Digital Society

Just nu pågår den andra vetenskapsveckan av fyra under Lunds universitets jubileumsår 2017. Temat denna vecka är The Digital Society och det hela börjar med en konferens måndag till tisdag. Måndag förmiddag var mycket intressant, ett antal talare i Stadshallen med Larry Lessig som det stora dragplåstret. Han höll förstås en lysande föreläsning med en imponerande tajt presentation. Sedan följde vi fyra lundaforskare som jag tycker gjorde bra ifrån oss även om vi förstås var helt i skuggan av Larry. Här följer min presentation om Open Access och Open Data:

A few fingers in the air can be interpreted in many different ways. A sign of victory. a symbol of evil, an insult (visar med fingrar i luften). But many more times will they represent something much less intriguing like a number. If I raise three fingers in the air like this. It means three. Now latin for finger is digitus. So digitalization of knowledge or information means that it is packaged as numbers.

To package knowledge as numbers has turned out to have consequences. Since world war two, more and more information has been digitalized in order to be automatically processed in computers. Soon the effects were noticed, for instance in meteorology delivering improved weather forecasts relying on these new tools to calculate movements in the atmosphere. Later, the same technology was used to put Americans on the Moon. Nowadays, there no longer seem to exist information or knowledge that cannot be expressed as numbers.

But digitalization is also something more, a transformative social and cultural process with elusive repercussions. We have tried to develop digital information processing since at least the 17^th century. Then, the idea caught on of the universe as a clockwork with regular movements which could be calculated in advance. God had created the world and was the prime mover. But divinity was no longer needed to make the world turn just as the watchmaker who had made the clock, was no longer needed to keep it ticking in the pockets of the wealthy.

This mechanistic worldview brought new perspectives on reasoning. Rational thinking could also be understood in terms of predictable claims and propositions and thus potentially the object of the same type of analyses as the clockwork universe. Thinking was compared to calculating. Advanced mechanical computing machines were constructed as was chess-playing automata, both expressing the view of thinking as something regular and deterministic. [NEW] Some of the greatest minds of this time tried to create a calculus that could be used to crank out all the possible logical truths there were, a rational language clean from all incorrections and lies.

As I mentioned, from world war two, computers provided new possibilities to begin realizing the dreams of the 17^th-century mechanists of a perfect language free from errors and mistakes.

And when internet was developed from the late 1960s, it started to become possible to make large amounts of digital information available simultaneously to innumerable connected computers.

During more recent decades, smaller and lighter portable computers have been equipped with advanced radio technology while cell phones have transformed into computers relying on generation after generation of mobile telecommunications technologies. Consequently, many people today have access to enormous amounts of information also when they are away from home or work. The potential uses seem endless.

During past centuries, following the introduction of the printing press in the 15^th century, information has been symbolized by books and libraries. Knowledge was contained on paper and in printed texts. Retrieving information was the same as looking through collections of paper. No matter if it was a Shakespeare quote or a pancake recipe. But digitalization seems to slowly change all that. We talk about storing something in cyberspace or in the cloud. If information used to be bound up in paper and ink, it nowadays seems to float freely in space. Today, the view of information is that it flows frictionless from one device to another. Information has become remarkably immaterial.

But this is a misconception. In fact, quite a lot of hardware is needed to move digital information from one place to another, satellites, base stations, cables and optical fiber to mention just a few. Take the research facility MAX IV here in Lund. One of their main problems right now is how to get the channel capacity needed to move the thousands of terabytes each experiment generates to where it is to be analyzed. In Luleå in northern Sweden, a well-known American social platform has built a big data centre because of the relatively cheap hydropower which in combination with the chilly climate guarantee reasonably high energy efficiency for their servers.

One of the main advantages when digitalizing information is nevertheless that it can be copied and spread much simpler, cheaper and more reliably than before. Where earlier a big copy machine was needed to produce bad copies of a book or a photograph, or advanced video equipment was needed to reproduce a film, and, more importantly, every generation of copies had lower quality than the preceding generation, digital copying is simple and it creates perfect copies.

