Produktivitetsparadoxen

Som teknik- och vetenskapshistoriker är man förstås intresserad av det gamla klassiska problemet om vilka institutioner som mest effektivt driver teknisk förändring och ekonomisk tillväxt, planering eller marknad. Dagens ekonomer och innovationsforskare verkar väl luta åt att ny teknik eller teknikområden som förändras snabbt mår bäst av nära samarbete mellan beställare och framställare där marknadskrafter spelar en mer undanskymd roll. I dessa fall är ofta insatser inom forskning och utveckling stora eller mycket stora. Det kan handla om nya militärtekniska system, rymdsonder eller höghastighetståg... Samtidigt är den allmänna visdomen att redan etablerad teknik som mer handlar om att pressa produktionskostnader eller förbättra miljöeffektivitet och annat bäst förlitar sig till marknadskrafter som det effektivaste sättet att främja förändring och tillväxt. I dessa fall är forsknings- och utvecklingssatsningarna betydligt mer blygsamma.

Här kan man förstås bli lite misstänksam eftersom en sådan modell stämmer väldigt väl överens med hur det ser ut i realiteten i ett blandekonomiskt eller kapitalistiskt system. Teorier som återspeglar existerande villkor har nämligen väldigt ofta politiskt ideologiska bevekelsegrunder snarare än empiriskt beprövade. Men om vi ändå accepterar detta, kanske på grundval av att det verkar bygga på rationella antaganden, så kan man gå vidare och konstatera att övergången från ny teknik och nära samband mellan beställare och framställare till en mer beprövad med marknadsrelationer mellan producent och konsument är ett ganska underbeforskat fält.

Här finns visserligen en del intressanta tankar som vikten av konsumentpåverkan, ett fält som utvecklats starkt de senaste decennierna. Ändå är mitt intryck att det finns utrymme för betydligt fler studier på området. Ett problem handlar exempelvis om produktivitetsparadoxen, att det finns en fördröjning mellan utvecklingen av ett område med radikal teknisk förändring som persondatorer och effekter på produktiviteten. Med andra ord att så kallade residualfenomen inte uppträder förrän efter viss tid förflutit mellan en ny teknik finns tillgänglig och denna teknik har skapat exogent genererade produktivitetsökningar. Produktivitetsparadoxen har förklarats med att det tar tid för kunskap och organisation att utnyttja de möjligheter som en ny teknik ger.

Om vi antar att allt detta stämmer så skulle jag vilja presentera en hypotes. Effekterna av produktivitetsparadoxen i termer av den tid som det tar från en ny teknik finns tillgänglig till den kan utnyttjas effektivt inom organisationer, kan minskas om forskningsresurser fördelas jämnare mellan medel som ställs till förfogande för att utveckla en ny teknik och medel som finns till hands för att främja användningen av den i termer av kunskap och organisation. Hypotesen bygger på observationen att det ofta ställs väldigt stora resurser i utsikt för att utveckla ny teknik inom olika områden som nanoteknik, kärnkraft, rymdfärder, men att det sällan ställs några resurser alls i utsikt för att utveckla kunskap om användning och organisation med hänsyn till dessa nya tekniker. När det gäller kunskap och organisation får man istället förlita sig till marknadskrafter på så sätt att de företag som bäst lyckas utnyttja ny teknik också har en fördel på en marknad snarare än i relationer till en eller några få beställare.

Hypotesen bygger på en ganska svår distinktion mellan teknik och organisation som man väl får utreda ordentligt innan det går att formulera ett forskningsproblem. Men jag tror ändå att det finns något här att undersöka som dessutom har mycket stor betydelse för hur vi fördelar resurser mellan vetenskapsområden rent forskningspolitiskt. Enligt mitt sätt att se har den fördelningen hittills var suboptimal eftersom det är så stor diskrepans mellan det som går till teknisk och medicinsk forskning och det som går till forskning om hur alla rön inom dessa fält ska kunna användas på smarta sätt. Se där. Även min hypotes om hur produktivitetsparadoxen ska kunna mildras visar sig vara ideologiskt betingad. I den meningen ansluter den väl till mycket av dagens ekonomiska forskning inom tillväxtfältet.