Strategiarbetet

Som bekant går arbetet vidare med att formulera en ny strategi för vårt universitet för åren 2017-2026. Jag har kommenterat arbetet mer allmänt i två poster 25 oktober 2015. Och nu är det dags igen. För envisa rapporter från lite olika håll gör gällande att det börjar bränna till i nyckelfrågan de kommande åren. Ska universitetet föra över ytterligare interna forskningsmedel till områden som utnyttjar MAX IV och ESS? Flera hundra miljoner kronor har nämnts, oklart om det gäller per år eller som ett engångsbelopp. Att frågan skulle komma upp är förstås väntat. Vad man kan beklaga är att den inte har avgjorts för länge sedan.

En del tycker att vi måste göra det om vi ska få ut potentialen i dessa anläggningar. De som inte håller med hävdar att de redan kostat universitetet alldeles för mycket (enligt vad jag kunnat få fram 600 miljoner kronor för bygget av ESS och 700 miljoner för MAX IV) och att det är orimligt att resten av universitetet ska brandskattas ytterligare. Inte minst med tanke på att det även förekommit uppgifter om att universitetet ska betala hyra om ungefär 100 miljoner kronor per år när MAX IV står klart.

I Lunds universitets underlag till regeringens forskningsproposition från november 2015 kan man läsa att Lunds universitet har skrivit ett avtal med Vetenskapsrådet (VR) om driften av MAX IV som innebär att universitetet betalar 47 miljoner kronor 2015 och 52 miljoner per år 2016-2019 (utöver hyreskostnaderna förmodar jag). Hur det ser ut efter det är oklart, men Lunds universitet vill att regeringen står för kalaset genom att öka anslaget till VR med 50 miljoner och till universitetet med 52 miljoner per år, medel som alltså ska gå till driften av MAX IV. Om förslaget faller, och det är nog det mest troliga just nu med tanke på flyktingkostnader och andra besparingar på högskolan, kan jag inte förstå annat än att universitetet självt får stå för driften om drygt hundra miljoner kronor per år.

I sitt inspel till forskningspropositionen konstaterar Lunds universitet att universitetet tar en stor del av kostnaden för MAX IV, men också en stor del av risken. Mot den bakgrunden vill man få till en nationell plan för hur ekonomiska risker eller kostnadsstegringar ska kunna hanteras. Idag står Lunds universitet alltså helt ensamt om MAX IV visar sig bli dyrare att köra än vad som är tänkt. Universitetsledningen konstaterar att "Lärosätenas avsevärda medfinansiering av forskningsinfrastruktur av nationellt intresse är bekymmersam." (s. 6) Här är bedömningen att för Lunds universitet som redan finansierar MAX IV och ESS med mellan 100 och 130 miljoner kronor per år så är läget extra bekymmersamt. Om jag förstår saken rätt är risken att Lunds universitet från och med 2020 kan stå med hyreskostnader och driftskostnader för MAX IV om minst 200 miljoner kronor per år. Mer om kalkylerna skulle visa sig vara i underkant.

För mig verkar det vara hål i huvudet att i dagsläget,  innan vi ens vet vad det kommer att kosta oss om bara fyra år, börja diskutera ytterligare omdispositioner av medel internt till forskning som har med MAX IV och ESS att göra. Det ger inte ett ansvarsfullt intryck för att uttrycka sig försiktigt. För byggdes inte dessa anläggningar med hänvisning till att de skulle ge Lunds universitet konkurrensfördelar? Visst var det så. Men om det krävs ytterligare hundratals miljoner för att kunna göra dessa påstådda konkurrensfördelar till riktiga konkurrensfördelar så är de ju snarare konkurrensnackdelar vi har att göra med.

Ända sedan den första strategin presenterades 1995 har universitetet påpekat att dess fördel är dess bredd. Ytterst gäller nog frågan om ytterligare medel till forskning med relevans för ESS och MAX IV om Lunds universitet också i fortsättningen ska vara ett brett universitet, ett fullskaligt universitet som det heter i underlaget till forskningspropositionen. För jag tror inte att det är möjligt att upprätthålla bilden av ett brett universitet samtidigt som det satsas ytterligare hundratals miljoner av de gemensamma medlen på materialforskning utan att frågan om driftskostnaderna är löst. Att påstå något sådant vore inte hederligt.