It is of course well known how this feature of digital information has made it very easy to copy and spread information. You can ask anyone in the music or film industry, or any newspaper journalist. This feature of digital information has had consequences also for research, primarily perhaps by facilitating the process of making research results as well as research data open and accessible. The demands for Open Access and Open Data as this is called is often connected to the broader ideology, which since the 1960s has acted under the slogan “Information wants to be free”. Today, research funders often promote ideas of Open Access and Open Data by demanding that the research they fund is published in open-access formats and that the data it generates is equally available to anyone.

Taken together, it is today rather easy to acquire information and to some extent even knowledge without having to get to a certain location such as a library or an archive. To remember things is no longer very important since virtually anything can be looked up. If you are a historian like I am, there are of course many things that are still not on the net despite large multinational companies in the information business doing their very best to scan books and other prints from all over the world and all times and likewise archival material of any origin. For copyright reasons, many of these databases are closed to a large number of people. Sometimes, they can be opened for those who are willing to pay and today, research libraries as well as public libraries are spending larger and larger sums on digital databases.

In this way, demands for Open Access and Open Data are countered by commercial interests investing in the construction of databases that are accessible only to those who pay for them. In my own field of history of ideas, admission to a database can be purchased containing, say all published 18^th-century texts in English fully searchable. With access to this database, it is relatively easy to publish research articles based on searches for terms such as “Manure” and then crank out publications on the development of sustainable agriculture in the 18^th century. Just as in the natural sciences and medicine, it has become possible to buy expensive digital research infrastructure to boost the production of research publications and career advantages when innovativeness is lacking.

Taken together, the strive for Open Access and Open Data as well as the simultaneous commercialization of searchable data has consequences for research. Not only are competitive advantages in research more often relying on expensive research infrastructure such as big machinery or large populations of test animals, which can be used to create new or better datasets, or by commercial databases. It also seems as if creativity and originality, the stuff that cannot be collected in datasets or programmed into algorithms, at least not yet, that creativity and originality is becoming a more decisive edge when all the rest needed to produce truly salient research is either openly accessible or for sale.

Digitalization of data has thus created two somewhat contradictory trends. First, one where the ability to pay for information has improved the possibilities to pursue a research career relying on routinized efforts even though more and more research results and data are open and freely accessible. Second, one where the generally boosted access to results and data has made originality and creativity high in demand.

We know today that it took several centuries for the art of printing to be established as a new technology transforming information management. The consequences of digitalization will certainly be as great as those of the printing press. But although some of the signs of its impact are already showing today, it will most likely be several decades or even centuries until we will be able to fully understand all its consequences. If future research will be characterized by expensive databases or by Open Access and Open Data is for instance still an open question.

Until it can be answered, one thing is absolutely certain. Digitalization is much more than only a few fingers in the air. 

Stortingsmelding om humaniora

I Norge påbörjade kunskapsministern i januari 2016 en utredning om humaniora som nyligen blivit klar och offentliggjord. Egentligen är detta något alldeles oerhört och vore förstås helt otänkbart i Sverige där visserligen senaste forskningspropositionen innehåller fler och mer satsningar på samhällsvetenskap och humaniora än någon tidigare. Men dessa satsningar är till stora delar gjorda efter politiska preferenser snarare än på grundval av forskarsamhällets behov. Inget fel i det egentligen. Offentliga medel för forskning tycker jag nog delvis i alla fall bör dirigeras på grundval av samhälleliga behov även om jag håller med de kritiker som menar att det gått lite för långt idag och att det nu behövs en kraftfull förstärkning av fria forskningsmedel genom ökade direktanslag till universitet och högskolor liksom ytterligare ökade anslag till statliga forskningsfinansiärer öronmärkta för utlysningar av forskarinitierade bidrag.

I den senaste forskningspropositionen har båda dessa kategorier förstärkts, men inte lika mycket som de riktade satsningarna. Dessutom ligger satsningarna på forskarinitierad forskning sent under den kommande fyra-årsperioden, huvudsakligen under 3:e och 4:e året, samtidigt som de riktade satsningarna huvudsakligen ligger under 1:a och 2:a året. Risken är påtaglig att de satsningar som planeras senare i själva verket aldrig blir av, i synnerhet inte om det blir ett regeringsskifte efter nästa val som ju ligger före 3:e och 4:e året. I så fall har vi i slutänden endast fått en ännu starkare slagsida mot riktade utlysningar och mot politiskt motiverad forskning.

