Donationsförvaltningen

Jag råkar vara korridorgranne med ett ämne med en donationsprofessur från 1990. Här har det under ett antal år varit knapert av olika anledningar. Ett problem har varit att donationen till professuren inte riktigt vela räcka till. Jag antar att det varit det låga ränteläget som gör att den ursprungliga donationen inte riktigt vill räcka till.

I alla fall ville institutionsledningen av denna anledning approchera den stiftelse som stod för den ursprungliga donationen i hopp om att den skulle vara villig att skjuta till lite medel för att stärka upp situationen. Stiftelsen ville å sin sida först se en sammanställning över hur donationen förvaltats. Ett rimligt krav förstås om det nu snart tre decennier senare visar sig att alla miljoner inte längre räcker till.

Problemet vara bara att det visade sig mycket svårt att få fram uppgifterna från donationsförvaltningen. Efter långt om länge kom så ett oväntat besked. Det visade sig att donationsförvaltningen nu hittat 12,3 miljoner kronor som hörde till donationen och att den faktiskt visst räckte professorns lönekostnader. Det var förstås glada besked och det som under ett antal år varit något av en kvarnsten för institutionens ekonomi visade sig nu kunna bära sig utan tillskott från oss andra.

Samtidigt är historien djupt oroväckande. Som jag beskrivit i min förra bloggpost lägger universitetet mycket energi och resurser på att dra donationer. Om det nu visar sig att förvaltningen av de medel som kommer in är så dålig, för att inte säga skandalös, att pengar riskerar att försvinna kan det förstås vara ett hot mot hela donationsverksamheten. Jag hoppas verkligen att donationsförvaltningen låter detta vara en viktig lärdom och att man tar sig i kragen för att ändra rutinerna kring förvaltningen så att detta inte kan upprepas i framtiden. Det är det minsta man kan begära av en statlig myndighet som oförblommerat och utan att skämmas idkar tiggeri från privatpersoner.