Lösningen på problemet är lika enkel som självklar. Låt de fakulteter som driver MAX IV (i första hand naturvetare, ingenjörer och medicinare) stå för forskningssatsningarna som görs med hänvisning till anläggningen. Håll sedan oss andra utanför. Skulle någon arkeolog eller konstvetare vilja undersöka ett bronssmycke eller en förfalskning är det väl inte värre än att de får betala för det som vilket extern användare som helst.

Star Stable

Det är ju ingen nyhet att akademiska framgångar till stor del hänger också på nätverkande vid sidan av publicerandet och citerandet. Eller snarare att kommunikation och publikation är så intimt förknippade med varandra att de knappast kan skiljas åt. Ändå kan jag inte låta bli att känna olustkänslor de få gånger jag loggar in på ResearchGate. Det är såvitt jag kan bedöma den akademiska sajt som har drivit kommunikation och nätverkande längst av alla.

På ResearchGate får man poäng som räknas fram på grundval av publikationer, citeringar, nedladdningar, profilbesök, men också hur många frågor man fått och hur många man besvarat. Det är så enkelt som att aktiviteter på sajten belönas. På det sättet liknar ResearchGate väldigt mycket den typ av plattsformsbaserade dataspel mina barn ägnar sig åt. Dottern spelar Star Stable. Ett spel i en värld av vänner och hästar där man samlar poäng och pengar genom att ha vänner och lösa uppgifter. Pengarna kan man sedan köpa hästar för.

Även om jag inser att akademiska framgångar bygger på nätverkande tycker jag det är synd att det görs till en dygd. Det vore bättre om plattformen belönade positiva recensioner av kolleger som verkligen läst det som recenseras. På så sätt skulle den främja vetenskaplig verksamhet som den borde fungera snarare än som den fungerar i praktiken.

ResearchGate utnyttjar tekniken med sociala plattformar för att bekräfta och förstärka våra sätt att skapa akademisk framgång snarare än för att förändra dem till det bättre. Det tycker jag är synd. Då gillar jag Academia.edu mer. Det är en konkurrerande sajt som är mer innehålls- och resultatinriktat. Här finns visserligen också "analytics", men man slipper i alla fall poäng och en indikation om hur man står sig i jämförelse med andra på sajten. Den liknar helt enkelt mer akademisk verksamhet som jag tycker att den borde vara.

Produktivitetsparadoxen

Som teknik- och vetenskapshistoriker är man förstås intresserad av det gamla klassiska problemet om vilka institutioner som mest effektivt driver teknisk förändring och ekonomisk tillväxt, planering eller marknad. Dagens ekonomer och innovationsforskare verkar väl luta åt att ny teknik eller teknikområden som förändras snabbt mår bäst av nära samarbete mellan beställare och framställare där marknadskrafter spelar en mer undanskymd roll. I dessa fall är ofta insatser inom forskning och utveckling stora eller mycket stora. Det kan handla om nya militärtekniska system, rymdsonder eller höghastighetståg... Samtidigt är den allmänna visdomen att redan etablerad teknik som mer handlar om att pressa produktionskostnader eller förbättra miljöeffektivitet och annat bäst förlitar sig till marknadskrafter som det effektivaste sättet att främja förändring och tillväxt. I dessa fall är forsknings- och utvecklingssatsningarna betydligt mer blygsamma.

Här kan man förstås bli lite misstänksam eftersom en sådan modell stämmer väldigt väl överens med hur det ser ut i realiteten i ett blandekonomiskt eller kapitalistiskt system. Teorier som återspeglar existerande villkor har nämligen väldigt ofta politiskt ideologiska bevekelsegrunder snarare än empiriskt beprövade. Men om vi ändå accepterar detta, kanske på grundval av att det verkar bygga på rationella antaganden, så kan man gå vidare och konstatera att övergången från ny teknik och nära samband mellan beställare och framställare till en mer beprövad med marknadsrelationer mellan producent och konsument är ett ganska underbeforskat fält.

Här finns visserligen en del intressanta tankar som vikten av konsumentpåverkan, ett fält som utvecklats starkt de senaste decennierna. Ändå är mitt intryck att det finns utrymme för betydligt fler studier på området. Ett problem handlar exempelvis om produktivitetsparadoxen, att det finns en fördröjning mellan utvecklingen av ett område med radikal teknisk förändring som persondatorer och effekter på produktiviteten. Med andra ord att så kallade residualfenomen inte uppträder förrän efter viss tid förflutit mellan en ny teknik finns tillgänglig och denna teknik har skapat exogent genererade produktivitetsökningar. Produktivitetsparadoxen har förklarats med att det tar tid för kunskap och organisation att utnyttja de möjligheter som en ny teknik ger.