Nåja, nu var det inte svensk forskningspolitik som detta inlägg skulle handla om utan om det faktum att den norska regeringen offentliggjort en utredning om humanioras roll i samhällslivet. Jag tycker att utredningen är bra, till och med mycket bra. Den pekar ut ett antal svagheter i forskningssystemet, inom humaniora och inom näringslivet som innebär att potentialen i humanistisk forskning inte riktigt utnyttjas fullt ut. Utredningen konstaterar att det finns ett antal orsaker till detta olyckliga förhållande och föreslår ett några åtgärder för att komma till rätta med dessa liksom ytterligare utredningsinsatser som kan behövas för att hitta lämpliga lösningar på några konkreta problem. På det hela taget tycker jag att flera av dessa förslag är bra.

Här kan nog en del invända att utredningens förslag till viss del samtidigt innebär att humaniora mer än tidigare riktas in på vissa samhällsrelevanta forskningsområden snarare än mer resurser till fri humanistisk forskning även om det också finns en del av detta. Man kan nog allmänt säga att forskning vars potential uppmärksammas politiskt, som tidigare medicinsk och teknisk forskning i Sverige, kan förvänta sig två saker: ökade resurser och större styrning. Historien visar att de ökade resurserna skapar mer resurser till forskarinitierad forskning i absoluta tal samtidigt som den större styrningen omfördelar forskningsresurser relativ mellan olika inriktningar. En ökad politisk uppmärksamhet av humaniora innebär knappast någon skillnad, något som också bevisas i den senaste svenska forskningspropositionen liksom i den nya norska stortingsmeldingen.

Frågan som vi humanioraforskare måste ställa oss är om vi är villiga att acceptera ökade resurser till priset av en större styrning. Det har medicinarna och ingenjörsvetarna redan gjort före oss utan någon större debatt. Svaret beror nog på hur mycket ökade resurser det handlar om och hur mycket större styrning. I fallet med medicinare och ingenjörer har det handlat om mycket kraftigt ökade resurser till priset av en ganska mycket starkare styrning. Risken för humaniora både i Sverige och Norge är att det blir måttligt ökade resurser till priset av en kraftfullt ökad styrning.

March for Science

Idag ska det marscheras för vetenskapen, ett påhitt som stöds både av Lunds universitet och Vetenskapsrådet bland många andra svenska och internationella aktörer. Saken verkar vällovlig, att framhålla vikten av att beslut fattas på grundval av vedertagen vetenskaplig kunskap snarare än värderingar och löst tyckande. En utgångspunkt för initiativet har varit många forskares kritiska hållning till den nya amerikanska administrationen som verkar ha svårt att agera på accepterade fakta om exempelvis klimatförändringar. Men marschen har flera syften än så. Enligt den svenska hemsidan handlar det om att alla människor ska ha rätt till tillförlitlig evidensbaserad kunskap. På den amerikanska sajten listas evidensbaserad policy som det näst viktigaste skälet till marschen. Det är här jag blir tveksam.

För visst håller jag med om att politiska satsningar ska vara väl underbyggda med kända fakta. Det svenska utredningssystemet borgade länge för det, när experter kallades in som fick goda resurser för att kunna göra de studier som krävdes för att dra slutsatser om hur olika politiska satsningar eller förändringar borde utformas. Idag vittnar många om att utredningssystemet har urholkats genom allt för snäva direktiv, för lite resurser och för korta tidsramar. Utredningar handlar numera mer om att bekräfta en politisk vilja än om att förutsättningslöst utreda vad som borde göras.

