver ett dyrt och till stora delar orealistiskt förslag utan att undersöka billiga alternativ. Det märks i redogörelsen för andra universitets förslagsverksamhet. Här finns inget om kostnader och hur det egentligen går med verksamheten, något som verkligen vore av central betydelse för att kunna värdera förslaget om ett nytt förlag i Lund. Inte heller finns i redogörelsen av de externa förlagen några slutsatser om det finns plats för ett till. Faktiskt finns just i Lund redan en hel del bra förlag för humaniora och teologi. Är det rimligt att starta ett till för att konkurrera med dessa? I utredningen finns inte ens en ansats att svara på denna högst relevanta fråga.

Med denna utredning riskerar diskussionen tyvärr att inte bli så öppen som jag skulle önska. Nu blir det förmodligen istället för eller emot medan ett tredje alternativ har svårt att göra sig gällande.

lundaprofessor på Google

Det är kul att googla "lundaprofessor". Av de fem översta träffarna innehåller tre något negativt. En vill bli landshövding på Gotland (gissa vem...), en har anklagats för plagiat och en fick fängelse för grovt skattebrott. Vi är allt en samling som håller stilen i alla fall.

Medicon Village

Såg just rektors nyhetsbrev där det finns en länk till beslutet om att Lunds universitet hyr 8000 kvadratmeter i Medicon Village för 2550 kronor kvadratmetern under tio års tid för att stiftelsen som äger Medicon Village ska få nödvändiga lån för att köpa hela komplexet av Astra-Zeneca som ju flyttar ut. Men det är något konstigt med beslutet. Här står att stiftelsen med en donation från Mats Paulsson om 100 miljoner får köpa Medicon Village av Astra-Zeneca för 450 miljoner trots att det är värt 1,5 miljarder. Ändå får inte stiftelsen låna de resterande 350 miljonerna utan undertecknade långsiktiga hyresavtal. Hur är det möjligt att man inte får låna 25 procent av det påstådda värdet? Förmodligen är byggnaderna inte alls värda 1,5 miljarder som rektor påstår, kanske inte ens 450 miljoner. För att rädda hela projektet måste nu Lunds universitet teckna dyrt hyresavtal som gäller i tio års tid utan någon som helst beredning av inblandad administration eller fakulteter. Det är för mig obegripligt att rektor får fatta denna typ av långsiktiga beslut utan den beredningsprocess som är beslutad. Det hela borde rimligen ha lagts på styrelsens bord om det så hade krävt ett extra styrelsemöte. Man undrar förstås vilka gränser som gäller för rektorsbeslut. Jag tycker att detta verkar snudd på trolöshet mot huvudman.

Wallenborg

Helgen i Stockholm och DN på planet tillbaka där jag läste Ingrid Carlbergs artikel om Raoul Wallenberg. Intressant och spännande, men också lite väl obalanserad såvitt jag som lekman på området kan bedöma. Enligt Attila Lajos avhandling Hjälten och offren från 2004 stämmer det inte att Wallenberg designade skyddspassen. Istället fanns ett mycket komplicerat system av olika pass, identitetshandlingar m.m. utfärdade av Schweiz, Röda korset, m.fl. som Budapests judar försågs med. För den som läser Lajos avhandling verkar det inte heller så svårt, i motsats till vad Carlberg skriver, att hitta organisationer som räddade betydligt fler judar än svenska ambassaden lyckades med. Ytterligare en viktig aspekt som inte nämns i Carlbergs artikel är att de amerikanske intressena som Wallenberg arbetade för inte bara handlade om att rädda människor, utan kanske ännu mer om att rädda egendom, något som möjligen kan förklara Sovjetunionens misstro mot honom. Sovjetunionen plundrade ju med segrarens självklara rätt systematiskt all erövrad egendom och ville nog inte ha konkurrens på det området.

Enligt Lajos och andra historiker var det framför allt situationen under det kalla kriget som gjorde att Wallenbergs insatser kom att uppmärksammas så mycket som de gjorde. Personligen tror jag att två ytterligare faktorer var nödvändiga. Wallenberg var en wallenbergare. Efter kriget och efter hans försvinnande i Sovjetunionen anlitade släktingar upprepade gånger författare och andra för att glorifiera hans insatser i Budapest. För det andra försvann Wallenberg i Sovjetunionen, något som kunde användas för att framhäva diktaturens oresonlighet. Hade Raoul Wallenberg haft ett annat efternamn eller försvunnit någon annanstans än i Moskva hade han idag varit glömd, alla sina heroiska insatser till trots. Inget av detta nämns förstås i Carlbergs artikel.

oförberedd

Det är något märkligt med alla dessa möten med oklara syften och mål. Idag var det dags igen. Kallades för att jag trodde att mitt projekt skulle halvtidsutvärderas, det trodde jag att jag förstått av den muntliga kallelsen. Förberedde mig med budget och verksamhetsbeskrivning. Men det var helt fel. Istället var det uppdragsgivarna som undrade hur jag tyckte att det fungerade... Så kan det gå. Men det är något oseriöst över verksamhet som inte kan ordna möten med distinkta syften. Nåja, detta var över på lite mer än en timme och det var trots allt inte så illa.

Ett försök

Här tänkte jag ibland skriva om saker som jag upplever i samband med mitt arbete i Lund. Under mitt första år här i staden och på universitetet har jag nämligen upptäckt att jag då och då hamnar i sammanhang som jag måste få reflektera över. Förhoppningsvis ska det kunna sker här. Men inte  mer idag eftersom det är undervisning om någon timme.