Luxfax

Blev på det nya året helt plötsligt och oväntat tvungen att faxa en konferensanmälan till vår civilisations tekniska föregångsland, USA.  Det visade sig lättare sagt än gjort. På vår institution har vi inte längre någon fax utan sedan flytten för ett och ett halvt år sedan till vårt nya hus LUX måste vi ner till den gemensamma husreceptionen för att faxa. Inget konstigt med det. Jag hade ju inte behövt denna kommunikationsform på två eller tre år så det är väl smart att centralisera den teknik som man inte använder till vardags.

Jag tog mig ner till receptionen och släpptes vänligen in. Där stod faxen i ett hörn, påslagen och faxklar. När jag frågade receptionisten hur man gör blev hon mig svaret skyldig. Hon hade ingen aning eftersom ingen någonsin använt faxen....

Så snabbt kan den teknik komma ur bruk. Jag hade lika gärna bett om att få använda telegrafen, frågat om hon inte kunde tända vårdkasen eller begärt fram en budkavle och en löpare. Det visade sig att ingen av alla oss som arbetar i LUX har behövt faxa något sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Loggboken skvallrade om att jag var den förste.

Nu hade jag tur. Faxen var av det allra mest lätthanterliga slaget och jag kunde enkelt lista ut hur den fungerade och dessutom få ett kvitto på att det sänts. Egentligen är ju detta ett utmärkt skäl att börja plåga folk med fax igen. Det gäller ju att utnyttja en så gammal teknik som möjligt i alla sammanhang där det går. Vill du kontra är numret 046/222 32 28. Men glöm inte försättsblad med mitt namn. Annars hittar de mig aldrig.