Om vi antar att allt detta stämmer så skulle jag vilja presentera en hypotes. Effekterna av produktivitetsparadoxen i termer av den tid som det tar från en ny teknik finns tillgänglig till den kan utnyttjas effektivt inom organisationer, kan minskas om forskningsresurser fördelas jämnare mellan medel som ställs till förfogande för att utveckla en ny teknik och medel som finns till hands för att främja användningen av den i termer av kunskap och organisation. Hypotesen bygger på observationen att det ofta ställs väldigt stora resurser i utsikt för att utveckla ny teknik inom olika områden som nanoteknik, kärnkraft, rymdfärder, men att det sällan ställs några resurser alls i utsikt för att utveckla kunskap om användning och organisation med hänsyn till dessa nya tekniker. När det gäller kunskap och organisation får man istället förlita sig till marknadskrafter på så sätt att de företag som bäst lyckas utnyttja ny teknik också har en fördel på en marknad snarare än i relationer till en eller några få beställare.

Hypotesen bygger på en ganska svår distinktion mellan teknik och organisation som man väl får utreda ordentligt innan det går att formulera ett forskningsproblem. Men jag tror ändå att det finns något här att undersöka som dessutom har mycket stor betydelse för hur vi fördelar resurser mellan vetenskapsområden rent forskningspolitiskt. Enligt mitt sätt att se har den fördelningen hittills var suboptimal eftersom det är så stor diskrepans mellan det som går till teknisk och medicinsk forskning och det som går till forskning om hur alla rön inom dessa fält ska kunna användas på smarta sätt. Se där. Även min hypotes om hur produktivitetsparadoxen ska kunna mildras visar sig vara ideologiskt betingad. I den meningen ansluter den väl till mycket av dagens ekonomiska forskning inom tillväxtfältet.

Luxfax

Blev på det nya året helt plötsligt och oväntat tvungen att faxa en konferensanmälan till vår civilisations tekniska föregångsland, USA.  Det visade sig lättare sagt än gjort. På vår institution har vi inte längre någon fax utan sedan flytten för ett och ett halvt år sedan till vårt nya hus LUX måste vi ner till den gemensamma husreceptionen för att faxa. Inget konstigt med det. Jag hade ju inte behövt denna kommunikationsform på två eller tre år så det är väl smart att centralisera den teknik som man inte använder till vardags.

Jag tog mig ner till receptionen och släpptes vänligen in. Där stod faxen i ett hörn, påslagen och faxklar. När jag frågade receptionisten hur man gör blev hon mig svaret skyldig. Hon hade ingen aning eftersom ingen någonsin använt faxen....

Så snabbt kan den teknik komma ur bruk. Jag hade lika gärna bett om att få använda telegrafen, frågat om hon inte kunde tända vårdkasen eller begärt fram en budkavle och en löpare. Det visade sig att ingen av alla oss som arbetar i LUX har behövt faxa något sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Loggboken skvallrade om att jag var den förste.

Nu hade jag tur. Faxen var av det allra mest lätthanterliga slaget och jag kunde enkelt lista ut hur den fungerade och dessutom få ett kvitto på att det sänts. Egentligen är ju detta ett utmärkt skäl att börja plåga folk med fax igen. Det gäller ju att utnyttja en så gammal teknik som möjligt i alla sammanhang där det går. Vill du kontra är numret 046/222 32 28. Men glöm inte försättsblad med mitt namn. Annars hittar de mig aldrig.

Hotellnätter

Har räknat igenom hur många nätter jag inte sov hemma under 2015. Det rör sig om cirka 75 nätter, alltså i genomsnitt var fjärde natt. Av dessa var dryga 50 nätter som jag sov borta p.g.a. av arbete. I genomsnitt blir det ganska exakt en natt i veckan året om. I själva verket är det tätare i terminerna om man räknar bort sommarmånader och tre veckor kring jul och nyår.

För det första måste jag konstatera att det är bra mycket mer än vad jag gissade på innan jag räknade.  Min gissning låg på ungefär 35. För det andra är det uppenbart att det är alldeles för mycket för min familjesituation. Det var en nyttig övning som absolut resulterar i att jag måste tänka till och om när det gäller engagemang och hur jag reser. Ibland är det onekligen bra att ha tillgång till gamla kalendrar och annat som gör att man kan försöka analysera sin egen tidsgeografi.