Men utredningar gav aldrig någonsin svar som kan kallas evidensbaserade. För att kunskap ska kunna kallas evidensbaserad krävs empiriska undersökningar som upprepas till ett visst mått av tillförlitlighet uppnåtts. Begreppet och tankegången har hittills utvecklats inom medicin där det krävs evidens för att kunna börja testa och så småningom få läkemedel godkända för marknaden. Under 1990-talet togs tanken upp i Storbritannien och Australien att politik skulle kunna vara evidensbaserad för att komma undan olika initiativ som bygger på ideologisk övertygelse eller värderingar snarare än beprövad erfarenhet. Begreppet evidensbaserad policy utvecklades. Men samtidigt måste det konstateras att det knappast går att tillämpa i politiska sammanhang. Jag känner inte till något enda exempel på att man för att utveckla en viss politik varit förmögen att göra upprepade försök, utvärdera effekterna av försöken samt sedan agera på resultaten. Eller jo, i det stora hela har det kanske varit möjligt att åstadkomma något som liknar evidens för vissa beslut även om jag inte känner till det. Men när man kommer ner på detaljnivå så visar det sig att utvärderingsmetoderna knappast är neutrala eller att det finns andra invändningar att göra. Jag är på det hela taget mycket skeptisk till att en evidensbaserad politik överhuvudtaget är möjlig. Och jag blir direkt orolig inför tanken att jag skulle delta i en marsch för att politiska beslut ska bygga på evidens. Det luktar allt för mycket totalitarism.

Många har nämligen historiens diktatorer varit som hänvisat till vetenskapligt vedertagna sanningar som stöd för sin politik. Karl Marx ansåg att hans egna marxism var vetenskapligt belagd. Inom tredje riket la man ner mycket resurser på att leda i bevis den egna rasens överlägsenhet, inte minst genom etnologiska och antropologiska forskningsinsatser. Nej, spåren förskräcker när man tänker tanken evidensbaserad policy.

Politiska beslut borde absolut ta hjälp av expertis för att få fram bra underlag, exempelvis för utformningen av en energipolitik eller en utbildningspolitik, som en hjälp för att få insikt om olika konsekvenser av olika alternativ. Men sedan måste det också till en ideologiskt betingad komponent. Ta fördelningspolitiken. Det är kanske möjligt att det finns en fördelning av gemensamma resurser som är optimal utifrån en kombination av tillväxtperspektiv och rättviseperspektiv. Men det är ju i så fall en fördelning som ständigt förändras beroende på konjunkturer och andra världshändelser. Och den förändringen går snabbare än någonsin politiker kan hänga med i. Här är det istället bra om det tillkommer en ideologisk komponent. Vissa faktiskt kanske vill ha en rättvisare fördelning trots att den är något tillväxthämmande. Inte hur mycket som helst, men inom rimliga gränser. Andra vill kanske ha en mer orättvis politik för de tror att det bidrar till en starkare allmän tillväxt. Som sagt, någonstans finns en jämviktspunkt, men den förändras kontinuerligt och istället för att jaga den är det kanske bättre att låta folk rösta om att ligga lite mer åt ena eller andra hållet. Det vill säga rösta på partier som står för lite olika fördelningsmodeller, en som lägger vikt vid rättvisa mot en som lägger vikt vid tillväxt.

Jag är glad att politiska beslut fattas av politiker med hjälp av experter istället för att experter kontrollerar och godkänner eller underkänner politikernas beslut, något som kraven på evidens lätt implicerar. Det gäller faktiskt också klimatpolitiken. Och det säger jag trots att jag inser att många saker som jag är kritisk mot som allt för mycket konkurrens i utbildningssystemet och vården eller kärnkraft inte skulle ha en chans om den skulle avkrävas evidens.

Styrkan med demokratiska beslut är nämligen att de ibland blir fel och att man senare i så fall kan rösta för en förändring. Jag är exempelvis övertygad om att Trumps regering endast har fyra år och att nästa amerikanska regering kommer att ha ett helt annat politiskt program, bara demokratin får råda och valen som organiseras inte manipuleras. Det är faktiskt här faran ligger. Inte i att det ibland väljs regeringar som är knasiga och inte vill lyssna till den samlade expertisen. Det kommer alltid att hända och dem får vi då leva med under en begränsad tid. Faran är istället att dessa regeringar kan klamra sig fast vid makten genom att manipulera media och val och att demokratin inte tillåts fungera för att korrigera de fel som ibland skapas. Hade det handlat om en marsch för demokrati hade jag deltagit utan att blinka.